Kinnekulleleden i oktober.

Utvalda

Stenbrottet

Jag satt i tåget hem från Kinnekulle och tog en titt på vad som hade hänt under de senaste 6 dagarna utan Internet. Ja, Internet fanns men under en vandring brukar jag strunta i Världen, bara vara nöjd med naturen.
Israel – Palestinakonflikt hade exploderat med många döda, mördade rent av bestialiskt. Det slutar aldrig, resterna av andra världskriget menar jag.

Men vandringen på Kinnekulle var vacker, enkel, magisk på sina ställen. Jag var så oerhört tacksam över livet och dess ljuspunkter just då.

Kinnekulle är ett så kallat platåberg som ligger i Vänerns sydöstra strand i Götene kommun,
Kinnekulleleden är 48 kilometer och lättvandrat, bara ett par tröga uppgångar. Lämplig för tre dagars vandring. Det finns några vindskydd och möjlighet att få vatten, dock kan kranar vara stängda på senhösten, likaså är mat – och övernattningsställen bara öppna i sommarsäsong. Ingenting var öppet nu i början av oktober. Kan ha missat något. Tältning är förbjudet på få områden och vållar inga problem.

Munkängarna

Det tog mig två dagar att gå runt men sedan gick jag tillbaka och tog om vissa bitar och vandrade sakta runt stenbrottet. Sista morgonen gick jag på Munkängarnas lövskog, igen. In i skogen.

Leden är bra märkt och endast i någon korsning såg jag inte markeringen genast. Ingen risk att gå vilse. Delvis går leden ihop med Biosfärleden och ibland finns blåmärkta korta leder att avvika med. Ett av de går runt stenbrottet i Hällekis, ett måste.
Naturen och stenbrotten är fantastiska. Lövskogar med alla sorter av träd. Stenbrotten efter kalkbrytning är lite av Grand Canyon i miniatyr. De påminner om det hårda arbetet förfäderna gjort, det som byggde Sverige.
Utanför leden finns de små byarna, kyrkor och en del lämningar samt ett vattenfall att besöka.

Gröna skogen

All service var stängt nu men på sommaren finns utsiktstorn, några restauranger och möjlighet till övernattning samt en camping.
Ibland ihop med vandringsleden ibland förbi längs annan väg går en cykelled.

Platåberget Kinnekulle har 18 naturreservat och lämningar från förra tiders kalkbrytning.
Huvudorten Hällekis har ca 626 innevånare (2022). Det finns en Coop butik. En pizzeria som är öppen 5 dagar i veckan. Låg- och mellanstadieskola. Största arbetsgivaren utöver Kommunen är Paroc som tillverkar mineralull. Tågstation. Som tidigare sagt var dock tåg inställda.

Så klart besökte jag Hällekis mataffär och åt på pizzerian. Stöd alltid det lokala i små orter.

Lasses grotta

Det är många elstängsel på grund av djurhållning. Dock finns ut – och ingångar som fungerar. Många kor. Det var inte riktigt trevligt att hamna i samma hage med en tjur. Kanske undantag nu när säsongen var över?
Det är levande landsbygd. Trampa inte överallt. Akta dig också för koskit.
En del väg att gå men oftast lite trafik. Inga problem.
Tåget hördes på natten. Antagligen varutransporter för persontåg var ju inställda.
Men detta är bara petitesser. Har du vägarna åt det hållet ge dig tid att gå Kinnekulleleden, en av de små pärlorna i svensk natur och i svensk arbetarhistoria.

Från min tältplats såg jag solen gå ner över stenbrottet. Det fanns också en liten sjö och hoppfulla fiskare.

PS.1882 till stängningen 1978 togs 25 miljoner ton kalksten ur berget och skapade det stenbrott vi ser idag. https://kinnekullehembygd.se/cementa-hallekis-2/

PS2 Stenbostaden, grottan, bodde Lasse och Inga Eriksson under mycket enkla former i slutet av 1800- och början av 1900-talet. Halla naturskyddsområde.

https://kinnekullehembygd.se/

Inte riktigt höstkänsla än men några lysande träd och fallna löv.

Höst och de gula bladens mysterier.

Utvalda

Hösten är den bästa årstiden för mig. Först får vi en färgexplosion när naturen ändrar färg. Bladen blir röda och gula, växterna på marken har sin färg förändring. Naturen blir stilla, löven faller, kvällarna blir mörka. Det är rofyllt.

