Naturen ute beter sig likadant varje vår. Vitsipporna bildar blommattor. Gröna blad tittar fram. Körsbären och magnolian blommar.
Hackspettar har satt i gång. De nöjer sig inte med gamla hålor utan bygger nytt.
Träden är så vackra med milda gröna slöjor. Vi ser än trädens grenar. På sommaren är det bara bladmassa.
Det sägs att våren är en hoppfull, lovande tid. Allt vaknar till liv igen.
Världen är inte vårlik snarare en mörk höst när dagen är kort, träden kala och marken bara gegga utan något grönt. Ondskan härskar. Liv raseras. Ingen verkar ha makt att stoppa den ryska galenskapen. Eller de andra, krig lik följetong. Världens politiker tittar på, maktlösa. Eller ovilliga.
Gläd dig om våren. Var glad över den här dagen. Vi vet inte vad som kommer i morgon, om alls.
Jag hade en fin påskvecka med besök av barn och ett barnbarn. Vi alla samlades för påskmiddag, fem vuxna och två barn, hund inte att förglömma, grillade och umgicks. Även om Ukraina kom till tals höll vi oss i det som berör våra liv personligen.
Utanför vår lugna bubbla pågick påskkravaller. Får man vara glad när krig pågår både i Världen och på våra egna gator?
Svar: ja.
Totalt ska uppemot 200 personer ha deltagit i upploppen i Skäggetorp i Linköping. Främst unga män, men det finns flera videoklipp som visar hur barn och deras mödrar deltog.
– Barn och mammor kastade stenar tillsammans. Mammorna klappade om barnen och hejade på. Det känns helt absurt. Blandat med de unga männen var det barnfamiljer som deltog. Det är helt galet att man tar med sina barn in i en sån miljö, säger Eva Nemec Nordh, chefsåklagare på Linköping.
Kvinnor och barn förekom även i upploppen i Rinkeby i Stockholm.
Säger inte detta något för våra politiker? I lite djupare mening.
Underskatta inte de muslimska kvinnorna. De är inte alls hjälplösa våp. Precis som alla kvinnor, oavsett religion, har de muslimska kvinnorna en viktig roll i familjen. Inbillningen att Samhället fostrar barnen är så fel. Föräldrar har det första och kanske det sista ordet också.
Socialtjänsten fick in flera orosanmälningar om barn efter kravallerna. Vad tror vi att Socialtjänsten kan göra? Trolla? Hämta alla barnen – till vart? Det pågår även demonstrationer mot Socialtjänstens arbete med uppmuntran från utlandet.
En världsnyhet. Vi är ofta en nyhet i utländsk press.
Flera år har nu gått från fatwan mot Salman Rushdie, 1989. Det var inte många som försvarade hans rätt till yttrandefrihet. Svenska författare teg. De få som protesterade fick gå under jorden. Folk i min närhet tyckte jag var konstig. Försvara någon man inte ens känner! Som säkert sa något elakt! Reaktionerna var fega, till och med förstående mot Iran. Men det kändes som ett steg till något vi inte ville ha i våra liv, regler enligt medeltiden i vårt sekulära samhälle. Jag tror det är en skiljelinje, före och efter Salman Rushdie. Islamister markerade vad vi får säga. Våra politiker har knappt förstått det. Det var och är hot mot vårt sätt att tycka, tänka och skriva. Mot vårt Samhällssystem.
Idag är läget mer öppen konfrontation.
Det senaste var när Paludan sa sig bränna en bok, Koranen. Trupperna mot det samlas. Gatstenar bryts upp. Polisen stenas tills de retirerar. Mammor klappar händerna. De kriminella gängen är glada över deltagare och följare.
Vår egendom som polisbilar eldas upp, kanske en skola och buss också. Svårt att döma någon. Skattebetalare tar notan.
Det behövs inte mycket för att väcka vrede eller bara ge ursäkt till bilbränder.
Jag tycker det är dags att tänka till. Vem trodde att folk ändrar sina preferenser, uppfostran, liv och sina religiösa föreställningar bara genom att passera en gräns? Integration är bara ett ord. Det fungerar inte.Olika civilisationer har alltid kolliderat. Ofta med våld.
Vi förändras inte så lätt. Trots 60 år i Sverige finns det en kristen finne inuti mig. Jag tror inte ens på Gud men principerna sitter fast. Men finnar och svenskar har samma grund i livet – ungefär. Nu mera tror folk jag är från Norrland.
Peter Hammond skrev i sin bok ”Slavery, Terrorism and Islam” om olika stadier, procenttal, för islamisering av länder. Han är kristen så det är hans uppfattning. Men nog känns det som om den utvecklingen han räknar ut är i gång fast snabbare än han beskrev. Sorglig läsning.
Men, våren är här. Körsbären i Kungsträdgården blommar. Idag åkte jag in till den Kungliga Huvudstaden och promenerade under körsbärsträden. Köpte också skor för vandring, en 80 års present. Någon dag måste väl restriktionerna slopas så det blir enklare att resa.
I Humlegården hade en del tiggare bosatt sig på de smått grönskande gräsmattorna. Skräp, madrasser, filtar… Knarkförsäljning var också aktiv i den vackra parken.
Kan vi inte ha en enda park i fred utan skräp och knarkaffärer. Köp knark och billiga stulna varor men klaga inte när våldet når ditt bostadsområde och dina barn blir skjutna.
Vinter -58 hade Elvis Presley filmen ”Jailhouse Rock” premiär i min hemstad. Förväntan var stor bland tonårsflickor och biografen var fullsatt samt slutsåld hela veckan. Jag var inte någon beundrare av Elvis Presley, inte heller av Paul Anka vilka två var idoler bland mina skolkamrater.
