Tiden har sprungit ifrån oss.

Jag fortsätter att städa sambons lådor med bilder och urklipp. Tidningsurklipp från tiden då han var en känd trädgårdsmästare och byggde upp trädgården på Tallmogården. Urklipp från fotoutställningarna. Andra minnen jag inte var delaktig i.

Bilder, många av  den första frun. De ler mot varandra så förälskade. Men det tog slut fort. Hans bästa vän gifte sig sedan med henne och de har hållit ihop. Nu tampas paret med samma typ av problem som jag har dagligen. Minnessvårigheter. Sjukdomar. Minskade intressen. Hon är dock en tuff kvinna som har lyckats behålla livet utanför, fast i minskad form.

Hon är poet och skribent. Hittade en liten lapp med en fundering från 2006.

De digitala analfabeterna.

Tiden sprang ifrån oss…

DVD –  va´ är de?

Men en ”hemsida” har jag –

 gaveln där jag bor.

”Fildelning” gör vi – och det helt lagligt –

när vi är två

vid frukostbordet.

För mig betyder ju ”SMS”

Sänd mig svar

med brevbärarpost. (Eleonora Dittmer)

Tiden har sprungit ifrån oss. Sänd mig svar. Vilka svar kommer livet som vi inte kan påverka ge oss det närmaste året?

I en låda finns kärleksbrev mest i form av vykort från mig. Han har sparat varenda kort, brev, lapp som jag lämnat på bordet när jag går. De är inga avancerade texter. Kort, koncist. Det svider att kasta de. Som om jag skulle kasta bort tiden vi hade tillsammans. Jag trycker ihop allt i en påse men låter det vara kvar en stund. Det finns ingen mening i att spara det nu. Förgången tid. Så förgången tid.

Jag ger några till honom att läsa, några brev från barnbarnen också då de önskar att han mår bra med vingliga stora bokstäver. Men han tittar på breven som om de vore från en annan värld och lägger de på sidan.

Så är det nog. Den världen då han fick små brev från mina barnbarn och kärleksbrev från mig har slutat existera.

Har det då funnits alls eller är det bara en hägring som ligger i en låda?

Lämna inte till andra att städa upp dit liv. Men att göra det är plågsamt – eller befriande.

Hjältar och skurkar är svårt att skilja åt?

Jag mötte en kvinna på akuten som var totalt sönderslagen. Till sist hade hon själv kastat sig ut genom fönster och kravlat vidare barfota. Grannarna ringde polisen. Hon hade ett förhållande med en man som älskade och slog med samma hetta.

En del av dessa förhållande slutar när döden skiljer oss åt men inte den här.

Hon hade flyttat två gånger för att fly mannen men denne hittade henne igen och hon förlät honom mer eller mindre frivilligt. Han skulle ju bättra på sig.  Men nu hade hon fått nog. Hon lappades ihop, fick terapi och en förtur till ny lägenhet, på andra ändan stan. Hon fick byta arbete. Polisanmälan gjordes. Mannen dömdes till några månader. Men att få skyddade personuppgifter var svårt. Hon fick det för sex månader. Sedan skulle det ansökas igen om skäl fanns.

Jag kom att tänka på henne när jag läste om terroristerna nya liv i Sverige.

Det finns en ny grupp som inte ser ut att ha problem att få ny identitet och skyddade uppgifter. De  är IS mördare. Kalla dem inte med andra namn för dessa är delaktiga i död, terror och förstörelse. Kriget i Syrien har många medspelare men de avrättningar och det tvång som dessa IS terrorister har utfört hör till det mest makabra i vår moderna värld. Inte bara människor har mist livet utan byggnader som hållit tusen år har sprängts sönder. Hatet mot liv är obeskrivligt.

Men vi ger dem ett nytt liv och glömmer gärningarna. På en gång, inte efter att de har dömts och avtjänat sitt straff. På svenskt sätt, modell Stockholmssyndrom, är det synd om dem, inte om deras offer.

Expressen har kartlagt återvändarna, de 150 svenska misstänkta IS-terrorister som  har återvänt till Sverige. Jag får erkänna att jag har läst Expressen på grund av detta och vissa andra reportage om dagens samhälle.

Förr poserade terroristerna öppet på Facebook med någons skändade kropp. Idag gör de allt för att undvika  bli igenkänd. Lite jobbigt om folk skulle peka ut dem. Tänk om vi skulle ropa på gatan: se en terrorist! Ta fram kameran! Kanske någon vill kasta en sten? En del har fått nya identiteter eller hemliga personuppgifter.

Nya identiteter! Det gjorde mig förbannad. Ja, jag har haft två klienter som fått ny identitet men de hade suttit av sitt straff, betalar av skadeståndet, börjat ett vanligt liv med arbete och familj och var väldigt kända i pressen som hade frossat med deras kriminalitet (inga mord), även med brott de inte hade gjort.

Hur känns det att vara en riktig flykting och tvingas bo nära en terrorist som kanske har avrättat ens anhöriga? Som du känner igen men han heter nu något annat. Som lyfter bidrag medan du tragglar med svenskan och söker jobb, vad som helst. Då du vill flytta för att du faktiskt är rädd men inga förturer ges till dig och du har inga pengar att köpa dig något.

Eller ser du honom som en hjälte för islam?

Eller en som misslyckades att bli en martyr?

