En Rosa Parks moment?

I privata minnen finns alltid vändpunkter som förändrade livet utan återvändo, som att få barn eller flytta till ett främmande land. Vad var din egen oåterkalleliga vändpunkt? Men de stora vändpunkterna påverkar en hel värld eller i alla fall en nation. Det finns moment i världen som stannar tiden en stund och förändrar något för en lång tid framåt. Några av dessa är rösträtt för kvinnor den första var 1893 i Nya Zeeland, andra världskrigets slut, Armstrong som satt sina fötter på månens yta, Rosa Parks som satt sig på en ledig plats och vägrade flytta på sig och förstås 11 september. Jag tror att vi har – kanske – en Rosa Parks moment i Pakistan just nu. Hon heter Malala Yousafzai.

Osama bin Laden har nog alla hört talas om. Han levde länge i Abbottabad som efterspanad och eftertraktad eller värdesatt, hur och från vilken vinkel man betraktar det. Mördandet av honom blev dock ingen större positiv vändpunkt i Pakistan/Afghanistan, kanske inte heller i USA.  Pakistan klagade över att landets suveränitet var kränkt av angreppet vilket nog kan ses som en rättmätig klagan. Att militären i Pakistan helst vill slippa de mest extrema talibanerna och deras makt – samt  attackerna från USA – är en annan historia som rensningen av Swatdalen visar.

En gammal talibans död var inte så avgörande för utvecklingen i regionen. Andra män tog vid. Talibanernas tid är inte över.

Kulorna som träffade Malala Yousafzai vid skolbussen har större betydelse än kulorna mot Osama. De var ett angrepp mot alla flickor i Pakistan, allas mänskliga rättigheter, utbildning och landets strävan efter någon sorts fred med talibanerna. Myndigheterna har skyndat sig till rätt sida. Flickor och kvinnor protesterar. Dådet har förstärkt Malala som en enande symbol, hon var redan en rollmodell för många flickor. Försöket att döda ledaren och skrämma efterföljarna misslyckades kapitalt.

Men är det en ”Rosa Parks moment”? Räcker det att samla kvinnorna och ge dem mod att bryta – om så sakteligen kanske genom sina döttrar – det talibanska/muslimska trycket och förtrycket? När är flickorna lika värda som pojkarna i skolan och livet, i världen?

Uppdatering 10/11:

FN har deklarerat lördagen för Malala dag. Dagen är redan världsdagen för vetenskap för fred och utveckling så det passar bra.  Pakistanska regeringen planerar att erbjuda fattiga familjer ersättning om de sänder sina flickor till skolan.

Så det ser ut att utvecklas till Rosa Parks moment men vi vet att motståndet är hårt från talibaner och muslimer, men hoppet är levande.

Ta till vapen eller ord?

En skolflicka, 14 åriga Malala Yousafzai i Pakistan är skjuten vid skolbussen av talibaner. Hennes brott var att hon gick i skolan och hade bloggat om livet på sin hembygd. Hon får stå idag 11/10 – alla flickors dag – som symbol för flickors rätt att gå i skolan och välja sitt liv. Hennes tillstånd är kritiskt. Talibanerna hotar att avrätta henne så fort de kommer åt flickan.

I åratals har västvärlden försökt vinna över talibanerna med vapen. Det gick inte. En skolflicka har använt andra medel – orden. Det kan kosta hennes liv. Men hon är en inspiration och modell för oss alla, nu och lång tid framåt, i sin kamp mot diskriminering av flickor. Hon har gjort mer med ord än många med vapen.

Lär en kvinna att läsa då lär du hela familjen sägs det. Att läsa leder till mycket, ett arbete, bättre hälsa, barn som får hjälp med läxor, självständighet och mod att välja sitt liv.

I flera länder – speciellt de muslimska – är flickorna mindre värda än pojkarna både i princip och praktik. Många flickor får inte gå i skolan. De gifts bort i tidig ålder och får barn innan deras kropp och psyke klarar av det. Som modell har vissa länder även sin profet Muhammed som gifte sig med ett barn. I Egypten pratas det om att giftasåldern för flickor kan vara så låg som 9 år (den åldern då profetens äktenskap fullbordades) vilket skulle innebära inte bara tillbakagång för flickors rättigheter utan rasera deras möjligheter till eget liv. En annan fråga som alltid dyker upp i valtider är abort. I Spanien försöker man förbjuda abort och i USA är den kristna högern på frammarsch i abortfrågan. (Jag tycker den svenska abortlagstiftningen är bra. Ingen tvingas till att göra abort men den som behöver kan göra det.) Kvinnors liv, sexualitet och underliv är tung stoff för många politiker, talibaner och konservativa muslimer att inte förglömma.

