En elkänslig klient i skogen – mitt fall på socialbyrån.

Uppdatering 21/1 – 2015. Kan inte låta bli en uppdatering av denna historia nu när jag läser att våra skattepengar går till de elöverkänsliga. När Socialstyrelsen delar ut bidrag till olika handikapporganisationer får Elöverkänsligas förbund ut drygt 1,7 miljoner kronor årligen. Detta trots att elöverkänslighet inte är en diagnos. Vilka andra icke diagnoser räknas som handikapp och får pengar? Vet inte. Vet du?

Men nu till min elöverkänsliga klient på socialbyrån.

Kan någon komma, grät hon i telefon.

Det var sorgebarnet, en elallergiker som hon sa, boende i en stuga i skogen . Nu hade hon slut på ved och mat, hon frös och kände sig sjuk i kroppen. Hon stod i en telefonkiosk och hade ovan allt en punka på cykeln.

Det var min jourvecka på socialbyrån. Klockan var redan 17. Dagen hade varit hektisk. Jag ringde efter en taxi och åkte med en påse frukt, bröd och pålägg, några ljus och svängde förbi en trädgårdscenter och köpte lite ved. Jag hade kunnat bara ge en tid dan efter men visste att hon inte skulle ta sig till byrån.

Hon var i 35 års ålder och bodde långt in i skogen i en stuga utan el. Hon tålde inte det moderna livet. Läkarna hade skakat på huvudet och skickat henne till psyket. Socialtjänsten krävde att hon sökte arbete eller blev sjukskriven. Hon var utbildad med en examen från universitet. Där hade hon varit bara det man var tvingad till. Så fort hon kom till elintensiva lokaler började hjärtat banka, svetten rann, huvudvärken steg och några gånger hade hon tuppat av. Hon blev elektrisk och fick stötar från el-kontakter. Så hade det varit sedan skolåldern men hade accelererat när hon blev vuxen. Nu var livet ute omöjligt. (Och detta var på 90 talet då datorer och mobiler var oftast bara en tanke.)

Något arbete sökte hon inte längre. Pension fick hon inte eftersom hon inte var sjuk. Socialbidrag var egentligen uteslutet eftersom hon inte stod till arbetsmarknadens förfogande, utöver lite matpengar när hon orkade komma till kontoret. Nu var allt hon hade förbrukat till sista vedpinne. Den lilla stugan var ett arv från en moster. Föräldrarna hade dött utan tillgångar. Mor hade varit psykisk sjuk.

Vad gör man? Hon var febrig, alldeles tydligt kroppsligt sjuk, jag var villrådig. Det var kallt, fuktigt och rörigt i stugan. Jag satt fyr på spisen, tände ljus, bredde mackor. Vi satt tysta ett bra tag. Mera te. Sedan undrade hon om jag tyckte hon var tokig.

Jag tyckte inte det. Hon var sjuk. Jag lovade skicka hemtjänsten med matlådor och be en sjuksköterska titta till henne. Hon skulle få mera ved. Sedan travade jag hemåt på den mörka skogsvägen och var helt utan idéer om hur det skulle gå att hjälpa henne.

Jag kunde ju skyffla henne till nästa i jour. Eller bevilja bara mera matlådor och ved och lasta henne till en ekonomihandläggare igen.

Jag kunde inte lämna ärendet. Vet inte varför. Jag började åka till henne ibland när tiden tillät. Vi pratade lite smått och drack te.  Hon hade ätit av den levererade maten fast hon var inte säker om det var giftfritt. Våren kom. Vi drack te och hon berättade något mer om hur hon såg på livet. Hon var säkert intelligent på sitt sätt även om det inte klaffade med livet utanför.

Det blev varmare och naturen vaknade. Det var helt underbart i skogen. Men jag måste komma till ett beslut som hon kunde acceptera. Jag tänkte avsluta kontakten till sommaren och erbjuda henne en utredning  på den  socialmedicinska kliniken. Det var nog bästa alternativet och de gjorde även hembesök.  Socialmedicinska var livlinan i många omöjliga ärenden vilka lutade mot förtidspension. Jag informerade henne lite förbigående om den möjligheten och hon sa inte nej utan mmmm.

En dag hade hon varit nästan till stan. En annan till biblioteket. En dag frågade hon om jag kunde ordna ett städjobb på kvällstid då det inte var så mycket elektriska apparater i gång. Gärna vikariat ifall hon inte orkade arbeta så länge.

Vad hände? Vet inte. Jag kastade mig över AF. Hon började arbeta med städning, försörja sig, gå till affären och köpa mat fast det fick gå fort, låna mera böcker och om ett tag var hon inte längre beroende av socialtjänst och jag behövde inte grubbla på hur jag skulle kunna hjälpa henne.

Det är bara lite osämja?

Enligt kommunalrådet Rasmus Persson (C) vill man försöka hjälpa de IS-krigare som återvänder till Örebro att komma i jobb och få psykologhjälp för sina traumatiska upplevelser. Det kan SVT Tvärsnytt avslöja i dag.

