I slutändan handlar kärlek och fiske om samma sak: det man inte fick.

Det här är ett olustigt, kanske nedsättande inlägg så jag varnar dig redan nu. Är du en godhjärtad sugar mama så sluta läsa här. Orsaken till inlägget är att jag mötte ett förälskat par ute. I alla fall kvinnan var förälskad. Det var svårare att  uppfatta den andra partens känslor.

Har du varit vilt förälskad någon gång? Så där omstörtande att du inte velat släppa den andre för en stund? Helst ville ni bara gå hem och vara ensamma tillsammans.

Jag har blivit kär en gång så all förstånd var som bortblåst. Vi var dock jämngamla och likvärdiga partner. Det var underbart en stund men slutade inte så bra. Efter en stormig förälskelse fanns liksom inget att bygga på. Det var nog inte det som kallas kärlek utan bara begär. Forskare påstår att det är hormoner.

Kan förälskelse också vara brist på omdöme?

Kvinnan jag mötte var ca 25 år äldre än mannen hon gick med. Hon lutade sig mot den unge mannen, glittrade, kvittrade och log. Hennes händer berörde honom. Det var sådana blickar även jag hade gett till min förälskelse. Lätt att känna igen. Mannen log lite tveksamt. Besvärad?

Det var inte hans stora kärlek som sökte hans händer. Nej, det kunde inte vara mor och son. Jag har en son. Man bär sig inte så mot sin son om det inte är ett alldeles stört förhållande. Inte mot sonens klasskompisar och absolut inte mot en klient. Yngre manliga klienter har jag haft många av. De kan vara väldigt charmanta om de tror sig kunna få fördelar. Det gäller att hålla sig strikt saklig och ha dem på andra sidan bordet då fungerar det man skall åstadkomma.

Den unge mannen var  till synes en invandrare, troligen afghan, och den blonderade kvinnan såg pursvensk ut. Det var dock inte den första gången jag råkade möta liknande par. Under sommarkvällar i parken nära mig satt ofta ett par femtioåriga kvinnor med var sin ung invandrare och myste. Situationen gick inte att missuppfatta.

Det var inga barn man omhändertog som barn.

Det har skrivits en del om medelålders kvinnor som tar hand om och ropar ut olika krav för sina utvisningshotade (alltså utan asylskäl) afghanska killar. ”Skicka mig i stället” till exempel, som var bara trams. Ingen av dessa kvinnor ville åka till Afghanistan och byta plats med den som skulle utvisas. ”Vi står inte ut”, ropade andra. Lärare skriver om sin oro och kräver att få ha kvar männen i skolan. Jag skriver män eftersom de har visat sig att en stor del inte är barn vid närmare undersökning.

Att just afghanska unga män, oftast uppvuxna i Iran,  har blivit så viktiga för vissa kvinnor och även media känns märkligt. Är det vårdinstinkten? Är det välvilja? Det är inte afghanska barnbrudar de oroar sig för. Inte flickor som nekas skolgång. Inte afghanska kvinnor i burka vilka styrs av mannen kanske i ett polygamt äktenskap. Inte kvinnor som dör i barnsäng. Det är inte flyktingar på krigsområden som godheten gäller. Det är inte heller nyinkomna familjer man bjuder till sig.

Det är just yngre män. Vems behov fyller man på – egentligen?

Det är unga invandrarmän dessa kvinnor engagerar sig i, de så kallade ensamkommande varav flertal ljuger om sin ålder och sitt skyddsbehov. Det är dock inte förbjudet att söka lycka. Det är inte förbjudet att försöka hitta bättre omständigheter och liv. Det är inte förbjudet att ljuga, eller är det? Och det är helt OK för en svensk att sörja för någon annans liv, här eller borta.

