I väntan på kollaps eller bara höst?

Jag har alltid tyckt om hösten. Löven som faller. Man ser trädens former.  Det gröna i naturen dör sakta. Allting omvandlar sig till enklare,  tommare tillstånd. Precis som i livet sker förändringar i naturen, ett slut för sommaren, den varma och ljusa, den unga och hoppningsfulla.

Sommaren är nästan för mycket. Sådan grönska! Överflöd. Det ska hända så mycket på sommaren. Hela årets välmående skall fyllas på under semestern. Vi ska umgås, vara lyckliga. Göra det vi inte hinner under arbetsveckorna.  För många kan hösten bli en befrielse. Livet faller i sin lunk, arbete, helg, det normala tillståndet.

Kanske min förtjusning över hösten beror på de sex stora lönnträd vid huset där jag bodde som barn. Deras fallande löv på hösten gav en lekplats. Under löven bidade våren sin tid med tussilago och nytt gräs. När jag besökte min hemstad långt senare var träden fällda för en parkeringsplats. Naturen trängdes undan.

Kan man prata om hösten och döden även för samhällen? Efter en blomstringstid faller det gamla och något nytt tar över? Hur märks samhällsförändringar eller är omställningar så saktgående att man inte märker innan dörren till det gamla slår igen? Vi har sett sådana förvandlingar under historiens gång. Stater faller och bildas om. Kulturer går under och begravs i sanden. Länder överfölls av andra folkslag och allt kullkastas. Något nytt kommer från spillrorna. Romarriket tar man oftast som exempel men det brittiska imperiets fall är en mera nutida lugnare utveckling. Eller Kina från kejsardöme till kommunistiskt samhälle. Eller omvandlingen av Europa efter första världskriget.  Jag tänkte också på Afghanistan, ”befriad”  med katastrofalt resultat. Eller det kaos som råder i Libyen. Diktator avsatt. Demokratin uteblir.  Landet håller på att gå under. Samma i Irak.  I stället intvingad demokrati fick man flera grupper som krigar mot varandra. Syrien idag är den ultimata skådeplatsen för människans dumhet.

Jag tvivlar på att de sinsemellan stridande människorna vet längre vad som var orsak, verkan och målet. Barbariet har tagit över.

Hur går det för EU, för oss? Det finns många som spår Europas kulturella undergång som utvecklingen nu är, med invandring från områden med medeltida tro, från länder vilka inte ha kunnat åstadkomma varken välstånd, demokrati eller fred i sina riken.

Jag fastnade på Roosh Valizadeh. Bry dig inte nu om personen utan läs hans domedagsprofetia. Så som Roms rike gick under kommer vår civilisation också att upphöra. Det finns flera analyser om Roms undergång. Själv fastnade jag på brist på pengar, oviljan att vara soldat och uteblivna löner för dem, stora lantbruk, utarmad jord och då långt till mat. Arbetslösa som samlades i städer och fick ”fattigunderstöd”. Tryck utifrån. Invandrare som tilläts bosätta sig i landet tog över till sist. Usla ledare däröver. Finns det likheter? Roosh Valizadeh:

Nature doesn’t care about your egalitarian laws or your superior IQ. It cares about reproduction and power, and what the barbarians lack in intelligence, they make up for in life energy. We are the anomalies, we are the mistakes, and unless we re-discover the ways of family, tradition, and God, we must be ready to accept the inevitable end that it was us who become so weak as a people that we didn’t even bother having a gate, and that all the barbarians had to do was walk right in.

http://www.returnofkings.com/125620/the-barbarians-will-solve-your-sterile-existence

Hur känns det? Inte är vi européer några överlevare i nästa kaos misstänker jag.

Alldeles nyss samlades det spanska folket för sorgemanifestationer på grund av islamisk terrorattack som dödade 14 personer varav en treårig pojke och skadade över 100 personer. Men tidigare i år samlades spanjorer för att demonstrera för öppnare gränser och fler invandrare.  Är dessa demonstranter samma personer? Gränserna i Europa är ju öppna utom i Ungern, Slovenien och Polen vilka inte vill ha specifikt muslimska invandrare alls trots att EU lagför dem och hotar med sanktioner.

Får ett land bestämma över sin egen gräns och egen befolkning? Kan vi sortera folk enligt religion? Kan vi sortera folk på gränsen enligt deras inställning till demokrati och jämlikhet som vi så omhuldar – i alla fall i ord? Kan vi ens ställa den frågan?

Ett land utan gränser är inget land. Visst vore det en underbar tanke om hela jorden saknade gränser och vi bosatte oss vart vi ville? Ett slags lyckad Babels torn? Men den gränslösa världen är bara en illusion. Brist på pengar kan kollapsa ett land, en värld, även EU och snabbt. En nation bygger på ett kontrakt, konsensus, mellan befolkning och ledare. Medborgare förbinder sig ordlöst att hålla landet i gång och betala skatt för välfärd och skydd. De som har makten uppfyller folkets vilja. I den bästa av världar alltså.

