Med en bild tagen en marsmorgon önskar jag er alla glad och god Påsk.
Här kämpar vi än med gubbens flytt till demensboende. En del saker är kvar nedpackade. Ingenting har fungerat enligt min så goda planering. Men snart.
Det liknar inte heller Påsk här hemma utan flyttröra och halvfärdig städning. Skall fly till dottern för lite påskkänsla.
Men jag hoppas att ni som läser har det bra oavsett firande, arbete eller bara att slappa. Grubbla inte över världens galenskap och hoppa över politikernas dumheter. Ha en helg i stället. Kanske kan vi ägna en tanke över Påskens betydelse, den grunden – kristendomen – som vårt samhälle har byggts på. Syndaförlåtelsen inte att förglömma.
Det tar århundraden att bygga upp en civilisation. Det kan ta bara dagar, veckor, att krascha det. Varför är vi inte rädda om det vi har? Att förändra är inte alltid samma som att förbättra. Att inse skillnaden mellan den goda och den värdelösa förändringen är svårt. Speciellt om man är politiker med agenda.
Så flyttade min sambo till ett demensboende och jag var inte sambo längre.
Det kändes ingenting. Jag var så sysselsatt med det praktiska att jag inte hade tid att känna efter. Jag hade förlorat honom till demens så länge sedan att sorgen var redan upplevt flera gånger. Varje gång demens vann mark försvann en bit till av vårt liv. Till sist fanns knappt något kvar. Bara omsorgen.
Upp. Frukost. Dusch. Kläder på. Andra halvan av frukost. Ut, kanske. Kaffe, näringsdryck. Vila … Så gick dagarna. Även nu rycker jag hastigt upp och undrar en sekund: vad håller han på med, för att nästa sekund förstå att det inte är mitt bekymmer längre. Han har flyttat.
Det kändes inte som att ha en sambo de sista åren, snarare att driva ett väldigt litet vårdhem. Den mannen jag en gång älskade, mannen som sa att jag var hans livs kärlek var borta. Kvar fanns som ett skal med utseendet som alldeles nyss hade setts i reklam, TV och musikvideos. Han kommer knappt ihåg det. Inte heller sitt långvarigt arbete som trädgårdsmästare och naturfotograf. Livet har passerat och försvunnit till hjärnans skrymslen. Vad finns kvar av honom?
Det är som en dörr som slagits igen. Nyckeln är borta.Jag vet inte vad som finns kvar. Orden försvann. Utan ord är det svårt att existera.
Det känns inte humant att lämna honom till ett demensboende men det är en fråga om liv och död, mitt alltså. Kärlek kräver uppoffringar, sa någon. Hur länge då? Vad är kärlek? Hur definieras det? Hur lång uppoffring kräver sann kärlek?
Vad är din definition av kärlek?
Först ville han hem genast. Jag lugnade honom per telefon. När jag avslutade telefonsamtalet med honom började jag gråta hejdlöst.
Efter telefonsamtalet var det bra, sa personalen. Anpassning, antar jag. Han var så trött när jag sedan hälsade på. Jag vet inte om han kände igen mig den gången. Allt är bra, säger personalen.
Vad är bra? Bra?
I morgon går sista flyttlasset. Egentligen behöver han inte sina saker och böcker för han rör de inte mer men det ser ut mer som hemma. Hemma eller borta? Det har nog ingen betydelse om några veckor, misstänker jag.
Man säger att demens är de anhörigas sjukdom. Jag hoppas att det är så. Jag vill inte att han skall lida.
Samtidig som gubben skall flytta till ett demensboende har jag en egen att göra lista som har vuxit till 49 punkter varav 15 är avprickade. Jag ska åka till USA för sex månader och vandra. Att fylla blanketten för visumansökan var inte helt enkelt. Ingenstans gick det att fylla i sanningen att jag bor i tält och skall vandra Pacific Crest Trail, 2655+ mile.
Hela? Jag är ganska envis men usel på att vada och vad finns det gott om. Jag går så länge jag orkar. Denna gång har jag inte planerat så blodigt som de andra längre vandringarna.
