Glädjen av ett par vantar, årets julhistoria från gamla tider.

Julafton var nästan som sovmorgon. Tidningarna skulle vara utdelade klockan sju i stället sex och det sas att klockan halv åtta var än en acceptabel tid. Dessutom ryktades det att vissa tidningsprenumeranter gav en julklapp till tidningsutdelaren i form av godis eller pengar. Några hade blivit bjudna på kaffe och bulle förra året.

Det var en härlig stämning klockan 4 på tidningslokalen. Hon som basade över utdelningen bjöd karameller och riktigt kaffe. Den bästa morgonen i hela året även om tidningen var extra tung med radiobilaga och helgläsning. Ingen ville vara sjuk den morgonen.

Snön föll i stora flingor. Det kändes juligt när jag började gå med min tunga väska. Nu måste jag berätta att jag var tolv år och hade burit tidningar sedan augusti när skolan började. Under sommaren hade jag varit barnflicka åt tre barn. Man fick förstås inte arbeta natt som tolvåring men mor skrev på sig en trakt till och jag gjorde jobbet och fick lönen efter hennes skatt var dragen. Det fanns en flicka till som gjorde så men hon var ett år äldre. Jag betalade min skolavgift till flicklyceum, mina skolböcker och var i praktiken självförsörjande vid tolv. Stolt över det dessutom. Till sommaren bar jag ett område till och la undan pengar för hösten. Jag kunde inte gå i flicklyceum om jag inte tjänade ihop pengarna. Vi var för fattiga för det.

När jag ser på mitt nu lika gamla barnbarn kan jag inte i min vildaste fantasi se henne gå ut på vinternatten och bära ut tidningar för att försörja sig. Dagens svenska barn har inte den kapaciteten, tror jag. De får vara barn, inte vuxna i förtid. Vi, födda under kriget blev en segare sort. Jag är glad över att tiderna har förändrats just i det hänseendet.

Jag delade snabbt den första delen som var rent fattigområde med gamla dåliga hus där ingen hade råd med julklappar åt tidningsutdelaren. Jag fick dock ett kuvert med en tia. Fint. Nästa område var nyare tvåvåningshus. Jag delade ut så tyst och snabbt jag kunde utan att väcka folk. Men en dörr öppnades och en äldre kvinna bad mig att komma in. Hon gav mig ett paket i julpapper och sa: God Jul.

Jag öppnade paketet. Det var ett par vackra vantar. Hon hade stickat de åt mig, sa hon. Jag blev så glad. Sedan hällde hon upp en kopp varm choklad och gav mig en bulle och en pepparkaka.

Där satt jag i värmen i hennes julpyntade hem, njöt av den varma drycken och hade en stunds julkänsla, men sedan var jag tvungen att skynda iväg igen. Jag neg och önskade henne God Jul.

På några brevlådor hängde ett kuvert  med lite pengar. Någon till bjöd varm choklad och bulle. Jag fick ett par yllesockor från ett par, de var köpestrumpor. Jag fick godis och mera pengar. Även skäll från dörren  där någon alltid skrek att tidningen var försenad oavsett hur tidig jag var. Jag visste det och var snabb i att trycka tidningen i brevinkastet så personen bakom dörren inte hann rycka i tidningen och klämma mina fingrar, igen.

Jag var glad. Jag sparade godiset till julaftons kväll. Pengarna, kanske motsvarande hela 200 kronor,  var ett bra tillskott till nästa termins utgifter.

Jag såg aldrig mer kvinnan som stickade vantarna. Hon kanske flyttade? Eller dog? Det kom ett annat namn på dörren i slutet av januari och de var en av de få familjer som inte hade en morgontidning.

Nästan alla hade ortens morgontidning, de rika även huvudstadens som kom med posten. Det var på den tiden då nyheter, politik, kultur och ledande åsikter stod högt i kurs. Tidningarna försökte ge sanna bilder av världen, utbilda oss, vilket är förstås svårt. Att vara en journalist var uppskattad och viktigt samhällsyrke. En journalist kunde bli känd och betrodd på grund av sina artiklar. Även jag läste alltid ledarsidan.

Idag är det annat. Både med tidningar, journalister, sanningar och tolvåriga barn.

Det är snart Jul. Vissa människor glömmer vad som är viktigt i livet. Det är att ta vara på varandra. Inte med stora gåvor utan riktig omtanke. Hjälp till den som behöver. Besök till den som är ensam. Vantar till barnet som bar ut tidningar och vars handskar var svarta av trycksvärta och med trasiga fingrar.

God Jul!  Från elina iniskogen

Pressens älskling och politikernas fasa.

Ingenting har gått i politikers och pressens väg de senaste månaderna. Folket tycker mer och mer illa om den traditionella pressen och läser andra källor. De som föredrar annat än värdegrunden har bestämt och åsiktskorridoren levererar är förstås rasister, nazister, sverigedemokrater, bruna – fast inte de som är bruna av naturen utan av annan nyans.