Solljuset blir mindre intensivt under hösten. Då avstannar fotosyntesen och klorofyll bryts ner och försvinner ur löven.
Färgskiftningarna i bladen beror på att det gröna pigmentet klorofyll bryts ner snabbare än de gula karotenoidpigmenten, och att nya röd pigment bildas hos vissa träd.
Klorofyllen lagras dock eftersom de innehåller de biologiskt grundämnena: kväve och magnesium som behövs igen på våren. Den som spar… Alltså de fina höstfärgerna har funnits gömda under det gröna.
Varför just då, frågar forskarna. Hur vet träden och bladen att det är dags?
Men exakt tidpunkt kan inte forskningen ge – än. Hur mycket påverkar kylan? Hur mycket ljuset? Forskning pågår om bladens höstförvandling.

Hösten är vacker. Naturen kan se ut som en målning när det mildare höstljuset faller på.

Varje årstid har fördelar. En heter sommar och värme. Kanske kommer vi alla att längta till sommaren när vinterns elräkningar kommer. Elektricitet och värmen i elementen blir åter en lyxprodukt. För, på den fronten har ingenting hänt än. Som alltid, det är eftertanken före som är politikernas bristvara.

Dags för en höstvandring – snart. Att vandra på hösten har sina fördelar. Sällsynt tystnad. Inget trängsel. Bara jag och naturen. Men dagarna blir kortare när solen försvinner tidigare. Dagens vandring blir så också färre kilometer. Höstvandringar är inte till att göra rekord utan gå ner i varv. Även när ingenting stressar en.

Bilder: Överst höst i Padjelanta, nederst Blomberstorp, Sörmlandsled etapp 37:2.


https://www.extrakt.se/mysteriet-med-hostloven-kvar-att-losa/

Vandringsminnen i bild.

Utvalda

Jag har haft ovanstående bild från PCT ofta som sidhuvud. Den bilden väcker ett fint minne från en skön dag på PCT vandringen. Dag 110 på PCT, mile 1777. En riktigt varm dag.

Lagade mat sittande i en grop på vulkansand vid Brown Mountain. Sedan var vattnet nästan slut. Mötte en kille från Kanada som skulle gå en lite kortare bit. Han hade inte heller vatten kvar. Då svängde vi båda till ett sidospår mot Fish lake, han var förstås snabbare än jag. Han väntade på mig utanför restaurangen med en flaska vatten.

Han var dock tröttare än jag och hyrde ett rum på semesteranläggningen. Jag duschade, åt och åt igen, fyllde på mat och vatten. Natten föll. Började gå till leden i månskenet. Jag tog dock vägen, inte sidospåret eftersom det var nästan mörkt.

Luften var ljummen. Tystnaden total fast jag gick på HWY 140. Månen lyste och gav så pass mycket ljus att jag kunde fortsätta från vägen till leden i skogen. Jag gick kanske en halvtimme i skogen och slog tält vid den torra bäcken.
Tur jag hade laddat med extra vatten för Cascade Canal var oväntat torr.


Ibland byter jag sidhuvud. Men den bilden kommer åter, det är en favorit.

Har också du bilder som väcker trevliga minnen?

In till det vilda – inte riktigt.

Utvalda

Fyra människor i likadana blåa regnrockar stod på backen vid en STF stuga på Kungsleden och de var arga. Deras tal lät som utdragen klagan med ilska. De var från Ostasien. Vad gjorde de här på Kungsleden, missnöjda i hällregnet?
De var deltagare i Fjällräven Classic, bland cirka 1500 andra.

Jag pratade med en av ledarna. Han räknade upp flera länder varifrån deltagare kom: Kina, Sydkorea, Vietnam, Japan, från hela Europa, även från andra sidan Atlanten. En del åkte runt i alla de andra evenemangen. (Sök själv på Fjällräven Classic). Internetsidor kunde inte fyllas än för det fanns inget Internet.

Ja, hastigt nära Norge fungerade mitt Internet samt telefon en kvart.

Speciellt deltagare från det stora landet i Öst var missnöjda. De hade inte riktigt räknat med omständigheterna. Vädret var fel, marken svår och stugorna stängda för andra än inbokade gäster. Vi tältande släpptes inte in. Organisationen för utmaningen hade fått styra om allting tack vare kräksjuka som hade härjat på Kungsledens stugor. De sägs ha fyllt sin uppgift väl med egna stationer och även toa, men vissa var ändå sura i regnet vid en stängd dörr.

