Plast på tallriken?

Ibland fångar några nyheter ens intresse, ilska eller förvåning. På BBC läste jag – igen – om plasten som naturens fiende. Ingen nyhet alltså. Vårt slarviga sätt att handskas med avfall bildar mattor av skräp i haven. Hur ofta har vi läst om det?

I våra hav finns kilometerlånga plastområden. Fiskarna äter mikroplast. Sedan kommer fisken med plast i till din tallrik och du är bara en i plastens långa kedja kedja. Plast håller för evigt. Det är en hållbar produkt.

Hur kunde något så praktiskt bli så farligt och för oss så försumbart att vi bara slänger det för vinden?

Men det är ingen nyhet längre utan spaltfyllnad. Då och då  påminner media om vår skuld till nedskräpning för att sedan uppmana oss att handla mer, producera mer och på så sätt skräpa mer. Julreklamen börjar komma. Jag har försökt ta mig bort från reklamutdelning men det hjälper inte.

Den största miljöfaran är dock krig. Det lämnar efter sig inte bara raserade människoliv, krossad infrastruktur utan även förstörd miljö. Ett liv i en miljöfara, orsakad av människor själva med hjälp av världens största ekonomi, militärindustrin. Då känns en plastpåse som väldigt oskyldig.

Förmodligen kan du inte stoppa något av de pågående krigen. Men du kan låta bli att slänga plast i naturen.

Så, vad åt du till middag idag?

http://www.bbc.com/news/av/world-41866046/the-giant-mass-of-plastic-waste-taking-over-the-caribbean

http://www.framtidsstigen.se/var-dagliga-plast/

https://www.nyteknik.se/opinion/plasten-i-varldshaven-gigantiskt-miljoproblem-6838335

https://www.svt.se/nyheter/vetenskap/ny-studie-plast-hittat-i-kranvattnet-i-flera-lander

Bilder överst: En man på Filippinerna letar efter något användbart på stranden, från YLE. Nederst Kobane, från TT.

 

 

 

En fjällvandring med allting i.

Jag längtar till ödemark, att vandra länge och långt, någonstans. Det är inte möjligt  i år eftersom jag är anhörigvårdare. De fria dagarna är redan inbokade.

I augusti  blir det en kort vandring med ett barnbarn. Jag är glad för det. Att vandra med ett barn, leva tältliv och lära henne att klara sig ute i vildmarken är lämplig mormorsgöra, tycker jag.

Jag bjuder på en gammal historia, tidigare publicerad någonstans, nu förkortad. En magisk vandring i den svenska fjällvärlden.

Tystnaden omsluter mig. Jag hör mitt hjärtas långsamma slag. Andedräkten är som en vit rökslinga. Skymningen lägger sig över den steniga marken. Jag står mitt i en sjö. Jag måste hitta en tältplats.

Jag har gått upp från Sarvesvagge, en grön dal och hamnat i en stenöken. Platsen är ett av de mest spektakulära i Sarek: Luottolako. En högplatå i 1200 meters nivå mellan högre fjäll, varav 2 stycken 2000meters toppar. Jag har haft en vandring full av upplevelser. Jag har sett vråken och kungsörnen glida förbi. Örnen tyst och vråken skrikande i försök att paralysera det blivande offret. Jag har pratat med en skärsnäppa, en ovanlig vadarfågel.  Den promenerade vid den halvtorkade sjön där jag vadar över för att leta efter en tältplats.

Jag har knappt sett en annan människa på en vecka, bara två från långt håll.

Jag hittar en liten gräsplätt i det steniga landskapet. Jag sätter upp tältet och börjar laga mat men det avbryts av solnedgången. I sjön avspeglar sig svarta toppar med rosafärgade glaciärer. Sjön är spegelblank. Jag plockar upp stativet och kameran. Ljuset är förrädiskt här uppe, det gäller att fånga motivet nu, nästa stund kan allt ha försvunnit. Efter en stund blir det mörkt och jag återgår till pastakokning.

