Julminnen och skuggsidor.

Att vara ett adoptivbarn orsakar många frågor. Skälet varför ens mor lämnade bort sitt barn är bara en av funderingar som uppstår under åren. Att vara annorlunda än resten av familjen kan vara en plåga eller en välsignelse. Att få syndaförlåtelse eftersom man liknar sin far eller mor och deras sämre sidor finns inte. Lik sin mor, lik sin far får en annan betydelse.

Jag blev adopterar under Julen som 11 månader gammal. Jag blev ett udda barn i en strängt religiös familj. Det skar sig ständig. Samtidigt hade mina adoptivföräldrar stor tilltro till att jag fixade saker som de själva inte hade kunnat göra. Jag blev den första och länge den enda med universitetsutbildning i deras stora släkt.

I mitt arbete som terapeut träffade jag livets skuggsidor. 25% av mina patienter med narkotikamissbruk var adopterade.  Jag grubblade mycket på detta. Var risken större för dem eller var de villigare att söka hjälp? Att påstå sociala och ekonomiska faktorer som skäl var uteslutet. Pengar var inte ett problem, inte föräldrars utbildning och position i samhället.

Vi som adopterades under kriget har dock andra kännetecken. Vi hade förluster redan vid födsel eller innan. Vi var fattiga i pengar och kanske även möjligheter. Men så många hade det knapert så vi avvek nog inte. Dock har vi barn födda under kriget byggt upp det välstånd som nu håller sakteligen att krackelera.

Jag har få ljusa minnen av min adoptivfar. Han var en trasig människa när han äntligen kom hem från andra världskriget och efterföljande lång sjukhusvistelse. Han gick till arbete som han skötte prickfritt tills han åter blev sjuk, fick cancer och fick amputera det i kriget skadade benet. Han dog tidigt eller kan det vara sent med tanke på skador och sjukdom. När han låg i sjukhuset före döden blev det mitt ansvar att besluta om vården tillsammans med hans läkare. Så jag reste hem. Min mor och mina syskon la ansvaret på mig. De bad till Gud. Jag skulle sköta det jordiska. Att välja mer eller mindre sjukvårdsåtgärder blev enkelt och svårt.

Han tror på Gud, låt det bli Guds vilja men lät honom inte lida, sa jag. Han dog efter några dygn, 61 år gammal. Det beslutet släppte mig inte på lång tid. Gjorde jag fel? Är det rätt att besluta om förkortad tid? En fråga som är oerhört aktuell även idag.

Jag har ett julminne. Ett barndomsminne, ett av de få med far. Det var inte så säkert att fattiga familjer köpte en stor julgran, det fick kanske räcka med några grankvistar eller liten gran på bordet. Men den Julen skulle vi ha en riktig fin gran. Far lät mig välja en på torget.

Ta en som är lika lång som du, sa han. Du får välja.

Jag var 9 år, ganska kort kanske 120 cm.

Vi gick tidigt på Julaftons morgon. Det snöade med fina flingor. Över det stora torget rådde julstämning. Lyktor och vedkorgar brann. Det var fullt av stånd. Hästar stod vid sidan av  torget. Många granförsäljare. Bönder från landet sålde potatis, hyacinter, ”lanttuhauta” alltså kokta kålrötter till rotmoslåda. Julkärvar för småfåglar. Korvförsäljning och kaffe med bullar. Kanske kunde far köpa korv att ta med hem?

Allt var så fullt av förväntan.

Först köpte vi kålrotsmos. Att göra kålrotslåda till Jul är en finsk tradition.  Mor hade ett recept som sedan har följt mig till Sverige. Nej, det var inga mått i den, bara ös på kålrotsmosen några ägg, äggkulor, vispgrädde, smör och svartpeppar tills du tycker det räcker och ha två kokta mosade potatisar också i smeten så det blir inte så stark kålrotssmak. På ytan skorpmjöl och gör något mönster med kniv som dekoration. Alltså, hon gjorde en stor sats som sedan fanns ändå till Nyår på bordet.

