Etikettarkiv: äldre personer

Gå ut, när du än kan.

Publicerat av

Är du äldre, med eller utan ålderskrämpor, än boende hemma med något så när självständigt liv. Då tycker jag att du ska gå ut. Njut av sommaren. Ar glad över hösten som kommer. Stå ut med ruskvädret.

För, hamnar du i ett boende på grund av rörelsehinder, demens eller sjukdom som kräver hjälp får du vara glad om du ser ett träd genom fönster. Du har en stor chans att bli inlåst och inte kunna gå ut.

Det är inte så att någon vrider om nyckeln till ditt rum men möjligheterna att gå ut blir så små att i praktiken är du inlåst. Och dörrarna ut från särskilda boenden är faktiskt låsta med kod. Det är bristen på tid. Att ingen hinner hjälpa dig ut blir det nya normala. Dessutom är det bara 54% av boendena I landet som har egen trädgård. Kanske hamnar du I ett boende med en grön plätt mellan höghusen. Det kallas trädgård.

I ett av de äldreboenden jag knäckte extra – det är länge sedan på 2000 talet, men situationen tycks inte ha förändrat sig – fanns en 75 år gammal dam, dement men än rörlig. Hon hade sin enda anhörig i någon annan stad. Denne ringde dagligen och ställde samma fråga: Hur många minuter hade hans anhöriga fått vara ute och promenerat. Det var tydligen det bästa den gamla damen visste fast hon inte kunde säga det.

Vi försökte gå ut med damen och ta med någon i rullstol också men tiden räckte sällan till.

En regnig helg jobbade jag två lång pass 8 – 21. När mannen ringde sa jag vänligt att det var dåligt väder så vi gick inte ut . Då sa han att ni har väl paraplyer. Nej, det hade vi inte, varken lust eller paraplyer.

Huset var ett femvåningshus. Ta ut några personer med en hiss som tog en rullstol och en vårdare till bakgården som inte hade plan yta mer än någon meter, eller till gatan för att sedan komma till en promenadstig med grus (köra gamla rullstolar på ett grusväg är tungt). var lågt prioriterat. Att lämna en medarbetare ensam med resten av de boende för att gå ut med en person var inte okej, tyckte vi.

Tiden räckte inte till. För 8 boenden per avdelning vilka alla behövde hjälp med hygien, kläder, blöjor, mat, medicin, ja allt samt städning av rummen, all tvätt, mottagandet av varor som kom, värma mat, skala potatis, bre mackor, koka kaffe, duka, servera, mata… dokumentation, då och då sitta som dödsvakt. Vi var 2 personer, men vissa timmar ensamarbete, vi som aldrig fick ledig lunch och gick hem med usel samvete. Så i verkligheten var personalen 1,75 personer och på natten 0,25 per 8 gamla.. Så utevistelser var ett undantag någon vacker sommarsöndag.

Inte av illvilja och lathet utan av tidsbrist och för få personal.

Jag tog ut en piggare gubbe någon gång för att se på bilar på den stora parkeringen nära huset. Han hade varit bilförsäljare. Vad han var glad! Han kom ihåg namn på bilar, de äldre.

Sedan slutade jag extraknäcka. Halvår före min planerade pension vid 67 år blev min sambo sjuk och som följ dement. Jag slutade arbeta och tog hand om honom. Jag fick bekanta mig med Kommunens utbud av avlastningsboenden. Ja, det är en plats som råkar vara ledig, inte samma varje gång. Ibland bra, ofta bottennapp. Det kan vara ett rum som inte ens var möblerad med annat än en säng. Gå ut? Glöm det.

Ett ställe där Kommunen avvisade tillfälligt avlastningsboende för min sambo var i fjärde våningen I ett vanligt bostadshus där företaget hade köpt hela våningsplanet. En hiss. Ute var det en gata.

Nära centrum i min kommun finns serviceboende/demensboende med 2 x 9 våningar men flera som bor där är än piggare, och går ut själva. Det finns en liten gård . Den lilla plätten mellan två höghus med bord och stolar är väl använd. Men om alla skulle gå ut vore det ett stående massmöte.

Längre, längre bort finns ett mastodontbygge. Jag vet att hissarna, balkongerna och utgången är låsta. Tur det, byggnaden ligger inklämt mellan två trafikerade gator. Ja, det finns lite gräsmatta bakom. Jag hoppas det inte har räknats som bra utemiljö.

Balkonger då? På en balkong sätter man inga dementa ensam med en kaffekopp. Rullstolsbundna ryms inte alltid på de små balkongerna i äldre hus.

