Det gör ont att städa bort en del av livet.

Jag kastar diabilder. Jag sorterar de tusentals bilder min sambo har tagit under vår tid, den tiden vi var aktiva fotografer. Inga stora proffs men en del såldes och ställdes ut. Han medverkade i en trädgårdsbok, gjorde tidningsomslag, flera utställningar,  diverse reklambroschyrer och lite annat som krävde en bild. Han var självlärd medan jag hade gått hos Strömholm. Sambon var den bästa av oss två. Han var en konstnär.  Jag var bara en socionom med fotointresse.

Vatten var hans bästa motiv och små detaljer i naturen som höstlöv eller blommor. Nu ser han inte ens åt sina bilder. Demensen tog inte bara hans minne, det tog hans konstnärliga ådra.

Det gör så ont. Det gör ont att  kasta hans bilder men ingen kommer att titta på dem efter hans död och efter mig. Jag försöker sortera bort de sämsta och behålla de bästa, lägga undan de bilder jag har gemensam minnen av för att titta på dessa någon gång. Våra resor, våra vandringar , våra eviga stunder i naturen konkande på våra trästativ, flera kameror, objektiv, filter och kaffetermos.

Nu dricker han knappt kaffe. Kamerorna har också gått ur modet. Idag är det inte diabilder utan digitala. Mobiltelefoners kameror är av bra bildkvalité. Ingen står i timmar, mäter ljus, justerar och tar tre bilder, en exakt de andra med lite över och underexponering. Kanske ett gråfilter. Lämnar in i framkallning och studerar med lupp för att kanske göra en förstoring för en utställning eller sälja den beställda bilden.

Tekniken förändras till det bättre. Själva fotograferandet har dock förlorat hantverket och sökandet efter det perfekta ögonblicket. Allting går snabbare nu. Det digitala misslyckandet kastar man effektivt medan diorna studerades noga vad gick fel, vad inte. Varje bild var en lärdom.  Varje filmrulle var en investering för att bli bättre. Varje rulle är nu bara en förlust och sopor.

Även förvaring av bilder är effektivare. Dialådor och hängmappar har bytts ut mot en  mapp i datorn.

Sambon började med foto på allvar vid 62 års ålder Då gick han ner i halvtid, investerade  i utrustning och satsade.  Inom ett år hade den investeringen lönat sig, kanske inte i pengar men i efterfrågan. Han höll på aktivt knappa 15 år. Vi deltog i några kurser och fotodagar. Vid 76 började han stå framför kameran som statist och reklammodell. Under några år var han efterfrågad. Det har hänt att folk känner igen honom på gatan. Var inte du i reklamen för… I TV… Han minns knappt den tiden. Ibland spelar vi några musikvideos han har varit med i eller ser på filmer på Youtube. Han visar inget större intresse. Det är närmast mina barnbarn som tycker det är häftigt att han har spelat in reklam och varit i TV.

Nu sorterar jag, kastar och mår uselt. Ibland tar jag en paus och lägger alla lådorna på hyllan igen. Det är som om jag förbereder döden. Men någon måste göra det. Ingenting säger att jag överlever honom. Jag vill inte lämna arbetet till andra efter mig.

Sopnedkast tar hans produktion. Och han bryr sig inte. Bilderna är borta ur hans minne och liv. Någon kamera tar han inte i sin hand

Jag skulle vilja gråta men jag har gråtit färdig över våra förluster.

Att tänka eller bara existera är den stora frågan

045

En gång under socionomutbildningen ställde läraren den berömda frågan ”Hur vet du att du finns till”? Ingen svarade, några skruvade på sig. Filosofi var liksom onödig slöseri med tiden när de stora samhällsfrågorna ropade på oss. Sedan svarade en elev att andra hade sagt hej till henne när hon kom, så hon måste finnas till. Någon annan sa att eftersom andra ringer till henne och hon svarar, måste hon ju existera.

Du ser väl oss, frågade en elev läraren. Vi finns, ser du inte det?

Är du absolut säker på det? svarare läraren.

Nu kunde jag inte hålla mig utan sa: Jag tänker, alltså finns jag. Historia hade varit mitt favoritämne, Descartes hade fastnat i minnet.

Att analysera vårt eget vara eller icke vara var inte särskilt populärt i socionomutbildningen i början på 80 talet. Man var en grupp, man var helst en vänstergrupp och även proven kunde ske i en grupp. Alla var med. Det var förstås irriterande när elever åkte snålskjuts, men det fanns säkert en orsak till det som kunde redas ut. Diskussionen var den viktiga, att tycka till, inte fakta.