Jag hade en bokad plats på Konserthuset och gick på operan
när de hade premiär två gånger i året. Men jag gick på bio med mina två bästa
vänner. Ja, vi tre hade smitit ut med en lögn.
Våra föräldrar var redan förskräckta fast de inte visste något om Elvis annat än skvaller om hans höftrörelser. Så jag sa inget hemma om bion utan ljög att jag skulle läsa läxor hos en kompis. De två andra sa en liknande lögn. Jag tog på mig min duffel och långbyxor som ansågs lite opassande. Kläderna visade att man hörde till de vilda tonåringarna. Vi som gick i flickskolan använde långbyxor bara under vinteridrott .
Jag hade dock ingen uppfattning om vad det vilda bestod av.
Rökning kanske? Jag rökte inte. Jag hade köpt duffeln och långbyxorna med min
lön och då var min tonårsprotest över. Sedan fortsatte jag bära tidningar på
natten, gå i skolan på dagen och hjälpa mina föräldrar med hemmets skötsel och
småsyskon, precis som åren före.
När vi närmare oss biografen möttes vi av en liten polisstyrka
och brandkår. Nej, det brann inte. De var där för att hindra eventuella
kravaller. Kanske blev vi alldeles vilda av Elvis? Lokalpressen, det vill säga
två fotografer, var också där. Vi tre undvek att hamna i bild.
Filmen var så där. Elvis sång var behållningen. Många grät
och tjöt lite under filmen. När vi kom ut sjöng vi alla på Jailhouse rock trots
att vi fick passera polisen.
The warden threw a party in the county jail
The prison band was there and they began to wail
The band was jumpin’ and the joint began to swing
You should’ve heard them knocked-out jailbirds sing
Let’s rock everybody, let’s rock
Everybody in the whole cell block
Was dancin’ to the Jailhouse Rock
Dock hände inga kravaller. Alla skyndade sig hem. Jag antar
att inte bara vi tre utan flera andra hade ”läst läxor” hos en skolkamrat.
Jag tänkte på Jailhouse rocks premiär när jag läste om slagsmål med 100 yngre personer i Stockholm, om sprängningar, skjutningar, våldtäkter på skolbarn, brinnande skolor, barn som rånar barn, nätövergrepp, lik som hittas i diket… allt det som också beskriver Sverige på denna soliga vårdag. Våra fängelser är fulla men det rockas knappt där med Elvis stil. Jag tänkte på våra föräldrar på den gamla tiden som var rädda att Elvis höftvickning och sång kunde locka oss till fula tankar och omoraliska göranden. De ville skydda oss från det – och mycket annat också. De var fostrande föräldrar, inte våra vänner.
Nej, min ungdom var ingen idyll men skillnad till världen idag är betydande.
Det är dock lätt att tycka om Elvis. Det finns några sångare som är i klass för sig som Maria Callas, Frank Sinatra och Elvis. De kunde sjunga. De hade passion för musiken. Deras röst går in i märgen och berör, även efter deras död och ganska så halvdana inspelningar. Den teknik som finns idag får vilken blond medelmåtta som helst låta som om hon vore en sångare av högre klass.
Det är dags för annan sång. Fåglarna sjunger i skogen. Våren blommar. Men det är tomt på skogsvägar. En barnvåldtäkt och ett hittad lik i närheten gör skogen till en enslig plats. Som om jag vore den enda i världen utanför allt som händer.
Ingenstans pratas det så mycket om väder än i Sverige. När jag flyttade till Sverige så där 55 år sedan lärde jag mig snabbt att vädret, dagens temperatur, regn, sol och vind hörde till svensk kultur. Jag tog en titt på termometern när jag gick till arbetet. Ibland var jag vinnare: kallaste vinterdagen var vid min stuga!
Idag är det klimat, det så svårdefinierad och svårmätbar fenomen omkring oss, dagens ständiga ämne. Ingenstans är klimatet så framträdande som på svenska tidningssidor och massmedia. Vi skrämmer barn med det. Radikala eller användbara lösningar saknas dock, som kärnkraft, barnbegränsning och Internetkonferenser i stället att världens klimataktivister flyger runt till tämligen meningslösa möten där de diskuterar grader och begränsningar för de vanliga människor.
Det har blivit ett slags religion att hacka på folket som äter, flyger, har bil eller ens andas. Så kallade influenser som flyger ständigt och gör reklam för sitt flygande gråter till Staten att hindra dem från att flyga. Sjukt?
Man måste ju inte leva som man lär, bara man syns tillräckligt på Internet och i ord gnäller över sin konsumtion. Att låtsas vara god är viktigt i många sammanhang idag.
Oavsett väder och klimat är våren på gång. Precis som förra året och före det. Med snöfall och bakslag. Varför känns våren alltid så förhoppningsfull? Naturen som vaknar till liv, synligt alltså för ingenting har varit dött utan bara bidat sin tid under marken.
Den meteorologiska definitionen av vår är att dygnsmedeltemperaturen är stigande och ligger mellan 0 och 10 plusgrader. Om dygnsmedeltemperaturen ligger i intervallet från 0,1°C till och med 9,9°C kallar vi detta för ett dygn med vårtemperatur. Om detta inträffar sju dygn i följd, säger vi att våren anlände det första av dessa dygn. Nej, det är inte än vår i Stockholm även om luften kändes ljum och solen sken igår.
Det är vårtemperaturer i nästan hela landet men vår bara på de sydligaste och vintertemperatur på fjällområden.
Det är långpromenadernas tid – snart. Att motionera sägs ju rädda oss om allt från demens till depression, tidigt åldrande och hjärtproblem. Än är många av skogens stigar som iskanor. Man får gå på väglöst land.
