Kangerlussuaq, en liten by med flygplats mellan bergen.

img_5390Kangerlussuaq (betyder stor fjord) inte huvudstaden Nuuk, är centrum för Grönlands flygtrafik. USA byggde flygplatsen under andra världskriget, den är nu mera civil. USA försåg också grönlänningar med varor under kriget eftersom Danmark inte kunde det. Grönland är ju beroende av import för det mesta. Rutten Kastrup – Grönland samt inhemska linjerna passerar där. Det finns inga vägförbindelser mellan orterna även om vägar finns i och kring. Just i Kangerlussuaq byggde Volkswagen en bit väg för att pröva vinterkörning. Den gör nu en del av vägen till Ice Cap. Torkan gjorde vägarna dammiga. Ibland blåste det upp en ren sandstorm.

Det har funnits diskussion om att bygga en väg mellan Kangerlussuanq och Sisimiut men det skulle bli för dyrt. Att tundran skulle läcka metan var också ett bra skäl för att avstå. Så grönlänningar och turister flyger.

img_5673Trots bristen på längre vägar var bilparken ganska omfattande. Däröver snöskotrar som väntade på vintern. Båtar och fyrhjulingar förstås. Traktorer. En liten buss trafikerade området. Cyklar fanns för uthyrning men de sandiga vägarna var tunga att cykla. Stora monsterjeep fraktade turister till Ice Cap.

img_5559

img_5376Kangerlussuaq ligger i en dal mellan höga bergsväggar med havet framför sig. Ja, så mycket hav var det inte utan en stor deltaland efter fjordar som rann från isen. Sand, flygsand och åter sand med lite vatten emellan. Själva hamnen låg ca 13 kilometer från byn. På orten bor 550 människor. Det finns en välsorterad mataffär men en del av färskvaror som kött ersätts av frysta produkter. Folk jagar och fiskar själv. Några souvenirbutiker, sporthall, post och Canada Goose affär. Uttagsautomat fanns på flygplatsen.

img_5565En del bostadsbyggen pågår på den södra by halvan där en röd kyrka finns inklämt mellan barackliknande byggnader. Gamla bomber med nya användningsområden som askkopp syns överallt.

img_5651Folk arbetar med flyget och transporterna därifrån samt hotellverksamhet och utflykter. ”Vi arbetar med er som kommer och går”, sa en anställd på flygplatsen. ”Skall du inte stanna, här är en bra plats att dra sig undan som pensionär?”

img_5388Hm. Naturen var ju häftig. Det var plus. Ödemark, det älskar jag. Men ingen fungerande Internet? Bibliotek? Skog? Nej. Och så himla dyrt, en fattigpension räcker inte långt om man inte tältar året runt. Grönländska och också danska var svårt att förstå. Och skyltar som detta. Nej, det var nog inte den rätta platsen för mig resten av livet även om jag kunde tänka mig att bo där en tid.

img_5645Flera stora paraboler höll kontakt med yttervärlden. Internet var svindyrt. Med bara 55 000 människor utspridda på en stor ö är inte lockande för någon Internetleverantör. Fiske och stöd från Danmark är inkomstkällorna utöver oss turister.

Centrum för orten var caféet på flygplatsen. Det var fullt och inte bara av oss som reste. Många grönlänningar flyger till Danmark för att handla. Eftersom Kangerlussuaq är knutpunkten för inrikesflyg är det full fart hela dagen. Folk träffade varandra där. Sedan tystnade allt vid fyra – fem ungefär. Kvar var vi som väntade ifall vårt försenade flyg skulle lyfta.

img_5387Att vänta i Kangerlussuaq var ingen höjdare. Eftersom informationen var usel var man tvungen att vistas på flygplatsen, kolla läget och endast avvika ut kortare sträckor. Så man satt, gick en runda, drack kaffe, satt, gick ut … Och, vart skulle jag gå nu när ingenting fanns kvar att göra? Sedan checkade de in oss två i taget, ropade ut alltså personligen med namn för incheckning. De satt en röd ”hurry” remsa på min väska och den kom faktisk till Arlanda samtidigt med mig. Säkerhetskontrollen sköttes av två personer vid var sin dator. De kollade passet, puttade väskorna i kontrollapparaten, och sedan flyttade sig till datorn. Vi började hjälpa dem genom att skuffa vidare våra väskor till kontrollen.

