Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget?

När jag satt fast med ett ärende så illa att jag inte kom  på hur patienten och jag kunde gå vidare lämnade jag en lapp till sekreteraren där det stod ”är uppe och går”.

Jag tog mig  högst upp i det stora sjukhuset och började gå från ena ändan till den andra tills ärendet hade klarnat upp. Jag tänkte inte. Jag försökte liksom tömma huvudet och vara så utan tankar det gick. Jag vet ju att det inte går utan spillror av grubbel cirkulerar runt i hjärnan utan mening.

Jag fick en lösning som från ingenstans. Genom att inte fundera så mycket och inte stressa fick hjärnan arbeta i fred. Allt finns där, bara om vi har lite tålamod.

Jag antar att idag kastar man sig över Internet för att söka hjälp och få lösningar från andra. Internet har förändrat vår tillvaro, på gott och ont.

Nu sitter jag och skriver på min laptop, TV är på och jag följer programmet lite slött. Samtidigt äter jag. Jag har svårt att göra en sak i taget. Jag har alltid varit sådan, även före Internet. För att undvika kollaps har jag använt naturen som stress reducerade genom att gå hem från arbetet via skogen i stället per pendel eller buss. Sedan tillkommer den nästan obligatoriska vandringen per år. Nu kan jag gå så mycket jag vill, en fördel med att vara pensionär på riktigt, inte en vårdare av en anhörig som jag var i nära sju år.

Förr sa man att det var typiskt för kvinnor att göra flera saker samtidigt men sådant får man väl inte påstå idag. Eller piloter. Gilla att köra ett fordon och ha alla sinnen igång hela tiden är en förutsättning för arbetet, sa en flygkapten. Idag är de flesta ungar ”flera saker i taget människor”  när mobilen är på för jämnan men man måste ibland äta, kanske gå till toan, vara i skolan, göra en läxa, träffa kompisar vilka också sitter fast i rutan eller finna sig i att svara till någon förälder medan SMS, Youtube, spel och influenser pågår på skärmen. Eller stå ut att läraren försöker besegra det pågående i mobilen.

Skolan kämpar mot mobilen. Kunskapen finns i en liten ruta inte i lärarens undervisning eller böckernas sidor. Politiker planerar mobilförbud i skolan samtidigt som vissa skolor och daghem slopar papper och penna och använder Ipad i stället. Förmågan att skriva ligger i farozonen.

Att leva genom andra eller i en fantasi på en skärm är nog omfattande idag. Att alltid ha musik i öronen är också vanligt, oavsett om man lyssnar på det egentligen.

Har Internet stulit vår förmåga att göra en sak i taget? Överbelastar och stressar vi hjärnan ständigt med en massa skräp som inte utvecklar oss och vars värde är förbi på en minut? Många ungdomar är deprimerade idag sägs det. Inte så märkligt. Samtidigt som Internet har öppnat världen för oss har det gjort många liv defekta. Man har inte det rätta hotta livet med många gilla som alla andra verkar ha. Påverkan på barn är stor utifrån, ibland med svåra frågor som Internet inte kan avhjälpa. Föräldrar kan sällan ersättas av mobil och definitivt inte det som kallas uppfostran.

Jag läste någonstans att barn som har 400 eller fler böcker hemma blir de smarta barnen. Kan en mobil ersätta det? Knappast, det är för fragmentariskt i jämförelse med en bok. En bok tar tid. I mobilen pågår det snabba rycket.

Oavsett vad olika undersökningar påstår att skärmtid minsann inte är farligt utan föräldrar bara gnäller stjäl mobilen barnens liv. Det är ingen motion när man går hem med ögonen på rutan. Sömnen påverkas när mobilen är på ständigt. Synen hos barnen har försämrats sägs det. Kanske också förmågan att själv välja och dra slutsatser av det som pågår? Barnvakt idag är inte en tonåring i behov av extra pengar utan Ipad nog i  många fall.

Allt har en gräns mellan det goda och det dåliga, även Internet.

