Hyckleri och makten av några få dollar.

IMG_0015 (2)

Släng ut Saudiarabien ur FN:s människorättsråd. Landet begår omfattande människorättsbrott i Jemen och slingrar sig undan ansvar för krigsbrott, säger Amnesty och Human Rights Watch.

Så dags nu. Skrev en notis om valet till Människorättsråd när det var aktuellt:

http://blogg.iniskogen.se/2015/09/23/pyroman-till-brandchef/

6 juni 2016 strök FN Saudiarabien från listan över länder som bryter mot barns mänskliga rättigheter i konflikter. Den Saudiledda koalitionen sattes på listan sedan en FN-rapport konstaterat att 1 177 barn dödats eller skadats i Saudikoalitionens attacker i Jemen senaste året. Men pengar väger tyngre än barn.  Ban Ki-Moon medgav att han utsattes för påtryckningar och FN strök landet från listan. Varför? Saudierna tänkte dra in pengarna för FN program.

suspension

Hur många dollar kostade Ban Ki – Moons och FN s samvete vet jag inte.

Sveriges FN-ambassadör i Genève, Veronika Bard, som bevakar den pågående människorättsessionen, kommenterar kravet från Amnesty och Human Rights Watch.

Detta är en aspekt från ickestatliga organisationer som är respektabel och förståelig. Men om vi slänger ut Saudiarabien försvinner möjligheterna till en dialog med landet och ansvarsutkrävande i viktiga människorättsliga frågor, säger hon.

Dialog?  Islam är ett totalitärt system, som gör anspråk på att styra alla aspekter av en människas liv in i minsta detalj. Det går inte att föra en dialog med en medeltida stat med medeltida värderingar. Det måste kosta dem först. Det kan ta tid. Oljan ta slut och insikten kommer att pengarna tar också slut och de kan inte importera varken till lyx eller nödtorft. Saudiarabien är importör av livsnödvändiga saker. Olja och islam styr dem. Det är en stark kombination tillsammans med muren på gränsen som stänger flyktingarna av samma religion, deras bröder, ute.

Dem tar vi hand om.

Det finns otrolig tilltro hos politiker om ordets makt. Bara vi är snälla och pratar lite så förändrar sig även Saudiarabien. Kanske borde samtalsterapi prövas även mot Daesh? Ursäkta ironin. Det är en mörk solnedgång i FN.

Eller är det bara ord för att skydda sin egen position? De som sitter kring bordet bevakar inte bara de mänskliga rättigheterna utan i hög grad sin position, lön och livsstil. Så även FN ledaren.

Den syriske poeten Ali Ahmad Said Asbar, pseudonym Adonis sa ungefär: Islam genererar inget tänkande, ingen konst, ingen vetenskap, inga visioner som kan förändra världen. Man är fast i upprepningar, som utgör tecken på att den arabiska kulturen nått vägs ände. Araberna kommer att leva vidare, men de kommer inte att bidra till att göra världen bättre.

Är det nedförsbacke för de muslimska oljeländerna, inte bara för de länder som sysslar med krig och terrorism? Det är en bra fråga. Det kan bli oväntade svar i framtiden. Att FN står på lerfötter har de flesta förstått länge sedan, men vi skopar sand under.

http://www.breitbart.com/london/2016/02/19/islam-cant-be-modernised-says-worlds-greatest-arabic-poet/

https://www.hrw.org/news/2016/06/08/un-return-saudi-led-coalition-list-shame

http://www.svd.se/kravet-slang-ut-saudiarabien-ur-fn-radet/om/varlden

Om Saudiarabiens Great Wall:

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/middleeast/saudiarabia/11344116/Revealed-Saudi-Arabias-Great-Wall-to-keep-out-Isil.html

 Bild med glada handslag: Saudi Arabiens företrädare kronprins Mohammed bin Salman tackar  Ban Ki-moon I FNs högkvarter 22 juni, 2016.

 

 

Att välja liv – något om att leva med en dement person.

16

I SvD går en serie om demens. Idag berättar några människor om sitt liv med en dement anhörig. Så jag tänkte över min situation.

Det är tungt att vara anhörig till en dement. Ibland säger gubben att det är tungt att vara tokig som inte förstår. Som tur händer det sällan.