Ute på landsbygden kan det vara bättre, lägre hus och grönt mellan.

Visst finns det bra boenden i stan också fast vi råkade bara på en. Ett (1) demensboende av sex som min sambo vistades i en – två veckor som avlastning max en gång i halvåret var envåningshus och hade en liten trädgård med staket runt som man kunde själv gå ut till. Ja, det är nedlagd, för dyrt.

Får du plats i ett äldreboende/demensboende är det när du inte längre klarar dig med hemtjänst. Det är ofta de sista åren av livet. Som dement och flyttad till en obekant plats går du nog ingenstans.

Men, vissa gamlingar lyckas smita ut. På ett boende fanns en glad rymling. En gammal man som var ofta på rymmen. Han kunde gå flera kilometer iväg. Ingen reagerade ute fast han gick I tofflor och bararmad I vinterkylan. Hur kom han ut? Även om han var dement hade han bra fysik och hade vissa minnen kvar och det var siffror. Han hade jobbat något med räkenskaper att göra. Han satt sig nära dörren och såg hur personal tog sig ut. Sedan slog han samma kod. Eftersom ingen kunde tro så smarta drag kom han ut lite då och då.

Men eftersom han alltid gick vilse kom han åter till boendet med en polis. Någon gång hittades han av personal på väg hem.

Sedan såg en person hur han slog koden. Ett skydd anordnades som täckning, koden ändrades, stolarna nära flyttades och så hans uterundor var slut.

Så, se till att gå ut när du än kan.

Nu finns resultatet av en omfattande kartläggning av utemiljöer vid landets samtliga 2036 särskilda boenden. Den har genomförts via en systematisk granskning av ritningar och kartor, och visar att många äldre personer saknar tillgång till utemiljöer, bland annat till uteplatser, balkonger och uterum. Likaså saknar personalen vid dessa boenden en utemiljö för återhämtning under raster. Hälften av boendena saknar trädgård.

Vad som räkna som trädgård I storlek och plantering vet jag inte. Gräsplan mellan husen? Hoppas inte.

96 procent av alla särskilda boenden har trots allt tillgång till någon form av trädgård, men i nära hälften av dessa fall delas trädgården med andra aktörer såsom skola, daghem, studentbostäder eller allmännyttan,

Den stora frågan är dock: hinner personalen hjälpa ut de gamla som behöver hjälp och vara ute med dem?

Bättre borde vi kunna. Men det beror helt på hur vi värderar de gamla. Det känns som om politiker ser sig som evigt unga, aldrig i behov av äldreomsorg. De själva blir inte dementa heller. Och i praktiken är det svårt att trolla fram en trädgård efteråt i en tätort med höga hus på varann. Inte heller nog med personal för hjälp till utevistelser.

Ny kartläggning: Så ser utemiljön ut

https://tt.omni.se/aldre-svenskar-tvingas-stanna-inomhus/a/LMVVvq

https://gupea.ub.gu.se/handle/2077/85354

PS. Idag 9/8 i massmedia:
Socialstyrelsens statistik från 2024 visar att 23 procent av personer över 75 år tar antidepressiva. Bland personer över 85 år är det ännu vanligare – var tredje använder dessa läkemedel. Enligt Johan Fastbom, professor i geriatrisk farmakologi, och medicinsk sakkunnig på Socialstyrelsen, beror det på att depression är vanligare bland äldre, men även ensamhet och sjukdom kan spela in.

Jag skulle vilja veta hur stor del av dessa bor i ett särskilt boende för äldre.

Bild; Dick ute på en av våra utflykter.

Var framtiden bättre förr – något om 30 – talet.

Publicerat av

Det påstås att 30 talet är  nära. De som menar detta tänker dock inte på depressionen, Ådalen eller planeten Pluto utan syftar på de nationalistiska rörelserna åt högerhållet och jämför dessa med nazismen. Att vara fosterlandsälskare är olämpligt i globalismens tid. Att bevara något av Europa för européer ses som obefogat. Befolkningsförändringar med syftet att förvandla Europa från den västerländska kristna civilisationen till annat, låt oss kalla det multikulturellt fast vi vet att det handlar mest om islamisk påverkan, slätas över av politiker.

Vi måste leva med Islam som en maktfaktor i Europa ungefär som vi godtog länge nazismen som lämplig förändringsfaktor tills det kostade för mycket. Sker det så med islamismen är än en öppen fråga.

