Hösten är den bästa årstiden för mig. Först får vi en färgexplosion när naturen ändrar färg. Bladen blir röda och gula, växterna på marken har sin färg förändring. Naturen blir stilla, löven faller, kvällarna blir mörka. Det är rofyllt.
Solljuset blir mindre intensivt under hösten. Då avstannar fotosyntesen och klorofyll bryts ner och försvinner ur löven. Färgskiftningarna i bladen beror på att det gröna pigmentet klorofyll bryts ner snabbare än de gula karotenoidpigmenten, och att nya röd pigment bildas hos vissa träd. Klorofyllen lagras dock eftersom de innehåller de biologiskt grundämnena: kväve och magnesium som behövs igen på våren. Den som spar… Alltså de fina höstfärgerna har funnits gömda under det gröna. Varför just då, frågar forskarna. Hur vet träden och bladen att det är dags? Men exakt tidpunkt kan inte forskningen ge – än. Hur mycket påverkar kylan? Hur mycket ljuset? Forskning pågår om bladens höstförvandling.
Hösten är vacker. Naturen kan se ut som en målning när det mildare höstljuset faller på.
Varje årstid har fördelar. En heter sommar och värme. Kanske kommer vi alla att längta till sommaren när vinterns elräkningar kommer. Elektricitet och värmen i elementen blir åter en lyxprodukt. För, på den fronten har ingenting hänt än. Som alltid, det är eftertanken före som är politikernas bristvara.
Dags för en höstvandring – snart. Att vandra på hösten har sina fördelar. Sällsynt tystnad. Inget trängsel. Bara jag och naturen. Men dagarna blir kortare när solen försvinner tidigare. Dagens vandring blir så också färre kilometer. Höstvandringar är inte till att göra rekord utan gå ner i varv. Även när ingenting stressar en.
Bilder: Överst höst i Padjelanta, nederst Blomberstorp, Sörmlandsled etapp 37:2.
Jag har haft ovanstående bild från PCT ofta som sidhuvud. Den bilden väcker ett fint minne från en skön dag på PCT vandringen. Dag 110 på PCT, mile 1777. En riktigt varm dag.
Lagade mat sittande i en grop på vulkansand vid Brown Mountain. Sedan var vattnet nästan slut. Mötte en kille från Kanada som skulle gå en lite kortare bit. Han hade inte heller vatten kvar. Då svängde vi båda till ett sidospår mot Fish lake, han var förstås snabbare än jag. Han väntade på mig utanför restaurangen med en flaska vatten.
Han var dock tröttare än jag och hyrde ett rum på semesteranläggningen. Jag duschade, åt och åt igen, fyllde på mat och vatten. Natten föll. Började gå till leden i månskenet. Jag tog dock vägen, inte sidospåret eftersom det var nästan mörkt.
Luften var ljummen. Tystnaden total fast jag gick på HWY 140. Månen lyste och gav så pass mycket ljus att jag kunde fortsätta från vägen till leden i skogen. Jag gick kanske en halvtimme i skogen och slog tält vid den torra bäcken. Tur jag hade laddat med extra vatten för Cascade Canal var oväntat torr.
Ibland byter jag sidhuvud. Men den bilden kommer åter, det är en favorit.
Vi har en Kung. Idag har han min fulla respekt. Han är min kung fast jag inte är för kungahus och överhet.
Orsak? Hans majestäts tveksamhet om att dela ut Nobelpriset med krigförande diktaturer i salen. Nobelstiftelsen bjöd in Ryssland, Iran och Belarus. Smart? Ja, det finns andra skräpnationer men de för inte krig i vårt närområde. Att ge plats för SD ledaren Åkesson samtidigt med Ryssland och dess kompisar kändes också som förnedrande. Nu släpper vi in skurkarna! Det förstånd SD ledaren visar med att tacka nej har min fulla respekt.
En Jimmiemoment.
Just Nobelpriset är en positivt och uppskattad svensk händelse i Sverige och Världen. Man borde tassa på tårna för att behålla den respekten här och utomlands. Ha lite uppfattning om vart vinden blåser.
Men, hade de inte rätt att bjuda vem de vill? Precis som de företag vilka än har affärer i Ryssland och stöder deras krig? Det är bara uttryck av moral, inte lag att vara på den sidan majoritet ser som rätt.
Trycket blev för mycket.
Och Nobelstiftelsen gick ut med pudeln snabbt som attan men skadan är skedd. Det nästan helhjärtade stödet i Sverige till demokrati och Ukraina svärtades ner av Nobelstiftelsen. I och med Nobelstiftelsens krystande om inkludering av krigförande nationer bröts all tilltro till dem. Bara flisor är kvar.
Borde inte någon avgå?
Nu väntar vi på hur norska Nobelkommittén tänker agera.
Fyra människor i likadana blåa regnrockar stod på backen vid en STF stuga på Kungsleden och de var arga. Deras tal lät som utdragen klagan med ilska. De var från Ostasien. Vad gjorde de här på Kungsleden, missnöjda i hällregnet? De var deltagare i Fjällräven Classic, bland cirka 1500 andra.
