Några tips för vandring på West Highland Way.

En lunchkonsert.

Att vandra West Highland Way är inte komplicerat. Den är bara 154,8 kilometer men går genom olika naturtyper, skog och hed samt berg, och ger en bra uppfattning om det skotska höglandet. Leden är tydlig och ok märkt, dock kom inte ledmärkena alltför ofta. Fanns det inga var det bara att gå vidare på vägen. I korsningar fanns märken. Det är svårt att gå vilse.

Det krävs inga generella tillstånd. Övernattning finns i hotell, hostel och camping. Vill du inte bära din packning finns transport för den. Gruppturer med ledare finns också. Tältning är fri utöver vissa ställen. Tältning är förbjudet längs Loch Lomond. Det finns dock möjligheter till tältning på camping och utvisade platser samt en plats som man kan beställa och betala vid Lochan Maoile Dhuinne, några kilometer före Rovardennan. Endast fem platser per natt.  Det finns också några bothy, som Doune Byre, några kilometer före Inverarnan, gamla uthus som ägarna låter vandrare använda.

Beinglas camping i Inverarnan kan rekommenderas. Bra shop. Dessutom ligger det på ett område där tältning är förbjudet vid River Falloch. https://beinglascampsite.co.uk/

Att hitta tältplatser var inte svårt. Dock kan skogspartier vara nedskitade av toalettpapper med mera. Kan folk aldrig lära sig att ta med sina sopor! Än en gång  tänker jag på Pacific Crest Trail 2018. Har aldrig sett så ren led, någonstans. Råkade inte se några sopor alls. Håll Skottland rent gällde tydligen inte trots påminnelser på deras Internetsidor. Det var det enda negativa på turen.

Det fanns en del nyttigheter längs leden. Vattenkranar/pumpar fanns på flera ställen vid hotell och i tätorter man passerar. Jag använde min vattenrenare få  gånger. Dock finns det gott om vattendrag för den som  vill.

Små skåp med dricka, glass, diverse ätbart och kakor, så kallade Honesty Box fanns på den södra ledhalvan. Du tog vad du önskade och la pengarna i en burk.

Mat finns att köpa i affärer, camping och restauranger som passeras.  2 fikavagnar fanns på leden med snacks, kaffe och dricka.  Dock kan det vara svårt att hitta typisk mat för vandring som frystorkat. Det kan vara smart att ha lite med sig. Läs reglerna först. Maten man tar in i landet bör vara tillverkad i EU och länder med EU avtal som Norge ifall tullen skulle kontrollera. Det finns regler på https://www.gov.uk/bringing-goods-into-uk-personal-use

Jag avstår från att recensera den engelska maten. Åt en enda middag på en pub. Jag fyllde på min medhavda frystorkade  mat med färdiga smörgåsar, nudlar, ost, juice och i Beinglas camping fanns mm kokta ägg och gröttuber. Fish and chips åt jag för att fira avslutad tur.

Gas av olika sorter fanns på flera ställen, köpte en tub i Milngavie Spar, precis vid starten.

Det kan vara bra att ha lite skotska pengar för betalning av småsaker eller när Internet inte fungerar. Ja, de har engelska pund men gör egna sedlar. Se till att shoppa upp resten på flygplatsen eller byt ut de till engelska sedlar.

Bussar gick till städer/byar längs leden så man kan avbryta, hoppa över eller fly regnet. Tidtabellen är förstås inte alltför tät. Även tåget passerar några ställen som Crianlarich, Tyndrum och Bridge of Orchy samt  Fort Williams.

Flyglinjer går till Edinburgh eller London – Glasgow. Jag bokar alltid alla biljetter till starten före resan. Flög Arlanda – Edinburgh direkt. Buss från flygplatsen till Glasgow busstation ca en timme och sedan lokalbuss till Milngavie, bussen stannar en kort bit från ledens början. Till stadstrafiken som till startplatsen Milngavie är dock onödigt att köpa biljetter innan. Du betalar i bussen med ditt bankkort. Ja, du kan alltid betala i bussen men från flygplatsen kan det vara fullt – det var fullt – och har du inte bokat får du vänta till nästa tur, eller nästnästa som har plats.

