Etikettarkiv: PCT

Vad finns i min ryggsäck?

Publicerat av

Jag hade gjort en tur i Sarek och avslutade det i Saltoluokta med dusch och mat. Vädret blev uselt så jag tog in i en stuga. Jag delade det med en glad tjejgäng som försökte packa om sina ryggsäckar. De hade nya 75 liters säckar. De skulle gå till Kvikkjokk, en fyra – fem dagars tur. Hur än de tryckte in sakerna i säcken blev det över. De gav mig en del av sin godispåse, nej en godissäck. Kanske ville jag ha en bok också? Behöver du en tröja?

De hade massor med utrustning. Dubbla skor, finare kläder för kvällen i stugan, flera varma tröjor, mat som för en armé, kokgrejer för var och en, termosar och flera böcker. Ja, de var så väl förberedda att det kändes som en vandring för månader i total ödemark.

Det var deras första vandring.

Har vi för mycket saker? frågade de när de såg min ryggsäck.

Ja, ni har ambitiösa ryggsäckar måste man säga, svarade jag.

Min första ryggsäck för vandring var en urgammal armésäck med metallram. 1995 köpte jag en ny ryggsäck, 60 liter, avsedd för klättrare. Inga större finesser utom möjlighet att hänga isyxan. Jag skulle gå nyöppnade Nordkalottleden 800 km, min första längre vandring. Jag köpte två sidopåsar till den eftersom jag fick inte ihop det annars. Jag skulle bära mat för flera dagar i taget och en fotoutrustning. Den ryggsäcken har följt med mig på alla vandringar fram till 2018 då jag bytte ut det mot en lättviktsvariant för att pressa vikten inför PCT.

Paus i öken på PCT

Den ryggsäcken var jättebra, kändes knappt på ryggen men den höll ihop bara PCT vandringen. Den var igen en 60 liters säck och vägde fjuttiga 1000 gram. Jag hade lite svårt att få in bearbox, det krävde ett exakt sätt att trycka in den. Det fanns bara en centimeter till utrymme runt den.

Många av oss hade problem med att bära en bearbox. Vissa hade den ovan säcken fäst med remmar. De flesta skickade iväg sin box så fort arean med krav på bearbox var över, i Sonora pass. Det var dumt. Omkring Tahoe fanns aktiva björnar vilka spanade på vandrarnas mat. Jag hörde om några som hade förlorat både tält och mat. Jag behöll boxen och tog hem den. Ganska skönt att slippa sova med maten i tältet.

Bear box och ryggsäck mm på PCT

De lätta ryggsäckarna är mer känsliga och går lättare sönder. Så min ryggsäck var sliten när PCT turen var över. Sidofickorna var trasiga efter 1500 mile. Jag tejpade ihop de. Dragkedjan krånglade, trasig midjebälte och säcken var så smutsig. Jag lämnade ryggsäcken kvar i en sopinsamling efter väl tjänad tid.

Jag måste erkänna att jag är slarvig. Är jag ute så sätter jag mig på marken vart jag vill och slänger ryggsäcken bredvid. Vissa andra brer ut sitt underlägg ordentligt och håller ryggsäcken där. Jag tror att det är en bra idé, men jag hade en termarest uppblåsbar liggunderlag och den används inte annat än att sova på. Jag ville ha lite bekvämlighet. När det var blött satt jag på regnponchon.

Ryggsäcken från -95 är än i ganska bra skick men väger för mycket för en gammal kvinna. Förra året fick jag en ny lätt ryggsäck som present. Den väger 1000 gram som PCT säcken och är förstås mer känslig än en robust variant. Jag ska nog bli mer ordentlig när jag handskas med den. Den får hålla livet ut.

Jag har alltid haft 60 liters säck. Jag tror att 60 – 65 liter är perfekt oavsett vart man går. Om man inte tänker göra några extrema saker som att leva i ödemarken länge utan att fylla på mat emellan eller en rejäl expedition.

Meningen är att det ska vara lätt att vandra, inte för tungt. Det blir då och då slitigt ändå. Minimalistisk liv ute är faktiskt befriande i dagens prylsamhälle.

