Etikettarkiv: barnuppfostran

Kullerbyttor? Vad är det för trams!

Utvalda

Publicerat av

Vi, Samhället, har lejt bort en del av föräldrarnas ansvar för sina barn. Hälften av ett år gamla barn är i daghem. Det uppstår problem med ansvarsdelning genast. Vad ska föräldrarna ansvara för? Vad är daghemmens (förskolans) och sedan skolans ansvar och andra samhällsorgans skyldigheter? Vad förväntar vi att föräldrarna gör själva för barnen och deras fostran? Vad gör den av Samhället anordnade omsorgen? Det är uppenbart komplicerat.

Vad är föräldrarnas ansvar i barnens utveckling? Vad ska de lära barnen? Moral förstås, eller är det också bara förskolans ansvar? Moral är inte så enkelt, det lärs i början till små barn bäst i en till en kontakt från en nära person och tidsmässigt från första dagen. En treåring vet ganska väl om Världen är god eller inte. Om barnet behandlas väl eller ej. Och hur den ska försöka bete sig mot andra.

Lära respekt för andra människor, som för lärare, kan det också vara lite föräldraansvar?

Skall föräldrarna lära barnen att använda sax, pennor, bollar, nål och tråd, modellera…allt som övar finmotorik eller är det någon annan som ska göra det? Delat ansvar? Skall föräldrarna vara i skogen med barnen så de kan klättra i träd eller i lekparken så de kan röra sig? Spela boll? Mer rörelsemöjligheter?

Är det föräldraansvar att låta barnen busa och göra kullerbyttor eller hoppa hopprep? Är det ingen som leker längre ”vem kan stå på ett ben längst”. (Jag fuskade och lät barnen vinna var sin tur.)

Den där potträningen då? Vem? Och när?

Kunna bre en smörgås och äta med kniv och gaffel? Kan det vara föräldraansvar? Att göra sin del i hemmet som att plocka upp efter sig, hushållsarbete på den nivån barnet befinner sig är det föräldrars ansvar att lära och även kräva det från barnet?

Hur stort ansvar bör föräldrar ha ekonomiskt för barnens utgifter eller ska Kommun och Stat sörja för mer?

Kanske bör Staten precisera ansvarsområden i barnuppfostran lite bättre. Det kan hända att behovet att veta vad föräldraansvar är blir större med åren, då det inte längre handlar om att använda sax utan något med grövre kaliber?

År det helt fel idag att prata om föräldraansvar och kräva mer av det när föräldrar arbetar och försöker få ekonomin går ihop? Någon måste börja ta mer ansvar för barnens fostran, vem och hur, det bör Regeringen och Oppositionen (speciellt S) komma underfund med.

Varför undrar jag om detta? Det brister i barnens fostran. Nu handlar det om förmågan att göra vanliga saker, inte om den terrorism som vissa tonåringar sysslar med. Inte heller om kunskapsnivån i matematik, läsförståelse och naturvetenskap hos landets 15-åringar som har sjunkit, enligt resultatet från Pisa-undersökningen 2022. Även om allt hänger ihop med småbarnsfostran.

Det är om sax och annat liksom normalt att kunna använda som brister. Finmotorik.

Allt fler inom skolan vittnar om att barn i mellanstadieåldern inte längre kan göra sådant som tills alldeles nyligen var självklart: att kunna hantera en sax, trä en nål eller göra en knut.

Lärare inom ämnet idrott och hälsa varnar för samma sak: barns motoriska färdigheter blir allt sämre. Barn som går i lågstadiet har numera svårt att göra kullerbyttor eller ens kunna stå på ett ben.

Barn har helt enkelt dålig finmotorik som leder till problem, dålig skrivförmåga till ex.

Jag har elever i femman som klipper på en nivå där förskolebarn brukade vara, säger textilläraren Christina Norgren Arnesson. (Ämnesläraren11 jan 2024)

Nu går diskussionen om digitala mediers vara eller inte vara.

