Vardag och minnen

När vi inte kan resa långt bort i år får vi leva på minnen. Och vardagen, som för min del består idag av att måla förrådet och vakta katterna. Grävde också en bit för ny plantering. Kanske plockar jag lite blåbär om det inte börjar regna. Halvmulet med mörka moln.

Vad gjorde jag denna dag de andra åren?

Två år sedan passerade jag Sierra Buttes efter besök i Sierra City där jag unnade mig en natt i hotell och en middag i restaurangen. Dusch! Dagen efter 5/8 följe en uppgång som kändes oändlig och tung för ryggsäcken hade fått påfyllning av mat. Jag var så trött att den hårda lavastenen kändes som en lockande soffa. Men utsikten var makalös – som det mesta.

Passerar du Sierra City och är på vandring är det smart att skicka  dit matpaket för dig själv. Affären hade ett sparsamt förråd. Men, man blir van att äta det som finns.

År 2014 var jag på väg  mot Kilimanjaro. Vi tog en vilodag på Barranco Camp.

En och annan fjälltur har också hamnat på den sjätte augusti även om jag föredrar senare tid.

Jag har alltid tyckt om hösten som vandringstid. Mindre mygg. Även tommare leder. Kanske blir det en vandring även i år fast inte på fjällen. Men nu skingras molnen och det är läge att måla.

Ha en bra sommar. Fyll livet med bra minnen, både nya och gamla. Ingen kan orka oroa sig över situationen i Sverige hela tiden. Det finns många ljuspunkter. Oftast består de av våra närmaste, det vi kan göra med dem och för dem. Vardagens uppgifter som är det vi kallar livet.

Glad Påsk!

Jag önskar er alla frisk, bra, glad Påsk oavsett om ni sitter ensamma eller med familjen. Knaprar på påskgodis, mat och dricka eller struntar helt i helgen som faktiskt känns lite lik rea i år. Husets barn tigger inte godis. Inga Påskkort från utomlands bara E post. Jag skickade inga heller, ville inte trängas i postkön. Ensamma middagar. När man inte träffar de man vill träffa på Påsken känns livet trist, tomt, så tomt.

Någon kanske kommer ihåg Påskens budskap. Om döden och livet. Syndaförlåtelsen och uppståndelsen. Nu om någonsin är det väldigt aktuellt. Sjukdom är dock sjukdom, ingen straff eller undergång. Efteråt kan vi diskutera vad gjorde vi för fel, vad kunde vi inte hjälpa.

Vädret kan man inte klaga på. Våren är här. Vår som alltid känns hoppningsfull. Värmen, blommorna, spirande blad, fågelsång, vinden som blåser i håret utan mössa. Mycket folk ute, som om ingen är isolerad, sjuk eller undviker smitta. Viruset som ändå finns någonstans hela tiden – i statistiken och i vår verklighet. Samt i de oändliga presskonferenser vilka egentligen inte säger någonting.

Jag hoppas så mina bloggvänner att ni är friska och har det bra. Nu och sedan.

Happy Easter! ¡Felices Pascuas!

Glad Påsk! Hyvää Pääsiäistä!

Joyeuses Pâques!  Frohe Ostern!

Feliz Páscoa! Христос воскрес!

Buona Pasqua!

Mörka tankar vid tända ljus.

Året är nästan slut. Att se bakåt var inte roligt.  Ett bortslösat år. År 2019 har innehållit för lite av allting. För få böcker har blivit lästa. För få stunder med musik. För få utställningar, museibesök och annan kultur. För korta promenader i skogen. För kort vandring på fjällen. Alltför få samtal med innehåll. För lite intresse för världen omkring.

Miljön nära mig är alltför bekant, från människor i huset man säger det obligatoriska hej till, från affärer och reklamtavlor, nedhuggna träd till de överfyllda sopkorgarna. Upprepningar. Allt det som har hänt så många gånger.

Är det åldern som uppträder på detta sätt? Allt känns redan upplevt. Intresset att starta något nytt stängs genast av per förnuft. Realismen tar över. Allt är som det är. Allt går nu mera förbi mig. Förväntningar krymper till intet.

Från de styrande finns bara elände att förvänta sig. Det var inte den här världen jag började arbeta för vid tolv år fyllda. Jag trodde då ärligt att en ansträngning lönar sig. Inte bara personligt utan genom arbete och hederligt leverne och lämpligt engagemang blev världen också bättre. En sten i världens bygge.

Så barnsligt kan man tänka som ung. Sedan inser man att det inte är en själv som styr. Jag började mitt liv med värld i krig och Guds tro, hur de två nu kan kombineras av de vuxna. Jag kommer att sluta mina dagar med globalism där allmänt kaos råder, den västerländska civilisationen sopas undan av kulturer som inte ens kan föda sin befolkning eller behandla sina kvinnor väl, medförande eviga trätor från sina länder. Då Stater slutar att vara självständiga Stater, bara en öppen dörr åt skaror som drar runt och raserar. Vi är nästan där med försmak av det som komma skall. Det känns också som om klimathysterin vore ett slags camouflage över nedmontering av välfärdsstaten och inmarschen av islam. I slutändan inträder en totalitär värld där vi är ingenting, bara lydiga undersåtar.

En bloggare skrev att han gick i inre exil. Jag misstänker att vi blir fler och fler. Vi hjälplösa. De tankar vi hade och det arbete vi gjorde har nu föga betydelse. Kanske ökar tvivlet gentemot Världen med högre ålder då man kan räkna ut saker på bättre sätt beroende på ökad erfarenhet, det man fått genom att leva, ha arbete och barn. Man ser resultat av sitt levnadssätt. Man börjar se en linje i utvecklingen. Om man gjorde så, blev det så. Så småningom gör man inte samma tabbar mer, kanske bara några nya. Om man inte är en politiker förstås och tror att samma insats upprepad envist ger ett nytt resultat någon gång.

Nej, det är ingen vinterdepression om någon trodde så. Jag gillar mörka kvällar. Det är bara en verklighet som bosatt sig här. Kanske även hos dig?

Tänd ett ljus och ha en god tanke. Det kan vara det enda du har att erbjuda världen idag.