Tillbaka åkte jag tåg till Edinburgh. I Fort Williams säljer tågstation biljetter, du kan köpa resan ändå till flygplatsen och försäljaren till och med skrev anvisningar till mig för hela resan. Du bör ha en biljett innan du kliver på tåget. Det blir inte trevligt att åka utan, såg jag. Tåg till Glasgow, byte till tåg mot Edinburgh, stopp på Haymarket och därifrån spårvagn till Flygplatsen. Tappa inte biljetten! I Glasgow och Haymarket finns låsta spärrar ut och in och  en stenhård kontroll.

Att passera in till Skottland på Edinburgh flygplats var smidigt, du skannar själv ditt pass och är det rätt pass, alltså av godkänt land, öppnas spärren. Inga mera kontroller. Att flyga från Edinburghs flygplats hem var inte det smidigaste. Du köar för att checka in, inga automater. De väger bagaget och gnäller om väskans storlek och vikt. Min 60 liters ryggsäck vägde inte över tio kilo. Den var i flightbag precis som på ditresan. Men nu bedömdes den skrymmande och jag fick bära den i väg till suckande personer som skulle kontrollera och lasta separat allt till planet. Jag avstår att skriva deras kommentar.

Hava tålamod.

Däremot kan du glädja dig åt en rejäl whiskysamling på flygplatsen med hyfsade priser. Jag köpte en flaska av min favoritwhisky, 18 år. Vinsten var 35% av Systembolagets pris. Alltid något på dessa dyrtider.

Guideböcker och Internetsidor finns det gott om. Den officiella sidan om West Highland Way ger all behövlig info.

Den bästa sidan för en vandrare tyckte jag var:

https://www.goingthewholehogg.com/west-highland-way-route-sections/

Vill du hellre cykla, fast inte just hela West Highland Way, den är inte helt cykelvänlig och bara avsedd för vandrare:

https://www.visitscotland.com/things-to-do/outdoor-activities/cycling/sustrans-map#/

Lämna bara nyckeln i dörrlåset!

Jag måste tyvärr gå nu, sa värdinnan vid frukosten på Bed and Breakfast. Men stanna kvar tills ditt tåg går. Det regnar ju idag. Lämna bara nyckeln i din dörrlås när du går.

Lämna nyckeln i dörren!

Hon önskade mig lycka till på resan. Där satt jag i huset på Fort Williams huvudgata  och undrade:  Fanns det kvar platser där man kunde lämna nyckeln i dörren och ingen kommer in och stjäl något eller förstör?

När jag lämnade huset satt en lapp på utsidan på den öppna ytterdörren: Kommer klockan 16. Värdinnan.

Hur många engelska serier har vi sett under årens lopp? Ofta kriminalserier. Där finns nycklar under blomkrukor  eller ovan dörrkarmen. Nu kändes det som i en engelsk serie. Nyckel i dörren. Bara de obehöriga utan moral och något ont i sinnet skulle använda nyckeln och gå in.

Övrigt var det inte så engelskt. Inga marmeladburkar eller marmeladsmörgåsar gömda i väskan, utan dessa irriterande små paket av smör och marmelad vilka man får i hotell. Te från tepåse. Det sägs att drottning Elisabeth hade egna tepåsar med sig på resor. Tepåsar för en drottning? Vad gnällde jag för.

Precis före resan till Skottland hade jag gjort en långpromenad med en granne. När jag stängde dörren och låste bara ett lås sa hon; men överlåset då. Jag skippar det för så kort tid, sa jag och hon tyckte att jag var nog lite dum.

Nej, inte lämnar vi dörrarna öppna.

Nu återstår bara bilderna och minnen från min skotska vandring. Och den där tacksamma känslan att allt gick väl, inga vurpor eller andra missar. I tält har jag alltid känt mig trygg, tryggare än i den så kallade civilisationen. Få våldsverkare riktar sig in på ödemark. Där finns föga av värde i pengar räknat att hämta.