De digitala medlen ska tas bort för mindre barn men många förskolelärare är mot det. Barnen kommer att ligga efter! Vissa tycker det var rätt riktning.

Enligt Skolverkets läroplan står det: ”Utbildningen ska också ge barnen förutsättningar att utveckla adekvat digital kompetens genom att ge dem möjlighet att utveckla en förståelse för den digitalisering de möter i vardagen”. Detta är för förskolan. Adekvat digital kompetens för 1 till 5 år gamla som enligt all vetenskap skall helst inte sitta vid en skärm.

Vad gör vi med barnen? Tror vi att utvecklingen har gjort ett hopp till dataåldern så barnen behöver inte mer än ett fungerande finger med vilken de löser alla livets problem på en skärm? Kanske två händer för att spela något spel som inte kräver trivial verklighet som knyta skor eller klippa ett plåster? Eller skriva? Behövs barn röra sig mer än att hasa sig från stolen till bilen. Kullerbyttor? Vad är det för trams.

Kan den mänskliga utvecklingen gå bakåt och framåt på samma gång?

PS. I förskolan går barn från 1 till 5 år. Vid ett år går ca 50 % i daghem, vid 2 – 5 år 80 till 95% av barnen. Det heter förskola och pedagogisk omsorg men jag använder det gamla ”daghem” före skolan som börjar vid sex år.

PS. Läs Susanna Svenssons kommentar!

Den radikala barnuppfostran

Publicerat av

I ett samhälle vågar föräldrar inte släppa ut sina barn för ett gäng av barn härskar på området. De är än i grundskoleåldern men använder våld, kastar sten eller slår med plåtrör. De använder strypgrepp, hot om våldtäkt och de lyssnar inte på kvinnor för kvinnor har ju inget att säga till. Att få skit i brevlådan är straffet om man protesterar.

Nej, det är inget krigsområde. Inte heller plats styrt av någon terrororganisation. Inte träningsläger för terrorister. Det är svenska Grums. Barnen är nyanlända med familj. Bråket har pågått ett tag, kanske uppemot ett år och nu eskalerat.

Ingen har gjort eller  gör något radikalt för att stoppa de hotfulla barnen. Inte kan man anmäla barn till Polisen. De boende har vänt sig till Hyresgästföreningen.  Hyresgästföreningen? Kanske blir ett möte då alla kan förbrödras med något trevligt.

Ska jag säga som vissa poliser: vad har de här barnen varit med om och stryka dem medhårs?

Eller ska jag bedöma det som revirstrid som redan är förlorad när föräldrarna till de hotade barnen hukar sig och vill absolut inte få en ”vi och dom” känsla? Stockholmssyndromet igen?

Jag skulle få vi och dom känsla direkt om det vore mitt barn som var hotad.

Jag minns en händelse i min barndom. Det var sommar. Jag var tio år och ansvarig ute för min lillasyster på tre år. På gården bodde tre nyinflyttade större pojkar varav två bråkade ständigt med oss flickor och de mindre pojkarna. Jag hade klagat till min far men han trodde mig inte för pojkarna var från en trevlig familj och föräldrarna arbetade i bra arbeten.De två förstörde våra sandslott. De vred ut dockhuvuden. Välte dockvagnen. De snodde mitt hopprep. De kastade bollen till taket. Min syster grät. Inget allvarligt alltså men ständig tjafs. Den yngste av dem stod skamset bredvid och blev hånad av sina bröder.

En dag fick jag nog. När jag såg killarna komma ställde jag mig på en låg stenmur. De måste passera mig. Med perfekt timing måttade jag ett slag mot den största killen rakt på näsan och skrek samtidigt: jävlas du en gång till så slår jag mer. Han föll omkull. Blödande och ylande sprang han hem.

På kvällen kom hans far med pojken hem till oss. Fadern var arg. Jag behövde kok stryk. Pojken var omplåstrad och ynklig.

