Mörka tankar vid tända ljus.

Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt.  Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.

Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.

Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.

Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.

Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.

En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.

Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?

Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.

Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Glädjestunder och sorgpromenader

Jag såg en häger vid sjön. Den såg lite trött ut och jag började undra om den var samma fågel jag hade sett på platsen så där 15 -20 år. Eftersom den hägern inte flyttade söderut under vintern brukade vi, min sambo och jag, köpa en julklapp till den, en hög strömming och lägga den till hägerns favoritplats.

Kanske åt han fisken, kanske inte. Vi såg aldrig någon glädjedans över julklappen.

Jag hade inte sett fågeln de senaste två åren, men nu satt en till synes gammal häger på exakt samma plats. Jag blev glad. Kanske var det samma häger som än tappert bevakade sitt revir och nu njöt av solen vid sjön. Som vanligt, ingen kamera eller mobil med.

Hur länge lever en gråhäger? Den äldsta märkta var över 35 år, så visst kan denna vara samma fågel.

Det var dagens glädjepunkt. Ser man på massmedian idag finns det inte mycket att glädjas åt. Död, dagliga skjutningar, sprängningar, våldtäkter, bostadslösa studenter… Vi bevakar illa och tar uselt hand om vårt revir.

Jag gjorde också en runda i skogen och plockade svamp. Min sambo och jag plockade svamp varje år innan han blev så sjuk att våra gemensamma skogspromenader tog slut. En dag blev det hans sista skogsbesök. Man vet sällan innan om något blir ”sista gången”. Först efteråt ser man hur någonting tog slut den dagen. Nu kände jag mig sorgsen när jag såg några par med en svampkorg.

Minnen om ett lycklig liv, ett liv tillsammans, drabbade mig hastigt. Vi hade suttit så många gånger just på den platsen där jag satt igen och drack mitt kaffe. Smärtan över livets gång och grymhet sköljde över mig hastigt.

Jag fortsatte att gå. Använde skogsterapi över min ledsamhet. Hittade Karl Johan, olika soppar och lite andra svampar. Det mesta torkades. Av resten blir det risotto någon dag.

Vill du ljuga om din ålder?

Jag mötte några kvinnor på Kungsleden och mötet med dem fick mig att tänka på om och hur viktig åldern är för kvinnor. Hur betydelsefullt, nästan av avgörande mening det kan vara att se ung ut, yngre än den åldern man har enligt födelseattest. En del gör vad som helst för att slippa en rynka av livet. Skönhetsindustrin är enorm. Råden hur man håller sig ung finns i varje tidning och på Internet. Nu gäller det inte längre bara kvinnor, även män oroar sig för sin attraktionskraft genom att vilja bli yngre än sin i tid mätt enligt födelsedagen.

En tysk man ville ändra sin ålder till 20 år yngre. När man kan byta kön och namn varför inte ålder? Han ansåg sig diskriminerad  för han kände sig 20 år yngre och dessutom fick han inga svar på dejtingsajter när han uppgav sin riktiga ålder. Rätten avvisade hans begäran.

Kvinnor brukar falla från partnermarknaden  tidigare än män. För, män i gement föredra kvinnor som än kan få barn. Naturens ordning? Att vara ung och vacker är alltid bättre än att vara äldre, sliten och se ut så. Vem ser kvinnor i sen medelålder och äldre som attraktiv resurs och kanske som ett kärleksobjekt? Få? Rätta mig gärna.

Själv tyckte jag mig vara som bäst mellan 50 – 60 men då gällde det arbete inte attraktionskraft. Jag hade ju en partner. Han i sin tur hade valt mig, en yngre kvinna – andra gången. Men, har livet en bästföredatum? När inträffar det?

Är det viktigt att vara ung? Är det besvärligt att bli äldre? Stiger oron över att livet har gått en förbi? Är ljusen en brandfara i födelsedagstårtan? Men ljug då! Det kan hålla ett tag.  Det går att ljuga och bli ung, omhändertagen som spädbarn om du söker asyl och risken att bli utvisad är uppenbar. Då sänker man åldern fast även en halvblind kan se att man är över det magiska 17. För en invandrare går det att ändra födelsedatum ifall det kommer nya säkra uppgifter. Vi svenskar är registrerade från födsel. Så, vi får vara så gamla vi är och få de förmåner vår riktiga ålder berättigar oss till.

Är det diskriminerande att inte få välja sin ålder? Hur gammal/ung skulle du vilja vara?

Jag på PCT 2018 Kearsarge pass ca 780 mile.

De på leden då? Först om mig som fick visa legitimation tillsammans med mitt tillstånd på PCT förra året. Rangern trodde det var fel eller jag gick med någon annans tillstånd. Jag såg yngre ut eller gav en intryck att vara det. Ingen fusk där inte. Situationen då vi träffar andra kan påverka vår uppfattning om personen, även om åldern. Det var nog så jag blev den gamla ensamma kvinnan på leden, en ”legend”. Hon spred min ålder.

Men nu i år träffade jag två kvinnor på Kungsleden. De ena sa att hon skulle unna sig en långresa till XX när hon fyllde 50 nästa år. Fint, sa vi. Underbart, sa vi. Hon upprepade detta 50 år, igen och igen tills den ena kvinnan utropade: det kan man inte tro! Du ser så mycket yngre ut.

Då fick kvinnan vad hon önskade. Hon såg yngre ut.

Visst ser vi yngre ut än våra mormödrar? Lättare liv, bättre mat, färre barn. Men det hjälper inte. Åren går precis i samma takt än för min mormor och mor. Tiden kan inte vridas bakåt.

Jag skulle vilja backa bakåt och göra en del saker jag inte mäktar nu. Jag skulle vilja välja om vid vissa vägskäl. Men det är inte möjligt. Jag har levt det mesta av mitt liv. Jag kan inte välja om. Jag kan omöjligen bli yngre, starkare, smartare, attraktivare, mer åtråvärd oavsett om mitt födelsedatum flyttades bakåt så där 30 år. Man får acceptera att livet blev som det blev och lappa ihop sina misstag när man än hinner.

Livet levs framlänges och förstås baklänges. Först i backspegeln ser vi hur det blev.

Nästan alla får nöja sig med sin rätta ålder. Det hjälper tyvärr inte de hurtfriska ropen att 70 är det nya 50. Det är inte så. Däremot berättigar en högre ålder till att dra slutsatser: om vi gör så, blir det så, grundad av erfarenhet. men det är ingen som bryr sig.

26 procent av valmanskåren är 65 år eller äldre. Gruppen 65-plus är mindre än 2 procent av riksdagsledamöterna. Det finns en 30-talist i riksdagen. 40-talisterna är 3 ledamöter. Erfarenhet är ingen hit.