Etikettarkiv: natur

Lovsång för våren?

Publicerat av
IMG_0041

Platsen är egentligen inte alls vacker. En samling gamla grus- och jordgropar, fyllda med vatten. Lite rester av mänsklig skräp. Sjön som funnits på stället blev dränerad av grusuttaget. Nu är den igenvuxen med vass. Träden kring sjön har dött stående. Området ramas av ganska så risig skog. Mattor av lummer. På senhösten trattkantareller.

Omgivningen är ett tillhåll för fåglar.Sångsvanpar. Ett par kärrhökar. Ormvråk. Morkulla. Korp. Lite sjöfåglar som vigg och änder. Häger. Kanadagås. Tranor passerar på våren och några stannar. Småfåglar. Kanske hoar ugglan och kuttrar skogsduvan om du är där en tidig morgon. Grodorna har sin stora konsert precis när isen smälter.

Genom området rinner en bäck som bävern stänger med sina dammar. Bäverfamiljen har fällt en massa alar, björkar och även en ek för sitt husbygge och matförråd. Rådjur, älg och råbock bor på utkanterna av träskområdet.
Platsen är magisk, en bit vildmark nära storstaden. Ett litet paradis för den som råkar avvika från den trampade stigen.

IMG_0009 (2)

Den döende björkskogen, glesare varje år, har varit mitt favoritmotiv. Träden håller sig i alla fall på plats. Jag är en dålig fågelfotograf. Ändå – jag spanar i buskarna. Mitt motiv var sångsvanparet och senare på sommaren hela familjen med fyra ungar. Paret anländer före Påsk när isen ännu ligger på dammarna. Det är samma hane och hona, för trohetsnivån hos svanar är betydligt högre än hos människor. Svanen är trogen livet ut. Dör den ena kommer den andra tillbaka till häckningsplatsen och klagar sin sorg. Jag ligger bakom de kala buskarna och ser på svandansen. De sjunger. De dansar. Hanen uppvaktar sitt hjärtas dam. De simmar en stund i den lilla rännan av smältvatten för att åter sjunga för livet, kärleken och våren.

Jag beskriver en försvunnen tid. En dag kom skogsmaskinerna och mejade ner alla träd runt om dammarna. De lämnades ruttna på marken. Livet försvann. Meningen med åtgärden förbli obegripligt. En plan för någonting mänskligt, annat än vild natur? Planer som dog,  blev för dyr, olönsam helt enkelt? Kvar en kvaddad plats.

Naturen hittar en utväg men det tar tid. Hittar människan en utväg är en svårare fråga.

Blåsippor

Det är vår enligt kalendern. Varför är det inte längre något förväntansfullt? Delas också livet i årstider? Vår, sommar, höst och sedan evig vinter. Vart befinner jag mig nu? Ute i världen är vinter härskande. Inte de vita kristallklara dagarna utan mörkret, död och smärta som brer ut sig.

Hösten har alltid varit min årstid. Oavsett det tränger vårens tecken på överallt i naturen.  Från blåsippor till tranor som nyss flög över våra huvuden. Skrikande av vårglädje.

Finns det någonting att förvänta sig annat än kaos och terror? Hur manövrerar vi livet i en tid då framtiden har redan passerat?

Vackraste platsen i Sverige?

Publicerat av
017 (2)

Vad är den vackraste platsen för dig i Sverige? Kanske något av de 21 områden  framröstade av 1000 personer i Världsnaturfonden WWFs sommarkampanj Svenska Pärlor. De är platser med fantastisk natur som också har många hotade arter och livsmiljöer i behov av skydd.  Måste erkänna direkt att ingen av dessa var min favorit nummer 1. Jag hade besökt 5 av dem, Hoburgen, Flatruet, Karatj-Råvvåive, Kagghamraån och Sturefors samt passerat några till. Alla är fina platser men kan inte slå min etta.

Min stora favorit är en ödslig, stenig, ack så stenig, plats.

Den ligger i Sarek, Luottoláhko, en platå på ca 1244 – höjd, omgiven av höga fjäll.  Även Pårtetjåkkå, en av Sveriges högsta toppar 2005 m skymtar band topparna. Dalgångarna omkring är splittrade av vattendrag och orsakar många vad. Det kan vara kämpigt att ta sig dit beroende på vilken väg man väljer. Det går att hitta en plätt att tälta på om man är inte kräsen.

Det är ödsligheten, känslan att vara ensam, kanske trampa på marken där inga fötter har tidigare trampat (det är förstås inbillning) som ger rent exklusiv känsla. Det är tyst utöver vråk som försöker skrämma sina offer och en pratsam skärsnäppa kan helt obekymrat gå bredvid en. Kungsörn glider förbi. Ibland passerar björn och järv fast jag har inte haft den turen. När mörkret är kompakt lyser stjärnorna så nära att man nästan kan ta i dem. Om det inte blåser och regnar som ger riktigt jävligt väder att tälta på så hög höjd.

