Jag har arbetat extra som outbildad vårdbiträde. Det ena var ett kommunalt boende där vi började spara. Den gamle – mycket duglig just i vårdfrågor – chefen flyttades någonstans och den nya chefen hade ett nytt mantra: budget. Blöjorna – vilka nu är mera än beryktade – byttes till billigare (sämre) sort. Vittvätten skickades inte längre till tvättavdelningen utan vi skulle tvätta allt själv. Aktiviteterna slopades, vi skulle aktivera de boende själv. Vid sjukfall ringdes ingen extra personal in den första dagen. På kvällen var vi två som skulle dela ut medicin, kvällsfika och lägga 16 personer samt städa efter middagen. Det gällde att ha snabba ben.
Ovanpå detta hade de boende skabb men behandlingen dröjde.
Vi höll på att kollapsa.
Men bara jag klagade och det slutade med att jag fick inga mer timmar. Hon som kom efter mig kunde ingen svenska men alla kan ju engelska speciellt 80-90 åriga gamla damer.
Det andra stället var Carema och lönen var en hel tia i timmen över kommunens. Många anställda var invandrare utan utbildning och med begränsade svenskkunskaper. Det kanske inte gör så mycket tänker ni när de dementa inte längre har kontroll över sin tillvaro. Det är tvärtom, språket blir ännu viktigare när minnet sviktar.
Det var allsköns folk som jobbade på detta ställe. En nästan färdig kemist, en nationalekonom, en sjuksköterska, en förskollärare, en städare, en buddhistmunk, en massör, en hudterapeut, en frikyrkopräst, en ridlärare, en hårfrisörska, en arbetslös ingenjör i rymdfysik och sedan jag, kurator med forskarutbildning. Ja, det fanns förstås undersköterskor också och sjuksköterska samt en läkare som kom ibland. Läkaren var dessutom en pärla som minskade allas lugnande medel och annat som de gamla behandlas år efter år utan större anledning.
Men spara skulle vi, inte genast, men en ny chef installerades och ett sparprogram infördes.
Varje arbetspass började en kvart senare så vi kunde spara lite pengar. Ibland innebar det att ingen fanns på avdelningen utan – ja någon från en annan avdelning hade koll. De som kom och städade en gång i veckan försvann. Vi skulle laga själva middagsmat vilket innebar soppa på pulver varannan och gröt varannan dag. Det fanns inte tid eller ingredienser för mera avancerade saker. Vi på vår avdelning vägrare. Nu råkade jag vara matintresserad och jobbade oftast med en lika matintresserad så vi började laga mat på helgerna i stället, fisk ena dagen, kött den andra. En efterrätt som inte var kräm från pulver. Det var stressig men tänk vad alla åt. Vi fick sluta med det snabbt. Maten blev för dyr.
Sparniten fortsatte. Varje öre räknades. Några av de gamla dog – de flesta som hamnar i ett äldreboende går därifrån till graven – men ingen hann ens hålla dem i handen. Det omorganiserades ständigt. Nya chefer styrde. Jag fick sluta med några andra. Vi klagade för mycket. En av pärlorna tog tidig pension. Vissa utbildade sig och bytte arbete.
Fakta: Kostnaden för all omsorg om äldre och funktionshindrade var 151 miljarder kronor 2010. Av det stod privata företag för 21,1 miljarder kronor, enligt SKL. Så kommunen är den stora vårdgivaren vilket ibland glöms bort när man nagelfar vården.
Regeringen ger i uppdrag till Socialstyrelsen att reda ut om det finns några skillnader i kvalitet mellan privat och offentlig omsorg.
– Vi vill gå till botten med det här, säger äldreminister Maria Larsson vid en presskonferens.
Bild: kapellet i Staloluokta vid molnigt väder.