Min far sa: Men hur har det gått till. Titta på lilla flickan min. Hon kan ju inte ens nå att slå så. Inte har hon kraft heller.

Jag stod så liten och snäll jag kunde bredvid min stora far.

Mannen bar så mycket ursäkt. Pojken åkte på björkris på grund av lögnen. Effekten uteblev inte. De två var sedan snälla pojkar på gården. Vi spelade boll ihop och byggde stora sandslott.

Den yngsta blev jag god vän med. Vi satt ute och skrev dikter, läste  något eller bara funderade över världen. Han var begåvad men fick inte läsa vidare på grund av familjens ekonomi och motstånd. Han blev öppet homosexuell och det passade inte familjen. Han dog ung i matförgiftning, sas det.

Jag tycker inte att någon skall använda våld som uppfostringsmetod. Men skulle jag än gå tillbaka i tiden och stå på stenmuren skulle jag klippa till utan tvekan.

Varför kommer inte Påskharen – om religiöst förtryck.

Publicerat av

Min dotter studerade i USA och  bodde under tiden hos en religiös familj. När Påsken kom frågade deras små barn: ” Varför kommer inte påskharen till oss?” Jag antar att de var oroliga över sitt eget varande. Har vi varit elaka? Är det därför påskharen kommer till andra barn med godis, men inte till oss? Föräldrarna ansåg inte att Påskharen var en lämplig tradition. Ett kortvarigt trauma för barnen men flera sådana är som en brännmärkning. Du är utanför. Du straffas.

Eller: i vår egen enklav följer vi våra regler. Håll dig borta från det övriga samhället.

Att leva under strikt religiös fostran när samhället i övrigt lever annorlunda är ett slags schizofren tillstånd. Verkligheten ute är förbjudet, i alla fall rejält krympt, men man måste existera där. Det som lärs ut hemma och i någon religiös lokal är den enda rätta. Det finns inga nyanser.  Livet kolliderar ständigt. Jag tar ett exempel. I mitt strikt religiösa barndomshem var söndagen och förstås hela Påsken helgad till Kristus vilket innebar att jag bara fick hålla mig stilla, inte vara ute, även läxor utöver kristendom uppfattades som olämpligt. Jag skulle läsa Bibeln, gå i kyrkan och bönemöten. Mina skolkamrater var ute eller roade sig med något.

Jag mötte dock inget fördömande när jag  som myndig tog avstånd från religion. Ingen kastade ut mig från balkongen fast jag hade en pojkvän som inte gick i kyrkan. Religion var kärleksfull och förlåtande, men reglerad. Min mor bad för mig. Mina syskon anpassade sig och deras barn bröt sedan ut, men bara lagom. Än slutar de mejlen med ”prisa Jesus” och ”halleluja”.

Det var på den tiden då kristendom var grunden i samhället. Idag är religion närapå avskaffad för oss svenskar. Kyrkans medlemmar minskar som aldrig förr, delvis beroende på att kyrkan är oklar med sin tro. Samhället motverkar kristendom i skolan, men ger smått efter för islams regler.  Islams påverkan  är synlig med beslöjade kvinnor och flickor, även i skolan.

Nu kommer Påsken och dessa beslöjade småflickor är ju bara som påskkärringar, ingen fara alls.

Vad blir man när uppfostran gör en till avvikare? Inga julklappar, ingen Påskhare, inga fel sorts pojkvänner, inte att ens låta håret fladdra i vinden. I islamsk bön är kvinnan inte värdig att be bredvid sin make, far eller bror utan religionen trycker kvinnan bakom en skärm. Det kanske låter oskyldigt? Kvinnor behöver ju inte ligga på marken och be. Förtryck kläs ofta i termer om omsorg och skydd.