Vi gick runt och tittade på granarna. Jag ställde mig bredvid de och mätte. Till sist hittade jag en som såg fin ut. Pappa prutade lite, det hörde till. Vi hade köpt en riktig gran!

När vi passerade korvförsäljaren sa far: vi tar med lite korv hem.

Vi bar in granen till källaren. Mor kokade kaffe, varm choklad till lillasyster och mig. Vi fick var sin bulle och vi delade på de än varma korvarna. Klockan tolv utlystes Julfriden i radion. Efter det hämtades granen in och dekorerades. Riktiga ljus. Några julkarameller som jag hade gjort. Pepparkakor. Bara några få köpedekorationer. En gammal julängel och en silvrig stjärna högst upp.

Sedan var det en jul i stillhet som jag hade svårt med. Jag var den som alltid sprang ute eller gick in i skogen. Eller läste böcker som inte var religiösa.

Det jag minns av min far är dock inte främst  julgransköp utan hans trasiga inre efter kriget. Den hårdhet och regler han hade för oss alla för att hålla ihop oss och sitt liv. Som barn kunde jag inte förstå, lägga ihop det han upplevt och som kom för alltid påverka hans liv. Han var en perfekt arbetare, en uppskattad medlem i den religiösa gruppen, noggrann och sparsam. Men att vara en kärleksfull far var inte hans angelägenhet. Ord var för män, kärlek för kvinnor. Dock såg jag hur han uppskattade och beundrade mor.

När döden redan satt på vänteläge berättade han för mig om kriget. Jag tror inte han hade pratat med någon om det. Nu inför döden och det han visste om mitt arbete lät han allt komma ut. Jag besparar er om det. Det var ohyggligt. Krig, oavsett för vad, är förfärligt. Hur kan vi bete så mot andra? Far var rädd för Guds dom. Jag försäkrade honom att Gud förlät den som bad, den som hade levt med Bibel som rättesnöre. Kriget och hans kamraters död var inte fars fel. Jag bad med honom. Vad skulle jag göra?

Fader Vår, som är i himmelen!

Helgat varde ditt namn;

tillkomme ditt rike; ske din vilja,

såsom i himmelen så ock på jorden;

vårt dagliga bröd, giv oss idag;

och förlåt oss våra skulder,

såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro,

och inled oss icke i frestelse,

utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är ditt och makten och härligheten i evighet.

För min del hade jag slutat tro på både änglar och Gud åratals innan.

Vad är syftet med livet? Jag har aldrig kommit underfund med det. Livet levs framlänges, förstås baklänges och ofta inte ens det. Styrs vi av makthavare? Är vi hjälplösa inför de stora besluten? Har människan inte förmågan att skilja mellan det goda och det onda? Varför väljer vi att förstöra i stället att bevara?

Kanske har allt varit bara en allenarådande slump? Den tanken befriar oss från skuld.

Vet inte. Vet ingenting. Jag har bara frågor, inga svar. Ibland måste man bara härda ut.

Står vi i skuld till framtiden och lugnet på landet.

Svaret borde vara så enkelt, så utan tvivel. Så klart har vi en skuld till framtiden. I framtiden lever våra barn, barnbarn och fler generationer om inte världen går under genom att någon främmande föremål av större mått träffar oss. En atomvinter över jordklotet som följ.

Jag tror inte att en pandemi utplånar oss helt. Vetenskapen utvecklar lösningar. Men låt oss anta att denna pandemi, eller någon annan, blir ständig besökare hos oss. Att behöva vaccinera sig regelbundet för att kanske få leva ett år till tar död på oss. Att alltid undvika vara nära varandra, umgås, göra saker ihop förintar oss sakteligen som mänskliga varelser.

Vem vill leva i en så osäker framtid? De som lever för dagen? De med livsfilosofi ”allt nu och genast”. Ett slags missbrukarbeteende med omedelbar behovstillfredsställelse. Mörda, stjäla, råna, roffa åt sig, utplåna varje uns av humanism finns i dag och skulle breda ut sig i rasande fart. När människor redan rånar varandra och plundrar skattemedel eller vad de nu kommer åt skulle stående dödläge väcka det värsta fram.

Och det bästa. Många skulle uppoffra sig för varandra men de är aldrig dessa som styr världen. De goda ser på sidan om.

De barnlösa som regerar har sällan morgondagen i sikte. Det finns många politiker idag som bara behöver planera fram till sin egen död eller ännu kortare, till nästa val. Hur ser det ut ens om tio år är sällan i tankegångarna.

Att klimatet skulle ta död på mänskligheten är jag tveksam till. Klimatet har alltid varierat. Jag är dock för lite utbildad i Universums fysik, solens perioder och jordens läge mot solen för att yttra mig om saken. Vi har redan självutnämnda experter som kan allt från klimat till Corona och ekonomi. Klimatet kan göra vårt liv besvärligt och fattigt. Miljön är jag mer orolig för. Vår utbredning på bekostnad av naturen. De mängder av skräp vi lämnar efter oss. Kemikalier, oförstörbara saker… Sverige är ganska bra på att ta hand om skräpet. Ändå ser jag lämningar efter människor varje dag.

Det är väldigt länge sedan jag var med andra oroliga och krävde att Kommunen ordnade återvinningsstation för glas och papper. Inte är det någon framgångssaga om jag ser på Världen.

Att olika krig, inbördes eller över gränser bryter ut är däremot säkert. Krig pågår, ett ständigt resursslöseri på människor och material. Hur ett krig definieras är oklart. Det finns förslag att  väpnade konflikter med  1 000 döda under ett år dör ska anses som krig.  Men krig förstör så mycket annat, hela ens livsmiljö och möjligheter. Även mindre händelser kan upplevas som krigsliknande. Att behöva vara rädd för överfall när man går från jobbet på kvällen eller hem från skolan är ett slags krigstillstånd mot den enskilde. Att få sitt hem sprängt eller bilen bränt i någon uppgörelse borde räknas som terrorism i alla fall. Allt är markering: övermakten styr dig. Våldsmonopolet har flyttats delvis bort från polisen. Klaner gör upp med varandra.

Likväl har mänskligheten alltid överlevt krig – hittills – bara gränser och kulturer har förändrats. Nya härskare uppstår och  faller. Folket böjer sig. Ingenting håller för evigt.

Dock finns möjlighet att undvika kaos men många politiker – som de i Sverige – arbetar aktivt för att göra landet så dysfunktionellt att samhällssystemet kollapsar. Det multikulturella experimentet är ett haveri. Skälet till att vi har olika länder i världen är många men ett är att olika kulturer då får leva i sitt eget revir och utveckla landet enligt egen smak. Ofta finns även någon typ av tro majoriteten instämmer i. De som inte kan anpassa sig flyttar. Ja, ekonomin kan göra så att större skaror rör på sig mot någon annans pengar. De broar som skulle byggas mellan helt olika kulturer har aldrig fungerat i större skala. Integration fungerar inte åt något håll. Vi turistar gärna, men få önskar stanna kvar i en helt främmande kulturkrets.

Vi får inse att vår tid är utmätt, så även vår  kulturs. När och hur vet vi inte än. EU politiker med de svenska i spetsen har bidragit till – beslutat – vår civilisations död.

Här ute på landet, i en avkrok vid havet känns allt långt borta. De grannar man stöter på  pratar om senaste fisket, fast oftast blir det bara hej. Det är fridfullt. De som stör lugnet är fågelskrik och glassbilen. Oavsett vart du gömmer dig i Sverige hörs glassbilens välkända pling och vi skyndar oss för att förse oss med glass. Bär och glass är sommarens mellanmål.

Undviker man Internet kan man tro att fred och lugn råder i landet och i Världen, utan några som helst problem. En del lever året runt så skyddade av omgivningen och skygglappar att de inte märker något av oron även om det står på dörren.

