Jag passerade ett stort daghem på morgonen. Gården var full av barn. Ett av barnen grät. Hon var omkring två år, hon stod vid porten och klamrade sig fast i den och grät så upprivet. ”Mamma, mamma”, ropade hon och grät så hon hickade och föll ihop på marken. Ett av personalen kom och försökte avleda henne. Det lyckades inte så bra. Hon fortsatte att yla och hennes förtvivlade röst förföljde mig länge, för länge.

Hur mådde denna två åring bland tolv- tretton andra små och alla de äldre barnen man delade gården med samt fritisbarnen och sexåringarna. Det blir många man tampas med. Hur många fanns i personalen? Vet ej. Gården såg belamrad ut med alla barn som hade föga att göra nu när det varken är vinter eller vår. Bara ishalka.

Vad skulle vi tänka och göra om en vuxen grät sa förtvivlat när hon anlände till arbetet? Om hon grät så varje dag? Skulle man säga: det går över, du anpassar dig? Se så roligt du har här. Mycket att göra. Troligen fick hon bli sjukskriven och få en remiss till psykiatrin. Att gå tillbaka till jobbet och gråta förtvivlat varje morgon skulle inte vara tänkbart för en vuxen.

Men barn skall vänja sig. Är det genom den eländiga gråten barn anpassar sig i livet?

Har alla barn det bäst i daghem? Finns det barn som inte passar där och mår illa i stora grupper? Som inte ger upp med sin ledsnad? Barn som helt enkelt inte är dagismogna? Finns det än barn som skulle ha det överlägset bäst hemma, i alla fall de tre första åren? De tre magiska åren, som vi sa förr i tiden om barnets liv mellan 0 och 3 år, de år då grunden till barnets ”jag” anlades. Söker man på magiska år nu så blir resultatet Harry Potter och andra mystiska förvandlingar.

Vi likriktar barnen. Hur mår de som har svårt att vara som alla andra? Förlorar vi inte någonting med den standardiserade fostran: det unika barnet? Även föräldrar som nyss fått sitt andra barn skickar den första till daghem. Att förlora sin grupp är värre än att förlora familjegemenskap och vardag med sitt nya syskon.

Att få barn är livets gång, men det är svårt att orka med alla vardagens krav. De krav och bild av livet som föräldrar ställer på sig själv. De krav som Samhället ställer på oss: att vara skattebetalare. Att producera. Att konsumera. De få som inte skickar sina barn till daghem ses som avvikare från den rätta normen. Det pratas om att tvinga dessa föräldrar genom lagstiftning.

Barnen skall fostras enligt fastställda regler. Det är bäst så? Daghem är inte av ondo, jag menar inte det. Jag tror än att små barn mår bäst hemma och att långa dagar för barnen i daghem är inte av godo. Det är också en kvinnovärld och många daghem saknar utbildad personal. Vissa daghem till och med experimenterar med barnen, bort med leksaker och ord som feministmaffian anser vara olämpligt. Det finns påverkan som inte är för barnens skull utan för de vuxnas självförverkligande.

Barn skall få vara barn, inte vuxenkopior. Men vi påverkar, oavsett avsikt. Nog är jag på många sätt lik min mor som stod för uppfostran av mig. Idag skulle hennes fostran ses som hopplöst omodern.

Är barnen bara en produkt av sin tid?

Jag tänkte på hur standardiserat barns liv kan vara när jag besökte Grönland. Flyget hade tappat bort mitt bagage så jag hade extra tid att gå runt i byn Kangerlussuaq, en liten by med 550 innevånare. Barnens lekplatser såg ut som i Sverige. Som de ser ut i många länder. Jag tänkte om inte en rutschkana formad som en isbjörn eller val hade varit lämpligare. Kanske en låtsassnögrotta? Barnens lek likriktas. Oavsett vart du går med barnen är det likadana gungor, klätterställningar och låtsashus, leksaker och även kläder.

Barnen i Sverige stöps i samma mall. Alla skall trängas på en isig gård och kanske gråta mot staketet med längtan till liv i mindre skala, det som kallas hem. Kanske stöps barn i andra länder också i samma, i deras mall? Hur svårt är det att bryta barndomens påverkan senare i livet?

Barn som bärare av våra brister och drömmar?

Vart finns mor och farföräldrarna? Många av dem arbetar så de kan inte passa barnbarnen. Är det ens lämpligt att den äldre generationen tar hand om sina barnbarn som dagmammor? Jag tror inte att det är önskvärt, inte i de flesta fall. Varje förälder får lösa sina val mellan arbete och barntillsyn. Mor- och farföräldrar som tillfälliga barnpassare är annat. Vi äldre bör finnas till hands för våra barnbarn av olika skäl. För att barn kan få kontakt med äldre, för att vi gamla faktiskt har mycket att förmedla. För att avlasta föräldrarna en stund. För att göra något med barnbarnen som föräldrar inte kan eller hinner. För att vi älskar dem.

Det påstås till och med att de som umgås med sina barnbarn lever längre.

Men det viktigaste är kanske mötet mellan två världar. För, livet är annorlunda för barnen nu än när jag var barn. TV, Internet, prylar och dagens enorma utbud fanns inte. Vi äldre förmedlar en utveckling, en länk mellan det gamla och nya. Allt är inte bättre nu även om mycket faktiskt är det.

I det grymma mediebruset om dagens elände glömmer vi ofta att de flesta av oss i Sverige lever än i den bästa av världar. Även barnet som gråter mot staketet.

Bilderna från Grönland