Bilder: från Fort Williams

Hur var leden West Highland Way?

Hur svår är en led? Det mäts nog med kombination av din benstyrka, nivån på din kondition, ork och lite ålder också. Samt viljan att klara det. Jag tror att viljan betyder ibland mer än konditionen.

Hur svår var West Highland Way? Inte alls svår kan jag säga. Men det fanns jobbiga upp- och nedgångar samt väl så kämpiga bitar längs stranden av Loch Lomond. Ja, man går inte på stranden utan på en stenig kant. Jag bedömer förstås enligt min 82 åriga kondition och bristfällig träning. Jag tältade i stället de tjusiga hotell som fanns tillgänglig vid den skotska leden. Många andra fick sin packning fraktad mellan hotellen. Jag bar förstås min.

Hur var då leden? Varierad. Fin. Usel. Enkel. Allt.

Efter att ha bokstavligen kravlat uppåt och glidit på rumpan neråt funderade jag om jag någonsin hade vandrat på en bit av led i  sämre kondition.

Nej. Inte.

Det var dag  6 mellan Inversnaid och Inverarnan längs Loch Lomond. Stig var det knappt, bara lite yta av lera mellan stora och mindre stenblock. Mina ben räckte inte alltid till att kliva upp och ner. Jag hade dessutom tränat helt fel. Jag gick i skogen. Jag borde ha klivit på trappsteg, två, tre trappor i taget. Nu fick jag bokstavligen kravla upp och ner några gånger.

Dagen före hade också varit bitvis hård. Leden längs sjösidan Loch Lomond  var helt enkelt jobbig. Men sedan tältade jag på en magisk plats, som jag hade bokat och betalt, Lochan Maoil Dhuinne, en näs mot vatten. Friden var genast total. Endast fem tillåtna tältplatser, Det är fri tältning i Skottland men vissa områden var förbjudna, som just  stranden på Loch Lomond Nationalpark.

Men nu var det jobbigt värre. Jag insåg att en gammal kvinna med korta ben  och denna bit av leden var en usel kombination.

När leden lättade  kokade jag soppa och kaffe. Märkligt vad allt kändes så bra igen.

West Highland Way är helt enkelt varierad terräng. Den börjar med parkvägar. Går genom fårhagar, byvägar, smala landsvägar och igen på en stig genom kullar av gräs. Skogar, lärk och rönnbär, stora ekar, ibland en känsla om sydligare platser. Sedan går leden upp och ner, upp och ner. Den första uppgången är leden mot och förbi Conic Hill, gränsen mellan det skotska låg- och skotska höglandet. En stenig väg upp och en stenlagd ner. Men  allt beror också på det skotska vädret. Kunde ha varit en fin stig om det inte hade regnat och haglat både upp till kullen och ner. Dock var det skotska vädret sedan nådigt hela tiden med även sol i flera dagar.

Skottar stenlägger stigar. Det är fint i torr väderlek.

Efter sjöstrandens mödor kommer man så småningom till Bridge of Orchy och  Rannoc Moor, de höga bergen och det skotska  hedlandskapet. Genast  infinner sig  en magisk skotsk känsla, det var så här jag föreställde mig högländerna.  Gräs och ljung, dalar omgivna av höga toppar, ruiner, ett ensamt får, inga andra än jag. (De andra går alltid snabbare än jag.) Känslan att den skotska historien har utspelats just här, med strider, böner, ära, kärlek och falskhet…

Det är bara magi.

Alldeles i slutet mot Fort Williams går leden på en bred grusväg. Den biten neråt tog värst på knäna, sa en ung man som vilade vid vägkanten. Vi beundrade Skottlands och Englands högsta berg, Ben Nevis 1344m en stund. Sedan kom asfalten, bilarna och snart var man i en stad med en genomfartsled och bara längtade tillbaka till tystnad och West Highland Way. De 154,8 kilometerna tog slut alldeles för snabbt.

Det tog mig tio dagar men ett av de var en resdag till leden och den näst sista dagen vände jag om en bra bit för att kunna ha en natt till i ödemarken i stället nära civilisationen.