Jag tror att barn behöver vara fria från mobilen ibland. Uppleva annat, kanske bara sig själv. Men föräldrar är likadana. Att se en familj ute eller på restaurang alla stirrande på mobilen är tragiskt. Är det en bild av sammanhållning eller ensamhet?

Jag läste att en hotad person som var förbjuden att ha en mobil hade en attrapp i handen för att inte avvika från omgivningen. Sitter jag i Pendeln är jag oftast den enda som inte håller i en mobil. Har mobilen blivit en förlängning av oss? Eller nallebjörn kanske?

Men det är svårt att klara sig utan den Internetbaserade tekniken. Företag skickar inte ut information per papper längre utan man får gå till Internet.  Bankärenden i en tid vi inte har en bank med pengar längre. Arbete sker per dator och Internet. Handla. Köpa en biljett. Leta information. Meddela anhöriga. Blogga. Deklarera. Och det omöjliga att trycka rätt  alternativ per telefon när man försöker nå sjukvård eller annat samhällsservice.  Det papperslösa samhället där morgontidningen har bytts mot en datorruta är här, obevekligen. Gud bevare oss från stora strömavbrott eller sabotage!

Förra året var jag ute på en lång vandring, Pacific Crest Trail, och utanför allt som pågick någonstans ute i världen i 160 dagar. Jag var ovetande – nästan – om allt utanför. Några gånger såg jag på TV, mest amerikansk debatt. Sedan rasslade världen till med 58 meddelanden – mestadels skräp –  till mobilen som hastigt fick liv när jag kom till en storstad. Jag var åter i takt med den fyrkantiga rutan som styr så mycket av våra liv idag.

Men – vad gnäller jag på egentligen? Det första jag gör på morgonen är att sätta på datorn. Är  inte jag också beroende?

Sjukhusbild:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Fil:Huddinge_sjukhus_mellanbyggnad_2013_08.jpg

https://commons.wikimedia.org/wiki/User:Holger.Ellgaard

 

Planera? Eller ta dagen som det kommer? Två långvandringar, olika planering

Tänker du göra en lång vandring i år? Planerar du för det? Jag har gjort två långa vandringar och väldigt många kortare. 1995 gick jag Nordkalottleden. Förra året var det Pacific Crest Trail. Jag förberedde mig totalt olika.

Då, inför Nordkalottleden gick jag till väga verkligen noggrant. Utöver inköp av ny utrustning och ordentlig genomgång av det månader innan, provpackade jag och kunde min ryggsäcks innehåll i beckmörkret.

Jag övade så jag satt upp tältet på några minuter, även i mörkret. Jag köpte alla kartor nästan ett år före och planerade för en dags sträckor, matplatser, tältplatser och möjlighet till matinköp. Jag räknade ut matbehov och när avresan närmare sig skickade jag några paket med mat, film mm till vissa knutpunkter.

Jag tränade flera gånger i veckan på gym och gick till och från arbetet ca en mil om dagen. Jag övade med packad ryggsäck i varierad terräng.

Jag tog kontakt med några tidningar så jag kunde få ett löfte om köp av artikel och bilder från vandringen och få betalt. Bar med stativ och 2 kameror med två objektiv samt en massa filmrullar, det var före det digitala när man än fotograferade med film. Packningen var således tung.

Att hålla kontakt med anhöriga skedde per vykort och telefon när post och telefonkiosk fanns tillgänglig. Jag skickade iväg film från de ställen som hade postgång. Trots sommar var vädret kyligt och som värst hade jag regn fjorton dagar i sträck.

Jag sålde bilder och intervjuades efteråt och vann någon tävling som handlade om motion. Att gå Nordkalottleden som ensam kvinna ansågs lik en prestation. Troligen var jag den första som gick hela leden, men är inte säker. Leden saknade än markeringar på vissa sträckor och broar var på planeringsstadiet eller trasiga. Det fanns således några besvärliga vad.