Det hände så snabbt. En dag la han bara av utan förvarning. Eller hade jag missat signalerna? Jag har funderat mycket över det till ingen nytta. Han hamnade på sjukhus utan att någon begrep vad som pågick, infektion kanske? Efter tre månaders resultatlös vård kom han hem och hade fått diagnosen demens. Kroppsligen hade han tynat bort.  Min sambo var då 81 år och hade nyss slutat deltidsarbeta.

Vi skulle åka till Egypten och jag hade erbjudande om ett nytt jobb fast jag hade precis fyllt 68. Till senhösten skulle jag vandra Lycian Way ensam. Livet framåt hade planer. Det var bara att kasta allt i papperskorgen. Det är fem år sedan.

Som sambo till en dement man saknar jag honom. Han är inte den jag en gång älskade och flyttade ihop med i mogen ålder. Jag vet inte riktigt vad jag känner. Kanske medlidande? Men han tycks ju inte lida. Kanske ömhet? Kanske skyldighet, för en gång i livet gav han mig så mycket, mer än någon annan. Kärlek? Jag vet inte längre vad det är. Det är en förvirrande situation och jag delar det med många människor. Man pratar dock inte om demens, men nämner jag det så bubblar genast en moster, mamma, far eller make upp. Då är det tillåtet att säga ordet demens. Då är det okej att berätta om sin personliga sorg. Det finns även oro om att demens kan drabbar oss som tar hand om den andre. Vad skulle hända då?

När sambon virrade till i Konsumkassan viskade kassörskan till mig: Jag förstår, min mor har Alzheimer. Sedan pratade vi om hur det var med oss medan hon stämplade in våra varor.

Den usla vården dyker upp i samtalen med anhöriga. Hemtjänst och boende där personalen pratar dålig svenska. Boenden som vanvårdar. Att inte bli duschad ens. Att aldrig komma ut.  Sjukvården som är onåbar. Handläggare som är omöjliga. Vi kanske tacklar vår sorg genom att klaga? Men ofta ses anhöriga som en belastning, de som inte vet något. Har mött den attityden i korttidsboenden.  Jag tror också att många inte ber om tillräcklig hjälp. De skäms att säga ”jag orkar faktiskt inte längre”. De är oroliga om att bli mötta som kverulanter.

Min Kommun är en hjälpsam partner. Handläggaren från kommunen säger liksom glatt: Säg bara till om du vill ha något mer. Kommunens fasa är heltidsomsorg som kostar 2000 kr om dagen. Han är billigare om jag tar hand om honom och får avlastning ibland.  Hur länge till är de hjälpsamma undrar jag när kommunbudgeten visar bara minus och skatten är bland de högsta i landet. När börjar de dra in hjälpen? När väger man den här gruppen som mindre behövande än andra? Hur många platser till läggs ner i boenden och omvandlas till annat? Nyss omvandlades ett rehab boende till hem för ensamkommande. Det är många som slåss om resurserna idag. Vet andra kommuner som har skurit ner avlastning på alla plan? Hur skulle jag göra då om jag inte ens kan gå och träna?

Demens innebär att livet aldrig blir sig lik, varken nu eller i framtiden. Det är en bestående skada. Det är en nedförsbacke. Ibland gör de negativa förändringarna ett ryck. Orden krymper. Förvirringen ökar. Oron stiger. Omgivningen blir obekant. Han känner inte igen mig. Det ”normala” är bakom lås i minnesbanken. Gubben min var en känd trädgårdsmästare men vattnar inte ens krukväxterna längre. Han var också en framgångsrik naturfotograf men tar inte kameran i sin hand. Han vet inte längre hur man gör.

Vår stora hobby, fotografering, är borta. Fototurerna till naturen varje ledig stund. Diskussioner om bilder. Fotomässor, fotodagar någonstans, resor, kurser, utställningar, våra egna utställningar, hans del i böcker, tidningar – nästan allt är raderat. Ibland bläddrar han i tidningar och lyser upp lite osäkert. Ibland tänker han till om en bild men det är fel bild, fel plats, fel tid. Kameran är på hyllan. En dag städade jag och insåg att jag hade glömt en kamera bland andra som vi ägde. Jag ryckte till. När, var och hur hade vi köpt den? Jag har dragits med, jag fotograferar knappt mer. Att vara en halva av ett brustet team har inte fungerat.

Vi vandrar inte längre på fjällen. Han orkar inte men det beror nog mer på åldern.

