Etikettarkiv: vandring

Det kvinnliga befälet och anfall mot Sylarna – om trakasserier i det militära.

Postat av

I vågen av metoo kampanjerna kom jag tänka på en obehaglig och men dock lite skrattretande upplevelse. En kvinna och ca 15 män är personerna i den historien, plus vi, min son och jag. Det hände rätt många år sedan men skulle vara toppaktuell just nu när anklagelserna från kvinnliga militärer haglar mot män.

Sonen och jag var på en fjällvandring. Det var i månadsskiftet september / oktober. Ja, vi var sent ute men ibland faller inte två personers tider ihop. Vi hade planer att göra Syltraversen men hastigt ymnigt  snöfall så där en halv meter under natten grusade det. Vi gick dock tappert till Syltoppen och gjorde en kortare kamvandring. Sonen är bergsklättrare så jag litade på att det skulle gå bra. Kämpigt värre i snön. På natten snöade det mer. Det var tungt att gå tillbaka till Storulvån och sedan till tåget. Eftersom stigen inte syntes gick vi enligt vintermarkering. Man sjönk ibland till knäna. Det blev en ordentlig träningsrunda.

Att trampa i djupsnön är bra motion. Prova!

Vi stannade i ett vindskydd för att laga mat. Stugan var full av soldater ca 15 män samt ett kvinnligt befäl.

Vi såg direkt att de inte var utrustade för vädret på något sätt. De hade svårigheter med sina spritkök kylan medan vi fick maten att koka på ett nafs. Någon undrade tyst vad vi hade  för kök. Det kvinnliga befälet skrek år soldaterna att skynda på. Hon skrek, det var ingen uppmaning. Hon skrek nedsättande kommentarer. Slöa…mesar… mera. Hon angrep deras  manlighet grovt.

Var det den jargongen man har i det militära?

Vi frågade killarna vad de skulle göra.
Bestiga Syltoppen, svarade de.

Vi undrade om de hade lov att göra det. Toppen låg i Norge. Kunde det uppfattas som en fientlig handling med en massa svenska soldater som gick över gränsen till toppen?

Ridå. Det kvinnliga befälet blev alldeles förstummat. Sedan började hon ryta igen att hon skulle hitta på annat så… när de väl kom fram.

Soldaterna tackade oss tyst. De var tydligen inga bergsexperter.

Jag har ingen aning om det skulle vara förbjudet eller olämpligt att bestiga Syltoppen av svensk militär. Däremot var Syltoppen i tjock lössnö inte lämpligt för folk utan erfarenhet och utrustning. Knappt för dem. Nu snöade det åter i stora tjocka flingor och temperaturen sjönk.

Vi hade nog inte sagt något angående Norge om kvinnan inte hade varit så olämplig som befäl. Man skriker inte åt någon på det sättet. Inte alls. Som befäl är man ett gott exempel och skapar förtroende, inte att alla ser spyfärdiga ut av undertryck ilska.

Hon var någon vi idag skulle hänga ut på metoo. Även kvinnor kan. De är inte alltid offer, utan översittare. Mobbare. Jag har känt några obehagliga kvinnliga chefer i mitt liv men har inte råkat ut för en manlig sådan. Slumpen?

Gruppen började gå. Vi såg att hon försökte leda männen rakt ut i stället att följa våra spår på vinterled. Snart hamnar väl hela gänget i ett vattendrag, antog vi. Vi ropade, men hon brydde sig inte om det. Lycka till, tänkte vi lite spydigt men tyckte synd om soldaterna. OK, soldater skall väl kämpa men inte på grund av dumhet och usel planering.

Vi vandrare vidare i snömodden. Det var trots snön en härlig vandring.

Om de aktuella kränkningarna inom militären, från Cornucopia:

Kränkningar i olika former har historiskt varit ett mycket vanligt inslag i den sk värnpliktsutbildningen och kulturen har ärvts vidare och upphörde inte med värnpliktsutbildningens avskaffande. Kvinnor är inte undantagna från dessa kränkningar, som snarare får en sexuell natur.

1 730 kvinnor har skrivit under ett upprop, publicerat bakom en låst betalvägg hos Dagens Nyheter, så allmänheten inte kan läsa uppropet, om dessa kränkningar och övergrepp inom Försvaret.

http://cornucopia.cornubot.se/2017/11/overbefalhavare-micael-byden-ryter.html

Har du gått in i väggen? Varför öppnade du inte dörren?