Jag ska hyra ut lägenheten under tiden vilket innebar en annons på Blocket. Jag ser att ca 1020 sökanden, ca 3 030 bostäder försöker finna varandra på Blocket inom Stockholmsområdet. Det borde ju gå på ett nafs att hitta en hyresgäst eller bostad?
Inte.
Att hyra ut sin lägenhet i andra hand är en omständlig procedur som snor orken. Jag fick 54 svar. Många, kan säga de flesta, var inte tänkbara som godkända hyresgäster för min strikta hyresvärd, inte heller för mig. En del svaranden hade missförstått vad jag skulle hyra ut och mina krav som inga rökare, djur eller barn. Lägenheten är inte lämpad för barn och jag är allergisk. Man läser mycket tragik i svaren men jag är bara en som vill få in hyran under tiden och lägenheten hel när jag kommer tillbaka. Jag är inte någon som kan idka välgörenhet.
Bostadsbristen, om det finns, är någon annans ansvar.
Det är viktigt hur man bor. Så flera av dem som vill hyra önskar någon slags dröm. Lägenhet i centrala Stockholm utan köande eller några miljoner. Krav på olika saker som stora fönster mot söder, fin utsikt, grönt, diskmaskin eller finare område med lägenhet av bättre klass. Lång tid, helst flera år. Jag saknar önskemålen. Det är inget flashigt utan mer trist lägenhet jag bor i – om man ser på önskelistor – och vill hyra ut. Fungerande lägenhet med det som man behöver i vanligt liv från bestick till soffa och dubbelsäng samt många böcker om man nu vill läsa och en TV som säkert slocknar när som helst.
Jag bokade en visning. Att bara två par av sex inbjudna dök upp visar att marknaden är god för hyresgäster. Hädanefter vill jag inte höra något gnäll om bostadsbrist. Jag kan omöjligen vara den enda som får ett drös svar men få orkar komma till visning eller skicka ett mail med nej tack. Eller var det avståndet 16 minuter från centralen som var alldeles för långt?
Eller var det raden i visningsmeddelandet som berättade att en jurist var inkopplad som avtalsskrivare och kontrollör?
Det paret som hade anmält sitt intresse först av alla ville hyra lägenheten och skriva kontrakt direkt. Jag började omedelbart med pappersarbete till min hyresvärd som krävde mina biljetter till USA för att se om jag skulle åka som sagt, med mera. Jag tog bort annonsen när det var dags att skriva avtal. Det föll. Paret fick ett eget kontrakt på en lägenhet från en kö de stod i, precis då vi skulle traska oss genom hyresavtal med min jurist. Roligt för dem, bara att gratulera. Synd om mig.
Jag stod i ruta ett. Jag hade också kastat alla svaren i den digitala papperskorgen. Jag ville inte spara dem. Dumt?
Ny annons. Men nu stod det andra paret som tittade kvar som intressenter och de ringde med undran över vad som hade hänt eftersom annonsen dök upp igen. Och 27 nya svar.
Så, det ser ut att lösa sig men papper, papper igen. Och alla dessa kontroller man måste göra för att inte bli blåst både för lägenhet och för pengar. Hur trevliga personerna än är, är de ju inga man känner.
Vad skall man plocka ut ur lägenheten? Vad kan man låna för hyresgästen?
Jag minns hur jag fick min första lägenhet efter skilsmässan. Jag ringde, meddelade intresse och de lämnade nycklarna i brevlådan ute med en klisterlapp med mitt namn på. Sedan kom hyreskontrakt och avi per post men då hade jag redan flyttat in. Även nästa lägenhet hyrde jag utan att hyresvärden hade kontakt med mig, den tidigare hyresgästen lämnade bara över nycklarna.
Att hyra lägenhet från Allmännyttan, den jag nu bor i, innebar betydligt mer kontroll. De ville ha legitimation, sista lönekvittot och anställningsbevis. Lägenheten visades dock inte. Jag fick nycklarna och gå dit själv. Huset var nytt och byggarbeten pågick än. Senare flyttade jag till en annan lägenhet i samma hus, den jag nu vill hyra ut.
