Paris gråter

Den heliga Påskveckan började med en brand. Ja, det brinner lite varstans i världen men den här branden är stor tragik och  olycksbådande. Den utplånade en kristen helgedom,  Notre Dame, mer betydande för Paris och världen än Eiffeltornet. Notre Dame är själva hjärtat av staden.  Byggd mellan 1163 – 1345. Brann 15 april när Påskveckan började och fick omfattande skador. Hur mycket kan renoveras är tveksamt. Oavsett, det blir aldrig densamma.

Paris gråter.

Jag var aldrig inne i Notre Dame. Jag var i Paris översvämningens år 2016 och kyrkan var stängd eftersom vattnet flöt på golvet. Vi fick se den massiva byggnaden bara utifrån. Dock är intrycket oförglömligt.

Har Påsken betydelse för oss med annat än några lediga dagar? Det religiösa har krympt och med det den tysta och stilla Långfredagen. I min barndom var det en verkligen lång dag då lek och alla icke nödvändiga sysslor var förbjudna. Kyrkan var full. Nu är det smockat på krogen och många affärer är öppna. Långfredagen och resten av Påsken skiljer sig inte från en vanlig dag med annat än röd dag för en del folk.

Hur många minns betydelsen av Jesu lidande, döden på Golgata, offret som ändå har varit en stor och bärande del i vår kultur? Finns det någon kraft i den kristna tron idag? Jag tvivlar på det. Vem ger oss levnadsregler och moral att stå på när religionen har förpassats till högst fyra, oftast färre tillfällen i våra liv: dop, kanske konfirmation, bröllop och begravning? Även föräldrarnas betydelse i våra barns liv har minskat. Staten fostrar våra barn.  Vad har fyllt tomrummet efter religion och dess regler? Eller uppstod inte ens tomrummet utan livet gled omärkt in i penningekonomins mediebrus?

Det finns kraftfull religion, islam, men jag har svårt att se det som religion enbart utan ett samhällssystem som innefattar hela livet.

Frågan är : vad ger religionen, assistans eller existens? Vad vill vi ha religionen till?

Kanske borde vi ha religion som assistans till livet och en stötta när allt känns övermäktigt, något att också vara glad över, men låta resten av vår tillvaro styras av andra saker, som att vara en del i det demokratiska samhället som än finns, dock flämtande  som nära döden. Är inte branden av Notre Dame oerhört symbolisk för Europa?

Kanske borde vi vara stilla en dag och tänka över djupare ting och livets mening än mat och påskgodis oavsett vår religiösa tillhörighet eller förnekelse? Långfredag är en lämplig dag för eftertanke och stillhet.

Årets resor

img_5145

Två utlandsresor blev det i år. En till Paris med ett plusbarnbarn och en till nästan ödemark på Grönland.

Paris har drabbats av terror i olika former. När lägret i Calais tömdes fylldes gatorna i Paris av invandrare som inte ville åka hem och det blev kaotiskt. Under tiden vi var i Paris pågick fackliga demonstrationer. Det var också strejk angående bränsletransporter.

Vi såg nästan ingenting av detta. Protesterna höll sig på stans norra sida omkring Triumfbågen på Charles de Gaulle och vårt hotell fanns nära Eiffeltornet. Det var just tornet barnet ville se samt slottet där Marie Antoinette hade bott och varifrån hon tvingades mot döden vid den blodiga franska revolutionen. En historielektion i natura speciellt när barnet var nästan lika gammal som prinsessan Marie Antoinette vid sitt giftermål med den franska kronprinsen.

Bevakningen av folk och Paris var total. Jag blev uppmanad att visa min handväska av 2 tungt beväpnade poliser. Jag, presumtiv terrorist?  Poliser/militärer fanns överallt. Det kändes tryggt? Inte.

Paris är stort. Det gör man inte på ett veckoslut. Speciellt inte när århundradets översvämning trängde sig in på Louvre och Notre Dame. Stängt var det.

img_5596

Grönlandsresan kan betecknas med udda natur, magi och trubbel. Försenat flyg, försenad bagage och sedan markbrand på leden jag skulle vandra gjorde att planen krympte. Jag fick vända från leden och göra samma sträcka två gånger. Jag som alltid sagt att gå samma led i olika riktningar verkligen öppnar naturen var sur, för det kändes bara som nederlag. Jag delade den med andra vandrare jag mötte vilka hade vänt redan före mig. Jag var tvungen att andas in röken och få ögonen att rinna innan jag gav upp. Två dagar efter kom regnet, men det var för sent att vända igen.

Det bästa var inlandsisen. Det var bara magiskt att gå på en is som var 110 000 år gammalt även om den förstås förnyas hela tiden. Isen var på stadiet förintelse tack vare värmen. Vattnet forsade mot havet som en lerig sörja. Samtidigt ökat ismassan. Värmen – jag mätte +32 i skuggan under min första vandrings dag – var oroväckande. Under vandringen såg jag flera torkade sjöar och alla vattendrag jag skulle vada över var också torra.

