Etikettarkiv: äldreomsorg

Depression är en del av livet?

Publicerat av

Bild: minns vi dem?

”Har han inga mediciner?” sa sjuksköterskan. Nej, gubben har inga mediciner, svarade jag. När jag hade åkt hem från avlastningsboendet där gubben skulle vara en vecka ringde de åter. Nästa sjuksköterska undrade vart medicinlistan var. Inga mediciner. Först på tredje samtalet trodde de på mig.

Ja, visst hade sjukvården försökt medicinera honom. På sjukhuset – hans första besök där – gav de snabbt något lugnande som gjorde gubben grinig, jävligt grinig. Inte konstigt, han var tidigare så lugn att han skulle behöva retas upp lite i stället. Efter en mild utskällning togs pillren bort och de fick försöka hålla sig till antibiotika på grund av infektion han var intagen för. Varför skulle de droga ner en tidigare frisk och pigg 80 åring med infektion? Bara för att han var gammal? Av slentrian, bäst att bara ge något? Ja, de tyckte han kanske åt bättre om han var medicinerad med något lugnande.

Men maten på sjukhuset var oätlig.

Ordet medicin är nog det mest använda ordet inom äldrevården.

Dela ut medicin är ett av de viktigaste arbetsmomenten om inte det viktigaste. Vad är sjukdom och behov eller biverkning kan vara svårt att bedöma.   Träffade en läkare på ett demensboende som försökte rensa i medicinlistorna när nya boenden flyttade in. En av dem åkte sedan hem. Hon var inte dement även om hon flyttade in på grund av det. Hon var i övermåtta medicinerad. Några blev alltför livliga och personalen klagade. Orden: ”hon måste få något lugnande” var vanliga i de äldreboenden jag arbetat extra i.

Många blir nedstämda och deprimerade som äldre, sägs det. Kanske är det i viss mån normalt? Arbetslivet är slut. För många har arbete varit den största biten av livet, rena arbetslinjen. Livet är levt på många punkter. Livets slut närmar sig. Tankarna om hur det var under åren är inte alltid glada. Livet kan vara en besvikelse och som gammal, kanske sjuk, är det inte mycket man längre kan rätta till. Personer omkring en avlider. Flera viktiga personer nära mig har avlidit de senaste åren, några inte ens i pensionsålder. Det väcker sorg och även oro, speciellt när man själv blir den äldsta i familjen. Min tur nästa gång.

Det brukar också bli ganska lite av det man drömde om. Ibland var även oddsen sämre, livets möjligheter är definitivt inte fördelade rättvist. Ibland var drömmarna större än förmågan. Så mycket man drömde om att göra! Fint yrke. Lyckligt gift. Man skulle vara den bästa modern/fadern, stolt över ungarna och sedan de gulliga barnbarnen. Man skulle vara en medelpunkt i släkten, i alla fall en uppskattad person. En dag skulle man vara lite framgångsrik, kanske välbeställd, ja, lyckad helt enkelt. Man skulle resa, se pyramiderna eller djur i Afrika, någon paradisö eller göra en viktig insats i världen. Framgång i konstnärligt skapande, inte bara strumpor till barnen. Man skulle ha liksom funnits till på något extra sätt.

Till sist blir man ensam och det tär på sinnet. De gamla ryms inte i livets jäktiga schema. Det var ganska lite besök av anhöriga i de äldreboenden jag har arbetat i. Kanske kom det en samlad trupp på mors dag och födelsedagen samt före julen. Kontakten med de äldre som inte längre klarar sig själv, är lämnad till den offentliga vården, ofta utövad av invandrartjejer med bristfällig svenska. Våra gamla är verkligen integrerade! Känslan att bli en börda kan göra vem som helst deprimerad.

De flesta av oss är snart glömda för andra än de allra närmaste. Se bara på skyltarna på kyrkogården” graven sköts av kyrkogårdsförvaltningen” eller uppmaningar att ta kontakt med samma eftersom ingen längre besöker och betalar graven. Livet idag har en snabbare takt än bara 100 år sedan. Vi hinner inte se bakåt i släktleden.

Alla har haft drömmar. En del blev inte sanna. Att acceptera livets gång och sin egen oförmåga är inte alltid lätt. Kanske har depression en berättigad del i våra liv och den botas inte av piller utan av eftertanke? Att få bara prata om sitt liv och se det positiva är säkert bättre hjälp för många äldre än mediciner. Att få besök även om man inte längre riktigt  känner den besökande är en ljuspunkt. Att bli lyssnad, bekräftad och respekterad räcker långt.