Snart hem igen. Där råder annan ordning än i ett havsvik.

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

Krigsbrott på fredstid?

Nära Södertörns Högskola hittades en kvinna i diket. Kvinnan hade utsatts för slag och grov våldtäkt. Hon är förd till sjukhus. Ingen misstänkt gärningsman än så länge.

Ungdomar rånas av gäng. Till och med rånas de på kläderna och förnedras på olika sätt. Det räcker inte längre att ta mobilen och pengarna.

Statsministerns senaste förklaring är  att ungdomsrånen beror på Alliansregeringens skattepolitik åren 2006-2014 då skatter sänktes för den arbetande befolkningen. Hur förklarar han våldtäkterna? Brist på…? Är inte den moraliska kompassen helt avskaffad när man slänger en våldtagen kvinna i diket? Vilka ursäkter produceras då av de styrande?

Löfvens förmåga att räkna är obefintlig. De som nu rånar var knappt födda då. Att arbetande föräldrar fick lägre skatt borde ha tvärtom effekt. Och socialbidragen är inte låga. Många byter gärna pension mot socialbidrag. Lågavlönade likaså. Skäms han inte? Varför lämnar han inte sitt ”arbete” till någon med mer förmåga? Vem i så fall? Urvalet är inget att hurra på.

Rån mot unga offer har mer än fördubblats de sista åren. 2 484 rån anmäldes 2019. Det är nog lågt för många vågar inte anmäla eftersom de blir hotade till livet. Gärningsmännen, ofta själva omyndiga eller inte ens straffmyndiga, är vanligtvis från så kallade ”utsatta områden”. Jag tycker den benämningen skall bort. Flera svenska äldre har levt i utsatta: läs höghusområden där arbetare och deras familjer fick en eftertraktad bostad, men de rånade sällan andra barn. Min familj hade inte mat alla dagar men ingen av oss bestal andra. Moral är något föräldrarna förmedlar barnen. Hemmet först. Släkten och dess sätt att leva. Det som tillåts och förbjuds. Sedan kommer skolan och dess regler eller brist på dem. Och det som Samhället genom polisen och rättsväsendet tillåter och kanske bestraffar.

Träffade en familj under tiden jag gjorde personundersökningar för Kriminalvården. Föräldrarna applåderade när sonen kom hem med stöldgods. Så klart fortsatte han tills fängelseporten slog igen.

Polisen beskriver rånen ”orten mot svenne” och det ser ut som att invandrare rånar svenska barn. Men  eftersom ursprunget är rasistisk och helst ska hemlighållas vet man inte och då kan man inte göra några genomgripande anpassade lösningar. Socialtjänsten får ta jobbet att bibringa moral i rånarbarnen. Det kommer inte att fungera annat än i undantagsfall. Kriminalitet är inte Socialtjänstens paradgren.

Hur beskrivs våldtäkterna då? Gå inte ut ensam när det är mörkt och annat trams. Hur ska man då ta sig från arbete på kvällstid? Bör kvinnor sluta att gå ut annat än i en stor grupp? Är kvinnor som rör sig ensamma ute bara lovligt villebråd? Om de är för lättklädda när våren kommer? De anmälda våldtäkterna har ökat rejält. Även där finns ett mörkertal.

I alla krig finns det offer. Offer är de som förlorar mot övermakten. Män mördas. Familjer rånas. Kvinnor våldtas. Våldtäkt är en stark revirmarkering och har föga med sex att göra. Man äger offrets och hennes familjs liv. Det visar att män inte kunde skydda sina kvinnor. De männen var bara skräp. Omanliga fega förlorade. Barn som föddes var erövrarnas. Skambelagda. (Nu har vi abort och dagen efter piller.) Idag är många svenska män redan föraktade, förminskade och förtryckta av de svenska kvinnor vilka svenska män av naturen skulle skydda.