Det är mäktigt att tälta i Luottolako, i den totala ensamheten. Ungefär som det var att sova på lavafälten under Hekla. Inte en människa utöver mig, ingenting annat än naturen och tystnaden som om världen hade upphört att existera. Tystnad är mäktigt. Jag undviker att störa det.

Mitt i natten hör jag ett fräsande ljud som avslöjar norrsken. Förr påstås att Norrsken inte lät utan de som sade det var sinnessjuka. Finnarna har sedan fångat ljudet som låter lik trasig elledning. Jag kryper ut från tältet. Som ett grönt spöke dansar Aurora Borealis framför mina häpna ögon. Norrsken i början september är alltför tidigt för årstiden, ett bevis på klimatförändringarna säger samer jag pratat med. De berättade om sällsynt, rött norrsken, rött som en världsbrand. Det förebådar onda tider när naturfenomen inte bär sig åt som de brukar, var deras antagande.

Kan hända de har rätt.

På vägen från Luottolako finns några större vad. Vädret är bra, vattennivån mycket låg. Jag slår tält på en fin plats vid en jokk. Jag sitter på en sten mitt i jokken, lagar mat och lapar sol. På natten får mitt nya tält sitt eldprov. (Den gamla tog en storm på Island.) Det börjar blåsa och regna. Som om någon skulle ösa med en hink vatten kombinerat med hagel. Sex timmar, åtta timmar, tolv timmar. Vattnet jag skulle lätt promenera över är nu en skummande fors. Det är bara att vänta tills vattnet sjunker. Jag fixar kaffe, mera kaffe, skriver dagbok, kollar på vädret, väntar… Nästa morgon klockan fem kämpar jag mig över med vatten till låren. Man ska aldrig vada med vatten över knäet, men vad gör jag som inte är två meter lång?

Korparna varnar andra för vandraren som mödosamt tar sig genom videbuskar till högre höjd. Ändå svischar en fjälluggla förbi och gör mig lycklig. Den är så vacker.

Under vandringen har jag haft problem att hitta vatten. Rapadalen hade så låg vattennivå att båtföraren inte kunde åka till de vanliga båtplatserna. Nu finns vatten i överflöd men det är lerigt och små isbitar forsar fram, glaciären högre upp har kalvat. Glaciärerna krymper, inte bara av skyfall utan av det alltmer varmare klimatet. Landskapet förändrar sig, sakta, nästan obemärkt. Frodiga videfält kryper uppåt, mera blommor, torkade vattendrag, försvunna små sjöar. Min karta stämmer inte riktigt. Jag har vandrat ett halvt liv och kan se förändringarna med blotta ögat. Om de beror på vår påverkan på klimatet eller är en naturlig förändring kan jag inte bedöma.

Jag passerar ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan, en lämning efter nybyggarna. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De är i 90 års ålder. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 år gammal förman till ett skogshuggarlag.  Han träffade sin blivande fru, då en 17 årig flicka från det berömda släktet Holmbom, boende just i det huset jag fotograferar. Jag blev så förälskad, säger han. De gifte sig och bosatte på fjällhemmanet.

Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge och du ser, den växte aldrig igen trots plantering. Han pekar ut fjällslänten med sly. Ibland kommer förståndet i efterhand, säger han, och då kan det vara för sent. Efter sitt upptäck avverkade han aldrig fjällnära skogar trots att det orsakade långa arbetsresor. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. Det är för tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom, berättar de.

Vintern har krympt. Är också det ett tecken på ett varmare klimat?

Skräpet har ökat under åren. Även i Laponia som borde vara ett område där vi vistas med allra största hänsyn till naturen. Ett världsarv för kommande generationer.  Tomma matförpackningar, toapapper, cigarettfimpar, ölburkar, trasiga strumpor, plastpåsar, en sko, konservburkar, spritflaskor, gammal rostig oljefat, eldstäder med oigenkännliga halvbrända saker… Det är märkligt hur vandrare kan bära tunga ryggsäckar till fjällen men inte sina sopor tillbaka. Vid renvaktarstugor ser det inte bättre ut.

