Jag tror att vissa händelser sparas i våra minnen, både goda, fantastiska och skrämmande. Jag har mitt första minne kopplad till krig. Den som har varit med i ett krig – som deltagare, åskådare, drabbad – minns det för evigt och är alltid påverkad i sin världsbild och tilltron till samhället och människor. Det finns andra viktiga minnen. Som dagen då jag fick mitt första barn. Andra trevliga personliga minnen finns i min minnesbank.

Och 11 september.

Jag satt hemma och skrev den dagen. Kände mig trött och stel i kroppen. Gjorde en kopp cappuccino och satt på TVn, Euro News. En skyskrapa brann, det ena tvillingtornet. Reklam för en actionfilm, trodde jag. Då flög ett plan in i det andra tornet och jag förstod att det var ingen film.

Det var annat.

Jag höjde ljudet. Jag bytte kanal, bytte kanal och överallt var det samma bilder. Oavsett avståndet hade rökmolnen i World Trade Center trängts in i våra vardagsrum. Och det var inte behagligt.

Jag blev sittande vid TVn. Jag vågade inte ringa dottern vars dåvarande sambo var flygare och just då ute på rutten New York – Stockholm.

Jag tror att världen förändrades den dagen. Visst, den hade förändrat sig i flera gånger, jag minns t ex Cubakrisen – men detta var så påtagligt för oss som levde nu. Världens maktcentrum skakades inifrån. USA, som vi hade ropat vid krisens stund, var så sårbar. Världens tyngdpunkt vippade. ”Jag förstod inte att vi var så hatade” sa Oprah i sitt TV program. Jag tror hon uttryckte många amerikanares tankar. Jag är övertygad om att från denna stund började vi betrakta muslimer på annat sätt. Vilka var de? Varför tog de inte avstånd?

Vad lärde vi av det? Inget? Det är tio år sedan och världen är inte tryggare, fredligare eller säkrare. Kriget mot terrorn började med militära insatser i Afghanistan utan positiva resultat. Irak …mer. Den vanlige svensken ser det ganska begränsat, kanske vi flygkontroll när något olämpligt har hamnat i bagaget. För andra delar av världen är terror vardagsmat. Det är dock inhemsk befolkning i muslimska länder som oftast blir terrorns offer. När som helst kan du sprängas i bitar vid någon grönsaksmarknad i Pakistan eller Afghanistan. USA s försök att tukta världen med sina vapenbröder har inte lett till fred utan fortsatt osäkerhet. Just nu rättar vi till i Libyen. Vissa kallar det nykolonialism. Världens befolkning har alltid rört sig mot något de tror är bättre och de starkaste och driftigaste har tagit för sig. Förr slavar – nu olja. Förr invandring ut ur Europa till USA, till indianernas mark – nu trängsel i flyktingläger hos oss, kanske från de länder vi försöker befria.

Det känns som om vi inte kommit så värst långt som människor.

Eller är tanken om frihet och demokrati det som sakteligen vinner?

Var störtandet av Saddam ett budskap att folket i Irak kan bestämma själv? Är Iraks fria val en signal om demokrati till andra länder i området? Är rätten att få tycka vad man vill, surfa vart man vill och skriva vad man önskar värt bomberna, förstörelsen, dödsfallen? Eller är det ingen frihetskamp vi bedriver med USA i spetsen, utan vållar bara lidande, en hög lik och sprängda hus framkallad av begäret efter makt och pengar?

Finns det inga andra vägar? Finns det inga ledare med mänsklighetens väl i tankarna? Kan vi inget annat språk än vapnens?

Vi borde ha en stilla stund på 11 september. För att minnas alla offren från just 11 september, offren av alla andra terrorattacker utförda av grupper eller enskilda – som sist i Norge – och minns också alla de andra offren vi – medborgare på jorden – tagit livet av med bomber, vapen, vid något vi inte ens kallar krig utan rättvisa eller befrielse.