Därefter satt vi åter några timmar i vänthallen vid en liten Taxfree affär medan en flygvärdinna gick runt och checkade in oss med en grön överstrykningspenna! De med grön linje över namnet checkades inte in igen utan bara gick till planet med sin gröna gå markering.

img_5578

Till sist lyfte vårt tio timmar försenade flyg klockan 23.10. Det går snabbt att flyga, det är väntetiderna som förlänger resandet. Adjö Grönland.

Vill du vandra Arctic Circle Trail och till Ice Cap? Paddy Dillon har skrivit boken:

9781852846244_200x_trekking-in-greenland_haftad

Till Ice Cap och glaciärer

img_5603

80 % av Grönland består av is. Men när man tittar på isen ser det ut som om grus var den dominanta delen, inte fryst vatten.

img_5609

Grönlandsisen är den näst största ismassan på planeten efter Antarktis. Av den totala arealen 2 166 086 km² i Grönland är 341 700 km² isfritt. Det är vatten, sand och tundra. Några planterade ynka träd försöker växa nära Kangerlussuaq, men de såg torra ut.

Isen smälter i snabb takt. På Grönland finns tio procent av all is på planeten, Varmare klimat ger också mera regn och snö. Isen växer samtidigt. Inte helt okomplicerat.

img_5617

Snabb? Om isen skall försvinna helt lär det ta över 14 000 år  med nuvarande takt. Om detta tvistar de lärda, precis som om klimatet för övrigt. Det var dock ett varmt år, sa ortsbefolkningen. Snösmältningen kom redan i april med rekordvärme. Desto torrare, men varmt, var det i augusti. Värmerekorden slås  i rask takt.

När jag skrev detta larmade BBC om det näst lägsta isutbredning i Arktis sedan 1979 – 2000 års medelvärde. Rekordet var 2012.

Torkan syntes i några försvinnande sjöar. Små sjöar vilka var helt eller nästan förändrade till leråker. Vattendrag var också försvunna. Eventuella vad fanns inte längre, torkade, igenväxta eller bara väldigt låga. Det var i år. Andra år har mera vatten. Det varierar, sa folk.

img_5591
img_5602

Som många andra tog jag monstertrucken till point 660` vid Ice Cap. Först tog jag en promenad på isen. Det var lite magiskt att gå på 110 000 år gammal is. Ja, det föryngras ju med snöfallet och smältningen, men ändå, det var  liksom större än gå på en svensk liten glaciär. Man skulle kunna gå långt men risken finns att falla i en brunn eller gå genom isen.

img_5621

Sedan vinkade jag av bussen och gick jag tillbaka de 37 kilometerna. Jag tältade först vid en namnlös sjö nära Russels glaciär och dagen efter fortsatte jag mot Kangerlussuaq och tältade ovan golfbanan. Det var en riktigt skön och vacker promenad på den sandiga vägen förbi glaciärer, rester av flygplansolycka från 1968, arktisk öken och till sist Sugar Loaf med 353 m höjd som dominerar utsikten.

img_5585
img_5555

Nu återstod bara en planerad 5 kilometers promenad till Lake Ferguson där kanotklubben huserade. Det blåste hårt och platsen var stängd och tom.

img_5670

Sista natten sov jag i vandrarhemmet. En het dusch var precis vad jag behövde. Vandrarhemmet var rent, halvtomt och inga kvinnor utöver mig så jag fick ett eget bås.

Kan verkligen rekommendera vandrarhemmet!

http://www.kangvandh.gl/en/

Jag frågade efter Internet. Jadå, jag kunde försöka, sa ägaren av vandrarhemmet. Oftast blev folk ilskna och frustrerade när det inte fungerade. Det kostade 25 danska kronor för 30 minuter. Jag sparade mina nerver och struntade i att försöka. Min telefon vägrade också att fungera.

Jag överlevde18 dagar utan internet och kontakt med yttervärlden. Det var ganska skönt.

Mat utan spis – om min matsedel på Grönlandsvandring .

img_5393
img_5372

Nej, de hade ingen gas att sälja. Kanske senare. Hur mycket senare då? Jag hade med mig två olika gaskök men mataffären Pilersuisoq i Kangerlussuaq hade ingen gas. Det var slutsåld. Det senaste ryktet på Internet hade dock påstått att det fanns gas att köpa.

Så, det var redan slut.