Jag pratade med en av ledarna. Han räknade upp flera länder varifrån deltagare kom: Kina, Sydkorea, Vietnam, Japan, från hela Europa, även från andra sidan Atlanten. En del åkte runt i alla de andra evenemangen. (Sök själv på Fjällräven Classic). Internetsidor kunde inte fyllas än för det fanns inget Internet.
Ja, hastigt nära Norge fungerade mitt Internet samt telefon en kvart.
Speciellt deltagare från det stora landet i Öst var missnöjda. De hade inte riktigt räknat med omständigheterna. Vädret var fel, marken svår och stugorna stängda för andra än inbokade gäster. Vi tältande släpptes inte in. Organisationen för utmaningen hade fått styra om allting tack vare kräksjuka som hade härjat på Kungsledens stugor. De sägs ha fyllt sin uppgift väl med egna stationer och även toa, men vissa var ändå sura i regnet vid en stängd dörr.
Helikoptrarna snurrade. Någon hade brutit benet. Andra gav upp. Men flertalet stretade vidare. Det kom några solglimtar senare.
Kungsleden är mycket sliten. Marken är lerig och stenig. Som hjälp har stora delar av stigen spångats. Det är faktiskt inte så mycket lättare att gå rakt fram på en smal spång än på marken. Jag kom att tänka på en demenstest då patienten skall gå rakt fram på en linje. Många klarar inte det medan jag gick utan problem på en spång. Inte dement än?
Ledaren som arbetade för Kommunen sa att de hade spångat allt de kunde. Ja, nu såg det ut som en väg av plank längs Kungsleden. Det var för mycket.
Jag tänkte på Pacific Crest Trail. Inga spänger förstås. Inga stugor om man inte går vidare till någon semesteranläggning. Nästan inga broar, kanske en stock som har fallit över, du får vada eller vända. Knappt någon service speciellt för vandrare men vissa platser befolkades mest av vandrare, som Kennedy Meadows. Några anläggningar hade lyx som dusch och tvättstuga även för vandrare mot betalning. Mataffär fick man oftast lifta till, eller gå. Du är din egen, fixar du inte det får du ge upp och vända. PCT hade också begränsning av antalet vandrare för att skydda naturen. Max 50 personer långvandrare startade per dag.
PCT är 2660 mile lång. Kungsleden mellan Nikkaluokta – Abisko är ca 110 km.
Kungsleden har stugor med mataffär och stugvärd, broar och dessa redan nämnda spänger. Vildmarken finns och inte ändå i även om en ren råkar springa förbi. Det känns som förändrad förlorad vildmark längs leden. Slitaget är så uppenbart från tiden jag vandrade där för första gången, i mitten 80 talet. Inte bara stigen utan människorna är annorlunda. De gamla fjällrävarna är borta, de man fick tips och berättelser från. Idag är det mobilen, fast Internet saknas.
Jag pratade med en stugvärd och några andra vandrare. De var inte så positiva till jippot. Det pratas så om klimat. Är det då vettigt att människor åker runt i Världen på olika utmaningar för att få skryta på Facebook? Är det ok att 1500 personer från alla världens hörn rent av invaderar känslig natur? Men allt det andra då, som biltävlingar? Övrig idrott då massor av folk åker Världen runt? Kanske en vandring ändå är oskyldigt ur miljöhänsyn? Men – inte vandrade alla dessa deltagare hit. Flyg, tåg, bilar…
För vems skull har vi skyddade områden och Nationalparker? Ska vi få vara där? Borde vi begränsa slitaget? Skall alla som vill och ha råd att resa hit trampa ner resterna av Kungsleden?
Ja, nog kan vi undra över både vårt eget och andras uttrycksbehov. Och klimatfrågan? Den lever sitt eget liv.
Jag vände mot Norge men vädret var definitivt inte på min sida. Fick planera om. Dock lyste solen nära två dagar i slutet med en liten regndroppe då och då.
När jag satt vid Akkajaure fick jag en stark känsla att detta var min sista vandring på norra fjällområdet, kanske även på sydligare delar. Det finns ganska få platser jag inte satt min fot på vid Abisko – Sarek – Padjelanta området. Jag kände mig nöjd. Jag satt I bussen och tittade jag på utsikten, fjällen, de smala granarna, myrområden och det var sista gången jag såg Sveriges norra ända och det var ok.
Från Fjällrävens reklam för Fjällräven Classic;The original – and longest – Classic. Experience pristine Scandinavian wilderness, the occasional reindeer encounter and complete freedom. 110 km
Pristin var nog lite fel. Men om du går från leden, oavsett vilken, så finns det platser där lugnet och ensamheten råder, utom helikopterljudet.
PS. Jag deltog inte i Fjällräven Classic, jag råkade bara välja samma vecka som start.
PS2. Läste idag att tillgängligheten till STFstugor skall minskas på Jämtlandsfjällen. Antal bäddar minskas samt öppettider. Restauranger skall även stängas. Allt för att krympa antalet besökare så naturen inte slits så hårt och rennäringen ges mer lugnare tillvaro.
Är det ok att försöka stänga av folk från vissa områden i landet?
