Att stå för yttrandefrihet är mer än bara ropa ut jag är Charlie idag. Det är en inställning att din och min uppfattning om saker och ting är lika värda och får uttryckas, skrivas, tecknas, filmas, röstas om. Det betyder inte att vi föser oliktänkande ut i kylan och ignorerar dem, som man gör i Regeringssammanhang. Det innefattar inte att åsikter matas ut genom döden ur gevärspipan, inte heller genom ideologisk omskolning. Det betyder inte att just min åsikt är rådande, inte ens om det vore den smartaste. Majoriteten vinner, hur idiotiskt än det vore. Det är den – ibland bistra – sanningen om demokrati. Först efteråt ser vi vart majoritetsbeslut ledde till. Minoritet kan dock bli majoritet med tiden. Ismer kommer och går, vissa är långlivade trots sin grymhet. Många som röstar än på kommunisterna är ett exempel.  I diktaturer har ofta en minoritet makten. Att avlägsna eller försöka utplåna den minoriteten kan leda till oanade konsekvenser. Se bara på Libyen där kaos härskar eller Irak, Syrien samt Afghanistan där åratals insats för demokrati snart lär vara utplånad. Makten föds ur gevärspipan, så även död och kaos.

Men ingenting är så stark som en idé vars tid är inne. Låt det bli tolerans. Inte dumhet, inte sortering av människor i goda och onda. Låt det bli fria ord, inte påtvingad tystnad.

Stephen Hawking, en av vår tids genier, säger att två faktum har fört människan dit hon nu befinner sig i utveckling: aggression och intelligens. Intelligensen har kommit till en punkt där man kan skapa vapen som kan tillintetgöra allt liv på jorden. Intelligens måste vara inte bara individuell utan också kollektiv. Annars är mänskligheten dömd att gå under. Kriget i Syrien kan föra mänskligheten tillbaka till barbariet, till ruta noll.

Överallt är vapnen mäktigare än pennan. Det finns för många vapen och för lite pennor i världen. Dock håller pennornas makt kanske för evigt medan vapnen bringar sällan något långvarigt positivt. Nationer föds och dör. Världshärskarna likaså. Uppror begravs. Nya uppstår. Men skrifterna kan stå tusen år. Än idag kan vi läsa vad Amen – em – ope skrev i Egypten. (1300–1075 f. Kr.) ”Hämnas inte den du hatar”, skrev han. ”Du vet inte Guds plan.” Vi kan strunta i Guds plan om vi vill, men helst inte hata. Charlie Hebdo idag:

Att stå för yttrandefrihet och höras ut kräver att man är känd eller släpps in på de fina medierna. Jag försvarade Salman Rushdie när alla än satt ängsliga i sina kammare och vägrade att medverka ens fem minuter i radio. Därför fick jag 20. Jag hotades med döden men vem skulle bry sig om en okänd person med bara en bok publicerad? Reaktionen från andra var rädsla, arbetskamraterna tittade ängsligt bort fast de visste bara om radioprogrammet, inte om hoten. Det är ensamt när inga andra kliver på barrikaden.

Som icke kändis blir det inte ens en ring i vattnet.  Det är de kända och kanske de mest högljudda som bildar ringar. Det har vi sett i vissa skrattretande fall som pärlgubbarna på Åhléns katalog eller Lilla Hjärtat. Många kändisar petar i petitesser. De stora frågorna som just fred och frihet är sällan på tapeten. Världen har inte blivit en bättre plats. Tvärtemot sämre vill jag påstå. Den goda tiden med hopp är förbi.

Idag  är jag Charlie. Men även jag kunde ha gjort mer. Det är ingen ursäkt att vara en okänd, obetydlig person. Man kan alltid göra mer.

Idag ropar många ut ett slagord de igår inte ens visste att det existerade. Hoppas det ropet hörs även i morgon, övermorgon, om ett år… Alla som syns instämmer i kören idag även Matt Groening genom lilla smarta Maggie. Det finns hopp? Tveksamt. Superhjältarnas tid är förbi. Om en stund står Maggie ensam och tröstar sig med sin napp.

Vi är inte Charlie Hebdo. Så idag börjar krypandet. Det är sällan synd om offren.