Vi har diskuterat hur vi ska arbeta för att de här killarna som har kommit tillbaka inte åker igen, och att de bör få hjälp att bearbeta de traumatiska upplevelser som de har varit med om, säger Rasmus Persson (C) till SVT Tvärsnytt.

I kommunledningen har man även resonerat kring möjligheten att erbjuda männen jobb, för att minska utanförskapet som de menar kan vara en del av orsakerna till att de väljer att delta i striderna i Irak och Syrien.

Förslaget från Örebros kommunalråd Rasmus Persson (C) om att hjälpa återvändande jihadister med jobb och psykologhjälp får stöd av Mona Sahlin, nationell samordnare mot våldsbejakande extremism. Sahlin vill att fler kommuner ska ”vakna” och skaffa strategier för att hantera krigsåtervändare.

Så, Monas recept är belöning! Skär halsen av någon och få ett jobb!

Traumatiska upplevelser? När erbjuds flyktingarna och krigsoffren psykologhjälp?

Jag trodde vi hade lag för krigsförbrytelser? Eller räknas inte kriget i Syrien/Irak som krig utan bara en liten osämja? Kanske mord där är inte krigsförbrytelse alls utan dessa killar som åker dit slåss bara lite som i ett gatuslagsmål? Vet inte. Bifogar dock lag SFS: 2014:406–409  från Regeringens hemsida för den som kan juridik bättre än jag.

Ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser. Lagen (1964:169) om straff för folkmord samt 22 kap. 6 och 8 §§ brottsbalken upphävs

Beslutsunderlag: Prop. 2013/14:146 Straffansvar för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

SFS: 2014:406–409 Ikraftträdande: Den 1 juli 2014

En ny lag om straff för folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser

införs. Därigenom införs ett nytt brott: brott mot mänskligheten som avser vissa

särskilt angivna gärningar när de utgör eller ingår som ett led i ett omfattande

eller systematiskt angrepp riktat mot en civilbefolkning. Vidare ersätts lagen

(1964:169) om straff för folkmord och bestämmelsen om folkrättsbrott i 22 kap. 6 §

brottsbalken av nya regler om folkmord och krigsförbrytelser. Straffet för folk

mord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse ska vara fängelse på viss

tid, i lägst fyra och högst arton år, eller på livstid. För krigsförbrytelse av normal

graden höjs straffet från högst fyra till sex års fängelse.

Genom den nya lagen införs även bland annat nya bestämmelser om straff

ansvar för militära och civila förmän som underlåtit att utöva kontroll över under

lydande eller som har underlåtit att anmäla folkmord, brott mot mänskligheten

eller krigsförbrytelser som begåtts av underlydande. Straffet för dessa brott ska

vara fängelse i högst fyra år.

Folkmord, brott mot mänskligheten och grov krigsförbrytelse ska inte kunna

preskriberas och svensk domstols behörighet ska omfatta samtliga brott enligt

den nya lagen utan krav på anknytning till Sverige (universell jurisdiktion). Det

samma ska gälla för uppvigling enligt 16 kap. 5 § brottsbalken som består i en

omedelbar och offentlig uppmaning att begå folkmord.

http://www.regeringen.se/content/1/c6/24/33/13/837d608f.pdf

Skall IS krigare belönas med arbete och terapi när många skötsamma personer står utan jobb? Skall IS krigare anses som oskyldiga offer? Borde vi inte döma IS terrorister, leta reda på deras offer, ålägga krigarna att betala skadestånd till anhöriga som det brukar vara när mord sker i Sverige? Eller är vissa undantagna från lagens långa arm?

Mona Sahlins och Örebros kommunlednings förslag om att ge stöd till hemkomna jihadister, är i samklang med de röster som efter attentatet mot tidskriften Charlie Hebdo krävde moralisk hänsyn till Islams heliga symboler. Frågan är om Sverige och svenska politiker har något moraliskt ansvar gentemot de hemkomna jihadisternas hundratusentals offer? Devin Rexvid på:

Stäng in bovarna eller släpp inte in dem igen .

Det är många andra som kräks på förslaget, inte bara jag. Krama terrorister och gör handhjärtan, skit i offren.

Vi är Charlie idag – hur blir det i morgon?

Att stå för yttrandefrihet är mer än bara ropa ut jag är Charlie idag. Det är en inställning att din och min uppfattning om saker och ting är lika värda och får uttryckas, skrivas, tecknas, filmas, röstas om. Det betyder inte att vi föser oliktänkande ut i kylan och ignorerar dem, som man gör i Regeringssammanhang. Det innefattar inte att åsikter matas ut genom döden ur gevärspipan, inte heller genom ideologisk omskolning. Det betyder inte att just min åsikt är rådande, inte ens om det vore den smartaste. Majoriteten vinner, hur idiotiskt än det vore. Det är den – ibland bistra – sanningen om demokrati. Först efteråt ser vi vart majoritetsbeslut ledde till. Minoritet kan dock bli majoritet med tiden. Ismer kommer och går, vissa är långlivade trots sin grymhet. Många som röstar än på kommunisterna är ett exempel.  I diktaturer har ofta en minoritet makten. Att avlägsna eller försöka utplåna den minoriteten kan leda till oanade konsekvenser. Se bara på Libyen där kaos härskar eller Irak, Syrien samt Afghanistan där åratals insats för demokrati snart lär vara utplånad. Makten föds ur gevärspipan, så även död och kaos.

