Bild: minns vi dem?
”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.
Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.
Men maten på sjukhuset var oätlig.
Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården.
Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma. Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat extra i.
Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång.
Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.
Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.
De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.
Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.
Vem har tid att lyssna på de äldre?