How? Why? To what end?

How? Why? To what end? frågade Cameron i sitt omtalade tal om EU och Europa,  ett tal som lär sparas för historien när någon skriver om EU s och Europas historia på modern tid. Det var ett lysande tal, han har talskrivare av rang. Många har åsikter om talet. (Se länk nedan och läs det.)

How? Why? To what end? Camerons fråga är en bra allmän frågeställning vi borde ställa ofta, om inte ständigt i livets vägval. Politiker tycks sällan göra det helhjärtat, kanske hur men inte varför och alltför sällan analyseras det möjliga resultatet. Deras frågor och svar räcker till nästa val. Ofta är det gammalt skåpmat som dammas upp, eller vaga löften de inte ens tänkt att hålla eller slåss för. Icke förankrare förändringar och förslag får snabbt  Internet att svämma över med ilskna rop.  Det brukar kosta väljarflykt. Revolution är svårt att göra, både i det lilla livet och i större skala.  Vi är trygghetsnarkomaner när ungdomens iver har stillats.

Varför ställer vi så sällan frågan varför? Är det frågan som är svår eller svaren som oroar? Varför ser livet ut som det gör? Hur blev det så här? Ibland är det solklart. Ibland är svaren otydliga och man måste tänka hårt över sina livsval och vägar. Att inte tänka till brukar medföra kostnader och ånger senare.

To what end?  Det enda vi vet säkert om livet, är slutet. Vi är alla dödliga. Men vägen dit tar ett tag. Det finns oändligt med val att göra. Varje val har sitt slut, medförande ett nytt val eller avslut på riktigt. Att avsluta det vi inte längre kan förändra är svårt ibland. Att städa upp både vindskontoret och sinnet är hälsosamt och lyfter av barlast.

här vid födelsedagen far tankarna. Ett nytt obrukat år ligger framför mig – eller inte.  Det enda vi vet är att vi ingenting vet säkert, det gör dagarna dyrbara. Någonstans vid 40 börjar det tippa över, fast då tänker vi inte så. Då befinner vi oss på toppen av livets kurva. Omkring 70 är det inget att hymla med längre. Frågan hur blir väldigt aktuell. Hur ser resten av min tid ut här på jorden? Det finns inte så många stora planer kvar, och de som man hade och aldrig blev till är bäst att förlåta. När jag sitter här på min soffa med min sambo vars minne är försvunnen,  ser livet ganska innehållslöst ut men när jag börjar räkna och sätta på pränt var har hänt under livets gång – och kanske hinner hända – är det ganska fullproppat i händelseboken. På gott och ont. Innehåll både att bevara och även att glömma fortast möjligt.

How? Why? To what end?

Bild: födelsedagsblommor.

http://www.number10.gov.uk/news/eu-speech-at-bloomberg/

http://www.number10.gov.uk/news/david-cameron-eu-speech/

 

 

 

Äventyr, gränser och stilla liv.

Har just avslutat en bok som värmt bokhyllan i flera år: Karavan utan återvändo av Bruno Bauman. Han har bland annat korsat Gobiöknens centrum. I boken berättar han om två resor, Sven Hedins 1895 och sin egen, år 2000, genom öken Takla Makan i Kina. Varken den ena eller andra resan slutar riktigt väl. Öken är svårt att bemästra.

Vad är det som får någon att riskera sitt liv så uppenbart? Han är en av de många som satsar hälsan, livet, pengarna och allt annat för ett äventyr vars slut är bara en hoppfull gissning. Tänk på Göran Kropp, en nutida äventyrare eller de längre bak som just Hedin, Alexander von Humboldt, Columbus, Thor Heyerdahl (aktuell i filmen Kon Tiki) eller de första som erövrade rymden. Att söka efter något som ingen har gjort förut är livselixiret för vissa. Det finns inte många gränser kvar att spränga. Det blir spektakulära historier som Felix Baumgartners hopp.

Vi tänker sällan att forskning kan vara  äventyr. Hur ofta läser vi något om forskarens mödor och framgångar? Nobelpriset kanske och sedan ingenting. Forskning är ändå något som påverkar oss mer än 39 kilometers hopp från himlen men sistnämnda får mer uppmärksamhet.

