Etikettarkiv: barn

Nattis? Nä – inför dygnet runt barnhem!

Publicerat av

Hur vill vuxna människor leva och bo? Jag tror att få av oss vill ha två bostäder att alternera med varannan vecka. Få skulle vilja byta ut sina arbetskamrater regelbundet. De flesta föredrar en egen samma säng och samma kvällsrutiner. Att arbeta på annan ort innebär traktamente för det anses kostsamt och besvärligt. Vi är vanemänniskor, i alla fall en stor del av oss.

Men barnen förväntas anpassa sig till ett nomadliv. Hos mamma, hos pappa, på fritids, dagis och nu även nattis. (Det är väl främst ensamstående föräldrar som efterfrågar nattis eller envisas par arbeta natt samtidigt?) Det blir inte många timmar till föräldrarna att dela på. Barnen förväntas att orka relatera till kanske hundratals personer på sina första år. Allt för att föräldrarna skall kunna arbeta med full styrka och både mamma och pappa får sin rättvisa del av barnens liv.

Hur mår barnen av denna karusell?

I min gamla hemstad var politikerna alltid framåtsträvande. Oftast regerade vänster och höger ihop. I Finland är det svårt att få ihop majoritetsstyre. Min mor skickade högar av urklipp som hon trodde intresserade mig. De hade öppnat en nattis. Det här var säkert 20 år sedan. Det fanns 5-6 platser. Inredningen var högklassig. Personalen välutbildad. Efter 6 månader la man ner projektet. Barnen visade oönskade symtom. De var oroliga och stannade i utvecklingen. Det barnet vars ensamstående mor – en sjuksköterska om jag inte minns fel – inte kunde få dagarbete fick en hemvårdare.

Kanske är nutidens barn annorlunda? De tål vad som helst? Det ser inte ut så eftersom larmrapporter om barnens psykiska hälsa dyker upp hela tiden. Vad gör vi för fel? Kanske måste vi erkänna att vår önskan om exakt jämlik samhälle där alla – även nyförlösta mödrar till späda barn – arbetar heltid för att vara jämlika, höja vårt BNP och sin egen materiella standard är en helt galen väg som inte alls leder till något vi uppfattar som gott liv.

Att leka är universellt

Publicerat av

bild: roligt att få hjälpa till

Barn vill leka med kompisar på sin lediga dag oavsett vart  i Världen de bor. Men barn i ”fattigare” länder ville också hjälpa till hemma och läsa läxor.  De prioriterade saker som var viktiga för dem och framtiden.

De svenska barnen drömde om att resa.

Varför ville de svenska barnen helst resa? Vad det av äventyrslust? Eller att det är lite fint att ha varit utomlands? Eller bara önskan att göra något tillsammans med familjen i stället att varje familjemedlem pysslar med sitt? På en resa är man mer ihop.

Att leka är universellt. På en resa med barnen kom vi till en by där befolkningen knappt hade kontakt med yttervärlden och nivån på deras tekniska utveckling var hantverk, jakt med pil och även samlandet av växter. Men flickorna och de mindre pojkarna hoppade tvist – tvinnad av växter – och de stora pojkarna sparkade boll. Mina barn fick genast vara med. De lärde bybarnen nya trix och tvärtemot. Trots noll förståelse för varandras språk kunde barnen umgås genom leken.

Kanske nutidens barn leker för lite och stirrar på en fyrkantig ruta för mycket? Kanske förstör vissa också barnens lekval genom sina rabiata försök att fostra fram en ny människa som varken är en kvinna eller man utan något mittemellan om ens det och har föga att göra med människornas lika värde?

Barnfonden genomförde undersökningen tillsammans med Childfund Alliance. Barnen som svarade var mellan 10 och 12 år, en majoritet kom från utvecklingsländer i Afrika, Asien och Latinamerika. Totalt deltog 4592 barn från 44 länder. Av dem kom 979 från åtta rika länder, där- ibland Sverige. Varje barn intervjuades individuellt.

Barn och gamla – de kostsamma grupperna

Publicerat av

Hur skall äldrevården fungera? Hur blev det så här illa eller var det så förut med men mediafolket drog inte fram eländet?

Det är egentligen simpelt att få äldrevården att fungera. Det viktigaste är utbildad vårdpersonal med utbildning i demens. De skall prata svenska och gärna det språk som de boende talar. Det finns eller borde finnas äldrevård på finska eller andra språk för den demente går ofta tillbaka till sitt ursprungsspråk.  Lönen skall vara attraktiv, inga bonusar utan just en lön som är skälig för detta arbete som är tungt, påfrestande, krävande. Sopgubbarna har rejält betalt för det är smutsigt och tungt. På en demensavdelning kan man bli drabbad av kräkningar, kiss och bajs, slag och hot, och de gamla kan också vara tunga och ovilliga att själva hjälpa till, upp från toaletten till exempel. Psykiskt är det påfrestande. Vårdpersonalen arbetar nära döden kan man säga och de flesta av oss har en negativ relation till döden. Att arbetet är också givande och tillfredställer ens yrkesambitioner borde vara självklart, inget man skall beakta med lönedumpning. Det skall vara tillräckligt med personal. Det pratas om minimibemanning men jag är inte säker att det vore lösningen. Men ingen skall arbeta ensam. Detta sattyg att rasterna fryser inne när man inte vågar lämna sin arbetskamrat ensam i röran skall inte finnas. Jag har fått skäll när jag gått från avdelningen under lunchen – det kunde ju hända något!  Det är oacceptabelt.

Arbestledarna bör komma från den praktiska vården och arbeta regelbundet där, inte bara sitta i en kontor och fylla papper.

Men personalen bör också lära sig att ställa krav, inte bara nöja sig. Det borde finnas yrkesstolthet även inom äldreomsorg. Det borde inte vara ett arbete man hoppar på när inget annat finns tillgänglig.

Varför blev det så illa i stället goda enheter förvaltade och drivna av de anställda eller bolag som i och för sig kan gå med vinst men erbjuder andra goda alternativ än den kommunala omsorgen?

Hur arbetet på äldreboenden organiseras, lönesätts och värderas beror också på hur vi värderar de äldre. Idag är ungdomskulturen rådande. Lönsam ungdomskultur då du skall vara vacker och konsumera. De som passerat 35 anses redan gamla. De äldre skall helst inte synas eller vara krävande utan snälla och högst märkas på bingo eller dragspelsafton och mors dag. De äldre syns inte i media annat än nu när äldrevården nagelfars. Snart är de åter glömda. Vi är osynliga, får ständigt nedsatt pension, skall helst arbeta och hålla oss friska tills döden – om nu någon ville anställa oss.

Det finns inte någon linje i samhället från födelse till död med samma värde trots olika åldrar där alla är lika viktiga för samhällets mentala och etiska utveckling. Hur vi och media benämner olika grupper har ofta en negativ klang. Först är vi kostnadskrävande barn vilka hindrar speciellt kvinnors yrkesutveckling,  vi går sedan i usel skola som kostar för mycket, blir unga arbetslösa vilka är till besvär eller i bästa fall unga karriärister med barn, helst avklarade med vänster hand så pensionen inte riskeras, sedan försvann vi som till ett svart hål uppdykande som kostsamma åldringar i 80 års ålder med blöjbehov. Och nu blev vi åter alldeles för dyra.

Samhället är avmoraliserat till en budget, konkurrens, sökan efter pengar, girighet utan en hållbar tanke om hur vi skall leva med varandra. Hur vi tar hand om de svagaste mäter samhällets moral och den är låg, har varit låg alltför länge. Skyll inte bara på Carema.