Är du närvarande i ditt liv?

Jag såg några rader någonstans vilka ställde en fråga. Det kändes som om någon hade riktat det just till mig. Jag tror att flera andra kan känna igen sig och instämma att det var en fråga som berörde deras liv.

“How absent have I been from my own life?”

Hur frånvarande har jag varit från mitt eget liv? Det var som det heter en bra fråga. Är vi närvarande i våra liv? I så fall hur? På vilket sätt använder vi vår tid, dessa 24 timmar i dygnet, 168 i veckan och 720 på en vanlig 30 dagars månad och 8760 på ett icke skottår  och hittills varande livet… nej, det vill jag inte ens räkna ut.

Hur många av dessa timmar var meningsfulla, nödvändiga, aktiva, nyttiga, bortslösade, glada, katastrofer, oförglömliga, värda att läggas i minnet?

Hur ser livet ut? Förverkligade vi våra drömmar eller gav vi upp dem? Insåg att vi inte hade kapacitet? Saknade viljan att anstränga oss? Livet som kom tog liksom över? Och åren gick tills man en dag ställer sig frågan: var livet bara det här? Vart försvann  det speciella jag ville göra? Livet är ok men det fattas något.

Eller var vi bara för lata? Tidsslösare? Fotnot i någon annans liv? Solnedgång direkt?

Vad ska jag använda resten av mitt liv till? Finns någonting kvar att drömma i min ålder eller är möjligheterna förbrukade? Ålder är bara en siffra? Nej, det är en hurtfrisk lögn man presenterar i tidningar avsedda för kvinnor med utseendeångest. Så mycket utseendeångest! Ålder ger garanterat minskad ork och styrka i kroppen och större risk för något elände som tar livet av oss till slut.

Hjärnan då? Kunskapsbanken? Det är ingen som bryr sig om det när man väl blivit pensionär. Det man kan är bara soptunnevara.

Ändå, jag har planer. Jag försöker vara realistisk men det är inte alls roligt. Att bli äldre i kroppen är inte roligt. Att inse begränsningar är inte kul alls. Jag vill slå mig själv med häpnad men måste inse trist fakta. Ålder. Ork.

Jag undrar, hur skulle vi utnyttja tiden om vi visste att slutet är nära? Att en obotbar sjukdom gav oss bara ett par månader. När vi läser historier om individer som snart skall dö brukar det vara någon tapper person som gör alla resor, äventyr och även låtsasbröllop innan döden kommer. Man dör på Facebook och Instagram, twittrar om de sista dagarna. Folk sänder support, pengar och hejarop. Den döende hamnar i tidningar och säger så fint att ”åren inte har betydelse utan livet du lägger i åren”.

Hur skulle vi göra när vi vet att det är snart slut med livet?

Eller låt oss tänka ännu längre. Slutet för vår civilisation, mänskligheten. Det finns många sätt att ta livet av oss. Faror vi själva orsakar och risker som kommer från universum. Ja, i filmer kommer ju räddningen i sista minuten genom Bruce Willis eller annan hjälte men låt oss tänka att allt vore på riktigt och livet är slut.

Slut och ingen repris. Som i Melancholia.  Hur kommer människorna att reagera, på riktigt? Du, dina anhöriga, vänner, område, stad… Vad gör du under din sista månad i livet?

Ja, Facebook och medier skulle förstås kollapsa snabbt.

Förmodligen skulle vi uppleva krisreaktionens alla faser. Från förnekande till någon sorts acceptans.

De flesta skulle inte göra något storartat. Vi vore bara smått förbannade eller ledsna. Sörjer över det vi inte kunde göra. Försöker finna oss i det man inte kan ändra. Slutar gå till jobbet kanske. Alla är inte hjältar som dör i arbetet. Samlas med familjen. Många skulle festa rejält. Andra bli religiösa. Ja, kyrkorna vore fulla, så är de alltid vid stora kriser. Då behöver vi något som är större än oss. Himmelen väntar de troende. Kanske ber vi förlåtelse för alla dumheter vi har gjort. Några skulle ta livet av sig strax innan. Och en stor del av oss vill inte inse fakta utan tror att det är bara fusk, ett TV program eller nytt spel.  Vissa skulle dra nytta av situationen genom att sälja biljetter och mediciner till falsk räddning. Paniken vi sett i filmer med igenproppade vägar blir faktum. Kaos. Stölder och inbrott.  Hoppet som överger oss sist.

Jag undrar hur politiker skulle tackla det. Stå bi, gömma sig eller ha planer bara för dem själva?

Vad vore din lösning? En månad kvar att leva, vad gör du?