Det känns som ett krig idag. Nära mig har det brunnit bilar och skolor. Mord genom handgranat. Rån och överfall. Våldtäkter. Ett barn som våldtogs på väg till skolan. Några närområden  är så kallade no-go-zoner. Att passera där gör en något sorglig eller ska jag säga förfärad. Det är så skräpigt. Torget ser ut som en främmande värld med svartklädda beslöjade kvinnor. Småbarn i slöjor, även i barnvagn. Män som sitter i café och betraktar livet. De svartklädda killarna med huvor drar runt på området. Socialbidragen exploderar som så på många andra ställen. Regeringen pratar än om integrering.

Och nu hittar man en våldtagen kvinna i ett dike. I morgon är den nyheten ingenting.

Jag tänkte på en film jag såg häromdan. En film där ryska soldater har visat sin övermakt och våldtagit även nunnorna i ett kloster. Gud skyddade dem inte. Ångesten över graviditeter, förhållandet till Gud och det totalt kullkastade livet man krampaktigt försöker behålla är så påtagligt att det känns från TV rutan.

En film i tiden?

Och så läser vi fnordspotting:

http://fnordspotting.blogspot.com/2020/02/om-medborgargarden-och-risker.html

Affes statistik:

Överlevare från Birkenau

KZ Auschwitz, Einfahrt

Lägger ut en gamla berättelse från 2014 som är än aktuell och kommer att bli även i framtiden. Idag, den 27 januari för 75 år sedan befriades koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau. Heidi var ett av dem.

Här är det gamla inlägget om en människa jag aldrig glömmer så borde inte heller världen:

Vi har nyligen ihågkommit dagen D under andra världskriget och nyss jämförde man läget under det första världskriget och nutid. Mitt första minne i livet är ett krigsminne och kriget mot Ryssland präglade på många sätt min barndom och miljoner andras liv. Jag minns 50 talet och början av 60 talet som någonting ljust, full med hopp och utveckling. Mitt första barn som föddes på 60 talet skulle få leva sitt liv i fred och utveckling.

Det var bara en hägring. Idag pågår det fler konflikter än på länge. Kommer också vi att bli indragna i islams krig mot andra islamister? Kommer Ryssland att sträva efter sina forna gränser? Kommer USA dras med igen i någon strid om rätt styre och ge anledning till andra att hoppa på? Mer … det finns många kombinationer och möjligheter i världens strider. Vi har inte förstånd nog att bygga ett fredligt samhälle. Människan är sin egen största fiende.

Men det var inte min mening att skriva om mina minnen utan om Heidis. Jag träffade henne på jobbet.

Fredagseftermiddagar var en bra arbetstid. Bara städerskan och jag var kvar på jobbet. Städpersonalen byttes ofta. Tanken var att ingen borde bli för bekant på arbetsplatsen och därför börja slarva med bekantskapens medgivande.

Den städerskan som var i övermått noggrann var en äldre kvinna född i Tyskland. Hon var nästan osynlig. Hon ursäktade sig när hon hämtade papperskorgen och finkänsligt frågade om hon störde mitt viktiga arbete. Jag drack kaffe en gång när hon kom. Det fanns tårta kvar från förmiddagskaffet. Någon hade fyllt år eller firat något. Det var tyst och tomt. Alla hade flytt avdelningen för viktigare uppgifter än patienterna. Jag bjöd henne en kopp och efter visst trugande tog hon en blygsam bit av prinsesstårtan. Jag frågade lite om städningen och varifrån hon kom.

På bordet låg dagens tidningar med bilder från något krig som pågick. Jag såg reaktionen i hennes ögon fast tidningen kunde knappt anfalla oss.

Du har också varit med i ett krig, sa jag.

Hon nickade.

Berätta. Jag lyssnar.

Hon var född i Tyskland, i ett litet samhälle nära gränsen till Polen. I byn bodde 244 personer. Hon kände dem alla och kunde namnge fortfarande ett femtiotal och efternamnet hos alla familjer som hört hemma i byn. Hon var den enda som var kvar vad hon visste. Hennes mor var jude. Men i byn var tyskar, polacker och judar beblandade med varandra så ingen var längre en polack, jude eller annat mer avlägset utan en tysk, boende i en tysk by. En grupp militärer blev stationerade nära byn och då blev tillhörigheten annan. Byn tömdes genom inträde i armén, arkebusering eller fångtransport.