Men ingenting är så stark som en idé vars tid är inne. Låt det bli tolerans. Inte dumhet, inte sortering av människor i goda och onda. Låt det bli fria ord, inte påtvingad tystnad.

Stephen Hawking, en av vår tids genier, säger att två faktum har fört människan dit hon nu befinner sig i utveckling: aggression och intelligens. Intelligensen har kommit till en punkt där man kan skapa vapen som kan tillintetgöra allt liv på jorden. Intelligens måste vara inte bara individuell utan också kollektiv. Annars är mänskligheten dömd att gå under. Kriget i Syrien kan föra mänskligheten tillbaka till barbariet, till ruta noll.

Överallt är vapnen mäktigare än pennan. Det finns för många vapen och för lite pennor i världen. Dock håller pennornas makt kanske för evigt medan vapnen bringar sällan något långvarigt positivt. Nationer föds och dör. Världshärskarna likaså. Uppror begravs. Nya uppstår. Men skrifterna kan stå tusen år. Än idag kan vi läsa vad Amen – em – ope skrev i Egypten. (1300–1075 f. Kr.) ”Hämnas inte den du hatar”, skrev han. ”Du vet inte Guds plan.” Vi kan strunta i Guds plan om vi vill, men helst inte hata. Charlie Hebdo idag:

Att stå för yttrandefrihet och höras ut kräver att man är känd eller släpps in på de fina medierna. Jag försvarade Salman Rushdie när alla än satt ängsliga i sina kammare och vägrade att medverka ens fem minuter i radio. Därför fick jag 20. Jag hotades med döden men vem skulle bry sig om en okänd person med bara en bok publicerad? Reaktionen från andra var rädsla, arbetskamraterna tittade ängsligt bort fast de visste bara om radioprogrammet, inte om hoten. Det är ensamt när inga andra kliver på barrikaden.

Som icke kändis blir det inte ens en ring i vattnet.  Det är de kända och kanske de mest högljudda som bildar ringar. Det har vi sett i vissa skrattretande fall som pärlgubbarna på Åhléns katalog eller Lilla Hjärtat. Många kändisar petar i petitesser. De stora frågorna som just fred och frihet är sällan på tapeten. Världen har inte blivit en bättre plats. Tvärtemot sämre vill jag påstå. Den goda tiden med hopp är förbi.

Idag  är jag Charlie. Men även jag kunde ha gjort mer. Det är ingen ursäkt att vara en okänd, obetydlig person. Man kan alltid göra mer.

Idag ropar många ut ett slagord de igår inte ens visste att det existerade. Hoppas det ropet hörs även i morgon, övermorgon, om ett år… Alla som syns instämmer i kören idag även Matt Groening genom lilla smarta Maggie. Det finns hopp? Tveksamt. Superhjältarnas tid är förbi. Om en stund står Maggie ensam och tröstar sig med sin napp.

Vi är inte Charlie Hebdo. Så idag börjar krypandet. Det är sällan synd om offren.

Inga snögubbar? Inte ens snökameler?

Det har varit kallt i Syrien och i Libanon till den grad att folk har frusit ihjäl på flyktinglägren. Att skänka en filt till de som fryser är en bra gåva. Filtar var vår namnlösa julgåva till någon som behövde det bättre, genom UNICEF.

Det snöar även i norra Saudi Arabien, men bygget av snögubbar är syndigt. Snökatter då? Nehej, inte det heller. Traditionen snökameler? Nix. Inga hundar förstås. Högre ort har talat.

The fatwa, by Mohammad Saleh Al Minjed, said that building snowmen or any replica of an animal, even if it is for fun or recreation, could not be condoned. Only lifeless things, such as ships, fruit and buildings could be imitated, the fatwa said.

’God has given people space to make whatever they want which does not have a soul, including trees, ships, fruits, buildings and so on.’

Men på Twitter har kommentarerna varit positiva till snöbyggen av gubbar och kameler. Många gillar inte att de religiösa ledarna försöker styra allt, även den lilla glädjen över snö.

Är det något av livets göranden och arenor islam inte vet svaret till och formar en regel? Hur orkar muslimer att leva? Så mycket är förbjudet. Är inte det livet glädjelöst? Sker det ens innovationer i den trånga miljön? Varför förbjuder de religiösa ledarna inte krig i stället harmlösa snögubbar? Så mycket av livet måste ske i smyg så man inte hamnar bakom skranket, bli piskad på torget eller i värsta fall förlorar livet.

Skall vi börja göra snögubbar bara för att protestera? Snögubbar hållande skylten Jag är Charlie? Ut och bygg. Det är snö även i söder.

Kamelen från Dailymail