Postat av

Är du drabbad av stress? Om så, hur har livet blivit så påfrestande? Det är faktiskt  enkelt att glida in i det som kallas utbrändhet. Sakta, utan att man ens märker, slås dörren igen och man rasar mot väggen i stället. Eller drunknar.

I mitten av min ”karriär” som kurator och terapeut drabbades jag av stress till den grad att jag tappade kontrollen över mitt liv. Jag hade helt enkelt för stor arbetsbörda. Jag var usel på att säga nej. På sommaren hade jag svarat för 7 kuratorer och mig själv. Det var en riktigt jävlig sommar. Alla var dock så nöjda med mig. När jag kom från min höstsemester hade ingen ens orkat titta på min post. Det första brevet jag öppnade gav mig böter. Jag var kallad som expert till en rättegång om barnomhändertagande men hade inte infunnit mig där. Kallad med noll varsel men böter kom snabbt.

Jag var ju i Sarek för helvete, skrek jag.

Det var fullt i kalendern omgående efter semestern. Någon patient hade helt enkelt uteblivit och ingen hade försökt hitta henne så jag tog en runda till Plattan på kvällen och tänk där hittade jag henne påtänd. Åter till avgiftningen med henne. Hon var skamsen, jag var redan arg.

Jag var den som sa ”ja”. Det fixar jag. Jag kan ta en patient till. Jag stannar kvar, gå hem ni. Visst tar jag föreläsningen, jag älskar ju att föreläsa. Sant.  Jag knäckte extra på psykiatrin. Jag var så duktig. Min särbo hotade att lämna mig för jag hade aldrig tid för honom. Jag tyckte det var okej, jag kunde ju inte hjälpa att han styrde sin tid själv och jag hade ett heltidsarbete plus.

Arbete var livet och livet var arbete. Jag älskade mitt arbete.

Insikten kom hastigt. Några lyckliga omständigheter gjorde att jag ändrade min destruktiva livsstil tämligen omgående.

En kväll, det var fredag, kunde jag inte öppna dörren till huset. Jag stod vid den och försökte lista ut hur man gör, men inte. Jag kunde inte öppna dörren. Den gick att öppna med kod, jag förstod mig inte på  hur. Någon kom, öppnade och jag slank med in. Sedan skulle jag öppna lägenhetsdörren. Jag visste i princip hur man gör men det tog tid innan jag lyckades sätta nyckeln i och vrida. Detta med nyckeln har en avgörande del i det hela. Jag kommer snart till det .

Jag gick in, satt på en kopp te, satte mig på soffan med tekoppen. Jag satt säkert en timme men drack inget. Mat orkade jag inte ens tänka på.  Kylskåpet var tomt. Jag knäppte på TV n. Av ett misstag hade huset BBC s kanal, som inte hörde till kanalutbudet.  Jag slötittade på det.

Om ett tag kommer programmet som slår mig  och jag blir medveten om hur jag har det.

Det handlade om utbrändhet. I programmet gick en kvinna till sin bil och bilen startade inte. Hon började skrika och slå på instrumentbrädan. En man kom till bilen och frågade om han kunde hjälpa till. Biljäveln startar inte, skrek hon. Låt mig försöka, sa mannen. Eftersom nycklarna inte satt i sa han: kan jag få nyckeln?

Bilen startade omgående.

Detta var förstås skådespel av en verklig händelse. Men hennes nycklar slog mig. Det var så kvinnan förstod att någonting var galet med henne. Hon kunde inte ens starta sin bil. Nu var hon med i ett program om utbrändhet tillsammans med psykolog och läkare.

Ibland ger livets slump oss en gåva. BBC  gav mig en. Jag fick en aha upplevelse. Det var som om någon hade diagnostiserat mig med hjälp av en nyckel genom TV rutan. Jag var tvungen att erkänna hur illa det var.

Nej, jag sjukskrev mig inte. Jag är inte den varianten. Det är faktiskt bäst att gå till arbetet och kräva eller göra en förändring. Som utbränd är det värre att börja på något nytt. Oftast så.  Dagen efter tog jag ett papper och började mödosamt skriva ner vad jag ville och vad jag skulle kunna förändra.

Det kom en sak till ur TV rutan den helgen. En ny lång vandringsled öppnades av Kungen, Nordkalottleden. 80 mil. Hade inte jag alltid önskat göra en riktigt lång vandring ensam med tält? Kunde detta vara något för mig? Jag tog ett hastigt beslut utan  att ens titta på kartan över området. Jag skulle gå leden nästa sommar.