Risken att bli kallar rasist är dock överhängande …. Så, jag lämnar det för tillfället och funderar över 30 – talister allmänt, personer födda under 30 tal.

Är vi på väg till det nya 30 – talet är dock en intressant fråga. Går allt runt bara i nya  putsade varianter?

Hur var livet för dem som föddes på 30 – talet, gruppen vi sällan hör något ifrån? Det är så tyst om människorna födda på 30-talet, nu i åldern 80 – 89. 30- talister kallas inte ens 30 – talister, bara av mig här. De kanske hamnade i skuggan av de många födda på 40 – talet?

De födda på 30 – talet är än ca 423 800 personer, så antalet är inte försumbart bara intresset för dem. Dessa personer som politiker sällan anser vara annat än kostnad. Men majoritet bor än hemma, kanske med insatser som hemtjänst eller hjälp från anhöriga. Ca 35 200 bor i särskilt boende för äldre. De är inte så många, ungefär som de  35 369 ensamkommande som sökte asyl 2015. Attityden är dock skild till dessa två grupper.

Senast sa vår Finansminister de gamla, i pensionsålder, vara orsaken till behovet av högre skatt. Ingen demonstrerar och få skriver ilskna inlägg om gamla människor vars vård är undermålig och pension bara skit. De gamla är ointressanta, tills man själv hamnar i gruppen.

Födda på 30 talet är en förhållandevis liten grupp. Barnafödande nådde låg nivå under 1930-talet. Vissa samhällsgrupper fick fortfarande många barn men medelklassfamiljerna valde att skaffa få barn. Preventivmedel var dock kriminellt. Förbudet gällde fram till 1937–38 då det blev lagligt att använda, upplysa om och sälja preventivmedel. 1938 blev också abort lagligt men med begränsningar.

Kvinnor födda 1930 – 1939 hade en låg sysselsättningsnivå eftersom många var hemmafruar, främst medan barnen var små. Hemmafrufällan? Det räckte i regel med en lön på den tiden men något lyx var det inte. När barnen klarade sig själva gick kvinnor till arbete. De med högre utbildning kunde ha barnflickor och annan hushållshjälp. Att ta hand om ett hushåll var då så mycket tyngre än idag. Moderniteter som tvättmaskin, elspis eller ens rinnande vatten var inte tillgängligt för alla. Att odla potatis och annat grönt ingick i ”hemmafrusysslorna”.

30 talet började i ekonomisk depression efter börskraschen i USA 24 oktober 1929 som påverkade världens ekonomi, därefter Kreugerkraschen 1932. Arbetslöshet ökade. Socialdemokratiska regeringen satsade på nödhjälpsarbeten. Jordbruk var än en huvudnäring. Flera av bönderna var småbönder. År 1932, då antalet jordbruksföretag var som störst i Sverige, fanns totalt 428 600 stycken jordbruk  i riket varav 121 200 brukade bara 2 hektar åkermark eller mindre. En och annan ko, höns och en gris fanns också. 2 hektar! Idag är det knappt en hobby.

Folk dog ännu i tuberkulos, var sjuka i påssjuka, vattkoppor, mässling och röda hund, de som kallades barnsjukdomar. Det vaccinationsprogram som idag når nästan alla barn fanns inte. Diabetes var som ett dödsbud. Penicillin kom först efter krigsåren. Medellivslängden var 1930 ca 65 år.

30 – talisterna började arbeta tidigt, oftast direkt efter skolgång. Skolbarnen gjorde sitt redan i skolan. ”Potatislov” på hösten innebar att man var behjälplig för ortens bönder i att ta upp potatisen. En del skolor  hade eget potatisland. Inte så dum idé. Barndom var kortare, vuxenlivet började vid skolslut för de flesta. Konfirmation och långbyxor, då var man en man, sa någon.

7-årig folkskola lagstadgades 1936 och från 1950-talet började 8-årig folkskola. Få gick till läroverket och sedan vidare till Universitet. Studenterna arbetade ihop sina studiemedel, fick stipendier eller från föräldrarna. Jag vet ett fall då hela byn samlade pengar så den begåvade fattige pojken vars mor dog i tuberkulos kunde studera i Läroverket. Idag har alla möjlighet till skattefinansierad 12 års skolgång, infört 1971.  

30 talet märktes av krig, Hitler och nazismen.  Först Spanska inbördeskriget 1936 – 1939, där en del svenskar deltog eller bidrog och sedan utbrottet  av andra Världskriget 1 sept. -39. Sovjetunionen anföll Finland -39 och även svenskar reste till broderlandet för att försvara det. Även om Sverige höll sig undan själva andra världskriget genom viss välvilja mot Tyskland påverkade det livet.