Vad är ödemark och vad är civilisation är dock en svår fråga idag, om du ser på nyheter från Världen.

Ben Nevis, en gammal vulkan 1 344m.

Om film och Skottland på West Highland Way nästa gång.

Om språk och hjortar.

Jag hade passerat Tigh-na-sleubhaicg  och Lairig Mor, näst sista dagen på min West Highland Way vandring. Det första huset var raserat, ytterväggarna visade än dess tidigare konstruktion. Den andra hade lite stenar kvar. Århundraden sedan gick kor och får här på sommarbete, människor bröt sten och byggde  murar för att skydda djuren och mot den fientliga omvärlden. Många krig har  pågått här, ofta mellan religiösa grupper som 1645 slaget om Inverlochy.

Nu var  dock inga slag i gång utan något djur ylade. Den lät som en varg. Ett kraftfullt upprepat ylande löd genom dalen, någonstans uppe på berget. Jag spanade men ingen rörelse syntes. Det fanns ju inga vargar i Skottland, de försvann redan på 1700 talet. Ända trodde jag mig kända igen ljudet från en vargnatt i Hamra.

En man kom mot mig och jag undrade vad det var.

Hjortar som slåss om sina honor, sa han.

Men de låter inte alls som i Kingshouse. Där slogs hjortarna halva natten nära tältplatsen, sa jag. .

Varje område har sin dialekt, sa han. Går du bara tre mil åt något håll så låter hjortarna helt annorlunda.

Som vi människor alltså?

Kanske är språket det mest ursprungliga vi har? Det äkta? Även bebisar gråter med olika toner beroende på sin plats i Världen. Vi har vår egen tonart, ihop med de andra i vårt närsamhälle

Sedan möter  vi Staten, vad de ser som rätt språk. Det har till och med förbjudits barn att prata  språk som inte har ansetts rätt i skolan, speciellt de udda dialekterna. Idag pågår kampen om att alla skall lära sig det språket som majoriteten talar, i vårt fall svenska. Men, vi har en flora av språk, som i Babels torn. Oavsett Staters vilja att rätta till våra uttal och uttryck.

Du pratar inte till din baby ett språk du inte kan riktigt. Du pratar ditt hemspråk. Ditt språk. Du förmedlar ett arv av uttryck.

När vi tar till oss ett nytt språk förlorar vi en del av vårt känslouttryck. Även i Sverige har vi områden där språket är så fattigt att bara de invalda förstår. Dock är språket det som förenar oss. Eller lämnar oss utanför.

Själv har jag förlorat utvecklingen av finskan. Det finns så många nya ord och uttryck jag inte kan och förstår efter mina 60 år i Sverige utan andra finska kontakter än julkortsnivå.  Men även mina äldre släktingar där borta har svårt med alla de uttryck som har kommit till när Världen tränger sig på och vill ha sin del i språket. Jag bryter dock på finska. Jag har tröstat mig med vår drottning inte heller har den äkta svenska tonen i sitt tal.

Och – vad är det äkta svenska språket idag?

När jag skriver detta har jag nått till slutet av West Highland Way, från Milngavie till Fort Williams, 154,8 kilometer. Låter kort men leden är bitvis svår. Jag bor nu några nätter i Bed- and Breakfast i slutpunkten Forth Williams. Jag förstår inte vad skottarna säger. När de ser min  oförstående min byter de till engelska, den engelskan  vi andra kan.

Jag tror att språket och språkets tonart är vårt arv, det vår biologi och omgivning har lärt in, det som sitter lik vårt eget djupa uttryck av känslor. Vårt fönster inåt och mot Världen. Även djur har sin egen ton beroende på födelseplatsen och den omsorg omgivningen erbjuder dem.

Jag frågade en gång en pojke med vilket språk han tänkte med. Hans omgivning försåg honom med tre språk, två i familjen och en i skolan. Men han visste inte vad jag menade. Han ägde inget språk. Något att tänka till når politiker vurmar för nya språkbud.

Mer om West Highland Way, årets andra vandring, i nästa inlägg.

Tigh-na-sleubhaicg