Jag hade fått vänta en dag för att komma i väg. Ryggsäcken tappades bort någonstans under flygresan från Arlanda till Grönland. Att vänta på Kangerlussuaq flygplats var en pina. Det fanns bänkar, toalett och ett café. De hade goda smörgåsar. Jag gav upp och tog in på hotellet på flygplatsen. Hotellet var dyrt och ska jag säga enkelt. Flyget gav föga ro. Jag hann avsluta min bok avsedd för turen.

Kilimanjaro Diaries: Or, How I Spent a Week Dreaming of Toilets, Drinking Crappy Water, and Making Bad Jokes While Having the Time of My Life

av Eva Melusine Thiemekilimanjaro-diaries-or-how-i-spent-a-week-dreaming-of-toilets-drinking-crappy-water-and-making-bad-jokes-while-having-the-time-of-my-li

I den boken fanns det många igenkänningstecken! Jag skrev till henne och fick svar.

Dagen efter vid nästa Köpenhamnsflyg fick jag min ryggsäck med rött band på där det stod ”hurry” personligen överlämnad av två personer. På Arlanda hade man frågat vart i sjutton ligger Kangerlussuaq? Det oroade mig lite redan då.

Jag måste komma iväg. Jag hade inget val. Det var bara att skippa en del av den frystorkade maten (av bra årgång!) och köpa annat.

Jag hade med mig müsli blandad med mjölkpulver. Det blev mer müsli. Mera knäckebröd. En rulle kex. Några burkar sardiner. Russin. Lite till choklad. Ett äpple. Den kostade 4.95 danska kronor. Druvsocker, nötter och energidryck hade jag nog av. Likaså några chokladpåsar att blanda med kallt vatten. En tub mjukost och lite annan riktig ost. Jag skulle fixa det.

index

Jag tänkte på Cheryl i ”Wild” som missade köpa rätt bränsle. Hon åt också kall gröt .

På grund av torkan fanns det knappt några bär och svamp att hoppas på. Kanske kunde någon stuga ha en överbliven gasburk? Så jag började gå på landsvägen mot ledens början.

img_5391

Denna gas brist är ett vanligt problem. De flesta startar sin vandring från Kangerlussuaq på grund av flyget från Köpenhamn, ca 300 personer årligen men förmodligen mer i år. En del har andra typ av kök som går på något flytande bränsle men det var inte heller enkelt att få tag på. Att bevaka hemvändande vandrare är en lösning. Men den gasflaskan med lite i som låg på soptunnan gick inte till mitt, låt mig skryta, superfina kök.  Nästa skulle ha gått men den dragkampen vann en man med långa ben som var snabbare framme hos ryggsäcksfolk som äntrade flygplatsen.

img_5687

På den första kvällen vid lake Helen åt jag müsli, några nötter och bröd med vatten. Vid nästa stopp förgyllde jag middagen med en bit ost. På tredje dagen hittade jag i Katiffik stugan en gasflaska med lite gas kvar.

img_5515

Hur skulle jag ransonera det? Jag prioriterade snabbt kaffe men lät inte vattnet koka utan bli bara varmt nog för att smälta kaffepulvret. En annan dag festade jag med pasta. Några dagar blev det soppa, sånt man bara häller kokande vatten i. Märkligt vad gasen räckte eller var mitt nya kök så effektivt? Men en dag slocknade gasen och det blev müsli både morgon och kväll samt bröd med ost på. Ja, osten tog också slut.

Efter 11 dagar och 160 kilometer var jag tillbaka i Kangerlussuaq för att fortsätta till isen. Nu hade affären gas! Det kändes nästan onödigt att köpa gas för de återstående dagarna. Men jag köpte en burk och på tältplatsen njöt jag av pasta med köttbullar, en tomat, juice, kaffe, två kex och ett äpple till efterrätt. Det kändes nästan festligt.

img_5436

Så på vandringen till Ice Cap blev det åter normal mathållning utom på sista kvällen. Jag klantade till det genom att inte fylla på vatten när jag passerade en sjö. Det skulle ju komma fler. Inte. De var uttorkade. Jag ville inte vända eller gå ner till stan. Så det blev en kväll med nötter och choklad med lite, lite vatten.