Nordkalottleden är nästan 800 kilometer och jag gjorde en extra runda så det blev just 800 km.  Jag var ute 52 dagar varav några stod jag stilla eftersom jag fick besök till leden och på ett ställe möttes av lokalpress. Det blev inte så många kilometer per dag. Det var min första långa vandring, de andra hade varit några hundra kilometer som max.

Tänk så stort det var på den tiden, före Internet. Idag gör folk vad som helst, äventyr av olika art är vardagsvara. När flera hundra, kanske tusentals gör samma sak som att gå från Mexiko till Kanada, bestiga de högsta bergen mm är det ingen tidningsnyhet längre. Internet har förändrat nyhetsflöden och värdet av en prestation.

Jag hade min stund i rampljuset, gjorde någon intervju även två år efter och fick tillbaka varenda krona och lite till jag hade lagt ut.

Förra året satsade jag då på Pacific Crest Trail i USA. Det var helt annorlunda med planering för PCT. Kanske till och med bättre.  Jag förberedde mig väldigt lite, kan säga tog det som det kom. Något innan dog också min sambo. Jag hade inte tid att planera.

Att köpa en olycksfallsförsäkring är ett måste och se över vaccinering. Så klart fixade jag visum, fick tio års visum. Köpte biljetter till USA så fort jag hade tillstånd att vandra PCT i januari så jag kom billigt undan Ja, du måste ha tillstånd, följa vissa regler och rangers kontrollerar det lite oväntat. Jag såg en person som fick lämna leden och han lät inte glad för de böter han skulle betala.

Jag hyrde ut min lägenhet för sex månader. Resten, själva planen för vandringen blev lite hipp som happ.

Jag hann inte träna eller gå mer än en gång i veckan, ibland två, eftersom jag tog hand om min sjuka sambo som inte kunde lämnas ensam. Utrustning var lättvikt, som ny ryggsäck och nytt tält. Jag provpackade inte ryggsäcken, den var ju lika stor som den förra. Jag satt upp tältet en gång på vardagsrumsgolvet.

Jag slog ihop sakerna dagen före resan i en bag utan större ordning och fick packa ryggsäcken på hotellet i San Diego när jag hade köpt mat och annat jag behövde. Dagen efter tog jag buss till startpunkten och bar då ryggsäcken för första gången. Jag behövde köpa en del under vandringens gång som nya skor och byxor samt annat som gick sönder eller kom på att behövas.

Jag köpte en guidebok men inga kartor. Jag Googlade hemma leden på Internet. Det såg inte illa ut på den platta datorytan. Litade på min GPS jag hade fått låna. Tja, jag trasslade med den de första dagarna för jag hade inte satt mig i funktionerna riktigt.  Jag sände meddelanden med det till anhöriga. Jag hade ingen Internetkontakt på leden och telefonen vägrade för det mesta att fungera. Fick ibland hjälp per GPS av min son för omärkta omvägar tack vare bränder. GPS var användbar. Jag tog mot meddelanden och kunde skicka de var som helst, på områden där det fanns ingenting annat än berg och skog.

Matinköpen  blev ”ta det som finns”. Det fungerade men var enformigt. Jag skickade tre paket till mig själv under vandringen, varav ett var nya skor och de andra till ställen med få matvaror.

Jag planerade inga sträckor och tältplatser utan gick så länge jag ville eller orkade. Stannade när jag tyckte så. Lagade mat när jag var hungrig eller när det fanns vatten. Tog pauser när det kändes så. De flesta jag mötte hade dagens etappmål klar och de tog få pauser. Många  var i naturen men såg inte omgivningen.

Som en person vilken haft järnkoll på arbetet och sedan i vården av min sjuka sambo var det befriande att skippa planering. Det fungerade. Fast jag var så mycket äldre nu gick jag betydligt flera kilometer per dag än tidigare trots att terrängen var bitvis svårare. Min slarvigt planerade vandring var lyckad.

Pacific Crest Trail är 2,653 mile, 4,270 km. Jag var ute 160 dagar varav några få noll dagar. Jag avbröt två dagar före Kanada tack vare vinter och för mycket snö. Jag  gick sedan fem dagar vid havet före hemresan som kompensation.