Jag förstår att det är svårt utreda brott som begåtts i Syrien. Så låt syrierna utreda och bestraffa. De som är svenska medborgare bör vi döma hemma, inte hjälpa dem att gömma sig med nya namn. Det heter ju Kriminalvård. Den som vill lägga kriminalitet bakom sig kan få hjälp. Och dessa återvändare är i stort behov av det.

Förresten, i fråga om terrorister, Stalins popularitet ökar. Ja, han är död men det ryska  folket gillar honom som ”the most outstanding person’ in history”. Med sina 38 % slog han Putins 34 %. Oj då. Dock var underlaget blygsamt men Stalin har även hyllats av Putin som landsfader. Napoleon hamnade som högst rankade utlänningen.

Detta säger en del om oss människor.

http://www.expressen.se/nyheter/hundratals-svenskar-akte-till-kriget-for-att-slass-for-is–sa-lever-atervandarn/

https://ledarsidorna.se/2017/06/for-manga-blomsterhattstanter-och-for-fa-terrorbekampare/

http://www.dailymail.co.uk/news/article-4639910/Russians-rank-Stalin-outstanding-person.html

Bön, brott och bullar.

Mor hade fyllt 101 år nu, om hon hade levt. Hon dog strax före 95 år. Ett av mina starkaste minnen om henne var ett inbrott. Jag kom att tänka på det när jag såg polischefen Eliasson ropa på hjälp i TV eftersom andelen utsatta områden har ökat och han klarar inte av situationen.

Inte ens min mor skulle kunna hjälpa honom. Högst med ett bön att han ska inse sin situation och gå.

Min mor var kristen och djupt religiös. Hon bad ständigt för allting och om allting och hade mod genom bönen. En natt bröt en våldsman in i hyreslängan där vi bodde genom att slå sönder ett fönster i trappuppgången.  I en sekund gissade mor att den efterlyste mördaren som rymt från fängelset, förstasidesnytt, varnad med ”lås era dörrar han är desperat” stod i vår trappa och hade avsikter som inte var goda. Mor föste  far in i kammaren för att skydda oss barn. Jag är åtta år, min syster är bara en baby.

Mannen slår sönder vår dörr och kliver in.

Det var lördag kväll. Mor hade bakat rågbröd och bullar. Inkräktaren hejar sig vid dörren. Den lugna kvinnan i blått förkläde håller fram en kaffekanna och korg med bröd. Var så god, säger mor. Mannen är hungrig. Han tar en bulle. Han viftar med pistolen.

Vad skulle det tjäna till? I arbetarkvarteren i finns ingenting att stjäla.

Jag såg på scenen genom dörrspringan medan far, krigshjälten med flera medaljer, tryckte sig i hörnet och skakade med korsade händer. Då förstod jag inte det märkliga beteendet men idag vet att det var PTSD. Resultat av krigets fasor.

– Vill du ha kaffe? säger mor. Jag ska skära upp lite bröd åt dig.

Mannen är svulten. Hungern får honom att sätta sig och börja äta. De pratar. Mannen mumlar något till svars mellan tuggorna.

– Har du också en mor i livet? Vart bor hon? Har du barn? Är du frälst? Inte? Men Gud förlåter även dig. Jag ska be för dig, säger mor.

Hon sätter sig på knä vid köksstolen.

– Öppna nu, Herre Jesus, de blinda stackarnas ögon. Förklara dem Skrifterna om ditt lidande och bryt bröd för dem, för att deras ögon må öppnas.

Grannen med telefon har larmat polisen. De kommer in beväpnade.

– Var vänliga och vänta, säger mor bestämt, vi har inte bett färdigt än.

Alla fem poliserna står helt tysta med gapande mun. Mor ber vidare. Poliserna väntar nervöst en stund och griper sedan mannen.

– Gå nu och ändra ditt liv. Gud älskar även dig, säger mor när poliserna för ut mannen. Tack Gud att jag fick förmedla din nåd. Tack för din ledning och vilja, bad hon vidare och började sopa upp glasskärvorna.

– Och så är vi tyst om det här, sa hon när jag kom till köket.

Jag skrev ner historien så gott jag kunde, men fick inte berätta för någon. Jag insåg senare att jag inte hade varit rädd.

Något efter blev vi vräkta från den bostaden utan anledning men fick en lägenhet genom fattigvården i barnrikehusen. Det var lyxigt med centralvärme, eget badrum och varmvatten under vinterhalvåret. Mor tackade åter Gud.

Mor hamnade på första sidan i dagstidningen men bara som en anonym kvinna som hade varit behjälplig för polisen. Hon ville inte bli intervjuad.  Jag vet inte vad som hände med den kriminelle mannen. Själv trodde mor på bönens kraft.

Det gjorde inte jag, varken då  eller senare men jag sa aldrig mot henne om det. Var och en har sitt sätt att tackla livet och svårigheter. Vissa sätt är dock mindre skadliga än andra.

Ha en bra midsommar. Låt oss be att vädergudarna ger oss sol. Eller kanske regn så slipper vi skräpet i alla parker.

En fjällvandring med allting i.

Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt  i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.

I augusti  blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.

Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.

Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.

Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel.  Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.

Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.

Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.

Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.

Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.

Kan hända de har rätt.

På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?

Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.

Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det alltmer varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.

Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag.  Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.

Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och du ser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.

Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?

Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer.  Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.

Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.

Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!

Obs. Gammal svensk stavning på platser.