Vissa av oss är nöjda med ett lugnt liv, regelbundna vanor, trygga omgivningar – som en Stockholmsbo sa att allt utanför tullarna är okänt landsbygd – medan andra bara längtar efter nästa riskabla projekt. Jag har funderat på vad som driver sensation seekers, eftersom sonen är ensamseglare och har tillbringat månader till havs i storm och stiltje, problem och mera problem och har bestigit hittills 3 toppar av high seven. Några tycker att även en vandring i Sarek testar gränserna fast det kräver bara starka ben och en fullpackad ryggsäck. Okej, lite mer krävs nog, ge dig inte till Sarek om du inte har fjällvana. Ibland kallar man även mig äventyrare men det är att ta i. Att vandra kan inte räknas i samma klass som alla galningar vilka skidar över Antarktis, korsar öken, bestiger de högsta topparna eller försöker ta livet av sig med andra omöjliga projekt. Att vandra är ren friskvård.

Vi är och får vara olika i vårt sätt att tänka och leva. Vissa vågar mer och tänjer gränserna, på gott och ont. De vill vara först, högst, ensammast, modigast, känna livet pulsera extra – om bara en stund. Skulle de impulsiva, äventyrliga, de med längtan efter något mer inte finnas skulle vi än sitta vid grottmynningen och grubbla om vi vågar ta oss ut.

Sensation seekers är bra att luta sig mot i farans stund – eller räddar de bara kallt sig själva? Läs boken om du får tag på den så får du en intressant fundering över nationalhjälten Sven Hedin.

http://sv.wikipedia.org/wiki/Alexander_von_Humboldt

http://silkroadexperiences.org/index.php?id=68

http://www.outofedenwalk.com/

Boken är tyvärr slutsåld men finns om man letar på Internet eller i bibliotek.

http://www.bokus.com/bok/9789175884080/karavan-utan-atervando/

Bild högst uppe: ödemark i Sverige, Luottolako.

Den gula båten är ensamseglaren Tommys båt Icebreaker

Fly rummet när en lågenergilampa går sönder!

 

Alldeles nyss bytte vi ut de alldeles väl fungerande lamporna mot nya med kvicksilver. Nu har länderna kommit överens om enligt FNs miljöprogram UNEP att bgränsa  kvicksilvret:

Konventionen ska ha bindande begränsningarför utsläpp av kvicksilver. Bland åtgärderna finns krav på kvicksilverfilter för koleldande anläggningar, gränser för kvicksilveranvändning i guldutvinning och minskad användning av kvicksilver vid tillverkning av elektronik, batterier, termometrar och glödlampor.

Vem skall nu skämmas? EU? Regeringen?

Bild: inga kvicksilverlampor i vår jul-en.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/varldens-forsta-globala-kvicksilverforbud-ar-klart_7841858.svd

http://blogg.iniskogen.se/2011/11/21/vad-var-det-jag-sa/

20111124 skrev jag om lågenergilamporna och råden blev uppmärksammade även utomlands!

Nu dråsar det ner flera välmenande råd om hur vi skall handskas med lågenergilampor. Som åk till återvinningscentralen nära dig. Lågenergilampor får oftast bara lämnas på bemannade stationer, så ta reda på vad som gäller på just din station. Oja, det var ju enkelt för den billöse. Ska vi åka runt med en lampa som skulle just spara energi?

Vissa föreslå pantsystem som för burkar.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/pantsystem-behovs_6673486.svd

Men burkar läcker inte kvicksilver. Lågenergilampor vill jag inte ha i min mataffär. Dessa lampor skall bara bort. Kanske till EUs fina regeringsbyggnad eller till Rosenbad? Bilar som åker runt och samlar in och byter ut lamporna till nya ofarliga?

Förvara aldrig trasiga lågenergilampor hemma. Åk iväg med den i en glasburk alltså. Om du har sönder en lampa hemma, följ noga instruktionerna på Kemikalieinspektionens hemsida. Låter som om vi hade farliga gifter hemma. Det är sant. Läs här hur du gör:

När en kall lampa går sönder
Samla upp lampresterna med till exempel en bit styvt papper eller kartong och lägg dem i en glasburk med lock. Torka därefter golvet med en fuktig trasa. Lägg sedan även trasan i glasburken, stäng burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för farligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften.

