Till minnet av de förlorade.

Min far skadades i det andra världskriget och blev nog aldrig fysiskt och psykiskt återställd. Dock skulle han gå tillbaka och slåss mot ryssen om de åter anföll Finland. Far dog efter långdragen sjukdom före pensionsåldern. Hans yngre bror dog i kriget. Han  hörde till de som i sista stunden skickades till fronten att försvara Finland. Du som har läst Väino Linna: Okänd soldat har också läst om min far. Vem? Det får vara osagt.

Många andra vi kände dog. Kriget påverkade våra liv på alla plan, sorg och fattigdom var en daglig plåga. En halv miljon flyktingar från områdena som förlorades till Sovjetunionen blev allas ansvar. Vi delade brödet med dem. De blev snabbt assimilerade, de var ju nästan finnar.

Hur politik och ismer kan leda till total förödelse tycks vara en överkurs som aldrig hamnar på de styrandes läslista. Den som inte lär sig av historien kommer att få leva om det. Även vi som är av annan åsikt dras med. Frågan idag är vad klassificeras som krig och vad som enstaka terrorhandlingar?

Åter till de döda. Min mor föddes under det första världskriget, gifte sig under den andra och dog nästan på dagen då kriget i Syrien bröt ut och protesterna i Libyen började. Mor dog vid 95 år och blev saknad eftersom hon var både äldst och den som höll reda på den stora släkten. Jag grät på hennes begravning. Jag var inte ledsen. Jag hade varit det när hennes liv började luta mot slutet och hennes så skarpa minne fick luckor. Men när hela släkten tröstade mig och upprepade hur ledsen jag måste vara och de själva grät förenades vi i kollektiva tårar.

Det finns också bekanta som har försvunnit i andra krig. Jag hade en syssling som försvann på Palestina området. Idag på Internets tid kan vi leta och hitta de försvunna men detta var före den tiden och hon försvann spårlöst med sin make och deras två små barn. Jag har för mig att de dog i en by på Golanhöjderna under sexdagarskriget. Eller flydde? Oavsett hörde min mor – hon som var släktens informationscentral –  aldrig av dem mer. Sysslingen hade rest  till en kibbutz i Israel men träffat en palestinsk läkare, gift sig och följt honom till hans liv.

Ja, det finns kärlek på första ögonkastet. Det kan bli ens öde.

Nästa som kriget eller ockupation tog var en tjeck på besök i Sverige. Han var reformivrare, en konstnär. Han reste tillbaka strax innan invasionen som skedde natten mellan den 20 och 21 augusti 1968. Då invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Orsaken var reformförsök som stod mot kommunismen. (Läs mer, sök Pragvåren).

Han hörde aldrig mer av sig. Vi som kände honom skickade brev men fick inga svar. Vi räknade honom som förlorad.

En kort men intensiv tid hade jag ett förhållande med en man som hade varit i Koreakriget. Sverige hade sjukvårdstrupp i Sydkorea 1950 -1953. Kriget stämplade honom. Död och förödelse åt upp hans tilltro till världen. Men Korea blev hans kärlek. Han reste tillbaka dit som representant för Rädda Barnen för att bygga upp något av det som var raserad. Han var senare rådgivare för Sydkoreas sjukvårdsreform. Det var då vi träffades. Korea var honom alltid nära. Han dog av hjärtattack vid pensionen. Han hade dock tappat livslusten och han skrev till mig att det året – hans sista – var de stora förlusternas år.

Hur stora förluster kan man överleva med? Att förlora den man älskar genom döden eller att denne går till en annan? Idag när en terrorist kan enkelt köra över en på gatan, hur fortsätter de kvarvarande då att leva?  När ens barn dör i väntan på vård?  När döden inte är vacker och den döde går knappt att identifiera?

Hur överlever man när livet har tangerat helvetet?

Vi samlas kring döden. Vi besvärjer det med blommor och ceremonier.  När min far dog kom över hundra personer till begravningen utöver sorg adresser som var så många att alla gick inte att läsa upp som seden var. När kaffet var nästan slut steg mor upp och tackade alla som kom. Sedan la hon till. Det var trevligt för min make när  någon besökte honom när han än var i livet. Jag tackar speciellt er som gjorde det.

Ridå.

Tänk på dem som än lever. Låt dem gå först i din planering.  De döda kan klara sig utan dig.

De dödas dag 2 november  har sitt ursprung hos aztekerna i Mexiko och  är en stor helg. Den infaller  samma dag som Alla själars dag vilket firas inom Katolska Kyrkan. Vi nordbor har Allhelgonahelgen då vi tänder ljus på släktingars och vänners gravar.

Vår Allhelgonahelg har också blivit en kommersiell fest, Halloween. Igår kom barn till oss och tiggde godis. De var målade till ganska snälla skräckvarelser och svartklädda. Halloween (All Hallows Eve) härstammar från kelterna i Irland, dagen var en skördefest, men seden har spridit sig.

Även vi har en pumpa på balkongen och tänder ett ljus i den.

Pumpabilden är från Linda.

http://gamla.hbl.fi/feature/2015-10-31/776142/hbl-i-la-bildspel-fran-de-dodas-dag

 

 

 

 

 

Tiden har sprungit ifrån oss.

Jag fortsätter att städa sambons lådor med bilder och urklipp. Tidningsurklipp från tiden då han var en känd trädgårdsmästare och byggde upp trädgården på Tallmogården. Urklipp från fotoutställningarna. Andra minnen jag inte var delaktig i.

