No Kids, No Problem.

Detta är inte en attack mot de barnlösa även om det kan uppfattas så. Det är bara undran över varför flera av Europas ledande politiker har inga barn. Är det ett val eller en sorg? Spelar det någon roll? Har sett både artiklar och kommentarer om just barnlösa ledare under den senaste veckan.

Angela Merkel, Stefan Löfven, Mark Rutte, Nicola Surgeon, Emmanuel Macron, Theresa May och Paolo Gentiloni  har inga barn. Fler? Det är förstås inte bara de som styr utan en mängd andra politiker men en ledares röst väger tyngst. En chef anger tonen i alla verksamheter.

Vilket är de barnlösa politikers framtidsperspektiv och för vem? Ett slags Children of men scenario? (Har du inte sett filmen gör det.)  Ser de sitt land som sitt barn? Man kan ibland tänka sig det. Mamma Merkel till exempel. Löfven som leker landsfader vid krisens stund.

Hur långt framåt tänker föräldrar? 18 år? Jag lovar, det räcker inte med 18 år. Hur långt ser en politiker? En valperiod? Funderar de på hur barnens liv utvecklas i det redan söndertrasade Europa på grund av deras egen politik? Ja, det finns många politiker som har barn, Utbildningsministern till exempel, men jag har ändå svårt att se om de tänker framåt i  långt perspektiv  eller till nästa val.

Vi väljer politiker för att de ska förvalta, utveckla och ta hand om landet så det håller även för framtida generationer. Det är inte fyra år som gäller utan kanske riktlinjer för fyrtio. Detta är i alla fall det medborgarna tror och röstar för. Bör vi tänka i fyraårsskift? Eller bara i tre år eftersom valpropagandan pågår redan för fullt?

Vem väljer att leva barnlös? De är främst välutbildade, de utan något religiöst intresse och de som värderar sin personliga frihet stort. (Väljer alltså, jag pratar inte om de ofrivilligt barnlösa.) Kvinnor är fler än män som gör det aktiva valet. Enklare för kvinnor?  Alla har ju varit barn men en stor del av sin tidigaste barndom minns man inte. Känslorna kan ju finnas kvar. Kan man som barnlös vuxen riktigt förstå barns behov och tänka sig en framtid för dem? Tänker vuxna med barn och de utan olika om framtiden? Hur blir perspektivet på sikt? No kids, no problems? Hur ser politikerna på sitt värv när inga egna barn kommer med beröm eller kritik för ens politiska resultat?

Politiker har förstås också barn. Var tycker barnen om sina föräldrars gärningar? Beundran? Många barn är kritiska till sina föräldrar. Speciellt i tonåren kan föräldrarna åka på mentalt stryk. Men sedan? När resultat av  politiska handlingar börjar ramla in?  Kommer någon att säga till sin förälder, superpolitikern: du far/mor, du fixade inte det utan samhället utvecklades till kaos och katastrof under din tid. Jag har ingen lust att städa efter dig utan jag emigrerar. Mina barn skall inte gå här i din skit-skola. Du får sitta  i dina pissiga blöjor och vänta på hemtjänsten som inte har tid med dig. Glöm äldreboenden, de har ni avskaffat. Ha det nu som du har planerat.

Kunde detta bli ett rättvist betyg för vissa? Det är aktuellt idag om man ser på till exempel äldreomsorgen och skolan i många kommuner. Ser man på världen förtjänar flertal politiker hårda ord, kanske en plats bakom galler.  Men – politikers barn brukar flyta runt på en räkmacka och tycka att världen ger dem  möjligheter. Hur många har inte gått i sina föräldrars spår utan större ansträngning eller relevanta arbetserfarenheter? I USA ropas nu om dotter Clinton till president. Ja, där är en typisk person som flyter fram på vågen av känt namn.

Att få barn är att leva in i framtiden. Man planerar framåt. Barnet är glädjen och oron i livet. Föräldrar är med i en utveckling. Man ser samhällets  brister på ett helt annat sätt. Bristen på förlossningsplats, långt till BVC, svårt att hitta en större lägenhet som man har råd med, striden mellan arbete och barnomsorg, skiten på gräsmattan där barnet vill krypa, oro för skolan, otillräcklig ekonomi… och de individuella som att hålla ihop relationen och att vara god nog förälder. En stor del av de beslut man gör är för barnens skull eller under deras påverkan.

