Årets vandring är avslutad. För andra gången har jag gått Mont Blancrundan, dock delvis egen variant.
Start i Chamonix. Det snöade den första dagen. Tältade uppe på Balcong Sud på 1870 meters höjd.
På Col de Balme på väg mot Trient.
Kor och koklockor överallt i Schweiz.
Glacier du Trient som inte hade mycket kvar av sitt forna glans. Den kalvade med ras hela tiden.
En av solnedgångarna.
På TMB skyltar anges tid, inte kilometrar. Jag lyckades aldrig hålla de tiderna. Grand Col Ferret 2357m.
Den 8 August 1786 besteg Jacques Balmat och Michel Paccard Mt Blanc (4808m) och kunde så hämta priset som Horace Bendicte de Saussure hade utsett 1760 för förste bestigaren av berget. I bilden staty i Chamonix med de Saussure och Balmat pekande mot Mt Blanc.
Andra tuffa bergsbestigare.
En annan staty mot himlen Le Christ Roi nära Les Houches.
Mt Blanc
Orkar man inte gå upp kan man ta plats bland 71 andra på kabelbussen till Aiguille du Midi på höjd 3842m.
Fast det var i mitten av september och än rena sommarvädret (utöver ett våldsamt åskväder) var det stängt överallt. Brödbutiken i Courmayer hade en skylt: bara beställningar. De flesta av stugorna och campingarna var stängda, likaså liftarna. Bara Chamonix var än igång. Alla väntade på vintern men väntan dit är en ganska lång semester.
Till sist: ni som undrar om Seglaren har hamnat i Sverige. Ja, han kom till Nynäshamns hamn 16/9 och serverades champagne medan jag besviket tittade på refuugen på Col de Balme som var igenspikad och absolut inte serverade ens den efterlängtade koppen kaffe american style.
Något år sedan var vi på Teneriffa och råkade bo på ett hotell som ägdes av en f.d. sjöman som blivit strandsatt av kärlek på Los Cristianos. Han pratade om de förändringar som skedde. På Teneriffa höll odlarna lägga om sina marker till vinodling. Man till och med importerade grönsaker från andra öar. Det var mer lönsamt med vin. Detsamma sker i flera länder, även i Sverige. Många drömmer om en egen vingård.
Jordbruket i Sverige genomgår en förvandling. Mjölkbönderna lägger ner. Det är inte lönsamt. Arla köper billigare mjölk utomlands. Vi importerar till och med ärtor. Varför är importerad mat så billigt jämfört med svensk? Vad får producenten när den långväga biffen kostar under hundralappen och tomaterna 9.90? Mycket av maten är idag välberest, till och med till Kina framåt tillbaka.
Vill vi verkligen ha vardagsmat som har fraktats långa vägar och producerats utan att vi har den minsta koll? Bekämpningsmedel, barnarbetare, usla arbetsförhållanden, inga miljöhänsyn – maten vi köper kan vara odlat just så vi aldrig vill ha det. Kanske högg man ner skogen för att producera naturkött? Att gynna svenskt gynnar ju oss och våra förhållanden också. Vad gör regeringen för att befrämja svenskt jordbruk?
Vi har festat. Vi åt igår vildsvin och idag hjort. Passerade en affär i Järna som sålde lokala produkter. Köttransonen är uppäten för två veckor. Här är den köttfria måndagen utökad till onsdag och torsdag, ibland hela veckan. Det är inte svårt att äta vegetariskt eller fisk. Jag tror att många inte vet vad de kunde laga i stället falukorv eller fläskkotletter. Kanske pasta med svampsås och blåbärspaj? Just nu är det tid för inhemska grönsaker och rotfrukter och tack vare det eviga regnet finns det svamp i skogen eller på torget.
Vissa klantar till politiker påstod att det var ojämlikt med köttfri måndag i skolan. De rika kunde ju köpa sig en hamburgare!
Vattenbristen i världen kommer att slå mot matproduktionen och på 40 års sikt kan nästan alla behöva bli vegetarianer om en katastrofal global livsmedelsbrist ska förhindras. Så drastiskt uttryckte sig några svenska forskare på Världsvattenveckan som pågår i Stockholm. Vi var 2,5 miljarder när jag föddes. Idag är vi 7 miljarder men många länder har ingen fungerande folkräkning. Det kan vara fler eller färre. Kan inte produktionen öka måste sättet att bli mätt förändras. Kött kräver mer resurser än grönsaker innan det hamnar på tallriken. Men djur håller markerna öppna, i alla fall här hemma.
Produktionen av mat har genomgått en enorm omvandling och våra krav på hur maten skall vara är något helt annat än när jag var barn. Vi var nöjda med enklare mathållning. Bara utbudet av flingor idag är rent av knäckande. När jag var sommarbarn ute på landet på 50talets början hämtade vi mjölk, grädde och ägg från bonden. Osten och smöret kom från lokalt mejeri. Kött från slakteri på orten. Korv tillverkades själv. Grönsaker, frukt och bär odlade vartenda som hade en jordplätt. Att rensa grönsaksland var ett lämpligt arbete för oss barn som belönades med hemgjord saft och varma bullar eller likaså hemgjord gräddglass. Fiske, svamp och bärplockning, sylt- och saftkokning samt grönsakskonservering var en självklar del i hushållet. Frys var ju obekant i hemmen. Allt bröd bakades hemma. Det mesta var vad vi nu kallar ekologiskt. När jag tänker på den tiden är det med viss saknad och även undran hur man hann allt detta. Några hade en piga. Men att odla en del av sin mat var självklart för den som hade en tomt eller anhöriga på landet. Idag ser vi välansade gräsmattor runt husen men få har ens potatis på tomten och äpplen faller ner och ruttnar.
Vi är för rika eller lata eller dumma.
Vad gör vi av den befriade tiden, alltså tiden som förut gick till att förse oss med mat och ta hand om hushållet utan hjälpmedel? Det är den tiden vi nu arbetar med något – kanske inte alltid samhällsnyttigt eller givande – för att kunna köpa maten och allt det andra vi tror oss behöva. Eller ser på TV eller surfar? För även ”förr i tiden” arbetade de flesta och betydligt längre dagar. Det var inget paradis men det är onekligen en sundare tanke med att odla lite mat om så bara potatis i stället gräsmattor.
Än finns det bär i skogen och svamparna tittar upp. Lämpligt för en söndagsutflykt?
Tomaten i bilden är från en lyckad balkongodlare, Marie.