Bilder, många av  den första frun. De ler mot varandra så förälskade. Men det tog slut fort. Hans bästa vän gifte sig sedan med henne och de har hållit ihop. Nu tampas paret med samma typ av problem som jag har dagligen. Minnessvårigheter. Sjukdomar. Minskade intressen. Hon är dock en tuff kvinna som har lyckats behålla livet utanför, fast i minskad form.

Hon är poet och skribent. Hittade en liten lapp med en fundering från 2006.

De digitala analfabeterna.

Tiden sprang ifrån oss…

DVD –  va´ är de?

Men en ”hemsida” har jag –

 gaveln där jag bor.

”Fildelning” gör vi – och det helt lagligt –

när vi är två

vid frukostbordet.

För mig betyder ju ”SMS”

Sänd mig svar

med brevbärarpost. (Eleonora Dittmer)

Tiden har sprungit ifrån oss. Sänd mig svar. Vilka svar kommer livet som vi inte kan påverka ge oss det närmaste året?

I en låda finns kärleksbrev mest i form av vykort från mig. Han har sparat varenda kort, brev, lapp som jag lämnat på bordet när jag går. De är inga avancerade texter. Kort, koncist. Det svider att kasta de. Som om jag skulle kasta bort tiden vi hade tillsammans. Jag trycker ihop allt i en påse men låter det vara kvar en stund. Det finns ingen mening i att spara det nu. Förgången tid. Så förgången tid.

Jag ger några till honom att läsa, några brev från barnbarnen också då de önskar att han mår bra med vingliga stora bokstäver. Men han tittar på breven som om de vore från en annan värld och lägger de på sidan.

Så är det nog. Den världen då han fick små brev från mina barnbarn och kärleksbrev från mig har slutat existera.

Har det då funnits alls eller är det bara en hägring som ligger i en låda?

Lämna inte till andra att städa upp dit liv. Men att göra det är plågsamt – eller befriande.

Det gör ont att städa bort en del av livet.

Jag kastar diabilder. Jag sorterar de tusentals bilder min sambo har tagit under vår tid, den tiden vi var aktiva fotografer. Inga stora proffs men en del såldes och ställdes ut. Han medverkade i en trädgårdsbok, gjorde tidningsomslag, flera utställningar,  diverse reklambroschyrer och lite annat som krävde en bild. Han var självlärd medan jag hade gått hos Strömholm. Sambon var den bästa av oss två. Han var en konstnär.  Jag var bara en socionom med fotointresse.

Vatten var hans bästa motiv och små detaljer i naturen som höstlöv eller blommor. Nu ser han inte ens åt sina bilder. Demensen tog inte bara hans minne, det tog hans konstnärliga ådra.

Det gör så ont. Det gör ont att  kasta hans bilder men ingen kommer att titta på dem efter hans död och efter mig. Jag försöker sortera bort de sämsta och behålla de bästa, lägga undan de bilder jag har gemensam minnen av för att titta på dessa någon gång. Våra resor, våra vandringar , våra eviga stunder i naturen konkande på våra trästativ, flera kameror, objektiv, filter och kaffetermos.

Nu dricker han knappt kaffe. Kamerorna har också gått ur modet. Idag är det inte diabilder utan digitala. Mobiltelefoners kameror är av bra bildkvalité. Ingen står i timmar, mäter ljus, justerar och tar tre bilder, en exakt de andra med lite över och underexponering. Kanske ett gråfilter. Lämnar in i framkallning och studerar med lupp för att kanske göra en förstoring för en utställning eller sälja den beställda bilden.

Tekniken förändras till det bättre. Själva fotograferandet har dock förlorat hantverket och sökandet efter det perfekta ögonblicket. Allting går snabbare nu. Det digitala misslyckandet kastar man effektivt medan diorna studerades noga vad gick fel, vad inte. Varje bild var en lärdom.  Varje filmrulle var en investering för att bli bättre. Varje rulle är nu bara en förlust och sopor.

Även förvaring av bilder är effektivare. Dialådor och hängmappar har bytts ut mot en  mapp i datorn.

Sambon började med foto på allvar vid 62 års ålder Då gick han ner i halvtid, investerade  i utrustning och satsade.  Inom ett år hade den investeringen lönat sig, kanske inte i pengar men i efterfrågan. Han höll på aktivt knappa 15 år. Vi deltog i några kurser och fotodagar. Vid 76 började han stå framför kameran som statist och reklammodell. Under några år var han efterfrågad. Det har hänt att folk känner igen honom på gatan. Var inte du i reklamen för… I TV… Han minns knappt den tiden. Ibland spelar vi några musikvideos han har varit med i eller ser på filmer på Youtube. Han visar inget större intresse. Det är närmast mina barnbarn som tycker det är häftigt att han har spelat in reklam och varit i TV.

Nu sorterar jag, kastar och mår uselt. Ibland tar jag en paus och lägger alla lådorna på hyllan igen. Det är som om jag förbereder döden. Men någon måste göra det. Ingenting säger att jag överlever honom. Jag vill inte lämna arbetet till andra efter mig.

Sopnedkast tar hans produktion. Och han bryr sig inte. Bilderna är borta ur hans minne och liv. Någon kamera tar han inte i sin hand

Jag skulle vilja gråta men jag har gråtit färdig över våra förluster.

Liv, död och terror är dagens ämne.

011Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

IMG_0030 (2)

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så mycket är kvar och så mycket har redan förlorats.