Ibland kommer förståndet i efterhand, sa den gamla skogshuggaren. Så sant. Kommer vi att sakna Laponia när klimatet har ändrat landskapet, soporna kantar stigarna och ordet världsarv är bara ett ord på papper? Vet ej. Livet levs framlänges, analyserna och förståelsen kommer i efterhand. Ibland har vi inte ens det.

Vandra! Det finns gott om plats och upplevelser för flera. Men ta dina sopor till sopsorteringen!

Obs. Gammal svensk stavning på platser.

Isdansen eller adjö Miljöpartiet.

Det känns som om tiden vore en dans på den smältande isen eller är det isen som dansar?  Vad kommer att hända i världen? Står vi inför sämre tider, mindre fredlig utveckling? Just nu är det kallt och det svenska samhället håller andan, deltar i kärleksmanifestationer, böjer nacken för nästa slag. Det kommer, var så säker.

Många politikerlöften yttrade i nödens stund kommer att smälta som is i vårsolen. Även partier kommer att passera dödsgränsen.

Miljöpartiet störtdyker till 2,5 procent i Aftonbladet/Inizios väljarbarometer. MP har nu tappat nästan två tredjedelar av sina väljare sedan sista riksdagsvalet. Att ett så litet parti har makt över besluten är inte bra. Demokratin kräver mer. KD håller just nu nosen över gränsen i denna mätning tack vare resoluta yttranden om de som stannar illegalt i landet.

Vad minns ni om MP? Minns ni fixaren som förändrade skolan till den bästa i världen på 100 dagar? Det löftet försvann bort som en skitig vårflod. Kanske är de 100 dagarna det minne vi kommer att ha om Fridolin? Varje gång Fridolin kommer med nya bud för skolan får jag lite ångest. Äntligen har två av barnbarnen kommit till en fungerande friskola.  Skall MP lyckas rasera det? Hinner vi rösta dem ut ur riksdagen innan nya beslut tas som försämrar skolan ytterligare?

Har de förbättrat miljön och hejdat den globala uppvärmningen? De har knappt kunnat påverka termometern.  Jag är inte säker på vad deras gröna skatteväxlingar innebär. Jag vet bara att elräkningen har mer skatt än elpris.  Fast vi är bland de bästa i världen på miljöfrågor dyker det upp problem, jag tar ett exempel väl så avgörande för befolkningen: vatten.

Vi har vattenbrist. Det kunde man inte tro i hundratusensjöars land. I väntan på att vi återvänder till medeltiden utan bilar och flyg har politikerna struntat i att investera i infrastruktur som vattenrör i takt med ökad befolkning. Det är en simpel ekvation. Ökar befolkningen behövs ju mer av allting. Vatten, trafik, bostäder, skolbänkar, arbetsplatser, lärare, läkare, sängplatser på sjukhus, matproduktion…

Men det tycks vara svårt att räkna ut. Vissa politiker tror att vi kan härbärgera 30 miljoner nya innevånare. Strider pågår om höghastighetståg, inte om sängplatser eller renovering av vattenledningar. Lite skamset sa någon från Örebros vattenverk i TV att 25 % av vattnet rinner tilli marken på grund av gamla dåliga ledningar. Att åtgärda det hade varit en bra miljöåtgärd.

Nu närmar sig MP avgrunden. Det hjälpte inte ens att kasta ut den gråtande Romson. Jag tycker också att två partiledare gör det hela lite luddigt. Men – miljö är inte längre den stora frågan, det är invandring. Flera till har insett att biffen på söndag raserade inte världens klimat utan bomberna i Syrien och Afghanistan, Jemen och Irak bär mera skuld än söndagsmiddagen hos Svensson. Miljön ses inte längre som Miljöpartifråga utan den gränslösa invandringen, islam och gynnsam behandling av illegala invandrare har hamnat i MP s meritlista. Islam har ingen bra klang idag.