Planering är inte allt. Planera inte ihjäl dig. Det går inte att planera allt. Ta med mindre prylar. Minimalisera! Tackla problem om de kommer så väl det går, inte i förväg. Glöm bara inte en bra förstahjälp pack.

Vid sidan av Pacific Crest Trail finns det riktiga USA.

Jag ville gärna göra små avvikelser från Pacific Crest Trail och se det ”riktiga landet”. Det var dessutom nödvändigt för att fylla på mat och ofta även vatten. Små städer eller ska jag kalla de byar vid leden var mer än intressanta.  Några var stora husvagnscampingar. Andra platser tävlade om att vara mest hikervänliga. Folk var alltid intresserade och hjälpsamma. De delgav saker ur sitt liv, politisk tillhörighet, information om  platsen, ja, jag skulle kunna sitta i timmar och prata med dem jag träffade.

Information på anslagstavlor visade att här tar vi hand om de våra. Jag träffade flera veteraner som hade fått hjälp av community för att komma i gång igen.  Väl hemma tittade jag på uppgifter om olika platser, som befolkning, arbete och inkomster och blev smått överraskad ibland. Välmående man inte såg utanpå fanns i statistiken.

En plats där jag planerade att fylla på mat var Anza camping (mile 140). Enligt guideboken var avvikelsen från leden bara några få mile men det stämde inte. Jag gick och gick i den heta solen.  De många förbudsskyltarna runt gårdar med hundar springande längs staket kändes inte bra. Men jag fick lift utan att lyfta på tummen av ett par som körde mig till campingen fast de skulle åt andra hållet. Jag hamnade på en husvagnscamping.

Det såg ut lite som vilda västern, om man borträknade enorma husvagnar där folk bodde permanent. Jag var den enda som tältade. Ägarna, två äldre män behandlade mig som en prinsessa. En var sjukvårdsutbildad och undrade om jag behövde sjukvård eller någon hjälp. Jag sa inget om mina hemska skavsår.

Oavsett ingångna skor, tejp och dubbla strumpor hade jag massor med skavsår i början. Jag var dock inte den enda. Sanden åt sig upp i allting trots gaiters.

De värmde en fryst hamburgare år mig och serverade kaffe. Vi satt ute och pratade om vandring och livet. Anza camping hade inte så ofta PCT vandrade längre. De unga orkade bära mat längre sträckor så besöken var mera sällsynta. Jag duschade. Jag sov på min ensamma tältplats. På morgonen åt vi frukost ihop innan jag gick för att ansluta mig till leden. Nej, Anza camping är nog inte värt att göra en avstickare till trots vänliga ägare. Om det inte är kris på mat och vattenförrådet. Men det kändes väldigt amerikanskt på något sätt.

Det finns många platser att fylla på mat i och få en dusch. En stad som de flesta vandrare besöker är Wrightwood (ca 362 mile). Lite utanför stan finns en utmärkt plats att ta igen sig på: https://www.holistichealthdayspa.com/

Ägaren (glömt namnet!) hämtade mig från stan. Jag fick ett underbart rum. Hon tog min smutstvätt, försåg mig med handdukar, schampo och duschkräm. Hon körde mig till en restaurang och affär. Dagen efter kördes vi som hade övernattat i huset till leden igen. Allt för det facila priset 35 dollar/natt ( år 2018). Rekommenderas!

En ort som såg lik glömd landsort vid första anblicken var en livlig plats med odling och turistnäring samt smarta knep för att öka handel och ortens överlevnad. Det var Trout Lake (från Hwy 23 ca mile 2235) med 557 innevånare och närhet till Mt. Adams (bilden högst upp). Jag fick lift av en svampplockare men det gick en pickup två gånger om dagen från/till leden. Orten hade en liten restaurang och jag kastade mig genast över äppelpaj och kaffe. Nej, äppelpajen var inte i topp tre. Jag handlade mat. Träffade andra vandrare som hade tagit gratistransporten. Kanske erbjöds det en dusch någonstans men jag skippade det för att hinna äta och packa mina matvaror innan transporten ut gick. Sedan körde pickup oss till leden med ett stop vid utsikten mot Mt. Adams.

