Vi kan bara blunda och ta honom som en unik ensam psykopat med galna idéer. Eller det enklaste: ropa att han är nazist.  Vi kan skjuta allt ifrån oss för vi är de goda. Jag tror dock att vi måste börja analysera oss själva och vårt samhälle och inte vara så blåögda och tro att allt är bra, alla är glada och alla vill leva i ett multikulturellt samhälle. Multikulturellt som inte ens existerar utan i våra samhällen finns öar av olika liv som knappt rör varandra. Jag ser det alldeles nära mig. Det är som att komma till ett annat land i vissa Stockholms förorter.

Det är en stor skillnad på invandring idag och i början på 60 talet då jag kom till Sverige. Då kom man över med finlandsbåten på morgonen och började arbeta dagen efter. Eller med flyktingmottagningen som utvald metallare och om två månader kunde man knagglig svenska, hade arbete och började spara pengar för köp av Volvo. Även då bildade man små kolonier men vi skilje oss inte nämnvärt från mängden.

Det fungerar inte så idag. Världen är totalt annorlunda. Vi är rörliga både kroppsligen och genom Internet. Det är folkvandringarnas och tankespridningens tid. De flesta vandrar till något annat land i Afrika eller bara över till närmaste gränsen. Svält och krig, bomber och katastrofer är vardagsmat. ”Oslo liknade Kabul” … skrev någon kolumnist. Så är världen för många – dagligen. Klimatflyktingarna som söker ett land att bosätta sig i brukar vi inte ens skriva om.

En del flyr till EU. Vill vi ha dem? Vill vi verkligen ha dem här? Har vi empati nog för denna folkvandring? Politikerna håller vackra tal om multikulturell, arbetsinvandring och papperslösas rättigheter men frågan är nog en axelryckning – kanske lite gnäll – för de flesta. Mediedrevet går en stund. Vi är konservativa, vill ha trygghet och allt som vanligt. Speciellt i Sverige är vi trygghetsnarkomaner. Se bara vad som klagas mest: Staten tar inte hand om oss och bidragen är inte stora nog.

Det känns som en brytningstid i världen på många sätt. Revolutioner, klimatförändringar, folkvandring, konkursmässiga stater…

Nu har Norden vaknat med en smäll men blir det mer än sorg av det? De unga som mist livet förtjänar mer.

Jag läste några kommentarer på youtube, ett av de här:

”I always believe in listening to those who? experience things first hand. I live in the middle of the eastern part of Oslo. Daily I experience being te only white person on a subway, a bus, in an elevator etc. I am frequently scared in my own country. This weeken, muslim gangs burned 14 cars in my neighbourhood. I can’t own a car even. I hate my own city, my own country and my own life. Non western imigrant are by far the biggest problem in my daily life.”

Det är en hård kritik.  Kan vi skylla på oförstånd? Jag tror inte det. Snarare är dessa unga förtvivlade över det som är påbackat på dem utan att de själva kunnat välja. Desorienterade i vår nya värld. Efter förtvivlan växer hatet. Efter det agerar vissa få. Vi kan inte bara fly från det hela längre och skylla på någon psykiatrisk diagnos hos en enda terrorist. Vårt samhälle har för stora avgrund mellan människor. Vi är alla skyldiga till det hända på något sätt. Vi som inte såg vår broder och hans förtvivlan. Vi som inte ser grannen som har flytt från ett land med kanske värre omständigheter vi ens kan tänka oss. Och de invandrare som kom, släpptes in men ble inte  bosatta i detta land på riktigt utan fortsatte det livet de nyss hade flytt ifrån, har sin del i bördan. Politikerna och den tredje statsmaktens, mediernas val av infallsvinkel att inte förglömma.

Han ville skicka ett budskap. Vi vill inte ha det fast nu är vi tvungna, det räcker inte att lägga fram blommor och tända ett ljus längre.  Nu måste vi rannsaka oss själva och våra politiker – inte bara Anders Behring Breivik.

Idag 22 juli 2016 undrar jag om någonting förändrades.