Jag avskydde grupper. Tack vare en orimlig resa till skolan och få busstider fick jag förmånen att vara min egen grupp för det mesta.

Kanske var det just på grund av grupper endast några av den årgången var kvar inom Socialtjänsten efter tre år. Några hade omskolat sig helt. Att vara socionom hos Socialtjänsten är att ta lagstadgade beslut som kan överklagas, inte tyckande i en grupp.

Kanske var min motvilja mot eviga gruppdiskussioner skälet till att jag valde forskning i stället vidareutbildning i psykoterapi där kravet var att gå själv i analys i 20 timmar. Skall jag prata om mitt inre liv (finns det?) i 20 timmar?

Icke, ingen skall analysera mig, sa jag och startade en utredning om behandling av våra patienter i stället. Applåder, blommor, tårta och faktiskt spännande resultat blev verkligt genom att jag tänkte till om patienter i stället om mig.

Men, det kommer en punkt i alla människors liv då man måste tänka till om sig själv och om sitt liv. Det blir som en tröskel man inte kan kliva över utan analys om vad, hur, när, om och varför. Vad är det för liv jag lever? Är det ett liv eller bara en dag som byts till en annan? Vad betyder liv? Andning, äta, sova…mer.  Vad är meningen i att fortsätta som jag gör för närvarande?

Vem är jag? Vad innehåller begreppet liv för mig? Hur uttrycker det sig för omvärlden?

Nu menar jag inte grubblerier över de mindre besluten som att frivilligt byta lägenhet, prova en ny hobby, öppna sparande i någon form eller att slösa besparingar på en resa. Det är valet av liv man tänker leva.  Det innefattar de större frågorna  som att byta land och välja att anpassa sig till det främmande livet, att utbilda sig i flera år fast framtiden är osäker, våga bilda par och gifta sig, få barn och med det besluta sig till ett ansvar för en annan ett helt liv, ja i alla fall arton år om man tänker juridiskt. Att tvingas gå genom en svår sjukdom men välja att inte låta det knäcka en. Hur man väljer att behandla sina medmänniskor.  Att  faktiskt välja att göra en annan illa för att själv få ett bättre liv händer också ibland.

Det sista, bättre liv, kan man aldrig vara säker på.

När jag tänker på mitt liv har det funnits några få ytterst avgörande vägskäl. Det finns inte någon ånger över de besluten. Däremot finns flera mindre val vilka gått rent åt helvete eller i alla fall mindre bra. Hur kunde jag välja så galet?

Har du någonsin stått inför ett vägval som har varit nästan omöjlig att lösa? Hur gjorde du? Eller, lät du allting bara flyta och hoppades på ett under i stället?

Livet förändras inte genom en annan fast det är lätt att tro så. Man måste själv tänka till.

Så här i början av det nya året ger många nya löften åt sig själv. En stor del av dessa faller redan efter några veckor. När jag gick till gymmet på måndag fanns det flera nykomlingar vilka var osäkra med situationen och maskinerna. De var ”nyårslöftare”. Nu skulle konditionen förbättras, vikten rasa och man skulle komma ut som ny, yngre, fräschare varelse. Jag vet att flera av dem försvinner efter ett tag. Besluten trängs bort. Ändå var det ett beslut som gällde ens eget liv, hälsa och kropp, något man själv bär ansvar över.

Hur svårt är det då att ta de stora besluten och hålla de?  Hur ofta tänker vi över vårt eget liv och verkligen finns till?

Som anhörigvårdare ställer man sig en dag frågan: räcker det här livet för mig? Räcker den kärleken som förde oss ihop än som kompensation för att ha fått ge upp en stor del av det liv man önskade sig att leva? Får man tänka på sig själv först? Jag är där nu, efter fem och ett halvt år. Det gör ont att närma sig ett beslut, gå till ett av de stora vägskälen som så länge bara skymtar i dimman.

Jag tänker, alltså finns jag – än. Även om tanken gör ont.

René Descartes född 1596 i Frankrike var en filosof, matematiker, vetenskapsman, präst och jurist. framför allt känd för sin filosofiska sats ”cogito, ergo sum” (jag tänker, alltså finns jag). I denna sats såg han en säker kunskap, som inte kunde betvivlas. Det går inte att tvivla utan att tänka och inte att tänka utan att finnas till. Han inbjöds till Stockholm av drottning Kristina men klarade inte klimatet och dog snart i lunginflammation, 1650 i Stockholm.

