När Benh Zeitlin gör sin långfilmsdebut med hjälp av lilla Quvenzhané Wallis blir det en dundersuccé. Priserna har haglat över dem. Barnet – törs man säga svarta barnet – gör filmen till en bioupplevelse som man inte glömmer i första taget. Zeitlin har gjort en film utan pekpinnar och åsikter, som ger en dokumentär intryck. Det kanske delvis är det? I alla fall är filmen en historia som berör och man lämnar biosalongen skakig, som om man hade varit med i Hushpuppys liv, hjälplöst sett på och kunde inget göra. Hade de haft en insamlingsbössa i biografen för översvämningens offer hade den blivit full snabbt.

I träsklandet där människorna bor i sina skräpiga omgivningar, beredda att drunkna när som helst, där döden är ständigt närvarande, spriten flödar, stolthet gränsar till dumhet och armod är vardag, lever Hushpuppy med sin far, sin längtan efter en mor, ansvaret för fadern och naturen som jävlas. Hushpuppy, sexåringen, bär filmen tillsammans med sin sjuke far. Men det är Hushpuppy som imponerar, hon spelar inte, hon är. Hon funderar om hur tillvaron hänger ihop. Att allt omkring henne är sammankopplat på jorden har hon redan insett. Det är mer än de flesta av oss gör. Hon är en överlevare av stora mått. Jag kom på att tänka på den förbjudna figuren Lilla Hjärtat. Hushpuppy är hennes revansch.

”The beasts of the southern wild” är en tragisk berättelse med glimtar av ljus, om utanförskap och  samhället i förfall. Det har lyfts ut som poetisk, vacker, humanistisk, unikt … men det är inte unikt utan real tillvaro för många barn.  Jag ser alla de barn i Hushpuppy, som har det illa på olika sätt. Som försöker existera på de villkor de fått. Vars föräldrar har gett upp samhället och samhället i sin tur bryr sig inte.

Vissa påstod att de lämnade biosalongen lyckliga, vet inte hur de människorna fungerar. Vi kände sorg, dock inte uppgivenhet. Se filmen och få en tankeställare över livets skörhet.