Någon försökte ta sig in i min lägenhet med nyckel igår kväll. Jag tittade i portögat men såg bara ryggen av en man som sedan gick in i hissen. Om ett tag ringde det igen och bankade på dörren. Utanför stod samme person, en man med mörk hudfärg och svart hår. Jag öppnade inte dörren eftersom han var obekant. Efter en kvart ringde han på dörren igen och det lät som om han provade även med nyckel. Nu ilsknade jag till och ryckte upp dörren.
Mannen sa ungefär: mig ringa jälpa di.
Var han från hemtjänsten? Han höll i en nyckelknippa. Han hade jackan med logga från hemtjänsten. Fel dörr och med den svenskan garanterat på fel plats. Jag var ohövlig, sa nej, fel dörr och stängde dörren. Det kunde ju vara fejk. En rånare. Jag har inte hemtjänst. Ingen i huset har samma namnskylt som jag .
På morgonen läste jag – igen – att nog borde kanske kommuner ha en språktest för nyanställning i hemtjänsten.
Mina erfarenheter av hemtjänst och äldreboenden är nu nära fyra år gamla, men frågorna om äldreomsorgens kvalité ser ut att vara precis de samma idag. Behovet att förbättra äldreomsorgen är en segdragen historia som politikerna vänder och vrider ibland. Myndigheterna pratar. Regeringen pratar också med lite upprörd ton. Jag kan inte se att det händer något revolutionerande.
Frågorna om äldreomsorgspersonal med svag svenska, saknaden av adekvat utbildning, bristande hygien, tidspress, timvikarier, personalbyten och lönenivåer inom äldreomsorgen är liksom eviga.
Jag tog hand om min dementa sambo i nära sju år. Han dog i april 2018. Men de sju åren före hans död fick vi mångsidig erfarenhet av äldreomsorgen i min kommun och även av flera korttidsboenden, några i gränskommuner. Jag brukade skriva ner vår ”demensresa” och ibland hamnade något på bloggen. Jag undvek att peka ut folk. Jag var tacksam för mina avlösare, fast de var många. Bristerna var organisationens, inte enskilda vårdbiträdens. Chef för verksamheten anger tonen. Jag tror att de flesta gjorde vad de kunde, om inte mer.
Än idag byter vi – jag och de som är kvar i jobbet– några ord när vi passerar varandra i Centrum. Att vinka längre från har också varit vanligt nu i covidtider.
Vi hade avlösning i början 2 timmar i veckan, i slutet 4 timmar till varannan vecka. Han fick plats på en dagcentral en halvdag i veckan hösten år fem och år sex, räknad i demensår. Det var en plats med utbildad personal, en var till och med Silviasyster. Lokalerna var passande för verksamheten med en liten trädgård. Maten lagades på plats med hjälp av de gamla. Men sedan sparade Kommunen in platsen och bytte till något sämre, mindre i ett höghus. Trångt, lokalen delades med andra ibland. Ingen matlagning. Ingen trädgård. Personal som förmodligen spanade efter nya jobb. Sedan orkade sambon inte dit. Dementa har svårt med förändringar.
Flera av avlösarna var invandrare och nivån svenska kunde vara från allt till ingenting. Den person som kunde minst sa ”hej” och något mer vi inte begrep. Alla var trevliga men om min sambo hade varit riktigt dålig hade jag inte vågat lämna honom i händerna på en person som inte kunde svenska. Några var utbildade men dessa undersköterskor hade en tendens att sluta och byta till mer betalda jobb. Kommunen ansträngde sig inte att ha dem kvar. Vem skulle inte byta jobb för några tusenlappar mer och bättre arbetstider?
Några gånger i året använde vi korttidsvård. Jag brukade besöka mina barnbarn eller vandra under tiden. Nivån på svenska språket i korttidsvård var ibland snällt sagt bristfällig. Utöver mycket annat . Ingen av oss skulle acceptera hemma förhållanden som att inte få duscha på 12 dagar.
December 2017 skrev jag:
Ringklockan till demensavdelning var sönder. Ja, den var sönder redan i augusti mindes jag. Telefonnumret fungerade inte heller. Det var avstängt. Några besökare till kom och stod vid dörren. Vi ringde olika nummer men ingen svarade. Vi bankade faktiskt på dörren. Genom glasrutan såg vi några personer vandra framåt tillbaka i korridoren. En av dem försökte öppna dörren men han var inte personal. Till sist, efter 25 minuters väntan, besvärade vi avdelningen bredvid som surt släppte in oss.
Vårbiträdet, en ung kvinna, var ensam på avdelningen och pratade varken svenska eller engelska, inget språk vi kunde förstå. Hon ville inte släppa in oss och inte ut heller. En enda person som inte kan prata med de boenden var denna söndag eftermiddag ensam med en hel avdelning. Det stod så på anslagstavlan ”idag jobbar X 14 – 21.” Skulle hon få alla i säng dessutom?
Jag skulle hämta min sambo från korttidsboendet där han vistats i 12 dagar. Nej, jag var inte på en nöjesresa utan till hjälp för en annan sjuk anhörig.
Jag besparar er resten men en bloggversion finns publicerad, länk nederst.
Ibland känns det som diskussionen om äldreomsorgen var hämtad från en önskebrunn. Kanske en röksvamp som sakta vittrar är en bättre beskrivning. Skälet till bristerna i äldreomsorgen beror på vår, främst politikernas, inställning till de gamla människorna, de icke produktiva. Nivån av moral är inte god. Yrket vårdbiträde har nedvärderats till lätt jobb som vem som helst direkt från gatan kan göra. Så det har blivit oattraktivt. Att den anställde inte kan prata med vårdtagaren eller sina arbetskamrater borde vara en surrealistisk känsla, inte hurra vi är multikulturella. Det finns andra yrken som också fallerar, polisen, brandkåren… men genuscertifiering fungerar.
Ibland tänker jag att politikerna tror sig ha evigt friskt ungt liv och aldrig hamna i ett boende eller ens ha hemtjänst. Förmodligen har de råd att betala för bättre vård med sina fallskärmar.
PS. Det finns äldreboenden som tycks vara önskeställen. Min sambo var en gång tio dagar i en sådan. Trädgård. God hemlagad mat. Nog med personal. Men det stängdes sedan. För dyrt. Vi bodde i Stockholms län. På andra delar av Sverige kan det vara annorlunda?
PS2.Ann Charlotte Marteus skrev om äldrerånen i Expressen 25 jan 2022