Helikoptrarna snurrade. Någon hade brutit benet. Andra gav upp. Men flertalet stretade vidare. Det kom några solglimtar senare.

Kungsleden är mycket sliten. Marken är lerig och stenig. Som hjälp har stora delar av stigen spångats. Det är faktiskt inte så mycket lättare att gå rakt fram på en smal spång än på marken. Jag kom att tänka på en demenstest då patienten skall gå rakt fram på en linje. Många klarar inte det medan jag gick utan problem på en spång. Inte dement än?

Ledaren som arbetade för Kommunen sa att de hade spångat allt de kunde. Ja, nu såg det ut som en väg av plank längs Kungsleden. Det var för mycket.

Jag tänkte på Pacific Crest Trail. Inga spänger förstås. Inga stugor om man inte går vidare till någon semesteranläggning. Nästan inga broar, kanske en stock som har fallit över, du får vada eller vända. Knappt någon service speciellt för vandrare men vissa platser befolkades mest av vandrare, som Kennedy Meadows. Några anläggningar hade lyx som dusch och tvättstuga även för vandrare mot betalning. Mataffär fick man oftast lifta till, eller gå. Du är din egen, fixar du inte det får du ge upp och vända. PCT hade också begränsning av antalet vandrare för att skydda naturen. Max 50 personer långvandrare startade per dag.

PCT är 2660 mile lång. Kungsleden mellan Nikkaluokta – Abisko är ca 110 km.

Kungsleden har stugor med mataffär och stugvärd, broar och dessa redan nämnda spänger. Vildmarken finns och inte ändå i även om en ren råkar springa förbi. Det känns som förändrad förlorad vildmark längs leden. Slitaget är så uppenbart från tiden jag vandrade där för första gången, i mitten 80 talet. Inte bara stigen utan människorna är annorlunda. De gamla fjällrävarna är borta, de man fick tips och berättelser från. Idag är det mobilen, fast Internet saknas.

Jag pratade med en stugvärd och några andra vandrare. De var inte så positiva till jippot. Det pratas så om klimat. Är det då vettigt att människor åker runt i Världen på olika utmaningar för att få skryta på Facebook? Är det ok att 1500 personer från alla världens hörn rent av invaderar känslig natur? Men allt det andra då, som biltävlingar? Övrig idrott då massor av folk åker Världen runt? Kanske en vandring ändå är oskyldigt ur miljöhänsyn? Men – inte vandrade alla dessa deltagare hit. Flyg, tåg, bilar…

För vems skull har vi skyddade områden och Nationalparker? Ska vi få vara där? Borde vi begränsa slitaget? Skall alla som vill och ha råd att resa hit trampa ner resterna av Kungsleden?

Ja, nog kan vi undra över både vårt eget och andras uttrycksbehov. Och klimatfrågan? Den lever sitt eget liv.

Jag vände mot Norge men vädret var definitivt inte på min sida. Fick planera om. Dock lyste solen nära två dagar i slutet med en liten regndroppe då och då.

När jag satt vid Akkajaure fick jag en stark känsla att detta var min sista vandring på norra fjällområdet, kanske även på sydligare delar. Det finns ganska få platser jag inte satt min fot på vid Abisko – Sarek – Padjelanta området. Jag kände mig nöjd. Jag satt I bussen och tittade jag på utsikten, fjällen, de smala granarna, myrområden och det var sista gången jag såg Sveriges norra ända och det var ok.

Från Fjällrävens reklam för Fjällräven Classic;The original – and longest – Classic. Experience pristine Scandinavian wilderness, the occasional reindeer encounter and complete freedom. 110 km

Pristin var nog lite fel. Men om du går från leden, oavsett vilken, så finns det platser där lugnet och ensamheten råder, utom helikopterljudet.

PS. Jag deltog inte i Fjällräven Classic, jag råkade bara välja samma vecka som start.

PS2. Läste idag att tillgängligheten till STFstugor skall minskas på Jämtlandsfjällen. Antal bäddar minskas samt öppettider. Restauranger skall även stängas. Allt för att krympa antalet besökare så naturen inte slits så hårt och rennäringen ges mer lugnare tillvaro.

Är det ok att försöka stänga av folk från vissa områden i landet?

Tältare då?

Bild med spång från Tarfala.