Jag satt en skylt på finska ”sano ei” ovan telefonen på arbetet. Jag sökte semester till nästa sommar, 12 veckor. Jag hade gott om sparade dagar. Chefen skrev på utan att titta vilket orsakade kaos när sommaren kom. Men jag lämnade arbetet nästan på den planerade dagen. En svår förlossning sköt resan 2 dagar. Jag valde att hålla den helt övergivna patienten i handen.

Jag köpte ett nytt tält och en ny ryggsäck. Och jag gick 80 mil. Det var helt enkelt underbart. Jag fick till och med pengarna tillbaka genom en såld artikel, intervjuer och bilder. Jag vann en tävling med fina priser om stresshantering. Det var då när 80 mil var stort. Nu  måste det vara flera tusen kilometer innan man ens får en liten notis någonstans.

Jag blev faktiskt som en nästan ny person efter den långa vandringen. Jag blev också ganska bra på att säga nej. Jag sa nej till vissa patienter och hänvisade dem till socialtjänsten eller andra mottagningar.  Det var inte mitt fel att vår mottagning blev tidvis belastad i övermåttan och fler och fler ville få utbildning. Jag prioriterade utbildning (då blir det ju fler som kan) och försökte få tid för forskning och utvecklingsarbete. Är detta en patient till oss började vi alla fråga oftare på vårt veckomöte. Vad är vårt arbete, vad inte? Skall vi ta en patient av snällhet när ingen bryr sig om henne?

Jag valde mina insatser mer och gjorde bättre arbete. Jag släppte också mina doktorandstudier, det gick inte ihop med heltidsarbete. Jag har aldrig ångrat det. Vem skulle bry sig om det? Ja, så klart körde allt ihop sig ibland men jag hade lärt mig en läxa.

Märker du när det är stressfara på väg?

Det är när andra börjar berömma dig för mycket och samtidigt lite smygande lastar på dig sin del av arbetet. När du blir mycket duktig och samtidigt märkligt tom. När livet hemma är väldigt lite liv. När de virtuella människorna blir dina enda kontakter men även det är för mycket. När livet är kaos med bara en enda klar linje: arbete. Då måste man rädda sig och gå ut innan ens arbetsbörda är av sådan art att man inte kan öppna dörren.

Det sägs att kvinnor är mer stressade än män, speciellt de unga och akademiker. När jag tänker på kvinnors börda förr i tiden med flera barn och få hjälpmedel, med män som arbetade tio timmar om dagen i tungt arbete undrar jag varifrån stressen kommer. Är det kanske ett uttryck för fel liv, fel önskemål, fel uppfattning om vad livet skall innehålla? Fel krav från Samhällets sida?

Att utbilda sig men sedan få nya uppgifter man inte har kompetens och utbildning för tar bort effektivitet och arbetsglädje. Att ha  oändligt mängd uppgifter vilka aldrig blir lösta tillfredsställande tar knäcken på en. När lön efter studieskuld inte är bättre än för de gymnasieutbildade, knappt det, minskar lusten att ta de svåra jobben. Sådana arbeten har till exempel socionomer vilka skall ta hand om allt från den ekonomiska politikens korrigering, barn som far illa till att ”rehabilitera” terrorister och ha program för att förhindra radikalisering. Det är en omöjlig ekvation. Eller lärare som skall få ihop en klass med flera språk och kunskapsnivå som skiljer sig nära hela skolgången. Eller sjukvården där antalet personal, sängplatser och patienter är i diskrepans. Poliser som får en sten i huvudet eller kulor genom dörren och skall visa förståelse  för de kriminella i stil: vilka svåra upplevelse de har varit med…

Att bli bränd på sitt arbete ligger då inte långt. Det är snarare märkligt att så många orkar och håller ihop.

Dålig ekonomi skall jag  inte ens resonera om. Är man en ensam förälder och den andra parten skiter i sin del av ansvaret finns inga andra val än dra in de pengar som behövs.

Idag finns andra stressmoment som folk tar helt själv frivilligt till sig. Att ha en fantastisk helg, snyggaste outfit, mest lyckade kalaset och underbart liv  med sin kärlek, aktiviteter av hippa slag måste produceras till Facebook eller Instagram och få de så viktiga gilla tummar upp. Att låtsas inför Internetbekanta för så perfekt liv har man inte. Att tycka rätt är viktigt. Att sätta upp måsten som inte finns.

Att vara rätt och perfekt.