Det är en sorg att födelsedagarna har försvunnit. Ingen kommer med rosor, champagne och en present till sängkanten längre. Han kommer inte ihåg när den dagen är, att påminna honom väcker bara skam över att han inte minns. Han kommer inte ihåg andras födelsedagar heller så jag måste påminna det som är viktigt, just då. Han kommer ihåg sin dag men kan inte placera det i årets gång. Det finns vinter om snön faller och sommar när det är grönt och olika väder man kan orientera sig efter, men mellanrummen är diffusa.

Jag saknar vår matlagning, valet av vin och middag då vi äter tillsammans. Inte nutiden då jag äter och han petar i maten, går upp och tittar ut, sätter sig igen, glömmer att äta. Inget är gott längre. Ingen idé att köpa vin för då får jag dricka ensam. Matens magi är borta för honom. Det är också tragiskt. Att äta en god middag var glädje, förr. Att äta nu är oro om han får i sig nog eller ska jag ge energidryck eller koka välling senare.

Att förlora umgänget är inte en sorg. Han frågar inte efter dem han umgicks med. Jag själv har alltid varit isolat, arbetat mycket, ibland överhövan så vänner var inget jag förmådde mig att hålla till. Folk dör också i vår ålder, vi förlorar de som fanns. Flera av dem som är kvar är nu mera upptagna av sina gamla vårdbehövande föräldrar eller anhöriga. Vi är ensamma men inte ensamma i sitt slag. En kvarts miljon vårdar sina anhöriga och många, som jag, gav upp yrkeslivet för det. De välmående fyrtiotalisterna utan ansvar reser. De har inte tid med andras sorger. Barnbarnen tar mycket av många äldres tid. Nu mera kan jag inte åka spontant iväg till dem utan det kräver planering. Orkar han åka med? När var tiden hos distriktssköterskan? Kan jag få en korttidsplats för att göra något med barnbarnen?

Folk är rädda för demens. De tror kanske att det smittar? I början ringde några men när jag förklarar att han inte kan åka själv utan måste kanske hämtas blir folk nervösa och vill återkomma, vilket de inte gör. Men han saknar dem inte. Han minns så få människor av den stora vänkretsen och arbetsgemenskapen han hade.

Jag bjuder in hans förra fru ibland. Han glömmer tidvis vad hon heter men när de träffas kommer en glimt från en gången tid. Hon vet ju om livet före mig och kan berätta hur det var när de arbetade tillsammans. Även hon har insett att det mesta är borta. När sonen kommer blir han glad men de hittar inte längre till varandra.

Detta är inte detta man förväntade sig av pensionärstillvaron. Så mycket är förlorat. Liv helt enkelt, beroende på hur det definieras. Andning? Hjärtslag? Gående? Hur länge räknas det som ett liv i vidare bemärkelse?

Att förlora tiden bakåt med en älskad person är en stor förlust. Precis som om det inte hade funnits. Det finns ingen framtid längre att förvänta sig, bara det vi alla kommer att möta till sist, vår död. Allt är en långsam sorgeprocess med många frågor om, hur och varför.

http://www.svd.se/idagsidan

http://www.svd.se/om/nar-hjarnan-sviktar

Lite fakta: Regeringen satsar 4,8 miljoner kronor för att höja kvaliteten inom vård av dementa. Satsningen består av flera olika delar: Socialstyrelsen ska ta fram underlag till en nationell strategi kring demens, utbildningsinsatser för att minska tvång inom vården stärks och insatser görs för att få fler kommuner och särskilda boenden att använda två nationella register rörande demenssjukdomar.

I Sverige lider runt 180 000  personer av en demenssjukdom i dag, enligt Demensförbundet. 60 – 70 % har Alzheimer. Av dess personer är 10 000 under 65 år gamla. Räkna ut vad det blir per dement.

Samtidigt får Socialstyrelsen i uppdrag att fördela 24 miljoner kronor till kommunerna för att öka kompetensen hos socialsekreterare utifrån flyktingsituationen. Det var ju snällt. Ca 80 000 per kommun samtidigt som ett enda ensamkommande ”barn” kan kosta en mille per år.

 

Höj bara skatten så löser sig allt!

120

Jag tjuvlyssnade på ett samtal under resan till stan. Det var inte svårt eftersom personerna var högljudda och satt näst intill mig. De var två välmående personer – tror jag – med snygga kläder, mobil, portfölj, fräscht utseende, medelålder.