 

Glad över att bli gammal?

001-kopia

Känner du någon gammal människa? Som gammal avser jag de över 80, kanske kan någon 75 år eller yngre hamna i den kategorin också. Nu menar jag att du verkligen känner personen, inte bara vet om dennes existens. Du träffar den gamla och ni tillbringar givande tid tillsammans. Inte att du hastar till gamlingen två veckor före julen med en Aladdin chokladask och presentkartong duschtvål och schampo (de vanligaste julklapparna i servicehuset) och kanske omkring födelsedagen eller när det blev en semesterdag över. Att ringa och säga hur upptagen du är räknas inte.

Jag har arbetat i äldreboende och servicehus. Att besöken ser så ut är inget ovanligt. Livet är hektiskt. De gamla blir lätt en ”när vi hinner och inget annat pågår” besök. Många barn har knappt kontakt med de äldre. Gamla tiders generationsboende är mer än sällsynt i Sverige. På gott, de unga skall flytta ut och bli självständiga. Om de nu hittar någonstans att bo.  Men det är också på ont, för kontakten mellan generationerna blir smal.

De äldre kan förmedla erfarenhet baserad på hur det blev när man gjorde på ett sätt. Om vi inte kan dra slutsatser av det som har skett kan vi inte fixa framtiden heller. Vi är allmänt dåliga på att dra slutsatser. Hur många gånger har politikerna kört med samma åtgärder som redan är misslyckade?

För en politiker är en pensionär bara en utgift.

Den äldsta personen jag har känt och delat liv med är min mor. Hon dog strax före sin 95 årsdag. Ja, jag städade åt en 98 årig kvinna då jag arbetade i hemtjänsten en sommar och en hundraåring fanns i Servicehuset men dessa räknas inte som personliga bekanta.

Många av de andra personer jag har känt och som har haft stor betydelse för mitt liv, har dött före eller strax efter pensioneringen.

Emma Morano är den äldsta levande människan på jorden. Hon är född den 29 november 1899 i Civiasco i norra Italien, alltså 117 år gammal. Hon är den enda kvar i världen som upplevt tre sekler. Hon är också en av de tio dokumenterat äldsta personerna som någonsin ha levat.

Hur kan man bli så gammal? Hon säger att singellivet och 2 råa ägg om dagen har hållit henne i liv. Råa ägg? Men varför blir vissa gamla och har orken kvar medan andra är skruttiga redan vid 50 eller före fast de inte lider av en sjukdom?

Bra gener? Vetenskapen tror att arvet har stor betydelse. Alla i min mors släkt blev omkring 90 och var inte speciellt sjuka. Men ingen  blir gammal om man vansköter sin kropp. Så, leva sunt gör en gammal. Hur var det nu? 10 000 steg om dagen och mycket grönsaker eller andra knep som rasar över oss. Tänk om vi gamla inte sköter oss och blir vårdfall? Fy! Ett meningsfullt arbete som inte sliter ut kroppen? Omtyckt och älskad? Glad? Människor med en negativ attityd till att åldras och till gamla människor förkortar sina liv med i genomsnitt 7,5 år. Eller tvärtom; med en positiv attityd kan man leva 7,5 år längre.

Hur kan man bli positiv om att närma sig slutet?

Att skjuta upp planer gör en negativ. Och då förkortas livet alltså och då har planer och drömmar ingen betydelse. Jag har en drös begravda planer. Nu blev det komplicerat.

Jag ligger nog risigt till. Jag vill inte vara ung igen men vill att orken vore det. Åldrandet i kroppen är jag absolut negativ till. Hur många år försvann då?

Avgörande är också att människor känner syfte och mening med livet, att de är behövda. Är jag behövd? Varför är jag inte riktigt glad då? Jag är kanske inte behövd alls utan bara inbillar mig att min sambo har det bättre hemma med mig än i ett boende för dementa. Är det bäst för honom att just jag är anhörigvårdare och inte Kommunens omsorg? Vad vore bäst för mig?

Det är en bra fråga.

Hur många friska år har man kvar kan ingen veta. Att bli gammal och sjuk är nog inget man önskar. Just nu pratar man om den kommande influensan och rekommenderar alla gamla som lätt kan bli sjuka och  trilla av pinn att vaccinera sig. Gamla? Man är  i kategorin gammal vid 65 i sjukvården. Och urgammal vid 85 för då anses man inte ens kunna betala på vårdcentralen.