Jag har ingenting mot att kvinnor tar hand om flyktingmän eller har en toy boy. Men jag vill inte betala för det. Förr fanns kärleksresorna till Gambia, men nu betalar Migrationsverket, vi skattebetalare, männen som kanske inte borde vara här. Jag har som sagt ingenting mot köp av kärlek oavsett formen, bara alla betalar sina val själv och ingen tvingas till förhållandet, genom att leka barn eller partner. (Prostitution på gatan/nätet kan jag ha andra åsikter om.) Många män skaffar sig en yngre fru eller älskarinna och öser på dem allt från juveler till lyxliv. Vi ser ofta bilder från extravaganta bröllop där en man i 60 års ålder äktar en ung fotomodell och hon intygar sin kärlek till honom. Inget fel i det. Hans val, hans pengar, hans kärlek. Varför kan inte kvinnor göra samma sak? Varsågod, men du betalar själv. Vi har inga moraliska gränser för det om båda är ense.

Kostnaden för dem som är barn skiljer sig rejält från de vuxna asylsökande. Barn behöver ju mer omsorg, även låtsasbarn får detsamma. Det handlar om en del pengar, ungefär som vårt rättsväsende, så det kunde räcka till mycket. Om vi använde pengarna på flyktingläger (Unicef skriker ju efter resurser) kunde det ge  skydd, vatten och mat för många fler, kanske en skola eller sjukstuga, kanske ett liv för flickor som riskerar att giftas bort till en äldre man. Men inte, rör inte min afghan här hemma är ropet. Det finns även svenskfödda barn som skulle behöva stöd men det är inte lätt att hitta varken familjehem eller stödpersoner. För dem hörs inga stridsrop i media.

Jag vet inte hur detta Stockholmssyndrom började. Hur kom någon på att män är barn och behandlas som barn fast blott en blick eller en Facebooksökning kan avslöja lögnen? Hur någon villigt slängde ut en miljon per låtsasbarn till något vårdhem med en bemanning som äldrevården avundas. Åldringar som byggt Sverige nekas  äldreboenden av kostnadsskäl. Boenden stängs, som i min kommun, och omvandlas till bättre standard för ensamkommande, men åldringar får inga mediekampanjer. Rör inte min åldring?

Inte grupper mot varandra? Men det gör vi ju varenda dag. Det är alltid ett val hur och för vem resurserna används när de inte är oändliga.

Jag är dock säker på att Afghanistan är ett uselt land att leva i,  speciellt för kvinnor. Att Iran inte var något paradis att växa upp i är också säkert. Men att ta hand om några få måste vara missriktad användning av skattemedel. Vad kan man få för pengarna borde vara en viktig fråga. Inte hur goda vi är.

Det var riskfritt att ljuga om ålder. Vi valde att vara naiva, det är bara att betala. Vi välkomnade de unga männen, lockade hit dem, tog hand om dem och nu vill vi använda våra lagar och regler och kasta ut dem med en slant i fickan. Var det inte galet tänkt i början eller inte alls?

Vad tänker männen om de svenska kvinnorna som strider för deras sak eller till och med tar hand om dem på olika sätt? Dessa kvinnor är totalt annorlunda än deras beslöjade mödrar. De  lever på ett sätt som männens systrar skulle få möta döden för. Vad anser de om svenska kvinnor? Någon att utnyttja? Märkliga varelser utan skam? Eller trivs de med att vara barn och bli behandlade därefter?

Jag undrar, hur blir det med dessa män och deras relationer sedan? En dag vill männen lämna sin sugar mama, hitta en anständig kanske afghansk muslimsk fru, få barn, bli en man i stället omhändertagen någonting utan ålder. Kan man anpassa sig från det livet till något självständigt och produktivt? Vara tacksam för chansen till bättre liv?

Eller tänker de bara hur naiva vi svenskar var och skrattar bakom ryggen åt oss?

PS.Att vara sugar mama behöver inte betyda sex, utan även andra tjänster.

Jag vill inte lägga ut en bild där någon kan igenkännas utan det får bli en bild på vårflod. Det mesta smälter bort, förr eller senare.  Ibland med en katastrofal översvämning.

