Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.

Är allting bara en slump?

Har du tänkt över vad som hade hänt om slumpen inte varit närvarande? Eller har ditt liv varit så välplanerad att inga överraskningar kunde rubba den? Ibland känns det att livet går i förutbestämda cirklar, en händelse följer en annan med viss logik men sedan kommer den oväntade slumpen som rubbar allt.

Tänk bara på dinosaurier.

60 miljoner år sedan krockade en asteroid med Jorden i nuvarande Mexiko.  Det blev en miljökatastrof. Atomvinter. Vissa mindre djur i hålor överlevde. Våra förförfäder så att säga. Dinosaurierna dog ut. Idag är den asteroidkollisionen med Jorden godtagen som den mest troliga orsaken till dinosauriernas död.

Om asteroiden hade krockat med jorden 30 minuter tidigare  hade den landat i Atlanten, 30 minuter senare I Stilla havet. I båda fallen hade följderna varit mindre. Dinosaurierna hade troligen överlevt. Människan då? Kanske  blev det inga av oss?  

Förr i tiden då vi än trodde på Gud som alltings skapare och överhöghet var ingenting en slump utan hade en förutbestämd Guds  mening. Vår påverkan på vårt öde var tämligen begränsad.  Vi kunde bättra på våra odds med bön och anständigt liv. Men vetenskapen började göra vår tro osäker. Om inte Gud styr, vem då? Överheten?  Jag själv? Sedan kom Darwin och  krockade med Gudstron genom evolution. Kyrkan såg inte det med välvilja. Den allenarådande Guden byttes mot egen skuld och vilja, åtminstone i världens kristna regioner. Den överordnade stora planen blev frånvarande. Människan blev ensam med sitt självvalda öde.

Men slumpen är närvarande? Eller inte? Så många ropar idag ”jag såg det inte komma” och lägger skulden på en elak slump i stället egen blindhet. Eller, vi tenderar att se mening i sammanträffanden trots att det inte finns någon. Vi tolkar slumpen som synkronicitet, ett meningsfullt sammanträffande, ödet som just drabbade oss. Nej, jag ska inte fördjupa min i C.G.Jung nu, för jag tror inte på ödet och dessa nästan utomjordiska samband. Inte heller att Planeternas rörelser och Universum styr våra personliga göranden.

Men, ibland undrar man.

Har du också tänkt ”om jag inte hade gjort, gått, bestämt…just det då så hade inte  X hänt? Jag har funderat på det ett antal gånger och har fått erkänna att ibland är livet en stor slump, oinskrivna  scenarion vi kastas in i. Jag har undkommit döden med ett hårsmån några gånger av en slump. Ibland har mina känslor tagit över  och jag lät slumpen råda. Bruksanvisning saknades för nya mänskliga val. Att göra något bra av slumpen är en human uppgift men ibland ack så besvärligt.

Slumpen  lät mig träffa mannen jag gifte mig med, fick två barn med. Jag hade nog aldrig träffat den mannen om jag inte bestämt mig att gå på en föreläsning i sista minuten. Om jag inte gått under pausen långt från  de några hundratal som trängdes runt föreläsaren hade jag inte lagt märke till honom.  Han hade också flytt gruppen. Där stod vi, två ensamma. Han sa ”har du också flytt kaoset, vi borde kanske ses.” Han hade gått förbi lokalen på väg hem från sitt arbete, sett reklamen vid dörren och bestämt sig att gå på föreläsningen som handlade om Kina.  Någon skulle genast ropa om förutbestämd synkronicitet. Men hur förutbestämt var det med skilsmässan då?

Slumpen? Inte någon Gudomlig ordning i alla fall. Det var dock osannolikt att vi två hade träffats någon annanstans. Vi var på helt olika planhalvor, kan man säga. Vi hade inga intressen, som hobbyer, vilka överlappade. Kärlek är märkligt. Använd huvudet mer än känslor är mitt råd. Men, förmodligen hade jag gift mig med någon annan och fått andra barn än de jag har om inte vi hade träffats. Den tanken låter rent av kusligt med tanke på mina barn. Jag tror inte alls att det finns en enda ”soulmate” för oss. Jag tror på ett betydligt större urval. Ens livs kärlek beror på slumpen och valet, inte att det finns en enda att förälska sig i på Jorden.

Nej, vårt liv, vardagsliv, våra göranden och det vi låter bli är inte en slump. Vi väljer. Vi väljer mellan det goda och onda, det enkla och mödosamma. Även när det oväntade inträffar är vi sällan i händerna av det utan har – oftast – valmöjligheter, ynkliga eller stora. Men om våra val har påverkan i det stora hela är tveksamt. Så här på ålderns mörka höst funderar jag över om mitt liv har haft en mening. Vilken är det då?