Osäkert, rörigt, otydligt, kaos och odemokratiskt är de ”honnörsord” som väljarna ger till politiker i Sverige. Nästan varannan, 48 %, anser att utvecklingen går åt fel håll. Bara 18 procent, färre än var femte, ser positivt på utvecklingen. (länkar nedan)

Värsta nederlaget för journalisterna och politikerna skedde dock utomlands, Brexit och fadäsen att Trump vann USA valet. Så plågsamt! En populist! Pressen och politikerna hade ju valt Clinton.

Ja, Trump ångar på så pressen sliter varje dag för att hitta på något nedsättande om honom. Han har blivit journalisternas älskade hatobjekt. Vit rik man, dessutom med yngre vacker fru och nykterist också och spontan som folk mest. Kan man ha bättre mobbningsobjekt? Jag minns inte att jag skulle ha sett sådant förakt som nu sker mot Trump mot någon president,  inte ens mot kriminella, envåldshärskare eller terrorister, inte någon gång. Allt vrängs till, statsbesök från Japan blir lyxsemester. Även en världskänd politiker, vår forna utrikesminister  undrar om presidenten är en knarkare. Bildt den oskuldsfulla? Jag fick nog av honom och hans blogg, det osade förakt. Oavsett vad Trump sa, fadäs eller inte.

Men, låg det inte någon sanning i uttalandet?

Oron kokar. Nationalistiska vi i detta land först vindar blåser. Röstberättigat folk gör tvärt om än det som svenska politiker (flertal av dem) och svensk media har bestämt. I USA, i England, kanske snart i Holland och sedan ligger Frankrike lite åt farozon hållet. När man inte kan ändra på världen försöker man korrigera läget hemma. En stor del av tid och partipolitik går åt att svartmåla och hindra det anstötliga styvbarnet SD att synas och vara med i beslutsprocesser. Demokratiskt?

Sätt på brandlarmet om inget annat fungerar!

Det är inte så förvånansvärt att politiker har lågt förtroendet  hos vanligt folk, de som genom skatter betalar politikernas räkningar.

75% av folket tycker att politikerna är mer intresserad av makten än att lösa de politiska problemen. Det kan nog många instämma i.

80 % tycker att politikerna blir allt mer avskärmade från väljarna.

Jag tror att det stämmer. De är avskilda av den verklighet en stor del av väljarna lever i. De kan inte riktigt föreställa sig annat Sverige än de har bestämt sig genom sin idealbild om hur livet skall vara under deras styre. De missar skavankerna. Få rikspolitiker, om inga, bor i närheten av våra så kallade no-go-zoner eller i förorter med det multikulturella livet, det som oroar folk mest. De kan helt enkelt inte lösa de problem de själva har åstadkommit med sitt agerande. Ja, väljare röstade ju på dem men jag tvivlar att de hade fyraårsbilden klar för sig. En röst vart fjärde år är alldeles för lite för hela paketet.

Att politiker saknar handlingskraft ser man dagligen. Klipp er inte för billigt så löser sig Malmös problem! Kan vi inte ha förbud att vistas på vissa platser om du är kriminell! Att statsråd visar sig underdånigt i slöja på besök i en förtryckarstat mot kvinnor är bara som gå i en synagoga eller att ha en hatt! Feministisk politik när mer än hälften av Sveriges innevånare är män och vi är redan det jämlikaste landet i världen – så länge. De av tvång bortgifta och beslöjade kvinnorna är dock inte intressanta.

Det är samma ord som återkommer år ut och in, vård, omsorg, ansvar är favoriter. Det känns som kamouflage för oförmåga. Väljarna är inte nöjda. invandring och integration är den viktigaste frågan för folket, 30 % tycker så enligt Ipsos årliga undersökning. Som tvåa kom skolan 27 % och som trea sjukvården 25 %. Tre områden som väcker oro hos folk, som inte fungerar, men förslagen för förändring är bara ord. Ofta öser man på mer av samma vara som inte fungerar och tror att mera skatt är alltings frälsning.

Folket och politiker har olika uppfattning om sakernas tillstånd.

Raketen i undersökningen var just det politiker så ständigt ropar: ordning och reda. Lag och ordning anser 11 % vara den viktigaste frågan i Sverige i dag. En polis, Springare, som bara berättar vad han gjorde under veckan och vilka var de misstänkta får hela landet att koka och pressen samt de offentliga tyckarna att skrika: så är det inte!

Lögn? Anmälningsbenägenhet? Rasism?

Trump är kanske kamouflaget pressen bjuder på varje dag? Att vi vänder våra blickar ut mot Trumplandet och lik pressen ropar hånfulla ord i stället att se hur verkligheten kryper på, den verklighet vi öser missnöje över i en undersökning där ingen vet hur vi personligen har svarat.

De tysta vinner aldrig några val. Vart står du?

http://novus.se/wp-content/uploads/2017/02/8625ca9859912be3c5176e83cb0f8487.pdf

http://www.dn.se/nyheter/politik/varannan-valjare-i-sverige-utvecklingen-gar-at-fel-hall/

Vad sa Trump;

Here’s the bottom line. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening. We’ve got to keep our country safe. You look at what’s happening in Germany, you look at what’s happening last night in Sweden. Sweden, who would believe this. Sweden. They took in large numbers. They’re having problems like they never thought possible. You look at what’s happening in Brussels. You look at what’s happening all over the world. Take a look at Nice. Take a look at Paris. We’ve allowed thousands and thousands of people into our country and there was no way to vet those people. There was no documentation. There was no nothing. So we’re going to keep our country safe.
Read more: http://www.dailymail.co.uk/news/article-4238426/President-Trump-Lady-step-Air-Force-One.html#ixzz4Z8asVUWG

Fox News hade tydligen ett  program om Sverige, Trump hänvisar till det i sitt tal och  på Twitter.