Funderar du någonsin på dina sista 20 år? Som ekonomin ser ut och de åtaganden Regeringen lägger på dem som arbetar är kanske pension från Staten snart bara en dröm. De som är unga nu får arbeta till gravens rand. Inte till 70 utan så länge man kan kravla sig fram. Sedan blir det soppkök för de barskrapade. Redan nu är billiga matserveringar  för fattiga pensionärer överbelamrade hos välgörenhetsorganisationer.

Hur skall Regeringen förverkliga sina planer om vi inte arbetar hela livet? Eller Centerpartiet och Miljöpartiet sina drömmar om Storsverige i befolkning mätt?

Hur som helst, har du drömmar realisera de snarast. Tiden går, den väntar inte. Inte ekonomin heller. Så, vad hade du för planer inför livet?

http://www.svd.se/raa-agg-och-konjak–116-ariga-emmas-rad-for-langt-liv/om/varlden

Bild: min sambo vid 78 år gör en reklaminspelning i Norge.

Varje förort var också en framtid en gång.

003 (3)

Bebyggelsen tätas. Höga hus växer upp bland andra höga hus. Utsikten från omgivningen försvinner. Att stirra på en betongvägg i stället några träd är deprimerande. Den sista lilla gröna kullen i Centrum ska bebyggas. Parken skall också krympas och ett stort hus tar platsen.  Alla byggplanerna innebär tätare bebyggelse trots att kommunen har hur mycket mark som helst att bygga på.  Det är billigare att tränga in ett hus till bredvid en annan än påbörja en ny stadsdel.  Höghus, flera höghus. Vår egen Manhattan.

Finns det inte flera undersökningar om hur grönområdena förbättrar hälsan. De som hade en kort väg till det gröna var friskare, både fysiskt och psykiskt, än de som levde i betonghetton.

Vi är som myror.

Ändå räcker det inte. Befolkningen ökar snabbare än bostäderna. Vi dör inte ut i samma takt som folk flyttar in i Sverige. Vi gamla är envisa och har inte vett att dö och avhjälpa bostadsbristen.

060 - kopia

Betong ghetton. Jag saknar den riktiga naturen. Inte en risig skog med en belyst löparslinga. Inte en park som man går runt på tre minuter, där soptunnorna svämmar över, där knark säljs i hörnet och rökarna ockuperar alla bänkar. Jag saknar ödemarken, stora skogar, fjäll, berg – att känna den grova marken under fötterna i stället grusstigar eller asfalt. Att gå på en väglös mark, att få inbilla sig ingen annan har trampat där.

Jag saknar tystnaden i stället byggljud, snattrande mopeder, rivstartande bilar, skrik och gräl, gråtande barn, mobilfolket som ropar så det hörs över centrum. Skaror av unga utländska män som har slagsmål på kvällarna utanför hamburgerbaren.  De sparkar runt tjejerna mellan sig. Dessa skrattar och skriker. Det ständiga suset av ventilation.

Ibland sätter jag på en symfoni, kanske Rachmaninoff eller Sibelius högt för att ta död på andra ljud. När jag tänker på mitt livs toppupplevelser är tystnad ett av dem.  En gång satt jag på en fjällkant. Jag kan än pricka in platsen på kartan. Tystnaden var total. Ingen vind, inte ens ett grässtrå som vajade. Inget vatten som porlade. Inga fåglar. Jag vågade inte andas. Jag kunde inte röra mig. Det var som världen hade tagit slut. Det var magiskt. Jag tror vi är rädda för tystnad. Som om vi inte fanns när ljuden omkring oss är borta. Krampaktigt håller folk i sina mobiler för att ha kontakt med något.

Att bo på en liten förort som sakteligen förändras till sliten, stökig, trång plats med människor från världens alla hörn, tiggare vid affärer, ungdomsgäng, klotter, bränder, krisande ekonomi där Socialtjänsten är pengautgivare och inklämda nya höghus, är bara en spegling av dagens samhälle.

Det känns nerslående. Hotfullt på något sätt. ”I was the future once”, sa avgående David Cameron.

Så är samhället vi byggde och lät ske. Framtiden som är förgången. Det var inte så jag hade tänkt det. Aristoteles – tror jag – sa att tolerans och apati utmärker kollapsande samhällen. Är vi där nu?

Snart väntar ödemarken. Den sviker aldrig.IMG_0035