Sommarminnen från en annan tid och dagens plågor

234 (2)

Vad väntade du av sommaren?  Hur blev det? Minnesvärd, vanlig, usel? Tiden  lutar mot hösten. Semesterfirarna börjar droppa hem. Vissa är tröttare än när de började ledigheten. Byggarbeten, släktbesök, gamla mamma som behövde storstädning, pappa som väntade på någon som fyller frysen med bullar och hemlagat.  Gamla anhöriga som får årets enda besök av släktingar vilka med dåligt samvete fyller balkonglådorna med blommor. De torkar bort. Hemtjänsten sköter inte balkonger. Barn som har många önskemål om nöjesparker, badstränder och shopping. Semesterresor som gav baksmälla, brända ryggar och ebb i kassan. Det blev dyrare än planen var.

Sommaren blir alltid dyrare än tanken var.

Även besvikelser ingår. Sommarromansen gav tårar och någon sexuellt överförbar sjukdom. Romantiska möten försvann  efterskott  i ånger. Mysiga kvällar på balkongen med vin blåstes bort i regn och gräl. Barnen var inte onaturligt snälla så föräldrarna fick inte vila. De efterlängtade besöken kom aldrig. Den lediga tiden gick så snabbt att arbetet nästan trängde sig in i dörren.

Ett år kvar till nästa sommarsemester. Tänk på det:

Sommaren var också fylld av terror och oro även om vi inte drabbades personligen. Världen ser ut som om den skulle må bra när affärerna är fulla av nödvändiga och onödiga varor. Allt är som vanligt. Är det? Det liksom mullrar av oro över världen.

Utanför centrums affärsdörrar är tiggarna fler än fjol. På kvällarna drar skaror av främmande yngre män runt i centrum. Dessa män är en ny ingrediens på områdets liv. Det är högljutt. Ibland krossas fönster. Soptunnor välts. Inga bilbränder än men bara någon kilometer härifrån är bilägande liksom lotteri. Bränd, inte bränd. Livet krymper.

Det är varmt och torrt. Löven börjar falla på grund av uttorkning. Det är vattenbrist på många ställen som Öland. ”Vatten har vi alltid i kranen” stämmer inte längre trots ett av världens sjörikaste länder. Reningssystemet borde byggas ut. Det är mycket annat som borde byggas ut men ingen vill ta kostnaden. Lappa och laga gäller tills det rasar. Infrastrukturen är inte prioriterad fråga. Det finns ingenting som håller för evigt. Det finns ingenting som håller för befolkningsökning i den takten vi haft de senaste åren. Men ingen tar itu med bristerna. Kanske några utredningar som vanligt. Det är politikernas standardlösning. Utreda sex när det behövs flera sängar.

Om tre veckor tar sommaren slut för skolan börjar. Leksaksaffären och bokhandeln skyltar redan med skolstart. Man måste vara först för att kunna sälja mest av de prylar ungarna vill ha i skolväskan.  Att sommaren tar slut gör mig inget. Sommaren har aldrig varit ”min tid”. Kanske beror det på barndomen då sommar innebar arbete i någon form och alltför få böcker. Som sjuåring var jag ”sällskap” åt en yngre flicka i en fin familj. Jag fick obegränsat med mat och även simskola men det var jag som skulle ta hand om henne, sex år gammal vild flicka med någon bokstavskombination om sådant hade funnits på den tiden. Hennes föräldrar var upptagna med forskning och utbildning. Att rensa trädgårdsland ingick i uppgifterna. Jag bodde där i fyra somrar och det var plågsamt men de hade ett helt bibliotek som kompenserade.

Som elvaåring var barnflicka över sommaren för en baby, vid tolv för tre barn. Men på den hösten började jag bära ut tidningar innan skoldagen började. Jag hade egenmäktigt bytt till flicklyceum och det kostade pengar.

Det är inte svunnen tid. Än idag finns många barn  som arbetar, hemma eller borta och inte går i skolan. De är fattiga och måste bidra.

När skolan började innebar det ett slags befrielse från sommarens besvär. Böcker, kunskap, elever som var intresserade av världen utanför. Jag hade hopp om att i framtiden kunna göra något bra i samhället. Lärarna personifierade makt och kunskap. De var mina idoler. Inte mina föräldrar som var outbildade och så religiösa att Gud och Jesus fyllde varenda dag av livet. Skolan var en fönsterglugg till en annan värld.

Jag kan tänka mig att det är så än för många barn, speciellt flickor. Att religionen styr barnens liv, inte är en beskärd del. Att skolan har mindre vikt. Det religiösa livet ökar åter i Sverige efter en tid av balans och frivillighet. Men det är inte de kristna längre som brer ut sig utan islam, religion vi inte är riktigt sams med. När jag ser mindre flickor med sjalar på huvudet väcker det undran över deras valmöjligheter.

De är kanske lika trånga som mina var? Kanske måste de göra en revolt som jag gjorde? Kanske måste deras föräldrar finna sig i deras val till sist –  om de älskar sina barn? Kanske väljer de inte utan anser att religion och dess krav är det viktigaste i livet?

Jag vet inte. Jag oroar mig för utvecklingen i Europa.

Än är det sommar. Varmt. Regn önskas. Jag är än dålig på att utnyttja de vackra dagarna. I sommar har min sambo mått alltmer sämre.  Hans ork krymper, kroppen strejkar likaså intresse för världen utanför hemmets väggar. Det begränsar. Men även de bra dagarna riskerar att bara flyta. Det går aldrig att förutse och planera något längre.