Jag slapp att sitta på flaket. Som en gammal kvinna hade jag alltid förmånen att sitta framme och prata med chauffören. Han körde vandrare hela sommaren och  det var gratis för dem. Hans omkostnader och lön betalades av affären och restaurangen. Till dagen hade han kört exakt 900 vandrare. Affären hade haft 1000 enskilda vandrarkunder. Jag räknade lite i huvudet. Jag hade handlat för 75 dollar och fikat. Om alla köpte för 50 dollar så… Kanske var vandrare och turister de som höll affären uppe? Säsongen var inte slut ens. Det fanns folk bakom oss. De som gick mot söder var också än på leden mot Trout Lake. Transporten var en bra idé även om många  liftade dit. Sedan kom svampplockarna, bärplockarna och vinterturisterna.

Bilen stannade precis vid leden. De snabba unga försvann fort mot skogen och jag var åter ensam på leden. Det var en skön kväll även om miljön var mestadels bränd skog. Mörkret föll och jag satt tält. Jag åt en Huckleberry paj till middag. Det var en specialitet på Trout Lake. Missa inte den om du passerar Trout Lake!

Det finns många andra minnesvärda platser. Jag längtar tillbaka men det blir en vandring eller två i Sverige i år. Det är också vackert och närmare att tillgå.

Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

Efter en paus på toppen av Glenn pass tog jag mig neråt mycket varsamt. Det var då jag träffade fyra personer som skakade om mig och gav dessutom hastigt dåligt samvete om hur jag hade varit som mor.

Stigen upp hade varit tungt men man belönades med otroligt häftig natur. Genast när jag trodde mig vara uppe på passets krön kom en tvär stigning till. Jag måste medge det var ansträngande men till sist satt jag på en liten platå där flera andra vandrare vilade, drack vatten och knaprade något från trailmix påsen. Alla såg lite trötta ut.

En rysk TV journalist sållade sig till gänget. Han kom från norr och skulle bara gå en mindre bit samt filma och göra intervjuer. Han började genast fråga ut mig när de andra hade informerat honom om min ålder. Fråga henne!

Han försökte få min vandring till en superprestation på grund av åldern men det gick inte. Jag hade satt mig för att vila flera gånger vid den tvära stigningen. Det sa jag inte till honom utan tyckte att hela vandringen var utan problem. Det är bara att gå!

Att gå sakta är väl inget problem? Att sätta sig vart femtionde meter vid uppgång är väl inget problem? Jag kom ju upp! Jag var på punkt 790 mile, dag 59, allt väl.

Vi avslutade intervjun ganska snabbt. Jag började gå neråt väldigt sakta. Det sker faktisk mer olyckor vid nedgång än uppgång. Gå ner är mer avancerad rörelse för kroppen fast det inte känns så. De flesta går också fortare ner än upp.  Stigen var smal och hal med isiga bitar blandad med geggig lera och stenar. Längre ner fanns ett snöfält. Det var då jag såg de fyra personerna. Av två syntes knappt huvudet.

Två små flickor och deras föräldrar kämpade sig uppåt mot krönet i snömodden.

De två flickorna hade gympaskor, shorts och var sin lilla käpp. Jag hade två gåstavar, långbyxor, rejäla skor och hade ärligt sagt jobbigt att gå.

Jag frågade föräldrarna hur gamla flickorna var. De var 4 och 5 år.

  • De ska bli de yngsta som har gått hela Muir Trail, upplyste pappan mig.

Han tog lite bilder och de skulle skickas till Internet, Facebook. Vi har tränat för det här, sa han snabbt till mig när jag sa är de inte lite väl unga. Jag frågade inte om träningen.

