Med papptallrik som hemligt vapen…

Barn väljer inte sin familj. Man föds dit – oftast. Det kan vara ett lyckokast. Barnet känner sig som en del av familjen, att tillhöra dit. Man är liksom hemma. Andra lever som i en fel  familj. Ingen är som jag, ingen förstår mig.  Det kan också vara ett katastrofläge. Föräldrarna utsätter barnen medvetet för vanvård och psykisk/fysisk misshandel.

Jag lyssnade en gång på en föreläsning om behandling av små barn av en psykolog och forskare. Hon var så sunt fantastisk att hela min arbetsplats reste sedan för att höra henne. Den föreläsningen känns oerhört aktuell.

Psykologen behandlade små barn, mest de under tre år. Barn som kunde vara så totalt skadade att de fick panik bara någon närmade sig. Små bebisar kunde frysa till is i vaggan. Skadade barn som var omöjliga att nå, knappt ta  i famnen och ännu mindre påbörja någon typ av behandling. Man fick byta blöjor bara när det var akut. Att mata dem skedde helst utan kropps kontakt eftersom barnet blev skräckslagen av beröring och kunde inte svälja.

Hon sa: varje usel månad i ett spädbarns liv kräver ett år att reparera. Jag upprepar: en skitmånad fordrar ett bra år.

Men ibland gick inte ens med oändligt tålamod och ömhet lappa ihop barnen. Blåmärken läker, själen är en värre sak.

Hon kom på ett udda medel att närma sig barnen med. Inte nallar och mjukdjur, de var oanvändbara för barn som inte hade haft gosedjur som trygghetsfaktor. Hon använde en engångstallrik. På den målade hon en leende mun och prickar till ögon. Med tallriken som mask närmade hon sig barnet. Sedan flyttade hon tallriken till sidan och visade sitt leende ansikte. Hon fortsatte leka tittut med barnet några gånger om dagen. Till sist vågade barnet le lite mot tallriken.  När det hände flera gånger kunde hon börja närma sig barnet utan tallriksmasken framför ansiktet. Tallriken förblev dock en trygghetsfaktor mellan barnet och psykologen.

Som sagt en månad  misshandel, vanvård eller grav försummelse av små barn kräver ett år att läkas.  Så räkna ut läget för ett tre år gammalt barn, gravt vanvårdad från födsel.

Vissa lite äldre barn kan vara tvärtemot väldigt villiga till kontakt. De går med vem som helst. De är gränslösa. Med tiden kan de bli offer för olika brott. De har ingen sund misstänksamhet, ingen egen kropp. De är barn som har skuffats bort till vem som helst, som har tillbringat tid med olika främmande människor, kanske i flera tillfälliga hem eller med den som råkade ha tid och lust. Det finns ingen grundläggande trygghet och uppfattning om att jag är jag.

Allt är tillgängligt, bäst att ta för sig. Barnet är åtkomligt för den som bryr sig eller behöver barnet.

Jag vet av erfarenhet att barn som hastigt placeras  från misär till ett bättre hem får sedan ingenting utan det nya hemmet anses bota skadorna genom trollformeln ”bra familj”.  Långa utredningar görs om brister i föräldrars förmåga men  plan över hur de redan förstörda åren kan  ens tejpas ihop finns knappt. Fina ord men praktiken är noll.

Jag satt några gånger i rätten som någon sorts expert när en familj höll på att mista sina barn. Allt kretsade kring föräldrarna, deras missbruk eller brister. Även om barnet hade sin advokat fanns inte kunskap om hur barnet verkligen mådde. Ingen plan om hur vården av barnet sedan skulle reparera bristerna.

Den som inte än kan prata har svårt att uttrycka sin åsikt annat än med sin kropp och sitt skrik. Alla barn skriker inte. De tysta barnen har gett upp eller är så orkeslösa att de inte längre kan ropa efter hjälp. Det är bättre chans med de än hjälp ropande barnen. Det är lite som på en stor olycka. De som än skriker klarar sig troligen. De tysta ligger värre däran.

I mitt arbete som kurator och terapeut träffade jag många trasiga blivande föräldrar.  När jag följe upp deras föräldraskap hade de sämst rustade föräldrarna gett upp ungefär när barnet var tre – fyra år. Som en förälder sa: Jag har ingenting att ge nu när det inte räcker att kramas. Barnet behöver någon som kan. Jag skulle behövt ha en mamma själv som visar hur man gör.

Föräldrar gjorde så gott de kunde. Nu räckte förmågan inte till längre. Det var också underbetyg till daghem. Man tror att daghem räddar de barn som har det svårt men det finns inte utrymme eller kvalifikationer till det. Man kan också vänta att problem liksom ”växer bort”. Vanlig åtgärd är en kontaktfamilj för barnet. Så den ensamma modern fick ”ledigt”. Det var då, om någon gång, hon återföll i missbruk. Några veckoslut i månaden räddar inga vanvårdade barn, de kan bara få en ”guldstund” och känna sig sedan ännu sämre hemma. Vissa har och det är inte vi, kommer upp.

Alla barn är dock unika. De förmågor vi ärver genom biologin är inte oväsentliga till hur vi utvecklas. Ingen föds till kriminell eller annat problematiskt  men kan snabbt fostras till det. Ur de värsta förhållanden stiger också  överlevare, maskrosbarn som de heter, upp.  De blir socialarbetare, vårdbiträden, militärer… Men vägen dit är plågsam och onödig.

Hur barn  som upplevt katastrofer tas hand om är en aktuell fråga när barn från Syrienkrigets kraschade Kalifat kommer till ett land de knappt har minne av eller aldrig ha varit i. De äldre barnen kommer till en ofantlig kulturkrock. Till människor som försöker men inte vet och förstår vad barnen har varit med om. Myndigheter som kommer att negligera situationen (misstänker jag beroende på hur man har tacklat de återvändande terrorister med brev eller samtal från Socialtjänst). De kommer att tro mat på bordet, kläder, vaccin, universalmedlet daghem, skola, så kallad normalisering kommer att räcka som trollformel. Som absolut inte vill tro att en katastrofmånad i ett litet barns liv behöver ett år för att ens påbörja en läkning.

De äldre barnen som redan har försökt välja liv enligt föräldrarna är, låt oss säga, mer komplicerad fråga. Där duger inga leende papptallrikar till med en superterapeut bakom.