Tiggarnas marknad

Jag har tröttnat på att sortera sopor. Så nu lägger jag av med det projektet – nästan. Varför då undrar ni och de som vet min långa sopsorteringshistoria.

Efter kriget tog man vara på allting i Finland, ingenting gick till spillo. Man fick till och med betalt för pappersåtervinning. Det var mitt jobb att bära pappret till insamlingen och jag fick ibland behålla de penni inlämningen gav. På 60talet i Sverige fick mitt bostadsområde pappers – och glasinsamling. Vi var några aktiva där, lite pionjärer vad gällde sopor. GW Persson har beskrivit bra hur de blivande sopbergen, nutida skidbackar, såg ut på den tiden i sin bok ”Gustavs grabb”.

Vi ofredade kommunen och fick pappers- och glasinsamling, två stora containrar på parkeringsplatsen.

Vi hade inte så mycket att kasta, prylsamhället hade inte än nått människorna. Vi försökte vara miljövänliga, enkla, sparsamma och byta saker. Många familjer hade bara en som tjänade pengar, kvinnorna med småbarn var hemma på den tiden. Det fanns inte utrymme för utsvävningar. En lön räckte dock att försörja en familj. Nu behövs det två om inte tre löner och bidragssystemet är mer omfattande.

Så till nutida sopor. Några år sedan ordnade hyresvärden ett återvinningsrum. De bjöd korv och kaffe och en representant från sopföretaget informerade om återvinning. Miljöfrågorna hade blivit mer aktuella. Den globala uppvärmningens vara eller icke vara syntes på dagstidningar. Vi ville också göra något. Att åka till återvinningscentralen var inte tänkbart för många, det krävde bil. Det fanns pappersinsamling och glasigloo längre bort men där var det ständigt överfullt. En sopstation snarare vid vägen.

Återvinningsrummet fungerade bra några år men nu är det en daglig katastrof.

En orsak är att folk som inte bor i  våra hus lämnar sina sopor dit. De slänger soporna, även möbler, utanför om dörren inte är öppen. Kapaciteten på rummet räcker inte till. Det finns en stor återvinningscentral – gratis – några kilometer härifrån men det tycks vara för omständligt att åka till. Folk åker och handlar och blir av med soporna samtidigt. Villafolk?

Även vårt centrum har fått en del tiggare. En person har funnits här länge, kanske fyra år, men nu är de många till. Det känns nästan som en invasion för vårt centrum är litet, det tar två – tre minuter att gå genom. Dessa människor söker användbara saker i soprummet oftast genom att välta sopvagnarna omkull eller ösa allt till golvet. Nu har de ingen nyckel dit men snälla, godhjärtade människor släpper in dem. Allt hamnar på golvet. Några  försökte stävja röran genom att lägga användbart i ett hörn med en skylt men det fungerar inte. En annan mera nattlig kategori är missbrukare, det märks av ölburkar och även kanyler. Det känns obehagligt att gå in där.

Jag släppte inte in häromdagen tiggaren som stod och väntade. Då blev hon rejält aggressiv, ryckte i mina kläder och skrek. Jag gick. Kastade i sopnedkastet i stället.

Var jag elak? Många kan nog tycka så.

När jag lägger något till soprummet är det menat att förbli där (rent juridiskt är det nu sopföretagets egendom) inte att jag träffar det på gatan. Ifall jag har användbara saker lämnar jag det till second hand som säljer för u-landsbistånd. Det tycker jag är en bra sak.

Sedan hände det något som fick mig att undra vad som sker med de sopor vi så sorterar. Vi var på väg hem och sopbilen stod framför återvinningsrummet. Sopgubbarna slängde ihop grovsoporna, plast, förpackningar och större saker. En cykelkärra, liten byrå, mjölkkartonger, plastflaskor, kläder, böcker…. Krasch, krasch tuggade bilens käftar ihop allt.

Jag var förbryllad. Varför sorterade vi? Jag tänkte fråga sopgubbarna men de klev in i bilen innan jag kom så långt.

För det mesta ser soprummet ut som soptipp fast en städare försöker hyfsa till det varje dag. De bilder jag tog idag var en osedvanligt fin ordning. Så länge, för dörren var uppbruten och två tiggare (jag kände igen dem eftersom de sitter på var sin ända av mataffären sedan nyår)  gick in när jag hade lämnat platsen med min kamera. Jag såg att dörren hade fått en metallist som skydd men den var ändå uppbruten och låset var sönder.

Du sköna nya Sverige. Nu sorterar jag inga sopor utöver glas. Det finns en glasigloo längre bort utomhus. Jag kommer att gå dit. Resten får sopnedkastet ta.

Är jag miljömarodör nu? Det får väl vara så. Sopor  ger värme, jag får bidra till det. Tiggarfrågan är utanför min kontroll, det är en sak för politiker men de är rädda att ta tag i frågan med de länder som behandlar sina fattiga medborgare som skit.