Min första tanke var barnmisshandel. Jag kan inte i min vildaste fantasi tro att fyraåringen hade sagt: pappa, min största dröm denna sommar är att vandra Muir Trail 338.6 km som går ofta i svår terräng och på många höjder, upp och ner, stenigt och jäkligt men fina utsikter. Kan vi göra det, mamma och pappa? Snälla!

Jag tror att fyra och fem år gamla flickor vill gå och bada, ha picknick, gunga i parken, leka med kläddockor, spela spel på Ipad, åka på en sparkcykel och gå till Disneyland. Jag  tror drömmen är Disneyland inte Muir Trail. Inte att vandra 340 km för att föräldrarna ska få rekord och skrytbilder på Facebook.

Jag steg åt sidan och balanserade i snömodden för att ge dem plats gå förbi. Barnen halkade i snön, stretade förbi mig med sammanbitna ansikten. Jag tog mig varsamt neråt. Dagen efter träffade jag ytterligare ett barn på leden, en pojke precis 7 år med sin far.

Pojken var liten för sin ålder. Hans ryggsäck var för stor. Hans ansiktsuttryck och tystnad sa allt. Han ville vara annanstans. Det kan hända att vandring med pappan hade låtit spännande, men inte så långt, inte i så svår terräng. Hans far skröt att pojken blev den yngsta pojken som gick hela Muir Trail.

Första platsen var ju redan tagen av de två småflickor.

Jag sa några beundrande ord till pojken men hans ansiktsuttryck var bara trött. Fadern försökte skicka bilder till Internet.

Visst, barn kan prestera mycket mer än vi tror. Men att medvetet utsätta dem för faror? Bara för att Internet finns innebär det inte att föräldrar måste ha rekord ungar och synas över världen.

Jag undrade tyst för mig själv. Om något händer, ett barn halkar med sina små gympadojor och faller ner i avgrunden med död som följd. Hur skulle föräldrarna lösa det? Vore inte det livets slut? Skulle anklagelserna hagla mellan föräldrarna resten av livet? Eller vore det bara ett offer man får ta?

Vilka risker är rimligt att utsätta sina barn för att synas på skrytlistor och slå rekord?

Jag hade träffat ett barn till men hon var 13 år och gick en veckotur med sin far. Vi pratade en stund och fadern frågade om nästa bit på leden. När jag berömde flickan lyste hennes ögon som stjärnor. Men i dessa tre småbarns ögon lyste inga stjärnor.

Muir Trail är ingen barnlek. Det finns bättre områden om man vill lära sina barn att vara ute i naturen. Varför är inte en lättgången veckovandring nog längre? Blir det inte lika många likes på Facebook?

Dessa små vandrande barn gav mig en mindre bra tanke om mitt eget föräldraskap. Det var inte första gången jag skämdes över mitt moderskap men nu kom igen en minnesbild. Vad var jag att döma andra? Jag hade satt mina barns liv i spel. Under en av våra resor i södra Thailand var allas liv i fara tack vare vårt vägval. Vi, barnens far och jag sket i varningsskyltar, körde vidare och hamnade på ett terroristläger. Andra äventyrliga resor… Mer …Jag har också pressat barnen att vara på topp i skolan. De skulle vara bäst.

Jag hade gjort tvångsmässiga förändringar i barnens liv utan att fråga om deras åsikter. Nu gav barnen jag träffade på leden mig en senkommen skamkänsla. Vad använder vi våra barn till? Vad kräver vi av dem för att kunna skryta? Offrad vi deras välmående för att själv få fördelar? Får barnen avstå så vuxna orkar existera?

Är vi vuxna alltid först? Har vi barnperspektiv – någonstans, någon gång?

I skuggan av påtvingade slöjor, barnäktenskap, barnsoldater, köns­stympning med mera är det lätt att minimera våra egna felsteg. Vi är så mycket bättre! Att barnperspektiv knappt syns i vår svenska  vardag och garanterat inte hos våra politikers planering är en skamfläck, lika illa som föräldrar vilka tvingar sina barn fylla deras liv med rekord och skryt på Internet.

Nedersta bilden från Wikipedia. Muir Trail.