020 (2)

Jag uppskattar riktig skog med nya och döda träd, mossa och lav, fallna träd och känslan av orörd natur. Björnlandet och Pårteområdet till exempel.

Man kan förstås hitta magiska platser lite varstans. Vilken är din?

De 21 vinnarna är:

Blekinge län – Hanö, Dalarnas län – Ore skogsrike, Gotlands län – Hoburgen, Gävleborgs län – Limön, Hallands län – Galtabäck-Lynga, Jämtlands län – Flatruet, Jönköpings län – Skiröområdet, Kalmar län – Alsterån, Kronobergs län – Sjön Möckeln i Helgeåns vattensystem, Norrbottens län – Karatj-Råvvåive, Skåne län – Torups bokskog i Svedala kommun, Stockholms län – Kagghamraån, Södermanlands län –
Hartsö marina områden, Uppsala län – Årike Fyris, Värmlands lä n- Lurön, Västerbottens län – Rönnbäcksnäset, Västernorrlands län – Mjältön med omgivande vatten, Västmanlands lä n- Hedströmmen, Västra Götaland län-Marstrandsskärgården, Örebro län – Hackvad, Östergötlands län – Sturefors eklandskap.

http://www.wwf.se/press/aktuellt/1598454-rets-21-svenska-naturprlor-utsedda-av-wwf

Tour du Mont Blanc och skräckvisioner från skolvärlden.

Publicerat av
Bonhomme

Jag har gjort en halv Tour du Mont Blanc och ett par turer omkring Chamonix, som Grand Balcon Sud. Mer om årets tur en annan gång, nu tänkte jag på ett av de intressanta samtalen vid matborden i en refug dit jag flydde för snö och hagel, för att inte prata om isande kyla. Temperaturen sjönk 16 grader i ett nafs i takt med gången mot höjden. Jag tältar för det mesta, men under två nätter gav jag upp.

Lite bekväm får man väl vara?

När man vandrar på Europas kända vandringsleder, som just Tour du Mont Blanc, träffar man folk från alla världens hörn. Fransmän och italienare är förstås i majoritet när man fotvandrar på deras leder. Att vandra är en del av fransmännens livsstil. De gör kortare turer under veckosluten. Överallt på leden hälsas man med ”bonjour” och man undrar hur de franska kvinnorna kan se så fräscha ut när man själv är svettig och skitig. Små shorts, även minikjolar, make up och håret i en frisyr inte bara smutsiga testar. (Jag hör feministerna skrika om förtryck.) Ja, deras ryggsäckar är förstås knappa hälften av min, kanske bär partnern allt.

De senaste åren har mountainbikefantasterna kommit till leden. De får bära sina cyklar i långa sträckor. På 4 dagar runt skröt några men då var de i randen på kollaps också. Snabbt. Häftigt. Trött. Öl. Det var deras modell.

Tour du Mont Blanc samlar de världsresenärer som ska göra en tur bland andra kända turer, de som ska prestera, en till pinne i resekalendern, äventyrare och riktiga naturvänner samt vanliga vandrare som gillar att gå. Jag till exempel. Majoriteten bor i stugor längs leden, äter där och man kan få även en lunchpåse med sig. I en stuga placeras man till matbordet självrådigt av personalen med en liten namnlapp. Har man tur kan det bli riktigt bra blandning av folk.

När alla runt bordet hade stoltserat växelvis med alla sina turer var jag lite mallig kanske och la till mina 80 mil på Nordkalottleden och att jag hade korsat Island till fots och förra sommaren var det Kilimanjaro. Oops, jag var värst i frågan om antal ensamma mil och högsta höjd. Däremot fanns det otaliga leder jag ville vandra men hade varken råd eller möjlighet till som Annapurna Circuit eller The Overland Track vilka några hade i sina planer.

Vi pratade om hur barnen kan lära sig om naturen, vara i naturen, vara varsam med naturen och klara sig själva ute med tiden. Vad vore lämpligt i vilken ålder? Som femåring kan de bära sin kudde, som åttaåring godispåsen och andra egna prylar och vid tretton tar de din packning också, sa pappan som tog ut sina barn på korta turer. Jag blev glad över att träffa andra som tog ut sina barn/barnbarn på vandring. Vi var överens att naturfostran var en nödvändig ingrediens i barnens liv.

Sedan övergick vi till dagspolitik och det var inte lika kul.

Att världen är öppen och de nyfikna och samhällsintresserade är informerade om dagssituationen är ett faktum. Inga länders Regeringar kan gömma sig för världen. Håller något land gå sönder sker det inte bakom gardiner. Det finns inga skydd längre för ljusskygga på Internets tidevarv. Det fick jag känna snabbt bland dessa bordskamrater från Frankrike, USA, Singapore, Sicilien och Schweiz och från några länder till som anslöt från andra bord. En fråga var skolan.

Då börjar man genast få tunghäfta som svensk.