Vem har tid att lyssna på de äldre?

De gamla sinkar oss…

Publicerat av

”Jag vill inte flytta!” skrek den gamla tanten och höll i dörren men rullstolen rullade obevekligt vidare.

Hon var en riktigt gullig tant med visst minne kvar. Hon hade kommit till det privata boendet när hon inte kom ur sängen längre.  Hennes barn hade hittat henne så när de kom från Rivieran. Kommunen hade ingen lämplig plats ledig. Hon var uttorkad och virrig men glad och hon tackade personalen så det var nästan pinsamt.

Nu skulle hon flyttas igen efter tre månader. Hon hade börjat trivas riktigt bra. Hon åt och sjöng och ibland berättade hon historier från början till slut vilket inte var så vanligt i ett demensboende. Men nu skulle hon flyttas igen för kommunen önskade placera henne permanent i ett kommunalt boende.

Efter övertalning gick barnen med på detta.Det var säkert bäst för mamma. Och de skulle ju resa snart till Kanarieöarna … de hade inte tid med mamma.

Hon stoppades i färdtjänstbussen där hon fortfarande skrek ”jag vill inte flytta”.

Efter tre månader såg jag hennes dödsannons. Det var nog lika bra det. Nu kunde barnen resa fritt och slippa besvären. Kommunen hade sparat in en slant.

Sann historia? Ja. När våra föräldrar blir vårdbehövande har vi själva oftast gått i pension och fått en ny frihet att göra vad vi vill – i alla fall om vi är välbeställda. De gamla sinkar oss. Är det så vi känner? Är det så vi är inlärda att känna? Pappa Staten tar hand om oss genom att vi redan har betalt det i skatt. Staten får ta hand om det som sinkar oss: de gamla och barnen.

Jag tar en kommentar på Svd  av signatur Moder Theresa som  säger allt.

Gamlingar har lägre status än alla andra; familjer, barn, arbetande, arbetslösa, studenter, tonåringar, svenskar, invandrare, ligister, sjuka, inbillningssjuka, assistansbehövande som inte kollas så noga, brottslingar, fängelsekunder, kulturarbetare, cyklister, fotbollshuliganer, fotbollsspelare…….ALLA är mycket viktigare än våra gamla. De får skylla sig själva om de inte kan ta hand om sig bättre. Byggt upp landet? Bah – det har sossarna gjort. Ju.

PS tanten i bilden är min mor och hon hade  ett bra äldreboende dit hon flyttade vid 93..

En kväll med döden som sällskap på mitt extraknäck hos Carema

Publicerat av

Ellen ligger för döden. Ingen hinner sitta hos henne. Ibland springer någon in och försöker ge henne vatten ur en pipmugg. Vi som arbetar har ju de andra gamlingarna att ta hand om. Hon har inga anhöriga. Gode mannen har bara sett hennes räkningar de senaste sju åren.

Ellen var min favorit. En ettrig 93 – årig dam med egen vilja och rikt liv bakom sig men även tunga minnen från krigstiden som hon har försonats med. Jag smiter från min avdelning en stund och lämnar min arbetskamrat ensam med 8 boenden. Hon säger att det är OK.  Ellen har inte öppnat ögonen på två dygn. Livet, som inte är mer än en skugga, håller henne kvar med en tunn tråd. Hon andas tungt och stötvis. Jag tar i hennes hand och talar till henne.

Hastigt öppnar hon ögonen. Hon griper hårt i min hand. Munnen går men inga ord kommer ut. Vad säger vi till en döende person? Inte kan jag säga att det blir bra. Eller?

Jag ser att hon är ängslig. Jag håller om henne. Jag lovar att den himmelske fadern tar hand om henne. Hon behöver inte vara rädd. Inte vet jag om hon är religiös men vid dödens port blir vi alla troende på något sätt.

Hon sluter sina ögon och släpper min hand. Jag sätter på ett band hennes favoritmusik. Sedan skyndar jag tillbaka till min avdelning.

Under natten dör hon. Ensam, utan att någon hann hålla henne i handen. För döden behövs ingen extrapersonal hos Carema. Det är en normal händelse. Vi har frågat men fått nej. På morgonen meddelar chefen att rummet bör städas ut snabbt så att en ny boende kan flytta in. Det är kö. Vi får tränga in Ellens grejer till ett proppfullt förråd tills gode mannen tar reda på dem. Inga minnesstunder. Inga frågor om hur personalen mår. De kanske tyckte om den döde? Det kanske var personalen som var hennes närmaste?