Att vara troende kan vara underbart. Man har någonting att hämta stöd och tröst av vid svåra stunder och glädje vid de goda. De fejkreligiösa går gärna till kyrkan vid högtider och tänder ljus vid sorg.  En del politiker gjorde nyss detta efter terrorattacken. Men att leva under religiös förtryck är förfärligt. Det ser vi i TV och läser i världens tidningar varje dag. I länder som Syrien, Pakistan, Afghanistan, Saudiarabien, Nigeria … flera, pågår det islamiska tyranniet varje dag. I alla fall skyller man på tron, Koranen, den valda islamuppfattningen som enda rätta. Det är inte lätt för oss att se det goda i en sådan samhällsordning.

Islam är ett samhällssystem som styr varje sak i ditt liv om du vill följa det rätt. Ibland är det fråga om liv eller död.

I dagarna har vi drabbats av terrorattack. Koranen förmanar i 5:51 ”bli inte vänner med judar och kristna” samt 2:191 ”döda dem varhelst ni finner dem”. Jag hoppas det är rätt återgivet, det är åratals sedan jag läste Koranen. Dess tolkning är dock en daglig nyhet. Vi har åter fått smaka det i form av terror, nu på Drottninggatan.

I förhör har Rakhmat Akilov, eller vad han nu heter, sagt att han är nöjd med det han gjort, kört över folk på gatan. Vidare har han förklarat att han har uppnått det han skulle uppnå. Han hade kört på de otrogna. Otrogna. Känn på det ordet. Låter som ett giftermål där vi bedrog vår partner. Han påstå sig ha fått order från IS. Ungefär som att beställa något per Internet i en nät shop.

Nu styr eftertanken Regeringen och politikerna och löften om förbättring är i gång. Men mobbningen av SD pågår. Oro för dem kan vara större än oron för terrorister. Även V är en stund på avbytarbänken. Samarbete lyser med sin frånvaro på farans stund. Dessa är de politiker vi lämnade landets styre åt. Jag har svårt att få tilltro till dem.

Det är dags att agera. Det handlar mer än om en terrorattack, det handlar om vår framtid i vårt land. Att de som är utvisade på papper skall utvisas och omgående borde vara självklart. Men det handlar om så mycket mer. Vad är det för samhälle vi vill ha? Vårt samhälle har varit framgångsrik och haft sunda regler. Idag känns det inte så.

Vi har gett lillfingret och förlorade handen. Vi avskaffar sakta det som har fungerat, det demokratiska samhället med friheter inskrivna i lagen, jämlikhet mellan män och kvinnor och likvärdig skolgång som grund för alla medborgare. Nu låter vi barnen skolas in i den muslimska särskiljande kulturen, även i skolan. Pojkar och flickor behandlas olika. Kvinnors liv är reglerat. Moskéer bygg och där predikar man mot de otrogna. Det bildas samhällen i samhället. Terrorister reser ut och in. Vi är tillåtande. Bara man är givmild nog blir alla snälla är terrorbekämpningens devis.

Det känns som om svenska folkets intressen är  lättviktiga i politikers ögon. Svenska medborgare är ointressanta när politiker vill vara godast i hela världen. Bäst.  Snällast. Följa de som skriker högst.  Medborgerliga rättigheter och demokrati har kastats iväg med ordet multikulturell samhälle, vilket aldrig har fungerat i något land.

Återgå till det normala, säger polisen snällt i TV. Polisen som just nu har ett stort  skäligt förtroende bland folket. Vilket är det normala idag? Kärlek, ropar andra. Vi ska vinna kriget med kärlek. Det är en omöjlighet för fienden vill inte älska oss.

Det räcker inte med kärlek. Det är naivt.

Men, ha en bra Påsk. Ägna dock en stund åt ursprunget, Jesus död på korset och dess innebörd. Jesus lär ha varit en storartad historisk person vars medlemsklubb har överlevt många strider. Kanske även nu?

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Publicerat av

Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra små och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

Bilderna från Grönland