Tomten, en fel sorts manlig skuggfigur.

Även Jultomten, den snälla gamla trösterika figuren har drabbats av genushatet. Patriarkat! Lik Gud, vilket kyrkan försöker göra till mindre manlig uppfattning, är Tomten en man, vit person som står i vägen för feminismens rätta läror.   Alla våra manliga goda förebilder är i fara att feminiseras på ett obehagligt sätt. Lucia är ju fel fast åt andra hållet, hon var kvinna men de rättrogna vill ha en valfri helst könlös person. Tomtefar, mor och de små nissarna kan ses som en bild av en lycklig familj glädjande oss en gång i året och det är ju så icke PK. Vi är inte man och kvinna utan något valbart utöver då det gäller orättvisor mot kvinnor.

Ja, varför slipper Tomten normkritik, frågar genusexperterna?

Därför att de flesta av oss gillar Tomten och vill se honom just som Tomten, en gammal, vänlig, skäggig man i röda kläder, inget annat. Gärna med renar och en stor säck julklappar.  Han har en fungerande funktion under Julen som inte kan ersättas. Han är tradition av större art och har samsats om utrymme med Jesusbarnet utan att vålla bråk. Hittills.

En del vill förstås spola Jesusbarnet också eftersom han representerar kristenhetens  stora dag, födelsen av en frälsare, han som är starten till vår religion. Jesusbarnet bli hen i svenska kyrkans läror. Jesus och kristendomen islamiseras. Kyrkor firar Mohammed, inte Jesusbarnet. Viljan att göra islam till lags är större än att bevara den kristna läran.

Ingenting som ger oss glädje och förtröstan, Gud eller Tomte, får vara kvar i det könlösa feministiska paradiset där alla män är förövare och alla kvinnor offer.

Är inte Tomten men framför allt  Jesus några av de spikar som håller vår kristna civilisation, vårt land ihop? Om flera av spikarna är utdragna, faller resten snart? Se dig om i världen? Vad vill du ha i stället?

Om dessa ”spikar” kommer ett inlägg kanske senare. Nu önskar jag Er alla god fortsättning!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=438&artikel=6849728

https://sv.gatestoneinstitute.org/11608/europa-jul-islamisering

https://www.expressen.se/nyheter/svenska-kyrkan-darfor-kallar-vi-jesus-for-hen/

 

Förlorad religion och vrängd tro

gerard_van_honthorst_001

”The true meaning of Christmas is being drowned out by materialism”, sa påven Franciskus i sitt Jultal. Han påminde också om barnens lidande och om krigen i världen med önskan om frid.
Är tro på en högre makt något vi svenskar behöver? Vi svälter inte, de flesta av oss har mer egendom än nödvändigt. Det finns ett skattefinansierat skyddsnät. Vi har Internet och kan googla allt, tro på vad som helst och finna vår frid utan någon religiös överhöghet.

Behöver vi då tro på Gud?

Jag har funderat varför religionen har förlorat sin betydelse under min livstid. När började den kristna tron och kyrkan minska inflytande och innebörd för folket? Än i min barndom var kyrkan en naturlig ingrediens i livet, så även hos de nästkommande. De flesta döpte sina barn, nästan alla konfirmerade sig, vigslar skedde i kyrkan på grund av tron. Folk gick i kyrkan inte bara på julmorgonen och om någon dog. Bibelns ord var sanning. Prästen och diakonissan hade alltid en öppen dörr. Kyrkan bedrev också en aktiv missionsverksamhet i Afrika och även Kina.

Jag hörde till undantagen, blev i tonåren icke troende, men följe snällt de kristna sederna i familjen. Att avvika öppet var inte ens en fråga. Så, får jag ens undra över kyrkans fall, avfälling som jag är? Men, det är inte bara en religiös fråga utan historisk och kulturell i högsta grad.

När började tron allmänt att krackelera? När majoriteten av kvinnor lämnade hemmafrutillvaron och började arbeta? När TV kom? När tonår som nytt begrepp infann sig? Bio i varje by? När vi blev välmående folk och behövde inte ha trösten och hoppet om bättre liv i himlen? När Kyrkan förlorade statusen som statskyrka?
När Kyrkan började välja världen framför himlen?

Tappade kyrkan bort oss och sig genom att modernisera? Man städade upp Bibeln, Guds ord, till nutida tolkning. Kyrkan införde jämlikhet i prästämbetet, kvinnor skulle inte längre tiga i församlingen. Att vara präst blev mera ett yrke, mindre ett kall. Konfirmation förändrades till ridläger. Vigsel blev tillgänglig för alla par. Inget av detta är fel i sig, eller?
Det kommer mer…

Präster började leva som högt betalda företagsledare med utlandsresor och lyxmiddagar. Ärkebiskop var inte säker på vilken Gud var störst och valde valspråk som uppfattas att hylla islam. Vi blev uppmärksammade i världen och inte med välvilja. Kyrkan har helt enkelt börjat krypa för andra Gudar. I dop tal pratas det om fotboll och inte om att bli en god människa. Stödet för kristna som är förföljda kan ses som obefintligt, det är kanske inte så viktigt med dem? Politiker utan tro styr i Kyrkofullmäktige. Försök bara att börja ett möte med bön, då protesterar både prästen och politikerna.