Den svenska rationaliteten med pengarna främst är styrande för dagens vård. Kom bara inte och fäll en tår över en död gamling i ett äldreboende.

Jag vet inte vart hon får sin sista vila. Gode mannen kommer aldrig. Kläderna hänger kvar och tar plats tills någon i samma storlek flyttar in och behöver kläder.

En och annan transporteras in med tillhörigheterna i en plastkasse, vräkt ur en lägenhet vars innehåll har supits upp. Att vara gammal är inte vackert alla gånger.

PS. Ellen är fingerat namn och just detta boende är nedlagt.

Barn och gamla – de kostsamma grupperna

Publicerat av

Hur skall äldrevården fungera? Hur blev det så här illa eller var det så förut med men mediafolket drog inte fram eländet?

Det är egentligen simpelt att få äldrevården att fungera. Det viktigaste är utbildad vårdpersonal med utbildning i demens. De skall prata svenska och gärna det språk som de boende talar. Det finns eller borde finnas äldrevård på finska eller andra språk för den demente går ofta tillbaka till sitt ursprungsspråk.  Lönen skall vara attraktiv, inga bonusar utan just en lön som är skälig för detta arbete som är tungt, påfrestande, krävande. Sopgubbarna har rejält betalt för det är smutsigt och tungt. På en demensavdelning kan man bli drabbad av kräkningar, kiss och bajs, slag och hot, och de gamla kan också vara tunga och ovilliga att själva hjälpa till, upp från toaletten till exempel. Psykiskt är det påfrestande. Vårdpersonalen arbetar nära döden kan man säga och de flesta av oss har en negativ relation till döden. Att arbetet är också givande och tillfredställer ens yrkesambitioner borde vara självklart, inget man skall beakta med lönedumpning. Det skall vara tillräckligt med personal. Det pratas om minimibemanning men jag är inte säker att det vore lösningen. Men ingen skall arbeta ensam. Detta sattyg att rasterna fryser inne när man inte vågar lämna sin arbetskamrat ensam i röran skall inte finnas. Jag har fått skäll när jag gått från avdelningen under lunchen – det kunde ju hända något!  Det är oacceptabelt.

Arbestledarna bör komma från den praktiska vården och arbeta regelbundet där, inte bara sitta i en kontor och fylla papper.

Men personalen bör också lära sig att ställa krav, inte bara nöja sig. Det borde finnas yrkesstolthet även inom äldreomsorg. Det borde inte vara ett arbete man hoppar på när inget annat finns tillgänglig.

Varför blev det så illa i stället goda enheter förvaltade och drivna av de anställda eller bolag som i och för sig kan gå med vinst men erbjuder andra goda alternativ än den kommunala omsorgen?

Hur arbetet på äldreboenden organiseras, lönesätts och värderas beror också på hur vi värderar de äldre. Idag är ungdomskulturen rådande. Lönsam ungdomskultur då du skall vara vacker och konsumera. De som passerat 35 anses redan gamla. De äldre skall helst inte synas eller vara krävande utan snälla och högst märkas på bingo eller dragspelsafton och mors dag. De äldre syns inte i media annat än nu när äldrevården nagelfars. Snart är de åter glömda. Vi är osynliga, får ständigt nedsatt pension, skall helst arbeta och hålla oss friska tills döden – om nu någon ville anställa oss.

Det finns inte någon linje i samhället från födelse till död med samma värde trots olika åldrar där alla är lika viktiga för samhällets mentala och etiska utveckling. Hur vi och media benämner olika grupper har ofta en negativ klang. Först är vi kostnadskrävande barn vilka hindrar speciellt kvinnors yrkesutveckling,  vi går sedan i usel skola som kostar för mycket, blir unga arbetslösa vilka är till besvär eller i bästa fall unga karriärister med barn, helst avklarade med vänster hand så pensionen inte riskeras, sedan försvann vi som till ett svart hål uppdykande som kostsamma åldringar i 80 års ålder med blöjbehov. Och nu blev vi åter alldeles för dyra.

Samhället är avmoraliserat till en budget, konkurrens, sökan efter pengar, girighet utan en hållbar tanke om hur vi skall leva med varandra. Hur vi tar hand om de svagaste mäter samhällets moral och den är låg, har varit låg alltför länge. Skyll inte bara på Carema.