Då dör MP välförtjänt. ”Mitt mål är att Miljöpartiet inte ska behövas. Det vore ju en fantastisk värld”, sa Alice Bah Kunke en gång till Expressen. Hon kommer att få uppleva den tiden? (Bild:http://jeanders-bilder.blogspot.se/2016/09/ograsrensning.html)

Än dansar Fridolin med nya idéer som fotbojor. Även den dummaste av oss inser att de som befinner sig här illegalt inte skall  förses med fotbojor, förmåner och bevakning utan en självbetald biljett ut ur landet.

Partier kommer och går. Partier följer tidsandan hos befolkningen. Verkligheten trycker på.  Man vinner och man förlorar. Invandring väcker oro. Miljövurmen är över. Vissa idéer är segare än andra. Vissa är tradition. Som min forne bekant sa: jag sitter i kommunfullmäktige för sossarna men jag röstar inte på dem längre. Deras politik har gått ur tiden. Vi bygger inget folkhem, vi river det.

Det går ganska bra just nu för S i spåren av landsfaderliga ord i terrorns tid, men MP håller på att gå ur tiden. Världen är lika grön för det eller lika lite. Vårsolen smälter snön och soporna tittar fram. Det är så skitigt!  Ren närmiljö var kanske inte på MP agendan utan försök att begränsa den vanlige medborgarens liv så mycket som möjligt för miljöns skull – eller för sin egen förträfflighet. Hata bilar. Hata män som kör. Hata valfrihet. Hata föräldrar som bryr sig om sina barns skolgång. Hata kärnkraft och lita på vinden som kanske blåser. Vara mjuk för islam. Det sistnämnda var nog stenen som välte den giftmålade skutan till sist.

Jag är ingen vetenskapsman. Jag vet inte om det är en katastrof  på väg i form av några grader varmare klimat. Jag har läst om följderna men törs inte påstå orsaker.  Jag har sett det varmare klimatet på Grönland förra året riktigt bokstavligen med torkade sjöar och rekordavsmältning.  Det var så torrt. Dammet yrde i vinden och grönlänningarna köpte vatten i flaska. Jag kan inte veta om det är jag som har kraschat klimatet med min sällsynta köttgryta och flygresor. Jag håller dock militärindustrin och kanske folkökningen som mer skyldig.

Världen dansar vidare med isfötter. De smälter. Våren är kall och samhället, kanske hela världen, utstrålar kyla. Jag önskar att det skulle vara lite varmare just nu.

MP 1981 – 2018?

Miljöpartiet nästan utraderat i Aftonbladet/Inizio

http://www.aftonbladet.se/ledare/a/Rg5b5/nu-slar-paniken-ut-hos-de-grona

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/26n6G/halften-av-valjarna-saknar-fortroende-for-fridolin-och-lovin

Tiggarnas marknad

Jag har tröttnat på att sortera sopor. Så nu lägger jag av med det projektet – nästan. Varför då undrar ni och de som vet min långa sopsorteringshistoria.

Efter kriget tog man vara på allting i Finland, ingenting gick till spillo. Man fick till och med betalt för pappersåtervinning. Det var mitt jobb att bära pappret till insamlingen och jag fick ibland behålla de penni inlämningen gav. På 60talet i Sverige fick mitt bostadsområde pappers – och glasinsamling. Vi var några aktiva där, lite pionjärer vad gällde sopor. GW Persson har beskrivit bra hur de blivande sopbergen, nutida skidbackar, såg ut på den tiden i sin bok ”Gustavs grabb”.

Vi ofredade kommunen och fick pappers- och glasinsamling, två stora containrar på parkeringsplatsen.

Vi hade inte så mycket att kasta, prylsamhället hade inte än nått människorna. Vi försökte vara miljövänliga, enkla, sparsamma och byta saker. Många familjer hade bara en som tjänade pengar, kvinnorna med småbarn var hemma på den tiden. Det fanns inte utrymme för utsvävningar. En lön räckte dock att försörja en familj. Nu behövs det två om inte tre löner och bidragssystemet är mer omfattande.