Det går inte att ha kontrakt med hela världen när det inte ens fungerar i ett land som Sverige. När det brister, faller samhället, sakta ihop eller i en explosiv händelse.

Vi kan inte backa åt det förflutna när framtiden tränger sig på. Vi kan bara tackla det eller blunda och  låta allt hända. Vi sitter på brinken och politikerna lugnar oss: allt är förträffligt, det finns inget att oroa sig för. Var bara lika naiva som vi så ordnar allt sig. Din oro är bara en tillfällig bris. Övergångsperiod som någon sa, men till vad?

Hösten är i alla fall åter vacker.

När jag skriver detta informerar tidningar om oss dagens terrorhot.  Säpo får vetskap om misstänkta terrorhot ungefär varannan dag. Terrorexperten Hans Brun säger till Aftonbladet:
Det kommer in både hot och underrättelsematerial rutinmässigt, jag tycker det är viktigt att  man sätter proportion på det hela.

Läs:

http://www.bbc.com/future/story/20170418-how-western-civilisation-could-collapse

 

 

Den fredliga majoriteten är irrelevant.

Som född under ett krig har jag grubblat en del om hur och  varför vi valde så katastrofal utveckling. Hur gick min kristne mycket fromme far och sköt fiender han inte visste vilka de var, vad de hette, om de hade barn och fru som väntade hemma? Han belönades med medaljer. Massmord genom krig är skrämmande. Det finns alltid flera orsaker, ursäkter och förklaringar till konflikter, beroende på vilken sida man frågar, för att inte glömma vapenhandlarna. Krig och försvar är en stor ekonomi, den största i världen.

De flesta människor är fredliga. Ändå är krig och terror ständigt närvarande.

Nu blankar jag samma undran från andra som skriver bättre. Jag läste en artikel på Australienska Spectator: ”The peaceful majority are irrelevant”. Är det så att vi ”vanliga” är betydelselösa för tidens gång?

Yes, of the world’s 1.6 billion Muslims, the majority are peaceful, as we all recognise and repeat ad nauseam. But that has little relevance to or impact on the day to day reality of Muslim terrorism.

American journalist, author and anti-Islam activist Brigitte Gabriel: ‘Most Germans were peaceful; the Nazis drew up an agenda and as a result 60 million people died, 14 million in concentration camps, 6 million of them Jews.

Brigitte Gabriel is urging the West to look at Islam with open eyes. She says ‘It is assimilation versus dawa. There is a notion of “cocooning”, by which Islamists tell Muslim families to cocoon their children from Western society. This can’t be allowed to happen.’

Det sistnämnda är ju uppenbart i Sverige. Det poppar upp muslimska friskolor med separerade bönerum för muslimska elever, medan de svenska eleverna anses bli otillbörligt påverkade om de firar skolavslutning i kyrkan. Att separera män och kvinnor i moskén och andra tillställningar är tillåtet medan någon jurist genast påstod att musikfest för bara kvinnor kan vara olaglig på grund av diskriminering.

Så olika ser vi på separation.  Diskriminering är liksom väljbart?

Liberaler ropade under Almedalsveckan om stopp till religiösa friskolor. Men Liberalerna satt i Regeringen i 8 år. Varför gjorde man inget av detta då? Är det enklare ha stora planer i opposition och inte behöva ta ansvar för det?

Så, är vi fredliga bara ovidkommande personer för hela den politiska utvecklingen? Är vi i händerna på teorier som beväpnar sig med ord och vapen? Struntar vi att kritiskt granska när politiker och mediepersonligheter pådyvlar sina idéer på oss? Är vi för eftergivna?

Vem sätter sig i motvärn mot ideologier som vill kontrollera våra liv? Hur kan vi skilja det onda från det goda? För att ta det mest aktuella: varför missar politiker  kopplingen mellan islamiska fundamentalister och det fundamentala i islam?

Islam har en mission. Det har inte vi kristna längre.

Islam, nazismen och kommunismen har många gemensamma kännetecken. Alla vill ha ett samhälle styrt av en ”ren” lära, kontroll över vårt beteende och ideologin genomsyrar alla aspekter i livet. I slutet finns det fulländade samhället. Jag tvivlar på att ens dagens vänsterungdom vill ha så reglerat liv även om de skriker i demonstrationer. En plakat är inte levnadssätt. En Twitterrad gör ingen renlärig. Ett pappershjärta bringar inte kärlek.

De förändringar i befolkningen som sker i Europa kommer att ha stor, om inte avgörande betydelse för vår kultur, ekonomi och våra liv. EU tycker att vi har ansvar för Afrikas arbetslösa och Mellanösterns krigsdrabbade, ja alla som vill ha bättre liv. Visst, det är bra att ha medlidande och hjälpa, men inga frågor ställs om slutresultat. Aldrig hör vi om kulturella krockar. Inte om varje lands eget ansvar för sin befolkning.