Mycket vill ha mer. Är det också detta ”mer” som välter oss, inte bara orimliga arbetsvillkor?

https://www.jusek.se/Press/Pressmeddelanden/akademikerkvinnor-mest-stressade/

https://stress.se/

 

 

 

 

Tiden som passerar kommer inte åter, så vänta inte.

Postat av

Det är höst. Den första höstförkylningen kom två dagar efter första gymbesöket. Har hållit paus och bara gått terräng under sommaren och lite övningar hemma. Vem vill träna inomhus när det är fint väder? Inte jag, som har begränsat antal timmar i veckan (2 timmar varannan och 6 varannan vecka) att använda som jag vill, tiden då avlösningen kommer och tar hand om min sambo.

Vad skulle du göra om du hade två timmar i veckan att bestämma över?

Träningen kändes riktigt bra. La upp någon typ av system vad jag tränar på de olika tiderna. Kanske skulle jag boka en tid med personlig tränare igen, han som  gjorde ett program inför Kilimanjaro bestigningen? Jag har haft visst motstånd för att åter börja träna. Jag vet i princip att jag måste och hur jag bör lägga upp träningen men sedan slår lättjan till igen hand i hand med tidsbristen.

Nu fick jag avstå en vecka direkt för näsan rann och jag vill ogärna smitta andra. Det blev promenader i stället. I skogen smittar man ingen. Det är tomt. Någonstans läste jag att detta med förkylning är typiskt när man börjar träna.

Skogen är än vacker. Det märks av skuggorna att solen inte ligger högt längre. Mörkret är antågande.

Jag läste om Lois Pryce som åkte på sin motorcykel från Alaska till Argentina, runt Iran, och mer… Hon skriver klokt: The truth is you will never be ready and the only way to get ready for an adventure is to have one. http://www.loisontheloose.com/

Så sant. Många väntar och väntar på bättre tillfälle för att förverkliga små och stora drömmar. Sedan, när… En dag går det inte längre. Ålder kan vi inte backa.  Situationen i världen kan också sätta stopp. Sjukdom, arbetslöshet, kärlek, plikter… det finns en del som kullkastar ens planer. Jag har också låtit saker bli ogjort eftersom jag trodde på det magiska sedan.

Det blev bara en kort vandring i år, med ett barnbarn. Tiden räckte inte till mer. Men jag planerar att vandra nästa vår, sommar. Långt. Länge. Det kräver en del träning. Hur blir man av med latmasken som ibland angriper en? Det kan vara så skönt att bara slappa!

Vänta inte för länge med dina drömmar. Tiden som passerar kommer inte åter.

Mer om kvinnor som gjorde vad de önskade, även med livet som insats:

http://www.telegraph.co.uk/travel/galleries/amelia-earhart-and-other-great-female-adventurers/

Bild på slöa Nisse från Linda. Nisse kan verkligen bara slappa.

Min bästa vandring och lite råd för Ygeman och andra vandringssugna.

Postat av

Enligt  pressuppgifter skall Ygeman vandra på fjällen och begrunda sitt öde utan mobil. Låter bra. Han har köpt nya skor. Det sista var dumt. Man skall aldrig vandra med alldeles nya skor. Det är dock bara en liten dumhet i jämförelse ”jag hittade inget rum för att prata med Statsministern”.

Rumsbrist är ytterligare en orsak till att minska den stora Riksdagen och antalet ministrar. Jag tycker att ca 201 Riksdagsman räcker för Sveriges storlek. Då finns det rum över. Kanske kan man märka ett isolerat rum för samtal om speciella katastrofer?

Även i Kommuner finns det säkert folk som inte hittar rum för att meddela allvarliga saker till varandra.

Höststädning? Vårstädning är för sent. Men Ygeman gör klokt i att vandra. Att gå rensar tankarna. Naturen helar. Man kommer hem som bättre och piggare varelse. Lycka till, ta med plåster.

Kan man inte fly till skogen  och fjällen kan man läsa om de vilka lyckats tillbringa en tid i ödemarken.

Bra böcker är till exempel  ”Walden” av Henry David Thoreau och  ”Kesä autiomaassa” av Edward Abbey, finns på engelska ”Desert Solitaire”.

Eller se en film femtielfte gången.

Min absoluta favoritfilm är ”Into the Wild”. Jag hoppas kunna vandra en gång till långt och länge i naturen, fast inte så illa planerat som Christopher McCandless i filmen efter boken av Jon Krakauer. Han dog av giftig växt när han höll på att dö av svält.

I år blir det bara en kort vandring med ett barnbarn. Jag får hushålla med de dagar jag får med plats för gubben i något boende.