När en varm lampa går sönder
Vädra och lämna rummet. Den europeiska lampbranschorganisationen (ELC) rekommenderar att man lämnar rummet i 20-30 minuter. Samla senare upp lampresterna till exempel med en bit styvt papper eller kartong och torka golvet och andra ytor i närheten av den trasiga lampan med en fuktig trasa. Lägg lampresterna i en glasburk med lock. Lägg även trasan i glasburken, stäng burken och märk den, till exempel med texten ”kan innehålla kvicksilver från en lågenergilampa”. Lämna burken till returhantering som är avsedd för farligt avfall.

Använd inte dammsugare. Det finns en risk för att dammsugaren ytterligare finfördelar och förångar kvicksilverdropparna och sprider dem i luften.

http://www.kemi.se/sv/Innehall/Fragor-i-fokus/Kvicksilver-i-lagenergilampor-och-lysror/

Man blir matt bara av att läsa det här. Hur kunde myndigheterna drabba oss med detta? Skyll inte på EU, någon vettig motstånd måste  det finnas i Regeringen för orimliga beslut. Man kan inte införa något som kräver att vi åker runt med glasburkar med en trasig lampa i.

Nu tycker jag att ni alla samlar ihop era lampor och lämpar de till Riksdagen. Ja, det är ju farligt för er själva så nöj er att skriva till Regeringen, miljöministern. Hon heter Lena Ek nu mera. Hon säger sig vara intresserad av ny teknik.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/svart-sortera-farliga-lampor-ratt_6658266.svd

http://www.kemi.se/Innehall/Fragor-i-fokus/Kvicksilver/

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/sa-atervinner-du-ratt_6649512.svd

Kvinnan och vargen

Två saker kommer regelbundet ut i pressen: kvinnan och vargen. Kvinnan skall kvoteras uppåt och vargen skall kvoteras neråt.

Om nu Sabuni skall göra något rejält kvoteringsarbete bör varannan sopgubbe (de har bra lön) bli sopgumma och varannan vårdbiträde (de har låg lön) bli en man. Som exempel kan jag nämna att avlösningstjänsten består av kvinnor. De två män vi har träffat var kommenderade till praktik genom någon arbetsmarknadsåtgärd. Det finns andra yrken där det råder ojämlika förhållanden som sjuksköterskor, affärsbiträden, vårdare av olika slag, bilreparatörer, byggnadsarbetare … Däröver bör disk och städning, gräsklippning och bilvård mm hemma kvoteras. Vilket arbetsfält det blir för nya kontrollörer! Kanske kan till och med arbetslösheten avskaffas med kontrollsamhället?

Är nu kvinnor så dumma att de satsar på eget företagande inom den så hatliga vårdsektorn och inte på byggsidan, låt dem vara men ge dem bara lika villkor och sluta gnälla om vinster i företagande.

Vargen är det värre med. Men förr eller senare lyckas jägarna skjuta alla. Sedan måste vi bara bygga staket på den norra gränsen, även det ett arbetskraftsprojekt. Det håller både vargen och – om vi gör det riktigt stabilt – gående finnen och hotande ryssen ute. Det sistnämnda blir då även ett bidrag till försvaret som vi avskaffat.

Kan vi sluta denna eviga diskussion som inte verkar leda till beslut och antingen göra slag i saken eller låta både vargen och kvoteringen vara?

Bild: typiskt okvoterat, 2 män på Kungsleden..

http://www.dn.se/debatt/vi-maste-lagstifta-for-att-fa-fler-kvinnliga-toppchefer

http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/brist-pa-acceptans-ar-storsta-hotet-mot-vargen_7840822.svd

http://www.svd.se/naringsliv/nyheter/sverige/sabuni-svanger-om-kvotering_7841496.svd

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/vad-ar-grejen-med-lo-och-kvinnor_7842268.svd