Varför känner jag mig inte svensk efter 50+ år i landet? Varför frågar folk alltid varifrån jag kommer? Svarar jag Stockholm så kommer följdfrågan: men du är inte född här. Måste vi få en geografisk födelseposition stämplad på människor? Är det detta som ger identitet?
Jag har en brytning. I det är jag i gott sällskap med vår Drottning Silvia. Får hon också frågan: varifrån kommer du?
Det är inte lätt att känna sig svensk trots det fula pappret som sa att jag hade blivit svensk medborgare. Det var ingen som hurrade. Det är få som har sett mig som svensk – om detta kunde jag berätta otaliga fula och även roliga historier – utom i passkontrollen kanske. Inte ens jag själv. Jag har blivit en statslös fd finne som har inget att hämta i Finland heller.
Kanske är det helt naturligt? För vad är svenskt? Finns det någon identitet som utmärker just en svensk? Inte ens nationaldagen var en ledig dag för ett tag sedan. I Finland var Nationaldagen en dag som band oss samman. Alla firade på något sätt. De tända ljusen i fönstren sände ett budskap till varandra: vi är ett fritt land: Finland. Fritt land efter ryskt förtryck, krig och även lite svensk ägande fast det kändes nog inte som en börda. Sverige har varit ett fritt land i evigheter. Kanske skulden till identitetskrisen ligger där? Sverige är som en gammal partner som man inte ens kommer ihåg födelsedagen på. En dag är hon förändrad, kanske borta och då vaknar den likgiltige partnern.
Det andra är massmedians mobbning av svenskar födda i Sverige av svenska föräldrar födda i Sverige … Det finns liksom inget typiskt svenskt i den vänsterdrivna medians ögon. Alla andra länder har en nationell identitet – men inte svenskar. Ur regeringens sida erkänner man snabbt länder som har sitt ursprung just i nationalism manifesterad av folkets vilja att höra ihop på grund av etnicitet eller religion: Serbien, Bosnien, Kosovo, Syd Sudan… men i Sverige är det rasistiskt att erkänna sig etnisk svensk med svensk kultur, för att inte prata om oron hur landet påverkas av invandrare med levnadsregler så väsensskilt av våra. Vi är multikulturella redan enligt grundlagen som förändrades ett tag sedan utan diskussion, folkomröstning eller större uppmärksamhet.
Så vad är vi – inte jag förstås, men ni andra födda här och med svenskfödd släkt kanske ändå till Gustav Vasa eller i alla fall Oscar II?
Sverige är än så länge ett land som bygger på de kristna traditionerna, även om de inte manifesteras dagligen. Vi har ett geografiskt område vars gränser definierar landet Sverige – även om gränserna står på vid gavel. De flesta pratar än svenska. Som land har vi utvecklats genom ett europeiskt kulturarv som innefattar kristen religion enligt Luther, böcker, konst, idéer, kungar och regeringar som är sammanbundna på grund av närhet, ingifte och rent av den vite mannens sätt att leva och föra sig ute i världen.
Idag är vi tyvärr också unika genom att endast Sverige har en nyhetsmedia som hävdar att det inte finns några etniska svenskar, (media som hånar och nagelfar vår statsminister som påstått detta) samt att det typiskt svenska inte existerar. Ibland kläcker våra folkvalda liknande tanklösheter.
Jag stjäl från kommentatorsforumet i Svd ”För bara några decennier sedan så var det annorlunda, men idag är det typiskt svenskt att förneka att det finns kulturella särdrag som är svenska eller ens etniska svenskar. Och det är dessutom typiskt svenskt att anse att om det mot all förmodan finns något svenskt eller svenskar, så bör detta/dessa omgående utrotas.”
Är det verkligen så illa? Eller är det bara en normal förändring i väntan på att Sverige som land uppslukas av helt andra kulturer och bli det Grundlagen förespråkar: multikulturellt? Kommer det då att existera något som man uppfattar svenskt?
Den 6 juni 1523 valdes Gustav Vasa till kung vilket är orsaken till vår senkomna nationaldag. Kan vi hissa flaggan och sjunga nationalsången utan att skruva oss av skam över vårt land, vårt språk och vår identitet som ligger gömd någonstans? Även jag som är varken det ena eller andra?