Jag antar att dessa länder tycker: skönt, nu behöver vi inte göra något. Svensk slant i pappersmuggen och deras överblivna saker löser frågan.

http://www.fokus.se/2016/12/tiggarens-marknad/

Ge oss en ny värld, helst flera – om årets ”Living Planet Report”.

figure_34_lander

Världsnaturfondens ”Living Planet Report 2016” är en genomarbetat rapport om jorden och dess resurser, de förändringar som sker på land och hav och vår användning av allt. Har bara tagit en snabb titt men tidningarna har redan meddelat att vi svenskar slet 4,2 jordglob per person och år.

USA, Kanada, Australien, Sverige och Förenade Arabemiraten, Qatar, Kuwait och Belgien är de värsta syndarna och/eller har den högsta levnadsstandarden. Norge har inte lämnat uppgifter sedan 2012 men skulle säkert hamna i topp.

638831main_globe_east_2048jord1jord2jord3 th2638831main_globe_east_2048

Svenskarna lever som om det fanns 4,2 jordklot, en ökning från 3,7 planeter för två år sedan. Mat gör 32 %, resor 29 %, varor 18 % och boende 12 % av vår resursanvändning.

Men, låg inte vi på toppen av alla länder i fråga om miljöhänsyn? Vi sorterar sopor, Regeringen stöder dyra elbilar och ordet miljö trycks ständigt i halsen på oss. Hur gick det här till?

Vi är ett avlångt land med långa transportvägar. Det är kallt på vinter. Vi importerar hälften av vår mat. Vi använder olja och alternativa sätt att fylla tanken – som el – behöver ändå tillverkas, kanske med hjälp av kolkraft i Tyskland. Vi importerar oändligt med saker, nya telefoner, datorer, fordon, tunnelbanevagnar, kläder, leksaker… Att resa har blivit en livsstil. Även jag har flugit inrikes en gång och utomlands två gånger i år. En var lite längre resa med en mellanlandning. Och jag åt oxfilé häromdagen. Och jag slängde  tomma kartonger i sopnedkastet.

Är jag kriminell nu?

Att förändra livet så grundligt att vi inte sliter på jordens resurser är inte möjligt ens med radikal minskning av jordens befolkning. Det vore fortfarande vi mot naturen. Det är vi mot och även med naturen. Vi är överst på näringskedjan. Vi är inte beredda på att systemet kring vår tillvaro förändras hastigt och tvingar oss att ändra våra vanor. Ja, en del av oss förbereder sig mot smärre katastrofer som elavbrott eller för TEOTWAWKI, det stora sammanbrottet. På vissa områden har det ju redan skett. Mosul just nu till exempel. Eller angrepp från yttre rymden? Vem skulle vilja angripa oss så som vi suger ut planeten?

Vi är faktiskt ganska många fler nu i världen. 19,3 miljoner fler födda än döda hittills i år. Mer än två Sverige. 19,3 miljoner små barn som också skall ha något av världens resurser.

Att folk invandrar till Europa i stället att bo på tältläger eller hemma i varmare klimat och enklare förhållanden kostar också på. Ingen flyr till de fattigare länderna med enkelt liv utan till Europa.  Vi är speciellt populära. Vi har problem för att kunna  lösa invandringens resursefterfrågan. Hur ser det då ut i den fattigare delen av världen som i Afrika vars befolkning ökar stort? Jag misstänker att utvandring har bara börjat.

Men ändå, vad är det som gör att vi svenskar använder mer ”jordglob” än Frankrike, England eller Ungern? Är det kylan? Är vi slösare av rang?

People inspect damage at a site hit by what activists said were barrel bombs dropped by forces loyal to Syria's President Bashar al-Assad in Aleppo's district of al-Sukari, March 7, 2014. REUTERS/Hosam Katan

Det som aldrig räknas i resursslöseriet är krig, en riktig slukare av tillgångar. Vilka resurser har islams krig i Mellanöstern, med alla utomlandspartner som Ryssland och USA, förstört detta år? Bostäder, sjukhus, transport, egendom, människor… tilltro till att världen är god och att vi kan leva tillsammans? Det är en viktig fråga.

Skall du göra något mer nu? Avstå från biffen på söndag lär inte frälsa världen. Inte att skippa bilen på arbetsresor heller om du blir sen, grinig och får mindre tid med dina barn. Och din gamla mor och far kommer inte att känna sig som miljöhjältar om du avstår från resan till dem i jul.

Kanske kan du ha telefonen ett år till fast den är inte senaste modellen? Inskränka klädköpen? Bo trångt eftersom bostaden ändå är tom en stor del av den vakna tiden? Låna ”sällansaker” från varandra? Det sistnämnda vore nog smart. Skulle det göra skillnad för världen?

Knappast. Vi är en liten smula av världens 7 461 000 000 människor. De stora avtalen som skrivs av runt flygande politiker brukar sällan ge resultat trots många underskrifter. Det är alltid något som kommer emellan. En bomb, träta, Gud… viljan att leva som vi. Eller ha ännu mer.

Så, rapporten säger:

INCREASED HUMAN PRESSURE IS DIMINISHING NATURAL CAPITAL AT A FASTER RATE THAN IT CAN BE REPLENISHED.