Ryggsäcken har öppna fickor utanpå för saker som behövs under dagen. Den har lite band och öglor för att hänga saker på som stavar när man inte vill gå med dem. Justerbara axelremmar, justerbar bröstrem och höftbälte . Undvik säckar som skall justeras hit och dit för lämplig rygglängd. Inga lösa kuddar och sånt. De sitter inte kvar.

Det finns enormt urval, alla kan hitta just sin säck. Är du en normalstark person behöver du inte fastna på själva säckens vikt. Köp något funktionellt just för dig.

Jag packar ryggsäcken alltid ungefär likadant. Jag kan hitta sakerna i mörkret. Sovsäck och underlägg nederst. Extra Gas. Sedan kläder i en påse – utom dunjacka. Det elektriska samt en extra ask tändstickor i vattentät påse. Undvik att vassa saker trycker på ryggen. Mat sorterad frukost, lunch/fika, middag, i olika påsar. Kokgrejer och gas. Regnrocken går jag i om det inte är för varmt. Dunjackan stuvar jag in mot säckens rygg. Översta fickan första hjälpen, mygghatt, mössa, handskar, regnskydd för ryggsäck, annat man vill ha lättillgängligt beroende på vädret. Vatten, karta och snask i sidofickor. Kamera på höftbältet.

Jag brukar inte ha extra skor med mig på lågland. Ja hade inga extra skor på PCT. Det var så varmt att skorna torkade snabbt. Men på svenska fjällen med vad är det bra att ha något att vada i.

Har jag något speciellt i min ryggsäck? Nej. Bara det nödvändiga. Inga extra prylar. Dock kan det variera beroende på läget. På lågland krävs mer vatten att bära än på fjällen. Laddning av Garmin och telefon samt kamera skedde på PCT genom solpanel medan på den svenska fjällen är det powerbank man oftast får lita på.

Så för en svensk fjäll – eller låglandsvandring under 2 eller fler veckor har jag med mig:

Big four: Ryggsäck +regnskydd, enmanstält, liggunderlag, sovsäck. Ryggsäck, tält och sovsäck är nu mera lågviktsvarianter.

Annat bra att ha: litet sittunderlägg (beroende på vilket liggunderlag du har), lakanspåse av siden om du har dunsovsäck, gångstavar, en större tältpinne som fungerar även som spade. (man gräver en grop för toalettbehov, minst 60 meter från stig och vatten, fyller sedan igen och toapappret tar man med i soppåsen.)

Kläder: 2 par byxor, den ena tunnare träningsbyxor, ett underställ, 1 långärmad tröja, 2 T-shirt, 3 par trosor, 3 par strumpor, 1 ev. 2 par skor, dunjacka, regn/alljacka, mössa, handskar, keps, mygghatt, knästöd.

Inga regnbyxor, de jag går i fungerar för viss regn. Ovanstående innehåller också det jag går i.

El: 2 powerbank, kabel + kontakt, kamera, extra batteri och disk, telefon, pannlampa.

Mat: gaskök, 1 kastrull, gas, tändstickor, tändare, mugg, sked/gaffel, kniv, vattenrening, vattenflaska eller fler, dricksflaska, några plastpåsar för sopor och mat. Och så mat förstås.

Hälsa/hygien: första hjälpen pack plus blodstoppare, plåster, räddningsfilt, sårsalva. Myggmedel, halstabletter, värktabletter, någon typ multivitamin, kam, tandkräm, tandborste, tandtråd, tvål, hudkräm, solkräm, läppbalsam, nagelsax, vetvipes, toapapper, handdesinfektion, liten handduk, solglasögon.

Diverse: block, 2 pennor, karta, miniatyrförstoringsglas för karta, kompass, guide om det finns. Nål och tråd, några säkerhetsnålar, bit silvertejp eller björntejp. Och så klart har jag bankkort och även kontanter. Lita inte på att kort fungerar i fjällvärlden. Båttur betalas ofta med pengar.

Jag har inga böcker med mig utöver ev. guide. Jag surfar inte på Internet även om jag kunde. Jag håller kontakt med anhöriga genom att sända min tältposition till min son dagligen. Jag gör inget annat än går, ser mig omkring, tar en bild då och då. Lagar mat och sover. Jag är fri från allt annat.

