Om vikten av Julkalendrar och reserv i skafferiet

IMG_4879När min familj åkte till Vietnam i slutet 70 talet funderade jag på vilka saker vi inte ville vara utan. Mitten januari fick vi utresedatum och vikten på den tillåtna fraktlådan. Jag gick till bokhandel för att köpa julkalendrar för årets jul.

De var lite nedlåtande i affären och upplyste mig om datumet, att tiden för julkalendrar var slut. Jag lät dem att hålla ett tag, elak som jag var, sedan berättade jag om skälet till mitt fel i tiden önskan. Kunde de ha några bortplockade kalendrar kvar?

De gick genast till förrådet och jag köpte julkalendrar, julpysselbok, ritpapper, pennor, spel, och barnböcker. De önskade mig trevlig resa.

Lådan kom först nära nästa Jul. Den hade stått i hamnen några månader med alla andra lådor tills några av oss gjorde helt enkelt inbrott i hamnförrådet för att få både privata lådor och önskade matvaror till Jul. Allt var kvar i vår låda, förseglad med spikar, skruvar och järnband runt. Våra barn var de enda med julkalendrar den första december. Det var en liten dos av lycka även för grannbarnen som ville se vad som gömde sig bakom luckorna. När firman delade ut plastgranar och vi hittade några julgranskulor i diplomatshoppen var det jul, fast pepparkakorna blev väl annorlunda.

Man måste ligga i steget före för saker som är oumbärliga, som har betydelse eller som räddar livhanken. I Vietnam var det saker som cykelreparation, sytråd, knivar, pennor, plåster, värktabletter, ljus, batterier,  verktyg och papper för än så länge kom det inget papper från pappersbruket vi skulle bygga. På utlandsresor hamstrade vi kläder och allt som skulle behövas de närmaste fem månaderna. Vi hade en egen mataffär men tillgången var varierande.

Idag är även folket i Vietnam på väg att bli konsumenter som vi. De har passerat oss rejält i PISA. De vet att bra skola och flitiga elever är framtiden i en konkurrensutsatt värld.

I dagens läge här hemma gäller andra ”bra att ha saker”. Det är klokt att spara ens oersättliga bilder inte bara på egen dator utan på någon annans dator också eller ha ett extra minne. Det är att klara några dagar om strömmen går. Vid strömavbrott tar vattnet slut, affären stänger och så klart fungerar inte de små plastkorten vi har i stället fysiska pengar. Att tro någon annan tar ansvaret vid en kris är naivt – för att använda ett modeord – för det kommer inte den där mystiske ”någon annan” och förser dig med livets nödtorft.

Förr var uppfattningen om tillräcklig beredskap 72 timmar men nu anser man att vi borde ha resurser för 5 – 10 dagar. Vissa är preppers och skall klara månader och de förbereder sig för katastrofer på ett systematiskt sätt. Vi andra borde hamstra lite. Krisberedskapen är låg i Sverige, både den fysiska och psykiska. Vi importerar minst hälften av vår mat.

Att ha rimlig reserv för en vecka är bättre än inget.

Detta händer bland annat om transporterna stoppas en vecka:
Dag 1: Mjölk och färskbröd tar slut i butikerna
Dag 2: Färskvaror tar slut i livsmedelshandeln, störningar i kollektivtrafiken
Dag 3: Mejeriprodukterna i butikerna är slut, tydlig brist på drivmedel, skolbespisningen serverar rester
Dag 4: Brist på livsmedel, alla drivmedel slut på tankstationerna
Dag 5: Skolmaten helt slut, restauranger stänger, många fordon får ställas

OK, hur många dagar klarar du efter Julhelgerna när julmaten är uppäten och den gråa vardagen är här?

Better safe than sorry?