Läser kartor för höstens vandring. Delar sträckan i lämpliga delar. Sedan vet jag att planeringen spricker. Vädret och sträckan spelar i olika divisioner. Det blir att nöja sig.

IMG_0038 (2)

Bilden  från kamvandring  på Kierkevare, Padjelanta i juli 1994.

Barnarbete, rymdfärder och den blomstertid som kommer…

Det finns skillnader på barnens liv i världen. Jag tänkte på det när jag såg bilder på nordkoreanska barn. I Nordkorea formas barnen utifrån Statens principer och ideologi. I Sverige är det friare, även om en mall finns för våra barn också. Det formas ett bestämt sätt att tänka och vissa gemensamma värderingar eftersom våra barn tillbringar en stor del av sitt liv i kollektiv omsorg. Det är dock långt från den ideologiska fostran som sker i några andra länder genom politiska eller religiösa ställningstaganden. Hur man påverkar barnen mentalt är inte ens en fråga i vissa kulturer, det är självklart och enda accepterade modellen.

I dagarna har skolavslutningarna avlöst varandra.  Nu väntar ett sommarlov. För en del barn är det inte så mycket annorlunda än på skoltiden. De går till fritidshemmet på morgonen och hämtas hem på kvällen. Några veckor tillbringas med föräldrarna och släkten. För alla väntar inte en paradisstrand eller ens Liseberg. Det blir kalla svenska bad, grillkorv och en film på kvällen. Barnens villkor är inte lika men det är inte alltid pengar som talar utan familjens prioriteringar.

Men, Sverige är ett bra land för barnen. Eller är det för föräldrarna?  Vi ligger högt i många mätningar om föräldraskap och barn. Ja, om vi inte räknar skolresultaten förstås. Barnadödligheten är låg. Alla får barnbidrag. Alla har tak över huvudet. Barn har rätt till en kommunal omsorg, kallad förskolan. Alla barn får gå i skolan, även de som inte borde vara i Sverige. Sjukvård är i stort gratis för barn och socialtjänsten har ett ansvar om livet krisar. Ingen sjuåring behöver arbeta och inga barn säljs till äktenskap. Nu sa jag för mycket. Tyvärr finns det sistnämnda även här, dold men ändå verklighet för vissa flickor.

Nästan dagligen kommer det dock larmrapporter om barnens vardag. Daghem som är usla baracker med få toaletter. Ungar som letar efter nya skolplatser när riskkapitalister lägger ner den vinstlösa skolan. Psykiska problem lär vara utbredda bland tonåringar. Vi har arbetslösa, yrkeslösa ungdomar som får hitta vägen till socialbyrån i ställer arbetsplatsen. Brottslighet … Jakt efter det senaste… Och har föräldrarna inte en miljon i fickan får den unga bo i barnkammaren i många år. I den svenska välfärden finns några stora maskor och en del faller genom. Staten tar inte hand om oss oändligt även om det ser ut så för ett otränat öga. Var och en måste själv anstränga sig.

Barn i andra länder kan ha det väldigt annorlunda. En stor del av våren har vi väntat om Nord Korea är kapabel till att hota os. Så blev det inte men tanken fortsätter. De nordkoreanska barnen lärs in i katastroftänkandet, i hotet från oss och USA. På barnens dag får man skjuta en amerikan, leka med militärutrustning och lära sig hylla landsfadern. Det är indoktrinering från födseln. Och här oroar vi oss om skolavslutning sker i kyrkan, påverkar och kränker någon! Vi är absurda i våra försök att vara PK.

Idag är den internationella dagen mot barnarbete. Ibland är barnarbete på tapeten men glöms snabbt när vi köper nya kläder, plastleksaker, mattor, fotbollar eller annat till billigt pris. Och det är ett dilemma. Köper jag kläder bidrar jag kanske till barnarbete och usla arbetsförhållanden. Köper jag inte får familjen ingen mat. Jag skulle önska att varje plagg hade en märkning som talar om att varan är tillverkad av folk över 15 år och med skälig lön. Vi borde kunna betala det. Men då kunde ju vinsterna krympa. En stor företagsledare kan inte leva utan att bada i pengar.

Barn är utnyttjad arbetskraft. De arbetar i fabriker, restauranger, med prostitution, knarklangning, som hembiträden och fruar. Barn är lydiga och flinka, orkar de inte finns det alltid nya. Idag arbetar ca 10,5 miljoner barn, de flesta minderåriga, som tjänstefolk i andras hem, ofta under slavlika förhållanden. 6,5 miljoner är mellan 5 och 14 år gamla, alltså i åldern de borde gå i skolan. Mer än 71 % är flickor. Deras barndom tillbringas inte i skolan och lekparken. De längtar inte efter en surfplatta. De längtar efter ett hem, riktiga föräldrar och en plats i skolan.

Samhällets moral mäts mycket  i barnens villkor. I Sverige är den måttstocken inte i första hand de materiella villkoren utan den tiden vi ger till våra barn, tryggheten att vi finns för dem, ledningen inför livet och vetskapen att ansvaret sakta förflyttas till dem själva när tiden är mogen – inte förr.  I många andra länder är det än totalt annorlunda.

Idag är det FN s internationella dagen mot barnarbete men det är också internationella dagen för bemannande rymdfärder. Känns det inte som de bådas syften och förverkligande är något avlägsna?