Länk till min PCT utrustningslista finns nedan.

Bilder: Överst Hellemobotn Norge, nästa Sörmlandsleden i år båda bilder med min gamla säck från 1995.

Vill du kolla vad proffsen har med sig: Halfway Anywhere är läsvärd

Home
Minimalistiskt liv och min utrustningslista.

Om vikten av skor och strumpor på vandring.

Publicerat av

Jag träffade tre damer på en vandring i Padjelanta. Det var deras dag fyra av de tilltänkta sex. De satt på marken och hade tagit av sig skor och strumpor. Det såg inte bra ut. Alla hade skavsår. De hade plåstrat om sig med skavsårsplåster men det fungerar inte på en vandring då slitaget är större, utan plåstret klumpar lätt ihop sig. Jag delade ut bitar av en bättre variant.

Men jag köpte ju precis nya bra skor för vandring, sa en av damerna.

Det var där felet låg. Nya skor, strumpor av bomull och skavsåren kom direkt.

Har du tänkt att vandra i år? Den allra viktigaste utrustningen vid vandring är skor. Har du inte bra skor blir vandringen en plåga.

Ja, skor är alltid viktigt. Förstör man sina fötter med för trånga, opassande skor blir det ett livslångt problem. Hallus valgus till exempel som påminner om pinan att vara fin i spetsiga skor som trycker ihop stortån. Ja, jag hade extra höga klackar på jobbet. Men inte för små skor.

Det är ingen bra idé att starta en vandring med splitternya skor. Jag har dock gjort det på PCT 2018 när skor nummer två sprack totalt. Som tur fick jag varken skavsår eller tryckproblem.

Det köpet var de bästa skorna jag har haft. Köpte nya likadana sedan hemma. Det är ett nöje att gå i skor vilka knappt känns att ha i fötterna. Nej, jag gör inte reklam för märket som börjar på M. Skor är väldigt individuellt. Man ska inte köpa efter andra.

Men bara bra skor räcker inte. Jag köper ett halvt nummer större skor än min storlek. Går du länge sväller fötterna. Jag byter ut sulan i skorna till en sula som formar sig enligt just min fot. Rätta strumpor är också viktigt, mer än man kan tro. Har du strumpor som korvar sig, sitter inte tajt, slits snabbt och är blöta av svett riskerar du skavsår. Jag köpte nyss några nya strumpor speciellt för vandring, extra pris för ”rocka strumpor” dagen 21/3. Jag har än kvar ett par från PCT, vilka tycks hålla livet ut.

Jag har haft mina gamla vandrarkängor i över 20 år. De har trampat på den svenska fjällen, Alperna, Island, Grönland, även på Kilimanjaro men de var inte rätt val för PCT. De var helt enkelt för tunga. PCT var både öken, skog och berg samt väldigt många mil. Att gå i månader kräver mycket av skor.

I ökendelen på PCT hade jag löparskor. Nej, jag springer inte men de passade bra i hettan och i att vandra i sanden. Det sägs att löparskor är olämpligt för promenad men jag tyckte de var utmärkta i öken. Flera andra jag mötte hade löparskor. Men jag fick skavsår av sanden som trängde sig överallt samt av värmen. Trots väl plåstrade fötter och gaiters. Trots att jag hade använt skorna ett tag hemma. Jag var inte ensam om det. Under en paus lappade många av oss sina fötter i början. De första skorna höll nästan 700 mile. Sedan byttes de ut för nästa par, en stabilare variant med grövre sula.

Ryggsäcken var tyngre i Sierra tack vare bear box och längre sträckor mellan proviantering. Jag behövde andra skor. Så, skor nummer två skickade jag vid starten till Kennedy Meadovs som ligger i början av Sierra. Att gå på stenig yta upp och ner slet dock snabbt ut de. Skorna jag hade i Sierra var alltför slitna redan efter 400 mile.