Tappade Kyrkan sin funktion som tröst, hopp och Guds kärlek och blev ett slags lokal dit man gick för att inrama en fest eller sorg? Inte märkligt i sig. Vetenskapen vinner över obevisbara väsen. När vi ser oss omkring i världen är det svårt att tro på något gudomligt väsen som älskar oss och styr livet. Det är som om Djävulen hade fått övertaget. Att stå för tron i dagens läge kräver just tro.

Ingen kan längre förklara varför vi behöver Gud. Kyrkan är som vilken förening som helst. Många präster är där för sin egen skull, inte för församlingen. Tiden då prästen såg vem som saknades på söndagens gudstjänst har passerat länge sedan. Att vara en familjepräst som har döpt, konfirmerat, vigt och begravt alla medlemmar i en släkt och känt till deras livshistoria, funnits som personlig stöd är inte realistiskt idag, om ens någon präst skulle vilja ägna sig åt det. Vi hade en, trots pension kom han och döpte samt begravde. Vi var hans ansvar.

Varför är vi inte lyckliga nu när vi kan välja bort Guds överhöghet?

Varför mår många så förbaskat dåligt? Varför är Internet full av klagan över tillvaron, hat mot andras åsikter, män – speciellt vita män, invandring? Det är sällan vi hör någon tacka, vara glad eller ens vara uppskattande en stund, en liten stund över något. Eller är bara illamåendet det som vi kastar ut till världen? Det känns att tidsandan och tiden vi lever är på väg att brista. Vi valde bort det trygga. Vi har en värld vi inte behärskar. Vi kan inte längre vända oss till Gud. Vi har inte tid med det – också.

Vi valde bort ett väl så totalitärt system vars lättnader och modernisering föll inte till godo. Ut med religion från skolan, överallt… bara när vi vill inrama våra högtider som vigsel är kyrkan populär.
Och prästerna spelar med i trolöshet. Ändå lämnar folk kyrkan. Det är som att välja mellan olika anbud. Det är jobbigt att vara kristen. Internet vann före Guds ord. Nutida ungdomar letar efter Pokemon, inte Guds frälsning.

Landet är likgiltig för den kristna påverkan som har format vårt samhälle. Barnen vägras julsångerna som påminner om Julens mening, det är lojalt mot världen, de andra troende. Borde det inte vara tvärtemot? Att sjunga om Jesus och Betlehem borde väcka längtan att höra till, inte att alla skall iväg till ingenting. Julens och Jesus budskap går förlorad. Det kallas jämlikhet. Vi tar inte strid för vår Gud och vår stora högtid. Vi har förlorat den kristna tron som grund för våra livsval. Änglarna är bytta mot idoler.

Har vi skippat också tio Guds bud?
Älska din nästa. Slå inte ihjäl någon. Hedra din fader och moder.

Vad har vi fått i stället? Frihet? Förlorad hopp? Makt över vårt öde?
Nej, det sista tycks inte fungera.

Vi lämnade något bakom oss men fick inget nytt att hålla oss till. Vi trycker ner vår egen civilisation, dess grundbult kristna tron och demokratin vi har gett oss medan en annan tro bygger över världen och nöter bort en bit i taget av våra regler och framsteg. Kristendom är hotad. Den kristna civilisationens guldtid är över, kanske åratals sedan. Islam är en framgångssaga fast dess budskap nöts in med vapen eller okrigiskt övertagande av territorium och människors själar.

Är vi utan vilja och förmåga att försvara vår kristna civilisation, med allt vad det innebär?
Vad händer den dagen de kristna är i minoritet? Blir det som i Irak? År 2003 fanns det en och en halv miljon kristna i Irak. I dag återstår kanske 300 000. Är det bättre nu?

Får vi tro på Jesus? Är det tillåtet att fråga inför en svårighet ”Vad skulle Jesus ha gjort?” En dag blir den frågan viktigare än allt annat.

http://www.dagen.se/skola-i-amal-censurerade-delar-av-julsanger-1.904700
http://sv.radiovaticana.va/
http://www.aftonbladet.se/nyheter/article24038031.ab
http://www.friatider.se/islam-snart-v-rldens-st-rsta-religion
http://www.pewforum.org/2015/04/02/religious-projections-2010-2050/
http://www.svt.se/nyheter/inrikes/svenska-kyrkan-har-resy-for-tiotals-miljoner
http://www.uvell.se/2016/08/04/sj%C3%A4lvhatarna-i-kyrkan-32873863
Om Antje Jackelén och hennes ledarskap:
http://ledarsidorna.se/2016/12/ann-heberlein-svenska-kyrkan-gar-mot-sin-undergang/

Idag 17/1 i Expressen berättar Ann Heberlein varför hon lämnar svenska kyrkan:… Vi lämnar inte kyrkan för att vi inte är kristna – vi lämnar kyrkan för att vi är kristna. Vi delar en djup besvikelse över den utveckling vi ser i Svenska kyrkan, och vi är bestörta över att Svenska kyrkans ärkebiskop inte lyssnar på den kritik som framförs från olika håll.

http://www.expressen.se/debatt/vi-lamnar-kyrkan-for-att-vi-ar-kristna/
År 2003 hade den svenska kyrkan 7 143 292 medlemmar. 2015 hade de krympt till        6 225 091.
Påven är katolska kyrkans högste ledare för 1,2 miljarder katoliker varav 113 000 är medlemmar i Svenska katolska församlingen.

 

 

 

Årets julberättelse och liten påminnelse om Julens mening

DSCF0037

Årets julberättelse är ett barndomsminne. Jag har ganska få barnsliga barndomsminnen eftersom vi som föddes under kriget blev vuxna för fort. Då menar jag vuxna i ansvar, inte i sättet eller prylar. Inuti mig fanns ett barn, skalet betedde sig som vuxen. Jag uppfattades som väldigt ansvarsfull redan vid fyra år.

Ett av de få minnen är en blå gungstol.

Jag vet inte hur den julklappsönskan uppstod. Kanske hade jag sett en blå gungstol någonstans. Jag önskade mig en blå gungstol med en tupp målad på stolsryggen. Tuppar var något magiskt. Jag hade sett en bild på skolbokspärmen och inuti den fanns ju all hemlig visdom. Var man duktig värpte tuppen ett ägg. Jag förstod ganska snabbt att det var bara en lögn som skulle få barn att bli flitiga. Jag kunde läsa men vi hade få böcker, bara Bibeln, religiösa skrifter och Morgontidningen. Jag skulle fylla fem en månad efter julen.

kukkokukko2

På julafton var jag uppskruvad av väntan. Den riktiga Tomten skulle komma, det hade far lovat. Familjerna i hyreslängan hade gått ihop om en Tomte från tomteförmedlingen. Julklapparna var ställda i källaren enligt avtal. Julmiddagen var förbi och jag hängde i fönstret och spanade efter Tomten. Hastigt såg jag honom med en hästdragen stor kälke. På kälken låg säckar och en blå gungstol. Men han åkte från vårt hus, inte mot gården.

Jag ropade: Där åker Jultomten med en blå gungstol!

Far kastade ut en blick, svor (han hade aldrig svurit för det gjorde inte en god kristen) och ryckte upp fönstret, hoppade ut, började ropa på hjälp och springa strumplästen efter kälken. Några män anslöt till jakten. Strax fångades den tjuvaktiga Tomten in för vi bodde alldeles nära en polisstation och poliserna promenerade ute för att säkra julfriden. De hjälpte till med alla säckarna. Hela huset tackade far för den fina insatsen. Jag har ett dimmigt minne att han fick en flaska glögg av någon, men han drack ju inte något med alkohol i. Det var den enda gången vi hade en Tomte från en förmedling.

Jag fick min gungstol med en målad tupp. På fjärde klass vann jag en internationell teckningstävling om tuppen som symbol i olika länder. Priset var äran och lite pengar. Gungstolen ärvdes av mina syskon och sedan av systers barn och lektes till sist sönder. Jag har ingen bild för kameror var inte vanliga på den tiden.

Dagens barn, även de små, har andra drömmar än jag hade. På önskelistan står saker som inte ens fanns under min barndom. Barnen har också en möjlighet att bli behandlade som barn, inte som vuxna och förstående. Inte på alla platser och i alla lägen men i stort har barnens tillvaro förändrats radikalt. Frågan är om vi nu är på väg vidare eller baklänges?

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

God Jul till er alla, oavsett hur och om ni firar Jul. Men stanna upp och ägna en liten stund för huvudpersonen och då menar jag inte på Kalle Anka eller Tomten. Jag tror att vi bör hålla hårt i våra kristna traditioner, kärleksbudet och frid på jorden så inte andra, ovälkomna krafter rycker de ifrån oss. Oavsett om vi är troende eller inte är Julens mening en strålande tanke.

PS. Barnet i fönstret är av yngre årgång.