Vi har det liv vi har och sällan vet vi dess exakta slut. Många av oss är slarviga med våra dagar. Jag erkänner direkt, jag är en av dem. Vi slösar med tiden som om den vore oändlig. Uppskjutarna är många. Sedan, någon gång, nästa år… Så som vår Regering gör sina planer till efter valet är även många av oss i framtiden, i stället i nuet.

När åren hopar sig  ser man sin egen trista misshushållning med dagarna i livet.

Men, det finns även obefogat missnöje. Livet gav oss saker vi inte ens förtjänade. Vi gjorde mer än planerat. Vi brydde oss om andra. Vi upplevde i stort och smått, människor, kärlek, platser, händelser, kunskap, allt det som livet består av.

Jag har fått, gjort och upplevt saker, även sådant som inte så många har gjort. Varför känns det ändå inte tillräckligt?

Vill människan alltid ha mer? Är begäret efter mer det som håller världen i gång? Är det också samma som till sist utplånar vår civilisation?

http://www.bbc.com/news/magazine-40290563

https://www.buzzfeed.com/kassycho/after-she-was-diagnosed-with-this-woman-did-a-stunning-weddi?utm_term=.tj565qnLz#.nurgJBGDm

 

Liv, död och terror är dagens ämne.

011Terrorismen har talat igen. Under de senaste 30 dagarna har 1556 personer mist livet och 2168 skadats i terrorattacker/genom självmordsbombare i 29 länder.  De två största attackerna skedde i Nice 14/7, Bastiljdagen, med 84 döda 202 skadade. Den 3 juli dog 308 personer och 246 skadades i Irak, Karrara. De flesta attacker har skett i muslimska länder medan Frankrike är den hårdast drabbade landet inom EU.

Att förlora närstående genom en terrorattack måste vara obeskrivligt ohyggligt. Att någon främmande person tar sig rätten att döda vem som helst, kanske med stöd av en Koran vers:

Qur’an (2:191-193) – ”And kill them wherever you find them, and turn them out from where they have turned you out. And Al-Fitnah [disbelief or unrest] is worse than killing…

Eller efter uppmaning som  ”If you can’t detonate a bomb or fire a shot, manage by yourself… run them over with your car”. (2014, IS spokesman, Mohammed al-Adnani)

Vad är det för ”religion” vars budskap är att döda?

Jag tänkte en stund på döden, de personer jag har förlorat. Min mor, min far, min biologiska mor, min syster, min kärlek, barnets far, min sekreterare, vän, arbetskamrat, väninna, bekanta, grannar… I min ålder börjar det bli många. Men ingen har dött hastigt utan någon förvarning. Det har alltid funnits en  möjlig död bakom hörnet, nu eller snart. Sjukdom, ålder. Annat som påverkar livet.

En gång har vår familj varit minuter från en terrorattack. Vi fick dock kunskap om det först två dagar efter. Känslan det var inte vår tur var nästan kvävande. Varför de, varför inte vi? Vi hade avstått från att åka till ett berömt tempel eftersom barnen var trötta och min make ännu tröttare på tempel, så vi svängde om och hamnade inte i bakhållet där flera dog. Den maoistiska gruppen ansåg sig ha rätt att döda vem som helst.

För de anhöriga är en hastig, oväntad död tungt. Det uppstår så många frågor, inga svar. Det som gör ondast är att inte kunna säga adjö. Inte berätta hur mycket vi älskade personen. Det finns Inte längre tid att rätta till något, be förlåtelse. Inte ha fler ögonblick tillsammans. Ingen framtid. Det finns bara gårdagen kvar. Livet, förväntningarna man hade var bortblåsta i en sekund.

IMG_0030 (2)

Som socialsekreterare tog jag hand om begravningar dit ingen kom. Ingen tömde ut den dödes lägenhet. Ofta fanns det inte mycket av värde kvar. Det var gamla, fattiga människor utan kvarvarande anhöriga. Det kom upp livs historier som speglade tiden bakåt, den tiden som ställde andra krav än nu av samlevnad, äktenskap och vad som var rätt och riktigt. Dotter till en greve, men inte erkänt. Par som inte kunde gifta sig på grund av att äktenskap godtogs inte för epileptiker. Kvinnor vilka levde i magra omständigheter. Den tidens fattigpensionärer. Nu mera rotar de i soptunnor efter pantburkar.

Vem sörjer dem?

En sak är klart. Vi föds och vi dör. Ibland känns livet som en långdragen död. Tar du vara på tiden min vän? Jag vet inte riktigt om jag kan det själv. Livet går så snabbt. Så mycket är kvar och så mycket har redan förlorats.

Ingen frihetskamp

046

Idag, denna fredag, mördades 39 personer i Tunisien, de flesta turister. I Kuwait 26 vid fredagsbön. Vem dödar folk som ber? I Frankrike var det bara en död, men halshuggen. Då har man inte räknat med  Syrien idag, som i Kobane 145 döda, avrättade av IS.  Irak, Libyen… det har varit många terrorattacker under Ramadan.

Statsminister Stefan Löfven (S) fördömer attacken i Tunisien.
Det är ett fruktansvärt dåd – fegt och rått. Det måste fördömas å det kraftigaste, säger han på en pressträff när EU-toppmötet i Bryssel just avslutats.
Vi står upp på riktigt för ett öppet, demokratiskt samhälle och kommer aldrig att låta terrorismen segra.

Låter bra. Och nu vill jag veta
vad han och regeringen tänker göra åt det?
Skall de företa:
Bättre kontroll av asylsökanden så vi inte beviljar asyl till terrorister?
Den som inte kan bevisa vem man är utvisas?
Ålderskontroll kanske?
Vi slutar gulla med terrorister som deltar i mördandet under olika terrorgrupper som IS och lägger av med favörer a la Mona?
Utvisar dem som inte skall vara i landet?
Åtal för terrorhandlingar och planering av terrorhandlingar?
Inte så kvicka att ge svenskt medborgarskap så terrorister inte kan utlämnas för rättsprocess i ett annat land, utan de  försörjs av oss resten av livet?
Slutar bidra med pengar och förmåner  till radikala religioner, som islam, om de inte anpassar sig till svenska lagar?
Kommer han att stänga de moskéer som driver radikal propaganda och värvar krigare?
Gör en plan för invandring (skrev om det i tidigare inlägg), för nu är det helt slumpmässigt och planlöst.
Inte? Är det igen bara ord? Gäller orden utlandet, inte oss?

Sedan undrar jag lite om demokratin i Sverige, hur man skippar folkets röster eller gör förändringar i grundlagen utan att ha förändringen som valfråga, men det är överkurs idag.

Det är Ramadan. Under Ramadan ber muslimer mer än vanligt och önskar då förlåtelse för gångna synder och vägledning för att leva rättfärdigt och rena sig själva genom avhållsamhet och goda gärningar. Alla förväntas uppträda väl, ge allmosor, högakta sin familj och undvika våld, ilska, avundsjuka, småaktighet, girighet och ryktesspridning.
(Från Wikipedia men det är bara att googla om regler.)
Undvika våld? Så mycket för de råden idag.

Jag skulle önska att muslimer i Sverige protesterade mot terrorhandlingar. Att de kände fred och demokrati var ett bättre val.  Den som tiger samtycker, sa Mona. Det måste även gälla muslimer? Jag tycker synd om dem som inte vågar säga att mörda folk är kriminellt, ingen frihetskamp.  Stå upp för offren ni med.

Läs mer:
http://fnordspotting.blogspot.se/2015/06/wallstrom-hycklar-om-terrorismen.html

http://www.expressen.se/nyheter/terroristerna-straffade-tunisien/

http://detgodasamhallet.com/2015/06/28/nu-halshuggs-manniskor-i-europa/

Årets fjälltur och tankar om ett barn i Gaza

Jag har vandrat på fjällen med ett barnbarn. Hon är 11 år och det var hennes första fjällvandring med tält.

Vi gick Kungsleden från Hemavan, genom Syterskalet, en extra runda upp till fjället Syter, dock inte till toppen och till Hemavan igen. Vi såg så där 300 renar, tre lämlar, getingbo, 2 örnar, tre korpar, en falk och miljoner mygg.  För första gången i mitt liv var det inte jag som blev mest myggbiten. Jag läste någonstans att ”ta med dig en kamrat som myggen älskar mer”. Det stämde. Och vi åt väldigt mycket nudlar.

Jag har som tanke att ta med mig alla fem barnbarnen till fjällen en gång. Jag tycker det är viktigt för barnen att lära sig umgås med naturen, vara skärmfria och utan allt kommersiellt som lockar i samhället idag. Att bara gå, slå upp ett tält, äta, strosa runt och titta på naturen, växter, stenar… och inget mer, är avstressande och väldigt skönt. Det är en spännande upplevelse för ett barn och även för den vuxne, att göra något tillsammans som avviker från vardagen.

Det var en  härlig tur, om man borträknar myggen förstås.

Det hade varit en kall juni. Värmen kom nu så snösmältningen var i gång men stora snöfält fanns att åka kana på. Fjällen blommade, bäckarna porlade. Vi såg en och annan familj med barn på dagstur. Kanske kan naturen åter komma i modet?

Publicerat i iniskogen | Etiketter , , , , , ,