Vid Lake Tahoe köpte jag ett par nya skor. Jag var inte den enda som hade köpt nya skor i Tahoe och affärens lager var rejält krympt. Men jag fick bra hjälp, de behandlade mig som prinsessa, plockade ihop det jag frågade efter som gas och mat och hela affären önskade lycka till för den gamla vandraren. Ibland är det fördelaktigt att vara gammal. Det händer inte ofta. De skorna gick med mig till slutet, en vecka vid havet och sedan på den svenska fjällen. Bästa skoköpet i mitt liv. De höll nära 2000 mile.

På den svenska fjällen ser man grövre vandrarskor men jag har nu den något lättare varianten . Jag har hittat ett oslagbart modell för mig och ska nog köpa ett par till innan modet växlar och de försvinner från marknaden. Mina grova kängor (bild) väntar på att komma till bruk igen – troligen förgäves.

När jag köpte de skorna var urvalet betydligt mindre än idag. Nu finns det skor för varje enskild rörelse, användning, sport – urvalet är enormt. Om det är alltid bra skor, ändamålsenliga och ens nödvändiga vet jag inte. Desto mer finesser desto kortare livslängd. Jag är nästan säker på att inga av dem är hela och än i gång om 20 år som mina nu ratade vandrarskor.

Så, ska du köpa nya skor för vandring?

FN har utlyst den 21/3 till Världsdagen för Downs syndrom och det firas genom att ha olika strumpor i sina fötter. Populärt i daghem.

Bild på 2000 mile märke är nära Old Santiam road Oregon.

Vinster och förluster i pensionärslivet.

Publicerat av

Pensionärsliv är trist eftersom covid styr rörligheten mer än man vill. Men att vara pensionär är också befriande. Jag behöver inte kliva upp innan jag själv vill. Jag är extremt morgontrött. Men behövs det kliver jag upp omgående. Under de 50 första dagarna i öken på PCT steg jag upp klockan fyra varje morgon utan knot. Sedan sov jag mitt på dagen i skuggan någon timme. Det var varmt, torrt och sanden sökte sig in överallt.

Det är skillnad på frivillighet och tvång. Att välja fritt är roligt. Att tvingas till är uselt. Jag gillade mitt arbete, kunde till och med älska jobbet ibland, men tänk om man hade fått börja klockan 11 i stället 8. När andra drog sig halvsovande fram efter 15 var jag i gång som bäst. Följaktligen föreläste jag alltid efter klockan 11 medan min arbetskamrat tog morgonen. Jag sorterade även patienter i viss ordning. Alkoholister på morgonen. De är uppe tidigt för det kan ju ta slut på Systemet. Heroinister på eftermiddag. Haschmissbrukare går knappt att sortera man får ta de när de kommer ihåg att komma. Jag gav dem två tider i början och oftast dög de upp på den sista.

Säg inte att hasch är lätt drog.

Arbetstiden är så förbi. Men pensionärslivet kom först 7 år efter pensionering. Jag blev anhörigvårdare de första 7 åren.. De år jag tog hand om min sjuka sambo spökar ibland. Jag vaknar än halv fyra och rycker upp mig. Han väckte mig ständigt då och det förstörde sömnen för evigt.

När vi två än var aktiva fotografer hände det att vi gick upp med solen för att fånga morgonljuset. Naturfoto handlar mycket om ljus. Idag kan du manipulera bilden men vid den analoga tiden och film var det du tog det du fick. Jag saknar den tiden, den precision som behövdes för en bild. Det hantverk som styrde.

Dock är också det förgånget. Det digitala har tagit över. Jag har nästan slutat att fotografera. Det dog när min sambo inte längre tog en kamera i sin hand och inte orkade längre in i skogen eller att resa. Nej, man är bunden som anhörigvårdare, det blir någon timme i veckan för egen del och det räcker bara till de nödvändiga man måste göra.

Hobbyer dör. Svårt att få liv i det igen.

Att vandra finns kvar även om det utländska turerna ser ut att vara oöverkomliga även i år. Inte bara åldern utan alla restriktionerna styr ens vandring. Jag hade lämnat den svenska fjällen bakom mig men just nu ser det ut som enda alternativet denna sommar. Förra året var det Sörmlandsleden och promenader vid havet. Planen att vandra ”Dream Trail” blev just bara en dröm. Det är många som har fått ändra sin planering. Vissa glädjeämnen finns. Har aldrig sett så många människor, barn och vuxna, ute i skogen.