Är syftet att förändra Europa till mångkulturellt stridsfält?

Vissa länder stretar mot EU överhet, de vägrar blankt. Kanske för att de har gamla minnen från en ockupation? Zoltan Balog, Ungerns minister för mänskliga resurser, säger följande:

”Islam är en stor kultur och religion, vilken vi måste respektera, men Europa har en annan identitet, och det är tydligt att dessa två kulturer inte är kapabla till att samexistera utan konflikter… Den största skillnaden är att i Europa har politik och religion blivit åtskilda från varandra, men i islams fall är det religionen som bestämmer politiken”.

Ungern vägrar gå med på EU s krav att ta mot invandrare.  Muslimska invandrare. De anser att den kulturen inte kan anpassa sig till den ungerska. Det samma sker  i Polen som har minnen från kommunismens tid.

En annan person som höll tal i Warszawa nyligen sa:

The fundamental question of our time is whether the West has the will to survive. Do we have the confidence in our values to defend them at any cost? Do we have enough respect for our citizens to protect our borders? Do we have the desire and the courage to preserve our civilization in the face of those who would subvert and destroy it? We can have the largest economies and the most lethal weapons anywhere on Earth, but if we do not have strong families and strong values, then we will be weak and we will not survive.

Vi kommer inte att överleva?

Det var USA s president Trump, den svenska medians mest älskade hatobjekt. (Senior policy adviser Stephen Miller är hans talskrivare.) Men Trump pratar gärna själv från hjärtat oavsett hur bra det blir för han är ju ingen politiker.

Vi ser redan hur illa det fungerar att flytta andra starka kulturer till rakt motsatta och tro att de kan leva ihop i harmonisk enhet. Det fungerar inte. Det har aldrig fungerat.  Det kommer aldrig att fungera. Så är livet och mänskligheten. Vi är bara olika klaner, stora och små. Vi vill ha våra liv intakt. Det är få som byter ut sin kultur. Att äta kebab, dansa salsa, ha afrofrisyr eller resa utomlands blir man inte mångkulturell av likaså blir man inte svensk om man åker tunnelbana som någon påstod. Lite mer krävs för det. Att flytta bagaget ändrar inte innehållet.

Är vi på väg mot en total förändring av vår europeiska kultur eftersom vi är den svagare parten? Vi kan inte freda våra gränser. En stark tro som omfattar hela samhällsordningen är alltid överlägsen politiker och folk med tolerant linje. Borde vi ta lärdom från andra länder som islamiserats? Kan vi kräva att  vårt lands regler och sed gäller här? Bör vi göra som Östeuropa, Visegrádländer, och stänga gränsen?

Bör vi bli mer intoleranta?

Unlimited tolerance must lead to the disappearance of tolerance. If we extend unlimited tolerance even to those who are intolerant, if we are not prepared to defend a tolerant society… then the tolerant will be destroyed, and tolerance with them… We should therefore claim, in the name of tolerance, the right not to tolerate the intolerant. (Karl Popper)

Till sist vill jag citera en person jag inte hade en ringaste aning om vem han är utan att kolla på Wikipedia. Illa. Uffe Hansen:

De partier som inte ens erkänner att vi finns som folk, som lättvindigt avfärdar allt svenskt som barbari saknar trovärdighet, de kan inte ens försvara vår nationalstat. Hur ska dessa politiker kunna försvara den europeiska civilisationen?

Skall vi försvara vår civilisation? Det är som det heter en bra fråga. Det kanske inte är ens politikernas mening att behålla något vi har idag utan de syftar till att forma det nya gränslösa utopiska samhället med spruckna nationer,  stora arbetslösa skaror och effekter därav?

Frågan är varför?

http://www.foxnews.com/politics/2017/07/06/trump-in-poland-transcript-warsaw-remarks.html

http://www.crisismagazine.com/2017/civilizational-struggle-islam

https://spectator.com.au/2017/07/the-peaceful-majority-are-irrelevant/

https://samtiden.nu/2017/07/vara-rotter-nationernas-europa/

https://sv.gatestoneinstitute.org/10662/osteuropa-vasterlandska-civilisationen

Bild från Expressen, tror jag.

No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

Uppdatering:

Karl-Olov Arnstberg skriver 29/7 om  de barnlösa ledarna och folkutbytet. Läs!

Det demografiska självmordet

https://www.gatestoneinstitute.org/10306/childless-europe

http://www.population-europe.eu/pop-digest/no-kids-no-problem

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

http://everykindapeople.blogspot.se/2017/04/marknadsforingen-av-chelsea-clinton-har.html

https://www.chathamhouse.org/expert/comment/what-do-Europeans-think-about-Muslim-immigration

12-14 % av kvinnor och ca 22 av män i Sverige är barnlösa, men detta är inte exakta nulägessiffror på grund av invandring.

Bild: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

 

 

 

 

Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501