Rättshaverist som anhörig?

014 (2)

Avlösningen missade vår tid denna vecka. I och för sig kom de förra veckan fast vi inte hade någon tid, den personen fick bara logga in och ut. Igår hade jag verkligen behövt tiden men orkade inte ringa och klaga. Jag skulle kanske uppfattas som rättshaverist? Jag har ju mailat till dem en gång förut när de missade oss.

Det blev komplicerat. Kan man klaga på äldreomsorgen utan att det uppfattas som aggressivt? Det finns ju inte en dag då äldreomsorgen är i massmedia och det är inte i positiva ordalag. Det ser ut att de gamla behandlas som skräp rent av. Värst tycks dock de anhöriga bete sig?

Jag har läst en artikel på SvD om anhöriga som rättshaverister. Det var ett tungt ord.

Personal inom äldreomsorg utsätts allt oftare … aggressiva mejl med versaler, utropstecken och lång kopielista. Rutinmässiga anmälningar och överklaganden. Inspelningar, hot om massmedia, krav på egen uppmärksamhet och åtgärder som omsorgstagaren själv inte vill eller önskar, kränkande kommentarer och ibland även fysiska hot. Många inom äldreomsorgen vittnar om att de mår dåligt och övervägt att sluta eller byta jobb.

Beteendet är inte orsakat av brister i omsorgen påstår man, utan beror på egen psykisk ohälsa i kombination med en komplicerad relation mellan omsorgstagare och anhörig.
Rättshaverister är vi klagande allihopa? Tors man påtala något alls?

Som överallt i världen är vissa personer inte riktigt friska. Men det kan knappt finnas en sådan skara trakasserande anhöriga att personalen slutar? Eller är det så? Blir vi alla jävliga när vården vi betalar genom skatten inte fyller våra önskningar? Har vi orealistiska krav om de gamlas omsorg i äldreboende? Är vi skräckslagna inför tanken att själva hamna i samma situation och bli utelämnade till stressad personal som kanske inte ens förstår vad vi säger?

Har vi en felaktig bild av åldringsvården? Kolliderar våra förväntningar med verkligheten och pengabristen?

Jag minns en anhörig som var ytterst otrevlig i telefon. XX besökte aldrig sin anhörig i boendet, men ville få exakta uppgifter om vården, antal minuter ute, uppläsning från journalen och XX kallade oss slöa, lata, idioter. Vi turades om att prata med XX, jag som var extrajobbare fick alltid ta de samtalen. Jag var extra vänlig när XX ringde för att sedan ge telefonen så snabbt det gick till den gamla som inte ens fattade vem XX var.
Det dåliga samvetet hos XX lyste genom alla samtalen men för den som tvingades svara var det dagens plåga. Hänvisa till chefen? De sitter och räknar pengar nu mera.

XX var den enda personen med ständig klagan jag råkade möta under de 10 år jag extraknäckte inom vården. Är anhöriga värre nu eller är vården faktiskt sämre?

Men – vad gör man när vården är usel och fyller inte ens det elementära som hygien?

Uppfattades jag som rättshaverist när jag klagade att gubben inte hade duschats på två veckor på avlastningsboendet? Jag besparar er de äckligaste detaljerna. Att de knappt visste vem han var? Att han grät när jag hämtade hem honom? Gubben är så snäll och lugn att han borde gaska upp sig lite. De som bråkar får kanske mer omsorg än de som sitter tysta?
Så jag, rättshaveristen, pratade med handläggaren och skrev ett brev till Kommunen och påtalade vanvården. Jag tänkte att ingen annan borde placeras där. Tror ni någon hörde av sig? Nix. Jag hade fotograferat den skitiga gubben också. Jag borde nog sålt bilderna till Expressen men i stället grät jag av dåligt samvete och pysslade om honom. Hur kunde jag vara så ego att jag lämnade min gubbe i två veckor bara för att göra något för mig själv? Sedan vågade jag inte lämna bort honom på ett år. Jag började dock känna mig åt haverihållet. Men förra året var han på ett toppenställe så samvetet fick lite plåster.

Oavsett hur snäll den demente är så är livet en nedförsbacke varje dag. Det är ett liv som dagens ork bestämmer. Det är att skrumpna som person, bli utanför allting. Att bli ensam fast man är två. Då behövs avlastning, annars blir det två som måste få hjälp.