Jag soffvandrar Appalachian trail. Betydligt enklare än PCT, ser så ut på papper. Men också mer trängsel. Inte så roligt med diverse varningar som att gå aldrig ensam, mm. Kan säga att jag har aldrig varit rädd ute – än så länge.

Vad kan hända då? Rånad i ödemarken? Fast Appalachian är mindre ödemark än PCT. Något lättare att proviantera?

Det som lockar mig är ensamheten i vildmarken. Tystnaden. Enkelheten. Att bara gå. Vara fri.

Tänker du vandra något i år? Kanske har du planer på Pacific Crest Trail någon gång? Hör av dig. Några tips kan vara användbara.

Bilder överst: Macomb Ridge, High Sierra Kalifornien. Träd: två almar i Järna, tidig morgon i mars.

Pannkakor och glädjeämnen.

Publicerat av

Den första juni 2018 kom jag till Cajon pass, Kalifornien, under min PCT vandring. Det var än tungt att gå men ett slags förändring hade skett de senaste dagarna. Jag var inte slut när natten kom utan kunde vandra en bit till i jakt på en bättre tältplats. Skavsåren började bli härdade. Jag hade gått 345 mile vilket var en väldigt långsam takt, ca 19 kilometer om dagen. Jag var så otränad att det var ett under jag kom så långt utan kollaps eller att ge upp.

Ge upp hade jag ingen tanke på. Vandringen var alldeles för fantastisk för det.

Natten innan hade jag tältat i en håla mellan buskarna någon kilometer från passet. Det var blåsigt men de risiga buskarna gav viss skydd. Jag ville inte gå ändå till Cajon pass med vägar och järnväg och risk att inte hitta en tältplats. På morgonen skulle jag fylla på mat. Det fanns en bensinmack och hamburgerbar på platsen.

Morgonen kom och jag var hungrig, som alltid. När Mc Donalds skylten syntes började jag nästan springa. De hade pannkakor till frukost. Pannkakor med sylt och grädde! Till det kaffe, juice, ägg och bacon. Vilken lyxfrukost. Vid mitt bord fanns ett eluttag, jag kunde ladda min Garmin.

Det var de godaste pannkakorna jag hade ätit i mitt liv. Ja, det var fettet och sockret som talade men ack så gott det var. Jag var så nöjd. Mätt, för en stund i alla fall. Jag såg några andra vandrare som också åt pannkakor och vi nickade och log mot varandra.

Pannkakor som glädjeämne för dagen? Det finns många små händelser, glädjeämnen, vi låter bara passera. Det är som om de små tingens glädje vore inget att minnas, behålla och tänka över. Som om de inte hade betydelse för helheten, bara de stora sakerna, värderade i pengar kunde vara värt att bevara.

Det är möjligt att denna pandemi orsakad av ett virus vi inte får bukt med har ändå gett oss något. Kanske värderar vi de små tingen mer? Det familjerna gör med varandra, upplever tillsammans i stället att köpa. Mindre saker, som promenad med barnen ut i skogen. Har aldrig på 30 år sett så mycket folk i ”min” skog! Att uppskatta kontakten med den äldre generationen tror jag också har ökat. Döden har talat till oss om det viktiga i livet: familjen, och om vår egen dödlighet.

Handeln har i alla fall gått ner. Om det blir tillfälligt vet vi inte. Kanske värderar vi nu den sköra tillvaron tillsammans mer än shoppingrundor i gallerior?

Kanske blir det viktigare att veta och kunna än att äga?

Jag tvivlar dock på det. Med devalvering av utbildningsväsendet är kunskapsnivån som snö i vårsolen. Det värdelösa vetandet sprider sig. Grunden till det västerländska samhället som har gett oss något att stå på är stämplad som rasism eller avsaknad av rätt genusteori.

Tänk efter, vilka normer och idéer finns bakom ditt eget handlande?

Nej, jag åt inga pannkakor idag. Den 16 februari är det pannkaksdag, en av dessa dagar som ska hylla eller lyfta upp något i våra liv. Eller bara roa oss en liten stund.