Toklandet har larmat om åldersbedrägerier men  förgäves. Länk till en serie:

Åldersbedrägerier

Ingen av ”Skicka mej istället”-aktivisterna ville bli skickad istället

https://nyheteridag.se/ensamkommande-kostar-snart-lika-mycket-som-hela-rattsvasendet/

http://meritwager.nu/allmant/sugar-mamas/

http://www.dagensjuridik.se/2017/03/domen-borde-ha-gallt-alla-som-saknar-sociala-natverk-i-afghanistan

 

Våra barn och andras ungar.

IMG_0017

Jag har varit hos mina barnbarn. Kom hem igår och klev upp idag klockan 11. Jag undrar så smått hur Alprundan kommer att gå när 5 barn lyckades trötta ner mig, de var snälla barn dessutom. Alp backarna är inte snälla. Hur fort försvinner effekten från träningen? Jag slutade ju på gymmet tre veckor sedan. Tillfällig paus, nu går jag terräng och travar trappor.

Det går i ett i en barnfamilj. Fixa frukost. Lite tjat om tandborstning. Koll vart alla tar vägen, vad de gör och inte att glömma gubben min som också behöver tas hand om. Laga lunch. Handla mat. Tvätta. Sopa golv. Städa kattlådan. Laga middag för vegetarianer och för allätarna. Städa upp. Diska. Se till att de hungriga katterna får mat. Till stan med alla. Lunch på ett fik. Det tar tid när 5 barn försöker välja vad de ska äta. Köpa present. Köpa sommarläsning, som räckte tre dagar för den snabba läsaren. Handla mat till hamstrarna. Sedan är alla törstiga igen. Fika. Bibliotek. Handla kläder med bara ett barn. Utflykt i skogen. Grilla pinnbröd och äpplen. Plocka blåbär. Instruera ett barn med matlagning. Mera tvätt. Tvätta golv. Bio. Koka te för en trött mor, hon som arbetar i sjukhuset med sommarkaos.

Som sagt sov jag till 11 idag.

Jag tänker på hur våra svenska barn har det nu på sommaren. Sommarlovet skall ge sol som har vägrat visa sig på många ställen. Avkoppling. Annan stimulans och innehåll än skolan erbjuder. Bad och blomsterängar. Umgänge med föräldrar vilket är snålt under de vanliga veckorna då arbete 8 timmar om dagen styr många föräldrars liv. Meningen är väl att de 5 – 6 lediga veckor som föräldrarna har till förfogande skall ge det som fattas under skolterminerna. Att ha egen tid som förälder är ofta en illusion, det kräver hjälp från egna föräldrar eller andra anhöriga.

Svenska barn har vad de behöver men vi brukar ösa på dem även saker de kan gott vara utan. Våra barn har en hög standard idag. De har mat, kläder, sjukvård, fri skola, mobiler, prylar och pengar. Ändå klagas det. Median skriver om fattiga barn och politiker vill ge sommarlovspeng, mera underhåll och bidrag till ensamma föräldrar. Pengar är alltid politikernas  lösning till varje problem. Vart tog den andra föräldern vägen? Är det inte bådas ansvar när man blev föräldrar tillsammans? Skaffar man barn bör man väl dela på utgifterna men många välter det till skattebetalare genom att inte ersätta Försäkringskassans utbetalning av underhållsstöd. 41 768 personer låg hos Kronofogden med underhållsskulder 2013, summa 1,3 miljarder kronor.

Sedan finns de som inte ens tar sin del av umgänget och omsorgen om barnen. De vet inte vad de förlorar. Tiden med barnen är så kort. Det går inte att ta åter.

Vår standard för barnen är så hög (om vi borträknar den kollapsade skolan) att familjer utomlands lägger ut 100000 kronor för att smuggla sina ungar hit för att ta del av vårt välstånd. De ensamkommande barnen har blivit ett begrepp och kommunernas huvudvärk. Min kommun tar mot sin begärda del och mer, men det finns inga tomma platser som väntar, ingen färdig planering. Det går inte att trolla även om Migrationsverket tror det. Jag befarar att åldringarna får vänta på plats. Grupp mot grupp i det nya Sverige?

Mer om det en annan dag.