Jag besökte sjukhuset – min gamla arbetsplats – mindre frivilligt . Sambon var krasslig och vårdcentralen skickade oss med remiss till Akuten. Jag kom ihåg den tolv timmar långa väntetiden fem år sedan när gubben min blev sjuk för första gången och skickades till Akuten. Men det fanns inget annat att göra, sa doktorn.
Det tar inte långt tid, sa doktorn. Jag har skickat all information. Vi kan inte ta de prover jag behöver här och ge den medicin som han behöver. Det blir en snabb inläggning för några få dagar.
Det var ett ohållbart löfte.
Sjuktransporten fungerade inte. Det var 47 personer i kö före oss. Sedan missade de Vårdcentralen. Vi tog en vanlig taxi till sist. Gubben hade svårt att gå men akuten hade inga rullstolar. Han stapplade fram med hjälp av chauffören och mig.
Det var två nya saker på akuten sedan förra gången. Stora skyltar informerade att endast två anhöriga tilläts på akuten med den sjuke. Den andra skylten talade om att alla hot, smädelser och trakasserier polisanmäldes och var förbjudet.
Den andra var att man fick vänta i ett väntrum innan man hämtades för att vänta på själva akutenheten. Dörren var låst.
Ja, det var en tredje sak också. Man hade väktare på akuten som gick runt.
Jag tänker på hur tiderna och människorna förändras. Eller gör vi det? Är det vi gamla svenskar som tar hela släkten till akuten och hotar personalen? Knappast. Hur kan man hota någon som har till yrke att hjälpa en? Hur kan man bete sig så ouppfostrat?
Vi kom ganska fort till den första lilla undersökningen. Därefter rullades gubben in till medicinakuten. Vi fick ett litet rum och apparater kopplades in. Sedan började väntan. Jag misstänkte att det skulle ta tid så jag gick och köpte dricka. Efter några timmar kom en sjuksköterskeängel och tog prover. Läkare kom förbi och sa att gubben skall läggas in för några dagar, men det fanns inga platser på geriatriken i hela länet. I hela länet? Sedan gick hon hem och en annan skulle ta vid. Vi såg aldrig den personen. Några till prover togs.
Efter sex timmar fick vi te och en näringsdryck åt gubben. Jag väckte honom. Sedan slocknade han åter.
Jag vandrare framåt tillbaka och försökte hålla mig vaken. Jag hade knappt sovit natten före och natten före det eftersom den sjuke höll mig vaken. Det började kännas att hjärnan somnade.
Andra väntande i korridoren började prata med mig. Någon påstod sig ha väntat i tolv timmar. Någon hade kommit in samtidigt med oss. Någon hade diagnostiserat sig själv men läkaren vägrade skriva ut recept. Ambulansen kom med nya. Någon fick hjärtstillestånd och dog framför våra ögon. En annan låg på en brits och spydde. Någon grät. En annan grälade om väntetiden. En familj satt på golvet och fikade.
Det var tre riktigt gamla personer på medicinakuten vad jag kunde se. Man säger ju ofta att de gamla belastar akuten mest. Kanske var det ”inga gamlingar dag”? Däremot såg majoriteten ut som utlandsfödda i övre medelåldern. Det var många olika språk på akuten den kvällen.
I och för sig är det inte märkligt. På områden omkring bor hög andel invandrare. Jag tror också att en del tror som en sa till mig att på vårdcentralen är de inga specialister, man måste till akuten.
Informationsbrist?
Jag som inte skulle gå till Akuten och vänta om inte någon person bär mig dit i medvetslöst tillstånd.
Efter 8,5 timmars väntan klockan 01.30 fick gubben en tillfällig sängplats. Under natten/morgonen blev en plats ledig på den rätta avdelningen. Dog någon? Ja. Är det så att någon måste dö för att en annan sjuk skall få plats? Ja, någon dog, det slapp från personalen.
Jag vet inte vad som orsakar väntetiderna? Är det bristen på sängplatser på olika avdelningar så Akuten blir liksom en vårdavdelning i sig? Man har lagt ner många platser de senaste tjugo åren medan befolkningen i Stockholms län har ökat. Akuten bedömde, tog prover, gav dropp och medicin, informerade, serverade kaffe, höll folk i liv, tog mot nya från ambulansen, försökte hitta en vrå till de nya, skrev ut de som inte var i behov av plats, skickade recept, städade spyor, jagade platser… Vårdens änglar.
Eller är det dålig organisation?
Men – om alla skulle först gå till Vårdcentralen skulle Vårdcentralerna då passera bristningsgränsen? Eller har en del redan gjort det?
Under 90 – talet ökade folkmängden i Stockholms län med över 300 000 personer medan antalet vårdplatser på sjukhus under samma tid minskades med hälften. Platserna i äldreboenden har också halverats. Till 2020 väntas befolkningen öka med 350 000 invånare, från 2010 är det ökning med 17 %. Platsantalet är planerat att öka något men Landstingets planering är mer vård på VC, nättjänster och vård hemma, kommunansvar samt husläkare.
Snart har vi ett nytt superdyrt sjukhus: nya Karolinska med högspecialiserad vård. Effektivisering är ordet. Men pengarna rinner iväg som ett vattenfall.
Håll er friska!
Bild från Wikipedia.