Vi är inte så perfekta här hemma heller. Så fort vi pratar om kvinnofrågor i Sverige framstår kvinnor som objekt och offer. Hon måste rättas till. Kvinnor/flickor är inte kloka nog att välja själv och välja rätt. Vi alla minns väl de ”rosa” debatterna eller den löjliga Legofrågan? Vid sidan om detta ”rättande” framställer man ofta männen som skuldtyngda. Att de biologiska skillnaderna skall utplånas, i stället att ses som värdefullt och nödvändigt för vår existens, är målet för diskussionen. Den vanlige människan ser dock kvinnor och män som biologiskt något olika men lika värda. Det är snarare en värderingsfråga än rättighetsfråga. I Sverige finns inga formella hinder längre för kvinnor, bara biologiska. Män föder inga barn. De verkliga problem för flickor i Sverige finns i de importerade kulturerna där jämlikhetssträvan inte har nått så långt som bland svenskar och vars kultur bygger på att kvinnan och hennes liv är underordnad männen.

Det är långt kvar innan världens flickor är lika värda som pojkarna. Kanske händer det något positivt till följd av detta mordförsök? Malala Yousafzai är en verklig hjälte och exempel för flickor. Kanske även för de svenska? Vi oroar oss mycket för den svenska skolan men en skola blir aldrig bättre än dess elever anstränger sig att vara. I vissa länder går flickor till skolan med livet som insats – men de går ändå.

Uppdatering: Malala vårdas i England och prognosen är god. Hon är föreslagen till Nobels fredspris. Nog förtjänar hon – som företrädare till världens flickor –  priset bättre än  till ex. Obama och EU.

 

 

Barnbarn väcker framtidsfrågor

Bild: Uppe på Globen

Barnbarn är livets efterrätt sa någon. Ibland känns det som en hel middag. Men visst är det enklare att ha barnbarn än det var att ha sina egna. Ansvaret ligger hos föräldrarna, inte hos mig som mormor annat än tillfälligt. Att ha fem barn i huset samtidigt innebär mycket aktivitet, en hög ljudnivå, fem olika önskemål och fem viljor. Ibland krockar de. Ibland krockar alla och det reder ingen mormor ut. Förra veckan hade jag alla fem hemma hos mig medan modern gick en obligatorisk kurs i neurologi. Jag hade fyra dagar med änglar och bara någon timme med skrikhalsar.

Att se varje barn som speciell är viktigt. Men med fem barn mellan 3 och 11 år samtidigt går det inte att ägna sig så mycket åt ett barn i taget. Lösningen blev en kväll för varje barn med en utvald aktivitet. Ett av barnen fick gå på balett. Hade tänkt mig opera men när jag läst recensionen på Carmen insåg jag att Operan förstört det hela och jag ville inte avskräcka barnet från operan i framtiden så det blev ryska Svansjön. Ett barn fick en sånglektion hos B Sydow, (vilken lyx!). Nästa hade bowling med morbror och den minsta åkte upp till Globen. Ja, lillen fick ingen egen kväll men han var glad ändå, speciellt hos frisören!

Att upptäcka naturen med barnbarnen är alltid min käpphäst. Men regnet skvalade hela dagarna solen lyste med sin frånvaro. Bara en liten stund skingrades molnen och vi kunde fotografera höstbilder och leta efter fina blad att måla av med vattenfärg och akryl.

Hur är mormorsrollen idag? Många mormödrar är än unga med eget arbete och ont om tid. Bullbakande och plättgräddande har mindre utrymme än köpta presenter.  Att förmedla erfarenhet är likaså begränsad på Internets tidsålder. Det är mycket som tävlar om uppmärksamhet. Hur ser världen och Sverige ut när mina barnbarn har avslutat skolan och börjar ett vuxet liv? Vilka verktyg behöver de för att bemästra den verklighet som väntar? Vilken miljö och vilka värderingar lämnar vi till barnbarnen? Vad är användbart i deras kommande liv? Vad innehåller kulturen vi bör förmedla som ett arv från oss och tidigare generationer?

Kultur och speciellt böcker har diskuterats och förkastats den senaste tiden.

Veckans böcker var dock helt PK. En bok om Marie Curie borde vara inspirerande för varje flicka så här under Nobelpristider. (Gnället om bristen av kvinnliga pristagare är i gång som alltid.)

Veckan avslutades med  födelsedagskalas och lite firande av Seglaren.

Höstbilder och känslor

Löven faller. Luften är kall och krispig. Hösten är åter här. Är inte hösten som en nystart? En period som avslutar sommaren, ledigheter och  livet utomhus med nya åtaganden som studier, arbete – kanske avgörande början för livet. Vi förflyttar oss mot vintern och julen – en ny brytpunkt. Hösten är min bästa årstid. Idag gjorde vi en lång promenad i skogen och tog sedan  en fika på balkongen med filtar och tända ljus medan mörkret la sig omkring husen. Jag struntade i partiledardebatten. Vi vet redan vad de säger. På politiken intet nytt. Det finns inga politiker som har nya tankar eller radikala lösningar för våra problem. Var och en måste tänka själv och ta ansvar över sitt eget liv, hur svårt det än kan vara.

En höstdikt av en författare som bodde nära oss – Karin Boye.

Du bleka, höga höst, du är mig kär!
I ditt lätta dis jag tycker mig skymta
de första trevande aningarnas tid.
Du återkallar i mitt sinne ljusets morgon,
då solen kämpade för att genombryta dunklet,
gryningens timmar, då strävandets blomma,
ännu sluten tätt i sin knopp,
svällde av underbara safter.
Därför är du mig kär, svala, drömmande, disiga höst!