Den mesta marken var grus och sand fint som pulver, tundra och sten, inget att odla på precis även om värmen ökar. De träd som var planterade såg lidande ut i torkan.

Det är en klimatförändring. Vad är orsak och verkan tvistar de lärda om även om världens ledare har accepterat en modell, vår felaktiga energianvändning. Vi kanske är för många helt enkelt? I stället att gnälla över en biff borde vi gnälla över befolkningsökningen? Om alla vill ha det vi har så…

Kanske finns det också naturliga varmare och kallare perioder, istider och förändringar vi inte rår på hur än världens ledare flyger runt till konferenser och skriver avtal? Det pågår borrning på Grönland över förändringarna. Resultat kommer så småningom.

Detta är del 4 på Årskrönikan.

Paris med bön i Iron Lady.

pareiffel

Årets resa med ett plusbarnbarn gick till Paris.  Jag reser med ett barn i taget och nu var önskemålet Paris. En viss tvekan fanns dock hos det precis trettonåriga barnet, terrorattacker och flygplanskrasch var än i färskt minne.

Strejkerna i Paris påverkade inte oss. Men närvaron av beväpnade poliser vilka ville rota i ens väska gav en bra bild av säkerhetsläget och nervositeten inför fotbolls EM. Stan var redan överhopad med beväpnade gendarmer, avgränsningar och staket.

Om jag såg farlig ut, hur är då de riktiga terroristerna?

Viss panikkänsla infann sig i Eiffeltornet när en skäggig muslim med ryggsäck tog en bönestund på golvet med rop på Allah mitt bland folk. Jag litade på säkerhetskontrollen eftersom de hade plockat några med kniv och läskburkar precis före oss, men det var obehagligt. Rörelsen av folk fastnade en stund, som en skräckslagen slow motion i en film. Vi ryckte iväg snabbt.

Man vet aldrig nu mera vem är terrorist, vem bara ber på en olämplig plats.

Jag tycker att det var ytterst olämplig beteende, ett slags hån mot folket som så lidit av islams terror.

IMG_5255 - kopia

Att vara turist i Paris innebär många och långa promenader för den som inte ville åka Metro, vilket dessutom strejkade lite ibland för att markera makt. All båttrafik låg nere tack vare århundradets översvämning. Båtturen med middag ”drunknade” in. (Några bilder om översvämningen i förra inlägget.)

Men Versailles var vackert och Eiffeltornet blinkade. Notre Dame var stängt, så även Louvre tack vare översvämningen, men vi tänkte inte ödsla tid på Mona Lisa ändå.

IMG_5304 - kopia

Paris var inte mina drömmars stad men den lämnar många intryck med sin allestädes närvarande Eiffeltornet och Invalidkyrkan. Vi bodde på södra sidan där dessa två sevärdheter dominerar. Paris gör man inte på tre dagar. Man bara anar att det är mer, större, ännu flera broar, mera historia som påverkat vår kultur, men även ganska nedgånget, en stad som har växt utan att riktigt själv hinna med.

Parisare räknar bara innerstaden som Paris, resten är förorter med andra namn. Ja, lite som stockholmare där landet börjar utanför tullarna.

En sak reagerade jag på. Frånvaron av tiggare och frånvaron av kvinnor i svarta kåpor som vi nu mera har i Sverige. Ja, några fyllon sov på gatan där varmluft strömmade ut genom galler värmande deras frusna kroppar.

Även vi frös i våra sommarkläder. Fransmännen gick i täckjackor

IMG_5306 - kopia

Översvämning, strejker och revolutionsminnen

IMG_5026 - kopia

LekplatsIMG_5028 - kopia

Belysning i en restaurangIMG_5052

GångvägIMG_5054

Fransmännen har det tufft. Terrorism, strejker och regn. Vattennivån i Seine har stigit 6,1 meter, rekordet sedan 1910. Smutsgrå vatten forsar förbi. Allehanda bråte flyter med. Ekonomin för de som driver restauranger på stranden, kör båtturer på Seine har kollapsat. Även Louvre var stängt. Folk var tysta och såg ledsna ut när de tittade på förödelsen.

Jag har varit i Paris med ett plusbarnbarn. Vår planerade tur på Seine med middag bara ”drunknade” i vattnet.

Bevakningen av olika populära platser är stor.  Jag ombads att visa min väska – en beige handväska –  på ingången till en park av tre tungt beväpnade poliser. Jag passerade, hade inte ens en nagelsax att sticka någon med.

Planering för fotbolls EM pågår överallt. Strejkhoten haglar. Fransmännen har revolutionär ådra, de minns än hur överheten förtryckte deras anfäder, sa guiden i Versailles. De lever i revolutionen fast i modernare former.

Kostnaderna för översvämningen räknas i astronomiska siffror. Kanske det inte är rätt  läge att strejka och kräva en större del av den alltmer krympande Madeleinekakan?

800px-Madeleines_de_Commercy

(Bernard Leprêtre) – Eget arbete, CC BY-SA 2.5, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=1637778