De diskuterade stans angelägenheter, inkomster och utgifter. Något projekt hade hamnat i malpåsen fast det var så angeläget. Inkomster från visst annat område var inte så stora som beräknat. Så något måste göras.

Då kom det, lösningen för alla brister.

Det är bara att höja skatten för h…..e, sa den ena.

Det är bara att höja skatten, instämde den andra.

Jaha, då var problemet löst?

Sedan började diskussionen bli mer privat. Vädret skulle vara fint dagen efter, så de började planera helgens förströelser. Var de politiker? Det lät så.  Eller bara folk som älskade att betala skatt?

Hur som helst, höj bara skatten. Alla problem löses idag med höjda skatter och ökade bidrag. Men varför har vi problem trots höga skatter? Varför är inte alla problem redan ett minne blott? Vi har ju lett skattetoppen i världen många, många år.

Det kan väl inte vara fel taktik?

På Centralen satt Migrationsverket och hundratals flyktingar och andra som vill flytta  till Sverige. De sov på golvet. De rökte utanför. Diskussionen var också högljudd fast jag vet inte vad det handlade om. Migrationsverket med skylt satt provisoriskt placerade i hallen och såg bortkomna ut.

Ja, vad skulle de göra, egentligen? Trolla? Höja skatten?

We don´t pay them

IMG_4743Bild: mot Courmayer

Vi satt i bussen från Courmayer på väg genom Mont Blanctunneln till Chamonix och susade i maklig takt genom den 8,6 meter smala och 11,6 km långa genvägen mellan Italien och Frankrike. Den breda bussen skakade hela tiden mot sidomarkeringarna. Gupp, gupp, gupp. Tunneln är inte dimensionerad för nya maffiga åkdon. Genast när vi kom ut i dagsljuset blev bussen stoppad av flera myndighetspersoner i uniform och in klev en stadig polis. Alla skulle sitta stilla kvar på sin plats. Hon ville se våra pass.

Allmän upprördhet spred sig. Vi är ju fransmän, skrek någon. Jag bor här, sa en annan. Själv svor jag över mitt pass som låg längst in i ryggsäcken, som i sin tur låg i bagageluckan.
Hon godtog mitt körkort. Jag såg tydligen inte farlig ut. De som protesterade mot kontrollen knäckte hon med väldigt bestämd ton.

Vi vill inte ha några illegala invandrade här, fräste hon på två språk.

Då blev det tyst och passen flög fram.

När bussen släppte ut oss på busstationen var det första vi såg en muslimsk ganska så risig familj med packning. De vuxna grälade högljutt med varandra och de många barnen tryckte ihop sig till små klumpar. Det såg riktigt illa ut och deras röster följe mig länge när jag gick mot Le Cry och campingen.

Två dagar senare övernattade jag i en refug på grund av uselt väder. Vid middagen satt jag med två män från Singapore. Vi fortsatte vårt samtal efter maten. De två, far och son, arbetade på ett stort internationellt företag med representation även i Sverige. Sonen hade läst om Tour du Mont Blanc i en tidning och de bestämde sig att använda sin tvåveckors semester till vandringen. De gick runt på 11 dagar och var mäkta stolta över det.
Fadern, chefen, hade besökt och bott i Stockholm några månader då och då. De hade svenskar anställda även i Singapore.

Deras uppfattning om svenskarnas arbetsintresse var låt oss säga sval. Kineserna hade 2 veckors semester medan svenskarna hade 5 veckor. När fredag eftermiddag kom gick svenskarna hem medan kineserna arbetade kvar även på lördag. Likadant var det på olika större helger.
Det var inte konstigt att de svenska företagen inte kunde konkurrera med Asien. Dessutom visste de att den svenska skolan var i dödläge medan Singapore ligger i topplaget på PISA mätningarna.

Den andra saken de var intresserade av var den svenska invandringspolitiken, eller bristen på det.

Hur tänkte Sverige? Det går aldrig att inlemma så mycket folk med så annorlunda kultur, speciellt när det inte finns arbete att tillgå.
Vad skulle jag svara på det? Jag hade inte sett något tänkande och bra planering precis. Inte: om vi gör så här så blir det så här.
Varför söker inga flyktingar till oss? Frågade sonen. Det är ju närmare för afghaner, pakistanier…

Jag var tyst. Jag tänkte inte på demokrati för det tror jag inte är huvudskälet för asylsökanden, som knappt vet vad det innebär. Nu svarade de i en mun med ett litet leende:

We don´t pay them. Alla måste ordna ett arbete och försörjning själva.