Vilket jag instämmer i. Och antagligen du och resten av oss också. Men vad sedan, det är en värre fråga.

http://www.wwf.se/source.php/1674006/LPR_2016_full%20report_spread%20low%20res.pdf

http://www.wwf.se/

Krigsbilden:  Aleppo 2014. /Hosam Katan

 

Torkade sjöar och värmebölja på min Grönlandsvandring och något om sopor också.

img_5418

Det var torrt och varmt. Grönland hade värmebölja. Ja, det hade varit varmt sedan april med några undantag. Mindre sjöar hade torkat ut (bild ovan), vattendrag likaså.

När jag satt på någon sönderkörd punkt vid leden luktade det liksom olja. Var det metan? Hur som helst tinar permafrosten om värmen fortsätter. Två dagar visade min lilla termometer 32 grader i skuggan.

Torkan kunde jag knappt göra något åt men jag lämnar aldrig skräp i naturen. Jag orkar bära det tillbaka, så svag är jag inte. Tyvärr gör en del inte det. Har sällan sett så skräpiga stugor och omgivningar där toalettpapper flaxar omkring. Stora förvaringslådor avsedda för annat var fulla med skräp. Tomma gas burkar, rester… avfall.

Vad är det för människor som inte begriper det elementära: att ta hand om sitt skräp?

img_5677

På flygplatsen stod vädjan för turister att värna om naturen. Men när jag gick till sjön Ferguson, ca 5 kilometer från flygplatsen, gick jag förbi soptippen. Det såg ut som förråd för allehanda maskiner men det var avstjälpningsplats för uttjänta bilar, maskiner – ja allt som hade sett sin bäst före datum.

Vad gör man av soporna på en liten ort då frakt skulle bli orimligt dyrt och återvinning är inte ens ett ord? Det fanns insamling för glas och farlig hushållsavfall men vart hamnade det sedan vet jag inte.

img_5596

Jag köpte en flaska vatten när kranen var stängd på tältplatsen. Vatten från Ice Cap stod det i flaskan. När jag läste vidare var vattnet buteljerat i Danmark. Vatten från Ice Cap? Hm.

När jag kom hem hade dörröppningen blivit rökruta. Fimpar i massor. Olika engångsartiklar och papper hade hamnat på husets baksida. Tydligen hade folk satt där och fikat men inte orkat städa efter sig.

Kan vi göra något åt klimatet när vi inte orkar göra något åt våra sopor? ”Klimat tåget” har nog redan gått. Hur ska vi kunna vara rädda om det natur som finns kvar är en bättre fråga. Vildmarken krymper hela tiden. Det är vildmarkens träd som andas för oss. Hur många människor kan jorden livnära? Har vi passerat dess kapacitet redan?

Är det som Stephen Hawking säger: att vi bör leta reda på någon annan planet att kolonisera?

img_5523

Även jag har slitit på vildmarken, helst den utan stigar.

 

 

Idag är World Giraffe Day.

sist

Igår var årets längsta dag och idag är World Giraffe Day.

Giraffdagen!

Giraffer är fantastisk vackra djur. 1978 var vi i Kina och besökte djurparken i Kanton  (Guangzhou). Parken hade också pandor men jag ville se giraffen i första hand. Jag hade aldrig sett en giraff. Pandorna var sömniga klumpar och gjorde inget väsen av sig. Det regnade lite och de tre girafferna var inne i sitt enormt höga hus. Vi väntade. Guiden började svettas. Det var som om hela kommunismen skulle fallera om jag inte fick se girafferna. Han hade ju lovat! Det regnade mer. Paraplyet kraschade och det var made in China. Guiden började bli riktigt nervös.

Då kom girafferna ut. De gick en runda på den stora gården och sedan in igen. De var så vackra.

Guiden strålade. Han sa faktiskt att i Kina fyllde man turisternas önskningar. Han följe oss till hotellet, han såg att vi gick in precis som han skulle göra. Att vi sedan smet själva ut kunde ingen lasta honom för. Han hade inte tappat bort oss. Han hade koll.

I Kina fick man inte gå själv på den tiden. De sa att det var för vår säkerhet. Någon person följe efter på avstånd när vi gick ut på stan. Han skulle vara tillgänglig ifall vi – tja, vad trodde de vi skulle kunna göra för ofog.

Två år sedan var jag i Tanzania och såg flera giraffer. Vi lyckades se big five och många andra djur. Vi hade en guide som också försökte fylla våra önskningar men han hade inga politiska herrar över sig. Han var anställd av ett guideföretag. Trots att regnperioden nyss slutat var Serengeti redan som torr gräsöken. Girafferna fick leta efter gröna träd.

Giraffer är vackra med mönstring som inte är en standardvariant utan var och ens egen, även om giraffer på samma area ser lika ut. Vissa sorter är utrotningshotade och andra finns oro för. Är även giraffen snart ett djur vi kan se bara i djurpark?

Mera giraffer:

http://news.nationalgeographic.com/2016/06/world-giraffe-day-photos/

sist2