Platsen var fin att slå läger på. Bergen färgade sig röda i solnedgången. Kangerlussuaq låg under mina fötter.

img_5638

Jag tältade ovan platsen för 18 håls golfbana som ligger på en sandig flodbank med små vattenpölar. Inga spelare syntes till i kvällssolen. Kanske vore platsen något för Obama att dra sig undan på? Han trivs ju bättre på en golfbana än i maktens centrum. Sunt val möjligen för honom, golfen alltså.

Jag spelar inte golf, inte ens på världens nordligaste golfbana. Jag har noll bollsinne. Kan inte träffa en boll även om den träffar mig.

Jag åt det sista äpplet till frukost. Nu skulle mina vandrarbyxor behövt ett bälte, för de hängde. Vandring med bantning?

img_5628

Översta bilden: Första röset vid Kelly Ville.

Bränder av olika art

img_5465

Den femte dagen under vandringen på Arctic Circle Trail i Grönland kom jag till stranden vid sjön Kangerluatsiarsuaq. Jag kände brandlukt. Röken svävare över vattnet.

Inga vandrare kom från brandhållet.

Det hade ryktats om en brand på stigen. En stuga var kanske uppbrunnen? Någon hade försökt sig att använda paraffinvärmaren? Slarv med kokning? En jäkla rökare? Den knastrande torra tundran brand lätt. Några träd fanns ju inte men torr mossa, vide, blåbär och andra vissnade växter. Vem vill gå över en markbrand?

Termometern visade +32 C. Var det möjligt? Jag var ju på Grönland. Landet som täcks till 80 % av is.

Jag hade mött sju vandrare på stigen. Fyra av dem vände tidigare. Tre av dem satt nu på den berömda sandstranden ibland kallad Caribbean Beach och funderade.

Tre erfarna vandrare. En kemist med magisterexamen, en astrofysiker och en universitetslärare i fysik satt på sandstranden och analyserade läget.

Röken smög sig närmare. Gruppen slutade analysen och vände. ”När det sticks i ögonen, då sticker man”, sa de.

Jag ville inte ge upp. Jag började gå från stranden uppåt på den nästan tvära stigen. Det luktade mer rök. Jag fick svårt att andas trots att röken såg ut att sväva långt borta. Det blåste mer och jag stod hastigt i ett grått rökmoln.

img_5475

Jag kom ihåg skolbranden i flickskolan när jag var 13 år. Det var ingen modern skolbrand när någon tuttar på utan en arbetsolycka. Vår lärare gick ut för att undersöka varifrån röken kom. Hon kom inte tillbaka eftersom hon tuppade av. Jag var klassens tuffing och tog oss alla ut. Jag blev omnämnd i nästa dags morgonbön.

Det vi oroade oss då var våra kvarlämnade skolväskor. I dem låg våra läxor. Skulle det bli tillsägelse i morgon när vi inte hade gjort läxan?

Röken var nu stickande i ögonen. Det syntes rökmoln ungefär vid älven som rann från sjön Kangerluatsiarsuaq. Ja, det var inte så mycket till flod längre på grund av torka.

Jag vände tillbaka. Må det bli regn nu så kan fortsätta. Det blev det två dagar senare, för sent för mig att vända åter.

När jag låg i tältet tänkte jag på de många bränderna i Sverige. ”Hur kan det brinna så mycket i Sverige med er elektriska standard?” frågade astrofysikern.

Det är en viktig fråga som ingen vill röra i.

Hur gör vi när det brinner? När det brinner på platser dit brandkåren inte går utan polishjälp annars får de slangarna avskurna. Vänder vi, kanske muttrar något ilsket? Tar bara en annan gata när en bil brinner på parkeringen? Pratar vi inte med förövarna med bensindunken? Nej, det kan innebära en sten på huvudet. Vad gör föräldrarna när deras ungar går ut på kvällen med en dunk eller molotovcocktail? Ser de bara åt annat håll? Kanske TV n är på med något nöjesprogram? Kanske säger de sig ha varit naiva, ursäkten myntad av självaste Statsministern.

Hur ser vi på de bränder som sker i Sverige? De eldsvådor vi betalar med skattemedel eller prisökningar? Funderar vi vem och varför när skolan brinner, när bilen är utbrunnen på morgonen och soprummet ryker?

Väl hemma i Sverige passerade bilen en brunnen skolbyggnad. I den uppställda skylten från byggföretaget stod att de utförde renovering.

Renovering? Är det så återbyggnad av en bränd skola kallas nu mera?