We don´t pay them? Att välja ett land och söka asyl kan inte vara så enkelspårigt som pengar? Eller inte?

We don´t pay them. Kan flyktingsituationen förenklas till fråga om pengar? Knappast. Men det är en del i skälet till att Sverige och Tyskland är målet, inte de gamla Öststaterna eller Ryssland. Om nu någon skulle släppas in i Ryssland. Visst läser vi om dramer när de asylsökande vägrar kliva av bussen när boendet inte var precis femstjärnigt eller mitt i en storstad. Visst klagar de på maten. Visst kommer många aldrig i arbete. Och lusten av svenskstudier är också klent. Jag är så glad att få vara hemma och läsa Koranen, sa någon och försörjningen var bidrag som flöt ändå.

1250

Jag tror inte att asylsökandet kan reduceras till pengar, men det är en del. Flyktingar och affärer = sant. Vi har våra egna vinstföretag. De i  Mellanöstern har sina. Jag tror att smugglarbaronerna beskriver möjligheterna som lätt liv med betalning och även villiga svenska blondiner.  http://www.friatider.se/l-ften-om-gratis-blonda-tjejer-lockar-araber-till-sverige

Jag tror också att Internet är informativ nog över livet och förmånerna i olika länder. Folk är inte dumma. De yngre män vilka är huvuddelen av asylsökanden vill ha det de tror vi har. De har kanske redan en del, märkeskläder, senaste mobilen men den där gamla svenska drömmen om villa, Volvo, fru – inte hund – är också deras dröm precis som vår.
Utöver dem förstås vilka är terrorister, låtsasasylsökanden, och vill få annat. Ett eget land där vi nuvarande ägare betalar extra skatt eller flyr annanstans. Där deras lagar styr, inte den klena demokratin vi har.

Larmen går, som den ovanliga granskningen i http://www.dalademokraten.se/ Men alla larmar för döva öron. Ingen vill vara rasist, det värsta du kan vara utöver att inte vara feminist. Det sunda förnuftet och räkneförmågan är inte godtagbart längre utan en illusion om folkhemmet fast med annat folk och oändliga resurser från ingenstans.

Sedan ungefär 15 år tillbaka har svenska politiker inte gjort någonting för att minska antalet asylsökande till Sverige. I stället har man som sagt gått åt andra hållet. Sedan ungefär år 2002 pratar man allt mindre om att harmonisera svensk migrationspolitik med övriga Europas. Fokus har i stället legat på att framstå som ett föredöme. Man har trott sig kunna påverka alla andra genom att utmärka sig. http://www.svd.se/folkvandring-pa-vag-till-sverige

1224a9362bcc40fe

Vi borde kanske inte betala? Alla har rätt att flytta, men, har alla har rätt att kräva försörjning från oss? De som inte kan flytta och är kvar i kriget eller flyktinganläggningar är de främst hjälpbehövande, inte de unga män som vandrar mot oss. De kvarvarande sitter verkligen risigt till. De har inget hopp. Deras samhällen är bara kaos. Det går inte att neka att vissa kulturer producerar mer av det som människor önskar, som hälsa och mat.

Vi köar inte på gränsen till Mellanöstern.

Oavsett hur vi tänker och agerar är folkvandringarna här. Större del av skulden borde flyttas dit där det hör hemma: till de länder/regeringar som inte tillfredsställer folkets elementära behov av mat och skydd samt deras muslimska ”vänner”, som Saudiarabien, vilka lugnt tittar på medan Mellanösterns länder i samma kulturkrets går under. Att hjälpa ingår inte i deras agenda.

När har vi tagit vår rättvisa del är en bra fråga, men det är inte vi längre som har tolkningsföreträde. Det har kidnappats av våra försök att vara snällast.

http://w2eu.info/index.en.html

https://meritwager.wordpress.com/2011/02/25/arabisk-sajt-ger-rad-till-manniskor-som-vill-ta-sig-till-finland/

http://samtiden.nu/20423/gulfstaterna-vander-flyktingarna-ryggen/