Jag har kört med metoden ”först vandrar du med mig på fjällen – sedan får du åka utomlands till en valfri plats i Europa”. Barnen har gått med på det. Det är roligt att göra något med ett barn i taget. Den flickan som nu skall vandra fick dock resa till Venedig före. Man vet aldrig vilken dag man trillar av pinn och då blir det varken vandring eller resa.

Vandringar med barnbarnen står i en klass för sig. De har varit fem dagar  på Kungsleden från Hemavan med tält. Jag hoppas att någon av dem får mer intresse att vistas i naturen när de är vuxna. Många barn har tillbringat mer tid på Mc Donalds eller med något spel på Internet än i närmaste skogen. ”Naturen är överskattad, vad ska barn med den till” skrev en kommentator en gång. Hm, den personen måste ha levt i ett mörkt källare.

Men, vad har varit min bästa vandring? Jag försöker tänka efter men det blir spridda stunder då naturen slog knock out på en. En gång gick gubben och jag från Hellemobotn till Sarek och slutade vid Virihaure i Padjelanta. Det var en härlig vandring. Eller Nordkalottleden ensam, den 80 mil långa genom Norge, Finland, Sverige. Korsa Island till fots, det var absolut magiskt. Kilimanjaro kanske. Alperna. Varje vandring ger något om inte annat så motion och vila från civilisationen.

Om du nu ska vandra köp inte skor i sista minuten utan ”gå in” de. Räkna inte att telefonen fungerar, kanske Telia om du har tur. Vissa stugor har radio. Glöm inte de tre K: n oavsett vart du går. Klocka, karta, kompass. Klockan får dig att bedöma tiden så du inte hamnar i mörker eller inte hinner till nästa stuga. Kompass om du nu skulle lyckas gå galet. Karta är både roligt att studera och som hjälpreda. Och glöm inte plåster. Jag vet inte hur mycket plåster jag har delat ut under åren.  Att ha extra mat med sig är också klokt. Ha vatten i flaskan, det är inte jokkar överallt. Varm tröja, mössa och vantar som reserv även på sommaren. Extra strumpor. Tomma plastpåsar att ha ovan strumpor om skorna blir blöta. Det är skit att vara blöt i fötterna.

Räkna alltid med regn och tidsförluster. Planera inte så snålt att du måste jäkta. Jag har sett folk springa för att de ska hinna med sista båten och sedan bussen och flyget. Dagen efter satt de på stranden och svor. Skall du vara ute fem dagar räkna med sju. Det kan bli dåligt väder eller bara så fint att man vill stanna extra på ett ställe.

Är du novis gå märkta leder. Där det är stugor på jämna mellanrum, även om du går med tält. Sarekäventyr kan ta slut fort om du är ovan. Förra gången träffade jag ett gäng som undrade om det var några vad åt de hållet i Sarek de skulle gå. Det första hade nästan dränk dem. När jag svarade fem varav fyra svåra som en sexa på femgradig skala. Det var inte bara min bedömning utan de starka grabbarnas jag passerade. Jag fick vänta till morgonen vid ett av dessa, kom inte över. Då började två av dem att gråta och de vände. Det är skit att vada när det forsar högt och man ser inte botten och har skippat vandringsstaven. Man kan ju ha bara en stav i reserv som man kastar till varandra.

Vissa år är det mycket vatten och vad kan inte undvikas. Andra år är forsarna som stenöken att hoppa över.

På märkta leder finns i regel broar. Sen kan ju broarna vara borta de med. Tro inte att alla lagas på en gång efter vårfloden. Då är det väldigt knivigt.

Den mest populära sträckan är från Abisko till Kebnekaise fjällstation och sedan till Nikkaluokta. På den sträckan finns inga problem. Inte i Padjelanta heller.

Jag rekommenderar varmt Padjelanta. Rösad, stugor, vackert och riktig vildmarkskänsla med Sarek åt ena hållet och stora sjöar för andra och sedan fjällskog. Orkar man inte gå det hela kan man ta helikoptern tillbaka från mitten. Välj i så fall att gå den övre delen med start i Ritsem och helikopter till Kvikkjokk.

Hemavan är inte så tokigt heller. Syterskalet är en mäktig dal. Det räcker för ett barn att få vildmarkskänsla. Kanske även för dig?

Bilder uppifrån:

Virihaure, Sarek nordtopp, Island Laugavegur , Mollisforss Norge  Nordkalottled, Padjelanta mot Sarek.

OBS svensk stavning på svenska platser!