Har du hyrt ut ditt hem någon gång? Hur gick det?
Bild: nej, det är inte mitt hus utan det huset där Casanova bodde i Venedig.
Jag har skrivit så mycket om elände och sorg. Men idag när jag såg ett naturprogram i TV om livet i det djupa havet kom jag hastigt ihåg något som var en helt underbar upplevelse.
Jag snorklade i havet utanför Phuket. Ön vi utgick ifrån var liten, jag hittar inte det nu på kartan. Havet var full av fantastiska fiskar, hajar, bläckfiskar, sjöhästar och märkliga varelser vilka var varken fiskar eller insekter.
Det var som att simma i ett akvarium. Jag simmade genom en stor samling blågula fiskar. De kallades svenskfisken. Jag stirrade i ögonen på en mindre haj. Jag såg en bläckfisk försvinna mot djupet.
Jag brände illa ryggen trots dubbla tröjor. Hotellets läkare tog hand om mig och personal sprang in titt som tätt med dricka eller tröstande ord.
Sommaren 1990, då jag besteg Kebnekaise för första gången, hörde jag också den totala tystnaden. Båda var fantastiska upplevelser. Senare besteg jag Kebnekaise igen och gick även över snökammen till den norra toppen och sedan ner till Rabots glaciär. Men den första gången var unik förstås även om den andra var av häftigare klass och dessutom i sällskap med min son som var van bergsklättrare.
Jag satt klockan fyra på natten på den södra toppen av Kebnekaise och såg solen gå upp över Kiruna. Det var så klart att utsikten var milsvid, man såg silhuetten av Kiruna. Stjärnorna och den bleka månen försvann sakta och solen på den knallblåa himlen tog över.
Men tystnaden då? Jag hade gått upp från Tarfala mot Dárfalcorru för att nå Kaskasvagge och sedan bakvägen genom Kaffedalen till Kebnetoppen. Jag satt mig ner högt uppe på fjällryggen och tittade på utsikten mot dalen. En grönskimrande ljus svepte över den. Inte en människa utom jag. Inga djur, inte ens en fågel. Då hörde jag tystnaden. Jag hörde ingenting. Jag som hör myggan från långt håll. Inget vatten som porlade. Inte ens ett grässtrå som vajade. Det var mina hjärtslag och andning som bröt tystnaden. Jag vågade knappt andas.
Som om världen hade slutat att existera.
Det var fullständigt enastående. Det är aldrig tyst i den moderna världen. Hur tyst man än är själv hörs gatubruset, andra människor, suset i elementen, skogens så behagliga ljud…
Jag ville bara sitta kvar och lyssna på ingenting.. Då såg jag två män gående på dalbotten och förtrollningen bröts.
Jag har en del upplevelser i naturen, unika för mig. Då jag har känt mig fullkomligt lycklig. Nu bortser jag från stunder och liv med mina barn och barnbarn eller kärlek jag fått uppleva. De är i en klass för sig.
Jag tror att vi lätt förbiser de lyckliga stunderna och de välfungerande sakerna i våra liv när pessimismens svarta kåpa försöker hålla oss i mörkret utan minnen, utan framtid. Det finns så mycket elände i världen. Det är svårt att tro på en tillkommande tid i världen utan bekymmer. Desto mer vi vet, desto mer kan vi också oroa oss för det som kommer. Kunskap är inte alltid befriande.
Verkligheten är sådan att det finns mer oro än stillhet i mitt liv just nu. Kanske blir det så när man blir gammal och ser bakåt och jämför sedan nutid och inser att den framtiden man trodde sig lämna till sina barn krackelerar inför ens ögon? Kanske är det samvetskval över att man kunde så lite och åstadkom egentligen bara något försumbart i stället stordåd.
Det hjälper inte att fly till minnen från ett hav eller en topp med milsvid utsikt. Vardagen är alltför nära. Men oron gäller inte längre så mycket mitt liv utan dem jag en dag lämnar efter.