Jag tror att vi bör inse hur små och obetydliga våra liv är på Jorden, men ändå göra det allra bästa vi kan. Vår jord är bara en smula i det stora Universum. Vi är en liten planet bland miljoner stjärnor, planeter, nebulosor, asteroider, galaxer, månar, svarta hål, stenbumlingar som far där uppe, det vi inte har ens upptäckt än. Slumpen gjorde just vår planet beboelig för oss. Snabbt började vi omforma vår boplats. Vilket ansvar har vi gentemot vår jord? Att utveckla eller avveckla  det som finns? Det gapas väldigt mycket om klimatet men det som är längre ner under vår himmel på jordytan, möjlig att påverka, får betydligt mindre uppmärksamhet. Miljöförstörelse. Krig. Hunger. Överbefolkning. Sjukdomar vi inte ens försöker  bota. Vattenbrist. Sopor. Mer… Så mycket mer.

Mars som forskarna  och miljonärerna  riktar sina blickar åt är inte speciellt vänlig planet och kommer att kräva betydligt mer uppoffringar än det Jord vi lever på.  Men om jag vore ung och inte så förskräckligt oteknisk som jag är hade jag inget mot att flytta till Mars. Lite mer äventyrligt än en lång vandring på jorden. En dag överlever vi inte här och bara några få utvalda kommer då att försöka tampas med den röda planetens ogästvänliga yta. Om vi inte lyckas hitta andra lösningar.

Det är ingen slump att vi letar efter andra världar att bosätta oss i, bara resultat usel förvaltning av planeten Jord. Allting har sin början och allting har sitt slut. Nej, de klimatentusiasterna vilka flyger runt Världen i sina privatplan gör ingenting som skulle rädda Jorden. Det är en helt annan historia och helt andra syften.

Se på Rymden. Vilken slump startade allt? Vidga dina vyer. Det finns en Internetsida jag kollar varje dag. Det är: https://apod.nasa.gov/apod/archivepix.html

Asteroid och Mars från:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Asteroid#/media/Fil:243_ida.jpg

https://sv.wikipedia.org/wiki/Mars_(planet)#/media/Fil:Mars_Hubble.jpg

Högst Upp: https://commons.wikimedia.org/wiki/File:The_Hubble_eXtreme_Deep_Field.jpg

Vi väljer mellan mellan det goda och det onda. Alla borde läsa https://katerinamagasin.se/sverige-borde-ga-upp-i-stabslage-valdet-ar-en-nationell-kris-utan-motstycke/ speciellt politiker och rättsväsendet.

Tankar inför Allhelgonahelgen.

Minns nu de människor som byggde upp det här landet. Dina far – och morföräldrar, andra i släkten, nu döda. De som arbetade och trodde på en bättre  framtid. De som inte frågade så mycket vad de kunde få utan gick till arbete och nöjde sig med vad de själva eller tillsammans med familjen kunde åstadkomma. De med tilltro till att allt blev bättre med tiden. Bara man ansträngde sig.

De som visste att en bra skola gav en möjlighet även för fattiga barn. Att arbete gav en värdighet. Att det fanns en solidaritet mot de närmaste. De hade ett fädernesland, vårt land och kände stolthet över det. Över medborgarskap. Fria val. Yttrandefrihet. Framtidstro. Glädje. Rättvisa. En kung och en flagga som symboliserade vårt land. Även en kyrka fast tron höll sakteligen bli bara en inramning av livets stora händelser.

Ett slags enighet som idag är svårt att förstå och beskriva.

Livet var ganska enkelt och rätlinjigt när jag invandrade till Sverige, landet som erbjöd arbete och grönare gräs. Att assimilera sig var noll problem för en från likartad kultur och önskan att arbeta ihop sitt levebröd. Jag är så assimilerad det går. Men inuti sitter än en pytteliten finne, utåt märks det bara om jag pratar. Accenten sitter kvar. Jag tröstar mig med Drottningen som  också har sin utländska markering kvarlämnad.

När Världen trängde sig in till Sverige, med invandring från hela Jorden, inte bara arbetslösa finnar och andra av samma korn, blev Samhället annorlunda. På gott och ont. Ny tid. Utveckling. Avveckling. Internationalism. Nya seder och bruk. Nya krav. Bidragssamhället växte. Nya språk. Problem. Kriminalitet. Tro. Bredd. EU som överhöghet. Multikulturalism, som honnörsord även i lag.

Det är mycket som har förändrats sedan början av 60 talet. Alla ser det inte än, men i morgon kan det nya även tränga sig in genom din dörr. Och det är inte bara utländska matinfluenser, resmöjligheter eller billiga varor. Främst tänkte jag idag på våra ord. Säger eller skriver du fel åsikt följer kanske ett hot för livet eller en rättegång om kränkning. Hålla mun är en egenskap som ökar. Tassa stilla, inte kritisera. Den yttrandefrihet vi har inskrivit i Grundlagen står på en lergrund idag. Jag som upplevde de vuxnas tyst viskad ryssrädsla  i min barndom kan känna igen det nu, fast med andra spelare.

Tänk efter vad du gör. Livet är så bräckligt. Men låt inte någon förnedra dig, även om det kostar.