266

Sebastian Lönnlöv beskriver i SvD sin tid som timvikarie med bristen av personal, att varken hinna eller kunna göra ett bra jobb. Han arbetade på ett demensboende där arbetspassen kunde vara fjorton timmar långa. Han berättar: Jag var trött intill bristningsgränsen och hade samtidigt ansvar för dementa som inte förstod vem jag var eller vad jag gjorde. De slog mig för att jag inte lyckades lugna dem. Jag höll fast panikslagna armar och tvingade gallskrikande personer att duscha eller byta kläder.

Jag minns också 14 timmars passen på helgerna för oss extrajobbare. Man började 7 och slutade 21, den andra kom klockan 8,15 och gick 20.00. När man blev ensam  skulle alla ligga i sina sängar så man hann städa, diska, tvätta, duka för frukost och ge medicin på den sista timmen. Ve, om någon behövde byta blöja eller hjälpas till toaletten. Men företaget gick bra med rejäl vinst.

Det finns bra äldreboenden. Men personalen är inga sällskapsdamer som någon sa. Att roa och stimulera folk finns inte tid till. Dock var alla gamla där jag arbetade så pass dementa och orkeslösa att de inte längre hade önskan att göra annat än existera. Det är ekonomin som bestämmer vårdnivån, inte den enskilde vårdarbetaren.

Även anhöriga måste acceptera livets gång hur det än smärtar. Även den starkaste faller en dag.

PS. Datorn var skyldig till fel tid! Nu mera är hemtjänstschemat i datorn och den vägrade acceptera våra tider efter nytt år utan fortsatte som den ville. Hm. Hemtjänstdatorn styr min tid. Hur går det om strömmen går och allt är i datorn och mobilen?

Sebastian Lönnlöv är författare och utkom nyligen  med boken ”Varje dag är en vårdskandal”.

Demens och dagen för världens berg.

Den 11 december är dagen för världens berg. Samma dag har G8 konferens om demens/Alzheimer.

De kanske har samband på något sätt? Våra berg är gamla. De eroderar, förlorar sin höjd, tappar sina glaciärer, bestigs, trampas, orsakar död, är hinder, sprängs, blir till tunnlar och underjordiska stationer eller skyddsrum och militäranläggningar och i värsta fall till bara grus. En människa som blir gammal och dement tappar också mycket av sitt liv, ork, utseende, förmåga, intressen och är till besvär och betraktas som utgift om man frågar de ansvariga för landstings- och kommunbudget.

Demens ses som en global epidemi. Det ökar främst på grund av att vi lever längre. Måhända påverkar även vår livsstil? När våra mormödrars mödrar dog hände det kanske redan i deras sista barnsäng, medan nu lever vi till över 80 och andelen 100 åringar stiger. Demens är på väg att bli den största hälso- och sociala utmaningen i vår tid. G8 konferensens syfte är att utveckla globala lösningar och aktion för demens.

Det finns ingen bot för demens men vissa saker kan sakta farten. Motion lär vara ett. Vin sägs vara bra men eftersom det innehåller alkohol som är skadligt och i sin tur kan påskynda demens är det inte så klokt att inhandla några boxar. En halv Albyl har samma effekt men inte lika gott, sa en känd missbruksläkare och vinsamlare. Att ha friska gamla föräldrar och släkt är inget man kan välja vilket vore förstås önskvärt eftersom det finns genetiska orsaker. Sjukdomar som Parkinson kan leda till demens. Att vara aktiv lär hjälpa men många blir sysslolösa när arbetslivet tar slut. Alla har inte barn och barnbarn eller ens vänner utan kan bli väldigt ensamma.

Att bli gammal kan väcka oro. Att få demens väcker mer, skräck kanske. Anhöriga kan känna sorg och besvikelse över att livet har behandlat ens närmaste så illa. Demens förändrar även de friska personers liv. Man får en fråga som man inte ville ha: hur mycket kommer du att ta hand om din demente make/maka/mor/far nu? Säger du nej till jobbet du blev erbjuden eller går ner i tid/slutar helt att arbeta? Slutar med det mesta av din fritid eftersom du behövs som hjälp? Den demente  behöver påminnas och få hjälp av dig med de vardagliga saker han alldeles nyss klarade utmärkt men kommer inte  ihåg mer.  De vackra historierna om att man kan leva med demens precis som vanligt, resa och … det fungerar inte så länge. Man kan inte planera att i februari ska vi, eller nästa sommar … den tiden är förbi. Eller lämna den demente ensam en längre stund än du hinner köpa en liter mjölk. Livet med demens levs bara idag men även det kan vara tveksamt.

Vad svarar du på den frågan?