Min sambo var född 1930. I hans hem på landet sågs kriget mest på tidningssidor, viss militär aktivitet och av varubrist. Oro över tyskt anfall var dock ständig närvarande trots Regeringens taktik. Barn i hans by var oroliga att Hitler skulle komma och döda dem, berättade min sambo. Barn fantiserade om vilka hjältedåd de skulle göra om tyskarna kom till byn.

Att äga en bil var sällsynt. Bara de rika kunde ha en privatbil. I början av 30 talet räknade man ca 20 500 motorfordon i riket. Först efter -50 blev bilen mer allmän. Bild av en leende ung man lutande mot sin nya bil, gärna en flicka bredvid finns i många gamla fotoalbum. Eller hela familjen på gröngräset på picknick med bilen på bakgrunden. Villa, Volvo, vovve dröm började blomstra.

Socialdemokraterna styr Sverige, tillsammans eller med stöd av Bondeförbundet/Samlingsregering. Det är det socialdemokratiska folkhemmet som 30-talets arbetare byggde upp.

Vad ville 30 – talister? Jag tror att den stora tanken var att få uppleva fred i världen och ge bättre omständigheter till sina barn. Det fanns en bra framtid, bara man arbetade för det.  Än existerade kyrkan och tro, respekt för föräldrar och respekt för de äldre. Ingen ropade att ”kunde de gamla bara dööö” som en känd rollmodell gör nu mera. Ingen hatade män allmänt. Män försörjde än de flesta familjer. Män gjorde de tunga jobben. De gjorde militärtjänst. De besatt en stor del av viktiga poster i samhället och näringslivet. Män och kvinnor var väl så jämställda på papper. Ingen ansåg att kvinnor var sämre än män men de hade andra uppgifter som att vara en mor och hushålla med familjens medel.

Att vara en mor var något hedervärt.

Nu är det ca 400 000 av dessa människor kvar. Man hör sällan något om dem. Hatobjekt är de födda under 40 talet. Som en professor sa ungefär: bara de gamla dör så blir den multikulturella världen bättre. De gamla förstår inte… Nej, vi förstår inte. Det kommer aldrig mer finnas strävsamma 30 – talister och deras likar. De som byggde landet, åtfölja av de hatade 40 – tals människor. Vi började arbeta tidigt, vissa som jag vid 12. Vi behövde försörja oss var det viktiga. Många yngre, speciellt kvinnor, klagar idag och hugger till mer patriarkat, ojämlikhet, brister, genus, mest kränkt vinner… Det är en annan värld i tankegångarna.

Den som inte lär sig av historien tvingas att uppleva det åter. Blir de barn som föds nu de nya 30 talisterna, i krigets skugga? Kanske blir de tvingade att skapa sin egen framtid utan att bli serverade allt på en silverbricka bekostade av skattemedel som deras föräldrar och deras föregångare arbetade ihop.

Det finns enormt mycket som är bättre idag än i starten av 30 –  talet. Dock har vi förlorat en del av det som höll samhället ihop. Hembygd, närhet till släkt är på upphällning bland svenskar, medan invandrare bildar egna täta områden där deras kultur gäller. Den goda nationalismen då vi älskar vårt land Sverige och ärar våra förfäder är borta eller räknas som rasism.

Det svenska är bara barbariet…

Att hissa den svenska flaggan, känna respekt för Kung och fosterland försvann  någonstans med god hjälp från Regeringen. Sverige, landet byggd av tidigare generationer, kallad folkhemmet, kommer inte åter. De stolta svenskarna finns kanske bara på idrottsarenor. Om 15 – 20 år är Sverige oigenkännlig, kanske en stor del av Europa också. Dock är vi 30 – 40 talister då döda och slipper skämmas för det. Våra barn och barnbarn få finna sig i den nya världen.

Alla de personer födda på 30– talet som jag har haft i mitt liv är nu döda. Min sambo, min första kärlek (eller någonting liknande), min syskonsjäl, min  arbetskamrat, sekreterare, grannar, fler… Ibland dyker det upp en  minnesruna i pressen för en person jag kände i min ungdom. 

Har du än en så gammal person kvar i närheten ta tid och lyssna på vad som gjorde livet värt för dem. Var framtiden bättre förr?

Skolbild från folkskolan i Bollnäs.