Så till nutida sopor. Några år sedan ordnade hyresvärden ett återvinningsrum. De bjöd korv och kaffe och en representant från sopföretaget informerade om återvinning. Miljöfrågorna hade blivit mer aktuella. Den globala uppvärmningens vara eller icke vara syntes på dagstidningar. Vi ville också göra något. Att åka till återvinningscentralen var inte tänkbart för många, det krävde bil. Det fanns pappersinsamling och glasigloo längre bort men där var det ständigt överfullt. En sopstation snarare vid vägen.

Återvinningsrummet fungerade bra några år men nu är det en daglig katastrof.

En orsak är att folk som inte bor i  våra hus lämnar sina sopor dit. De slänger soporna, även möbler, utanför om dörren inte är öppen. Kapaciteten på rummet räcker inte till. Det finns en stor återvinningscentral – gratis – några kilometer härifrån men det tycks vara för omständligt att åka till. Folk åker och handlar och blir av med soporna samtidigt. Villafolk?

Även vårt centrum har fått en del tiggare. En person har funnits här länge, kanske fyra år, men nu är de många till. Det känns nästan som en invasion för vårt centrum är litet, det tar två – tre minuter att gå genom. Dessa människor söker användbara saker i soprummet oftast genom att välta sopvagnarna omkull eller ösa allt till golvet. Nu har de ingen nyckel dit men snälla, godhjärtade människor släpper in dem. Allt hamnar på golvet. Några  försökte stävja röran genom att lägga användbart i ett hörn med en skylt men det fungerar inte. En annan mera nattlig kategori är missbrukare, det märks av ölburkar och även kanyler. Det känns obehagligt att gå in där.

Jag släppte inte in häromdagen tiggaren som stod och väntade. Då blev hon rejält aggressiv, ryckte i mina kläder och skrek. Jag gick. Kastade i sopnedkastet i stället.

Var jag elak? Många kan nog tycka så.

När jag lägger något till soprummet är det menat att förbli där (rent juridiskt är det nu sopföretagets egendom) inte att jag träffar det på gatan. Ifall jag har användbara saker lämnar jag det till second hand som säljer för u-landsbistånd. Det tycker jag är en bra sak.

Sedan hände det något som fick mig att undra vad som sker med de sopor vi så sorterar. Vi var på väg hem och sopbilen stod framför återvinningsrummet. Sopgubbarna slängde ihop grovsoporna, plast, förpackningar och större saker. En cykelkärra, liten byrå, mjölkkartonger, plastflaskor, kläder, böcker…. Krasch, krasch tuggade bilens käftar ihop allt.

Jag var förbryllad. Varför sorterade vi? Jag tänkte fråga sopgubbarna men de klev in i bilen innan jag kom så långt.

För det mesta ser soprummet ut som soptipp fast en städare försöker hyfsa till det varje dag. De bilder jag tog idag var en osedvanligt fin ordning. Så länge, för dörren var uppbruten och två tiggare (jag kände igen dem eftersom de sitter på var sin ända av mataffären sedan nyår)  gick in när jag hade lämnat platsen med min kamera. Jag såg att dörren hade fått en metallist som skydd men den var ändå uppbruten och låset var sönder.

Du sköna nya Sverige. Nu sorterar jag inga sopor utöver glas. Det finns en glasigloo längre bort utomhus. Jag kommer att gå dit. Resten får sopnedkastet ta.

Är jag miljömarodör nu? Det får väl vara så. Sopor  ger värme, jag får bidra till det. Tiggarfrågan är utanför min kontroll, det är en sak för politiker men de är rädda att ta tag i frågan med de länder som behandlar sina fattiga medborgare som skit.

Jag antar att dessa länder tycker: skönt, nu behöver vi inte göra något. Svensk slant i pappersmuggen och deras överblivna saker löser frågan.

http://www.fokus.se/2016/12/tiggarens-marknad/