Så, tänd ett ljus över de döda och tiden som inte återkommer. Tänd ett ljus för terroroffren i Frankrike och offren över Världen. Du kommer att få tända nya ljus alldeles snart.

Ha en bra Allhelgonahelg, kanske i någon sorts isolering given av de som vet bäst eller i alla fall oroar sig för sjukvårdskostnader. Håll er friska. Även detta går över. Samhällsförändringar och drömmen om det multikulturella paradiset kommer dock hänga envist kvar. Det är långt till val och människans minne är både kort och selektivt. Din röst väger också väldigt lite, den kan ges bort till något annat än du tänkte. Och – utvecklingen är för sent att vända. Det gäller att hänga med eller fortsätta att isolera sig. Vi gamla som minns gamla tider och hur enkelt det var att leva här är snart minne blott.

Jag minns Er alla som har funnits i mitt liv.

Hitta en perfekt tältplats?

Jag har gjort – igen – en vandring på Sörmlandsleden. Med 62 nationalparker eller naturreservat är Sörmlandsleden problematisk för en tältare. Naturskyddsområden markeras i bästa fall med vita markeringar på trädstammar och det innehåller förbud att tälta. Allemansrätt gäller inte på dessa områden. Lägger man till de av vildsvin uppgrävda områdena, klippor och stenar, tät skog, bebyggelse  och vägar blir det en konst att hitta en bra tältplats. När man kommer till en strand, sevärdhet eller vägslut finns det ordnade platser för bilar men förbud att tälta. Det finns alltid plats för bilar.

Man får inte vara gräsen i valet av tältplats.

En vandrare bör inte riskera bli ertappad med tältning på förbjudet område. Ja, det kan bli dyrt. Beroende på vad man anses förstöra på Naturskyddsområden är straffet från dagsböter upp till fängelse i två år. Miljöbrott är straffbart. Att tälta på fel plats är miljöbrott, dock blir det bara böter tror jag. Jag undrar vem som smyger i skogen på natten för att hitta överträdelser?

Det som är befriande med att tälta långt från allting som civilisationen erbjuder är tystnad. Ibland är tystnaden nästan total, man hör sina egna hjärtslag, myggan och när höstlöven faller. På Sörmlandsleden bryts tystnaden lätt. En hackspett. Fågelflock. Älg som passerar i snabb takt. Vildsvin, vars läte inte är snällt grymtande utan nära primalskrik. Och bilar. Ständiga flyget som passerar över en, både civilt och militärt. Men ibland är det tystnad som råder.

Naturen lever sitt liv. Civilisationen lämnar ingen ro. Själv är man besökare som vill ingå i naturen en stund.

Så, hur hittar man en perfekt tältplats?

Utsikt? Inte så väsentligt för i tältet sover man ju. Men visst är det häftigt att ha en vulkan eller alptopp i sikte. Nej, sådant bjuds det inte på Sörmlandsleden. Oftast är det bara skog.

Jag vill gärna ha någonting bakom tältet som en trädstam eller en stor sten.

Plan yta utan stenar och rötter. Inte så lätt i den sörmländska skogen och klipporna. Gran – och tallkottar får man rensa ut. Ja, lite bekvämlighet brukar man få offra.

Ogärna gräsyta, då är tältet blött på morgonen. Men gärna vatten i närheten. Vatten kan bli problem på Sörmlandsleden. Det finns källor men några av de var bara lera nu och vattenkvalitén är ibland tveksam. En klok vandrare har med sig vattenrening och orkar bära mer vatten än dagsransonen.

Så osynligt som möjligt. In i skogen. Bort från leder.

Eller, nästan vad som helst  duger när det blir mörkt och  trötthet tar över. På PCT sov jag på själva leden i tre gånger när det inte gick att hitta en plats och mörkret föll. Nog har jag haft konstiga tältplatser flera gånger.

Jag har alltid känt mig hemma och trygg i mitt tält. När natten faller i skogen och jag sitter i min sovsäck ätande kvällsmål är jag på rätt plats i livet.

Att tälta är dock för det mesta kortvarigt. Bytbart. Hur väljer vi den platsen vi bosätter oss på? Har vi valmöjligheter? Vilka möjligheter att välja idag har de svenska unga vars föräldrar inte kan lägga en insats för en lägenhet? Vilka valmöjligheter hade de 60 tal personer och familjer som svarade på min annons om uthyrning av lägenhet bara på de första timmarna?

Hur hittar vi vår plats i livet, i samhället, i arbete, bland de andra som också letar efter något stabilt och väsentligt att ha i tillvaron?

Är allt bara en allenarådande slump eller har vi fri vilja?

Vandring i september 2020: Sörmlandsleden  etapper: 6:1, 6, 62 – 54, 50:1, 51 – 57.

Översta bilden: Luottolako i Sarek. Bild 1 i galleri från Grönland, bild 2 PCT Oregon, resten Sörmlandsleden.