Hon var fjorton år gammal.

Heidi Irmgard Keren överlevde som genom ett under. Barn brukade inte överleva i koncentrationsläger. Hon hade sällsynt vacker sångröst och soldaterna tyckte det var roligt när hon sjöng. De kunde släpa ut henne mitt i natten när alkoholen hade glatt deras sinne till den grad att de ville höra något, kanske

Ihr werdet mir verzeihen

Ihr müßt’ es halt versteh’n

Es lockt mich stets von neuem

Ich find’ es so schön

Och soldaternas druckna röster instämde i de sista orden. So Schöön! Det kanske räddade hennes liv när hennes mor, far, tre bröder och resten av byns befolkning brändes i brännugnarna efter döden. Hennes föräldrar hade varit fattiga jordbrukare men de hade ägt många böcker i ett bokskåp av ek.

”Kunskap befriar världen” brukade hennes far säga när han läste högt till barnen på kvällarna.

 Det andra som hade hänt mellan henne och soldaterna ville hon inte berätta om. Hon nickade bara nästan omärkligt. Hur livet blev efter den dagen då portarna öppnades och de ryska soldaterna kom in och vart hon tog vägen därefter satt som en hägring tills hon kom åter till byn och begrep att det var bara hon som var kvar.

Husen hade bränts eller övertagits av andra.

Hon kom till Sverige genom giftermål med en man som hade en liknande historia. Det höll inte. De hade för mycket sorg att bära. De fortsatte att träffa varandra som vänner när ensamheten blev för tung. Hon utbildade sig till musiklärare och arbetade i tiotal år men de svenska barnen och skolledningen hade annorlunda förväntningar av skoltillvaron. Att lära var inte huvudsaken. Social vägledning var inte hennes starka sida. Nu städade hon och hade ingen aning om vad livet kunde användas till.

Jag insåg att såren satt djupt inne utan möjlighet till läkning.

– Det är svårt att vara ingenting. Inte ens en bokstav i historiens gång utan en värdelös papperslapp som flyger bort med vinden. Kanske bara smulas sönder på gatan under någons stövlar.

Jag visste inte vad jag kunde trösta henne med.

– Du är ett vittne från ett historisk skeende vi aldrig ska glömma.

– Det finns ändå ingen fred, inget vi lärt oss av historien.

– Det finns två sorters fred, sa jag. Den ena är frånvaron av krig. Den andra är freden vi skapar inom oss genom vårt varande mot varandra. Det är den sanna freden. Du äger den. Det var inte ditt fel att de andra inte överlevde.  Du är utan delaktighet och skuld.

Hon började gråta. Alldeles ljudlöst. Tårarna rann. Jag gav henne en servett och la mina händer på hennes skakande axlar. Hon lutade sig mot mig och jag höll om henne.

– Vi har ett slags kollektivt minne, vi som överlevde. Ett minne vi inte önskade få men hoppades att överleva med.

Vi satt tysta. Hon slutade gråta lika ljudlöst som hon börjat. Hon steg upp, räckte fram sin hand.

– Tack. Du har gjort mer för mig än någon annan. Fred är inget enkelt begrepp.

Hon städade någon gång till innan hon förflyttades. Jag köpte blommor till henne för den sista dagen men då var hon redan utbytt mot en lettländsk tjej som snabbt hafsade över avdelningen med hörlurar i öronen med popmusik. Jag letade efter Heidi i de oändliga korridorerna men hittade inte ens lokalerna där städerskorna borde ha någon egen vrå, ett klädskåp kanske.

Men jag glömmer henne aldrig. Inte ni heller? Hon är död nu men hon och de andra med henne i Birkenau måste förbli ihågkomna.

Bild från Wikipedia.