Trumps ”deplorables” skakade eliten och de stackars svenska journalisterna gråter.

clsh0wzuyaaapogcw0x3sixuaa4ref-jpg-small

Journalistkåren och även politikerna har varit chockade flera gånger i år. Brexit gick inte som de svenska journalisterna hade bestämt. Valet i USA gick också åt helvete med Trumps seger över Clinton. Hillary Clinton, en kvinna! förlorade valet vilket orsakade uppskakande upplevelser och förklaringar hur det amerikanska valsystemet var orättvist. Psykologer skyndade sig att ge råd till förkrossade föräldrar om hur de kunde prata med sina små barn.

Vissa till och med krystade att män borde inte har rösträtt. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skrev svaret: ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”. till en skribent på Facebook som ifrågasatt mäns rösträtt i USA efter Donald Trumps valseger.  Helt naturlig beteende i den svenska regeringen, inget att bli upprörd över. Skall vita män ha rösträtt? De tycks ju inte rösta rätt. Inte kvinnorna eller minoriteterna heller.

Världen är upp och ner. Journalisterna och de som tänker rätt gråter. Vi andra hade räknat ut detta redan under sommaren.

Alla som syns i media samt i TV har ylat om världens undergång genom de ‘deplorables’ som inte fattade vad de röstade. Journalisterna hade till och med svarta sorgkläder i TV, precis som vid Brexit. Det har varit klagolåtens och folkuppfostrans veckor.

Ibland är rörelsen bland folket så osynlig och ointressant för makthavare att det märks först när smällen kommer.

Julia Caesar räknar upp flera av de mest olyckliga på grund av fel röstresultat i USA. Tar upp några här, det finns fler. Läs krönikan!

Peter Wolodarski ylar, Anders Lindberg likaså, Annie Lööf har ont i magen, Göran Rosenbergs likaså. Andreas Ekström, Sydsvenskan, tar priset. På grund av Donald Trump är Ekström rädd för sin egen och “en del kollegers” personliga säkerhet. Hoppsan. Han har nog inte upplevt någon fatwa precis. Gäng egoister?

Det är dock sällan journalistkåren möter de vanliga människornas behov, oro och dagsaktuella frågor annat än med stämpel rasism eller skällsordet ”vita medelålders män”. Många av oss vanliga människor fullständigt skiter i vad pressen tycker nu mera. Misstron mot den etablerade median är låg, för att säga det snällt. Det är många som läser andra källor, till och med Fria tider eller Avpixlat. Fria bloggare läses dagligen. Utländsk press som BBC mm är flitigt besökta av svenska läsare. Internet håller oss informerade. Rätt, fel, ungefär eller som vi känner igen i vår vardag.

Det vi är oroliga för har inte pressen intresse av. Inte politikerna heller. Det vi tycker går åt fel håll i det svenska samhället med världens högsta skatter är föga intressant. Men, jag har en känsla att realiteten börjar tränga sig på. Reportage från verkligheten syns nu till och med i Expressen.

I sin läsvärda, lysande söndagskrönika ”Brev till en kollega” skriver Julia Caesar till sist: (jag blankar rakt av, hon säger det bäst)

Inför riksdagsvalet 2018 har du (journalist) din verkliga chans att lyssna på dem som Hillary Clinton antagligen skulle kalla “de svenska soporna”; de som har fått sina jobb i industrin exporterade utomlands, de som tvingas bo kvar i våldsamma mångkulturella bostadsområden för att de inte har råd eller kraft att flytta, de våldtagna och skändade kvinnorna, de rånade pensionärerna, glesbygdens människor som betalar skatt men inte får mer tillbaka än på sin höjd det sporadiska underhållet av den lilla väg de bor vid, kvinnorna som sliter livet ur sig i vården, de unga som inte har en chans att få en egen bostad, de som har fått sitt grannskap invaderat av asylboenden, de mångfaldigt funktionshindrade som fått sin livsnödvändiga personliga assistans nedskuren eller förvägrad, fattigpensionärerna som inte har råd med mat, de ständigt nedvärderade svenska männen, barn för vilka skolan är en daglig mardröm med hortillmälen och våld, människor som går till jobbet varje dag och får sina bilar uppeldade på nätterna.

Alla de som inte längre känner igen sig i det Sverige de har byggt upp och som har förlorat både sin trygghet och sin tro på framtiden. (Ur Julia Caesars söndagskrönika: Brev till en kollega.)

Kommer det att hända? Vänder vinden?

Läs hela – en del humor också – på:

http://snaphanen.dk/2016/11/20/sondagskronika-brev-till-en-kollega/#more-187685