Usel PISA, två beskrivande ord. Hur har Sverige lyckats krascha skolan så trots världens högsta skatter? Hur är läget i Universitet, är det lika illa? (Ja, bara 2 av våra universitet finns på världens 100 bästa listan men det är många andra länder som inte kvalar in.) Hur är nivån i jämförelse med Yale eller Harvard? Oxford, ropade någon. Lärarna då? Kan vem som helst bli lärare med vilka betyg som helst?

Vad säger man då? Jag fick skämmas för den svenska skolan och skolpolitiken.

Alla visste att Finland låg i topp. Kunde det skilja så mycket mellan två grannländer? Vad gör svenskarna för fel?

Amerikanarna var också oroliga för sin egen skola och lärarnas kunskaper. Vem som helst kan bli lärare i Obamalandet, påstod de. De hade dock själva sina barn och barnbarn i privatskolor. Man måste skydda sina barn, sa en pappa. Det är ett föräldraansvar när Staten inte tar sitt ansvar. Jag flikade in snabbt att mina barnbarn gick i engelska skolan. Vi var mån om barnen. Alla nickade.

Jag blev en god mormor fast jag var svensk från ett ynkligt skolland.

Att riskera få några generationer uselt utbildad folk, sänkt
kunskapsnivå, nedgång i forskning och även många funktionella analfabeter borde vara varje lands stora oro. Det var vi helt eniga om.

Det borde vara varje lands skräckvision. Är det också vårt?

PS. Invandring kan man inte undkomma oavsett vilket bord man sitter vid. Återkommer till det.

Naturen sviker aldrig?

Publicerat av
268

Vi gick till naturskyddsområdet nära oss. Ängar, några kor, vatten och skog. Vi möttes av fyrhjulingsspår, rester av någons picknick med vin, sopor som flög i vinden, fimpar som nu mera är alltid närvarande. Någon körde motorcykel genom området i hög fart. Någon gick med sin hund och plockade inte skiten efter vovven.
Men fåglarna sjöng, fjärilarna fladdrade, myggen surrade, blommorna vek sig i vinden och en mörk molnformation seglare sakta iväg någon annanstans.

Vi undvek att gå nära tiggarnas tidigare bosättning. Förr plockade vi smultron där. Trots att lägret revs på senhösten finns skräp och någon typ av olja kvar. Städningen kostade för kommunen 250 000 kr, sedan var pengarna slut. Strax efter slog de avhysta sig på en annan plats några kilometer längre bort. En del tog mot en biljett hem, några satt tröstlöst kvar på torget. Vi märker inte tiggarna längre och vänder oss bort när de ropar efter en. De är en misslyckad del av EUs förlovade land som skulle bringa fred och välstånd.
Någon påstod att Allemansrätten gällde för tiggarna. JA, men…Min Allemansrätt tillåter mig inte att bygga en kåkstad, bosätta mig liksom permanent, fälla träd, skita ner, demolera naturskyddsområden, inga andra områden heller för den delen. Att bo måste ske på annat sätt.
Nog om tiggarna, det är olösligt. De hyggliga, okunniga politikerna kliar sig i huvudet, polisen tittar åt annat håll. Det är mycket prat och lite verkstad i frågan.
Vi försökte undvika att trampa på skiten. Vi gick in i skogen, letade efter en bra plats för paus och kaffe. Trampade genom det höga gräset och fästingarnas paradis till en fin plats där vi hade suttit förut. Tydligen hade andra upptäckt den platsen av sopor att döma. Vi vände ryggen åt soporna, tittade åt annat håll och en stund var skogen så magisk som den borde vara.

041

Tio år sedan var det än rent på området. Ja, en cykel ligger under ett träd, inte i farbart skick längre, men den ger snarare tankar än ilska. Vem cyklade med den? Hade den blivit glömd eller stulen? Kanske bara bortslängt där nära ett gammalt torp, som inte heller har annat än trapporna kvar. Förr var det sällan sopor som anföll en. Om så, plockade man upp det, så sällsynt var det. Idag spelar skyltarna Naturreservat, eller Världsarv för den delen, ingen roll.
Vad har hänt med människornas uppfattning om miljö och naturskydd? Har vi helt blivit alienerade från naturen? Har nedskräparna sopor och fimpar också hemma på golvet? Är vi bara lata och ouppfostrade? Den mystiske ”någon annan” får städa efter oss.

kobane

Allting är relativt. När jag ser på bilderna från senaste bombattacken i Irak med 120 döda, en moské som någon självmordsbombare tog sig an mitt i fredagsbönen eller raserade städer i Syrien som Kobane blir de sopor jag har sett obetydliga inslag i naturen. Eller, är det så? Att islams terror demolerar Mellanöstern, från bostäder till heliga platser, borde ge oss ytterligare incitament att bevara vår del världen för efterkommande. Långsökt kanske? Måste vi ha ansvar över vår miljö när andra helt tycks skita i sin? Undergången är ändå nära?


Naturen är ingen soptunna även om vissa personer och även vissa länder ser det som så. Så ta med dig dina sopor! Orkar du inte, håll dig hemma och skräpa där.


Bild Kobane från DN, foto Yasin Akgul/AFP