Etikettarkiv: äldreomsorg

Depression är en del av livet?

Publicerat av

Bild: minns vi dem?

”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.

Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.

Men maten på sjukhuset var oätlig.

Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården.

Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma.   Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat extra i.

Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång.

Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.

Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.

De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.

Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt  känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.

Vem har tid att lyssna på de äldre?

De gamla sinkar oss…

Publicerat av

”Jag vill inte flytta!” skrek den gamla tanten och höll i dörren men rullstolen rullade obevekligt vidare.

Hon var en riktigt gullig tant med visst minne kvar. Hon hade kommit till det privata boendet när hon inte kom ur sängen längre.  Hennes barn hade hittat henne så när de kom från Rivieran. Kommunen hade ingen lämplig plats ledig. Hon var uttorkad och virrig men glad och hon tackade personalen så det var nästan pinsamt.

Nu skulle hon flyttas igen efter tre månader. Hon hade börjat trivas riktigt bra. Hon åt och sjöng och ibland berättade hon historier från början till slut vilket inte var så vanligt i ett demensboende. Men nu skulle hon flyttas igen för kommunen önskade placera henne permanent i ett kommunalt boende.

Efter övertalning gick barnen med på detta.Det var säkert bäst för mamma. Och de skulle ju resa snart till Kanarieöarna … de hade inte tid med mamma.

Hon stoppades i färdtjänstbussen där hon fortfarande skrek ”jag vill inte flytta”.

Efter tre månader såg jag hennes dödsannons. Det var nog lika bra det. Nu kunde barnen resa fritt och slippa besvären. Kommunen hade sparat in en slant.

Sann historia? Ja. När våra föräldrar blir vårdbehövande har vi själva oftast gått i pension och fått en ny frihet att göra vad vi vill – i alla fall om vi är välbeställda. De gamla sinkar oss. Är det så vi känner? Är det så vi är inlärda att känna? Pappa Staten tar hand om oss genom att vi redan har betalt det i skatt. Staten får ta hand om det som sinkar oss: de gamla och barnen.

Jag tar en kommentar på Svd  av signatur Moder Theresa som  säger allt.

Gamlingar har lägre status än alla andra; familjer, barn, arbetande, arbetslösa, studenter, tonåringar, svenskar, invandrare, ligister, sjuka, inbillningssjuka, assistansbehövande som inte kollas så noga, brottslingar, fängelsekunder, kulturarbetare, cyklister, fotbollshuliganer, fotbollsspelare…….ALLA är mycket viktigare än våra gamla. De får skylla sig själva om de inte kan ta hand om sig bättre. Byggt upp landet? Bah – det har sossarna gjort. Ju.

PS tanten i bilden är min mor och hon hade  ett bra äldreboende dit hon flyttade vid 93..

Den moderna ättestupan – som vårbiträde i två äldreboenden i Stockholmstrakten.

Publicerat av

Jag har arbetat extra som outbildad vårdbiträde. Det ena var ett kommunalt boende där vi började spara. Den gamle – mycket duglig just i vårdfrågor – chefen flyttades någonstans och den nya chefen hade ett nytt mantra: budget. Blöjorna – vilka nu är mera än beryktade – byttes till billigare (sämre) sort. Vittvätten skickades inte längre till tvättavdelningen utan vi skulle tvätta allt själv. Aktiviteterna slopades, vi skulle aktivera de boende själv. Vid sjukfall ringdes ingen extra personal in den första dagen. På kvällen var vi två som skulle dela ut medicin, kvällsfika och lägga 16 personer samt städa efter middagen. Det gällde att ha snabba ben.

Ovanpå detta hade de boende skabb men behandlingen dröjde.

Vi höll på att kollapsa.

Men bara  jag klagade och det slutade med att jag fick inga mer timmar. Hon som kom efter mig kunde ingen svenska men alla kan ju engelska speciellt 80-90 åriga gamla damer.

Det andra stället var Carema och lönen var en hel tia i timmen över kommunens. Många anställda var invandrare utan utbildning och med begränsade svenskkunskaper. Det kanske inte gör så mycket tänker ni när de dementa inte längre har kontroll över sin tillvaro. Det är tvärtom, språket blir ännu viktigare när minnet sviktar.

Det var allsköns folk som jobbade på detta ställe. En nästan färdig kemist, en nationalekonom, en sjuksköterska, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik och sedan jag, kurator med forskarutbildning. Ja, det fanns förstås undersköterskor också och sjuksköterska samt en läkare som kom ibland. Läkaren var dessutom en pärla som minskade allas lugnande medel och annat som de gamla behandlas år efter år utan större anledning.

Men spara skulle vi, inte genast, men en ny chef installerades och ett sparprogram infördes.

Varje arbetspass började en kvart senare så vi kunde spara lite pengar. Ibland innebar det att ingen fanns på avdelningen utan – ja någon från en annan avdelning hade koll. De som kom och städade en gång i veckan försvann. Vi skulle laga själva middagsmat vilket innebar soppa på pulver varannan och gröt varannan dag. Det fanns inte tid eller ingredienser för mera avancerade saker. Vi på vår avdelning vägrare. Nu råkade jag vara matintresserad och jobbade oftast med en lika matintresserad så vi började laga mat på helgerna i stället, fisk ena dagen, kött den andra. En efterrätt som inte var kräm från pulver. Det var stressig men tänk vad alla åt. Vi fick sluta med det snabbt. Maten blev för dyr.

Sparniten fortsatte. Varje öre räknades. Några av de gamla dog –  de flesta som hamnar i ett äldreboende går därifrån till graven – men ingen hann ens hålla dem i handen. Det omorganiserades ständigt. Nya chefer styrde. Jag fick sluta med några andra.  Vi klagade för mycket. En av pärlorna tog tidig pension. Vissa utbildade sig och bytte arbete.

Fakta: Kostnaden för all omsorg om äldre och funktionshindrade var 151 miljarder kronor 2010. Av det stod privata företag för 21,1 miljarder kronor, enligt SKL. Så kommunen är den stora vårdgivaren vilket ibland glöms bort när man nagelfar vården.

Regeringen ger i uppdrag till Socialstyrelsen att reda ut om det finns några skillnader i kvalitet mellan privat och offentlig omsorg.

– Vi vill gå till botten med det här, säger äldreminister Maria Larsson vid en presskonferens.

 Bild: kapellet i Staloluokta vid molnigt väder.

En kväll med döden som sällskap på mitt extraknäck hos Carema

Publicerat av

Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt.