Hur försvinner människor så de aldrig hittas?
Orsakerna är nog lika många som de försvunna. Politik får människor att försvinna. Ofta har förhållandena inget med det vi kallar politik att göra med utan det är ren terror, förtryck, den starkes makt och förakt mot de små människorna. Just nu flyr ryssar militärtjänsten och ukrainare flyr ryssar.
Brott finns också, även så illa att människor aldrig hittas. Nu mera är Missing People ofta igång och letar efter eventuella brottsoffer i Sverige.
Sedan finns olyckor, någon virrar sig bort i ödemarken. Jag läste om vandrare som hade försvunnit på PCT innan jag åkte iväg. Det fanns efterlysningar på vissa platser och vi var nog lite mer uppmärksamma då om vi lämnade leden. Nej, jag hittade absolut ingenting. Inte ens skräp.
Men en del människor bara bryter kontakten för det tjänar inget till längre och försvinner från vår krets.. Det kanske var så med tjecken? Eller något värre?
Vi som är gamla nog minns Tjeckoslovakien och Pragvåren 1968.
I korthet:
Natten mellan den 20 och 21 augusti 1968 invaderades Tjeckoslovakien av trupper från Sovjetunionen, Bulgarien, Polen och Ungern. Brezjnevdoktrinen tillämpades. Ett ytterligare sätt att besluta till vilken sida ett land får tillhöra. Känns det igen, igen? (Läs själv mer om Pragvåren, det är lite invecklade turer.)
Tjecken var en studerande i Sverige på någon typ av stipendium. Jag tror han hade kommit i början på vårterminen. Jag lärde aldrig känna honom väl men främst de få av oss som pratade tyska höll honom under sina vingar. Ja, han pratade också engelska. Han var ofta i gänget när vi fikade på Moderna Museet, vårt stamställe. Vi bjöd för han hade ont om pengar. Vi var konstnärer, fotografer, filmare, drömmare men några hade också ett arbete för att finansiera det vi hellre ville göra.
Det var på den gamla tiden då konstnärer av diverse art inte kunde vänta sig bli försörjda av andra genom Samhället utan knegade på med något annat, som jag på restaurang.
Jag försöker minnas hur vi träffade honom. Det var nog i fiket på Moderna Museet där det kunde vara livliga diskussioner om allt möjligt.. Jag är inte säker på syftet med hans stipendiet, vad tjecken studerade. Jag minns det var något med arbetarrörelsers historia eller liknande och han pratade varmt om fackföreningar och socialdemokratin som en idé.
1968 är det brev och telefon som gäller i kontakter med folk långt borta. Tjecken sa att han hade regelbunden kontakt med sina föräldrar. Efter invasionen fick han inte kontakt med dem. Han greps av panik. Han ville hem. Vi försökte lugna honom och be honom att avvakta men icke. Han åkte hem. Vi uppmanade honom att hålla kontakt och komma tillbaka när situationen lugnat sig.
Tjecken hade bevisligen klivit på planet till Berlin på Arlandas flygplats. Han skulle fortsätta till Leipzig kanske med tåg eller buss. Han borde sedan ha bytt i Leipzig tåg mot Prag. Om nu tåget gick ändå dit. Eller flyga vidare till Prag genom Österrike. Eller… Vet inte hur han tänkte.
Och så försvann han. Om det var på resan eller efter att ha passerat gränsen till Tjeckoslovakien hade vi ingen aning om.
Vi fick inte mer kontakt med honom.Ingen svarade i telefonnummer han hade angett.
Vi var ganska knäckta. Så småningom började vi, hans vänner som vi trodde oss vara, undra vem han var – egentligen. Kände vi honom alls? Dödad? Grep man honom vid gränsen? Sket han bara i allt? Spion? Hade vi varit hans kamouflage? Vad hade vi pratat med honom?
Vem var han?
Men absolut ingenting hände. Ingen kontakt med tjecken. Han föll i glömska snart men ibland har jag undrat vad var sanning i det mysteriet.
Pragvåren pågick fast det var höst. Och de av mina vänner som hade haft ens några små tankar om det kommunistiska systemets förträfflighet hade fått sitt light bulb moment och sa aldrig mer ett pip.