Hur gör de barnlösa politikerna sina beslut? Vems framtid har de i tankarna? Är dessa politiker så ädla att de omfamnar alla barn? Förstår de hur framtiden kommer att se ut för landets nuvarande barn efter tio, tjugo, trettio år?

Måste man gå i den andres skor för att förstå ens en smula?

Det går att förstå hur andra har det, ungefär. De som inte har egna barn kan vara involverade i andras barn genom arbete, släktskap eller stöd i någon form. Min syster hade inga egna barn men de tre barn som hon hade stått som fadder till i kyrkan tog hon hand om på bra sätt både känslomässigt och ekonomiskt. Det finns fler som hon. Men oftast blir det några få timmar man bjuder barnen på. Den inre förståelsen, den som byggs av åratals nära erfarenhet är begränsad. Att själv ha varit med något så genomgripande som föräldraskap ökar insikten för barns liv och framtid i världen.

Att ha barn ökar också oron för världens tillstånd.

Hur tänker de politiker som har barn? Kanske gör det inget för dem att skolan är undermålig? Att höga skatter tar de pengar föräldrarna vill spara till sina barn? Att vården har köer? Att européerna trängs sakteligen ut främst mot folk från muslimska krigförande länder och Europa genomgår  förändringar med radikala följder? Har våra barn och andras ungar blivit en omvänt definition idag? Politiska insatser och även medieintresse handlar ofta om vården av ensamkommande unga män som om bara dessa vore landets viktigaste utmaning. Kärleks ropen är många för de nya men väldigt få för våra egna bröder och söner.

Har Europa en framtid? En dum fråga, det finns alltid en framtid men frågan är för vem och hur. Vems framtid skapar vi just nu i världen med de ”religiösa” krig orsakande folkvandringar? De usla ekonomiska förhållandena i många länder som skapar lyckosökare? De skaror vilka är på väg mot Europa, mot Sverige, mot USAs gräns, andra än fungerande länder i hoppet att finna paradiset med gator av guld (som en afghansk ung man sa). Vissa pratar om 30 miljoner fler invandrare i Sverige när vi har uppenbara bekymmer att hitta liv och plats för ens de 163 000 som kom 2015.

Invandring är brännhet fråga. Hur påverkar den förda politiken våra europeiska (får man säga så?) barns framtid? Integration har redan misslyckats i stort. De flesta européer vill inte integrera sig med muslimer och de i sin tur vill inte bli assimilerade med oss. Politiker håller dörren öppen medan medborgare i Europa är speciellt negativa till muslimsk invandring.  Länder spricker i skilda enklaver med olika uppfattningar om lag och liv.

Vad är det för värld vi kommer att lämna efter oss. Vad kommer våra barn och barnbarn ärva för samhälle? Hur ser de nationer inom Europa ut om femton – tjugo år som nu formas av politiker i Sverige och i EU?

Vad innebär en framtid, hur långt ligger det, när byts nuet till en framtid? Är inte framtiden redan här och den gör mig bedrövad.

https://www.gatestoneinstitute.org/10306/childless-europe

http://www.population-europe.eu/pop-digest/no-kids-no-problem

https://sv.gatestoneinstitute.org/10343/europa-barnlosa-ledare

http://everykindapeople.blogspot.se/2017/04/marknadsforingen-av-chelsea-clinton-har.html

https://www.chathamhouse.org/expert/comment/what-do-Europeans-think-about-Muslim-immigration

12-14 % av kvinnor och ca 22 av män i Sverige är barnlösa, men detta är inte exakta nulägessiffror på grund av invandring.

Bild: Den heliga familjen av Juan Simon Gutierrez – http://www.1st-art-gallery.com/Juan-Simon-Gutierrez/The-Holy-Family.html, Public Domain, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=8120801

 

 

 

 

Tidsbilder från ett kafé.

Vår? Nej, det blommar inte än. Det snöar. Den nya snön är den gamlas död, sa min mor när jag som barn klagade över att våren fick backa för vintern igen. Det kanske är så även med våra liv och vårt samhälle? Det som är nytt tränger sakta bort det gamla och samhället förändras, till det bättre eller sämre. De äldre, som jag, har ibland svårt att känna igen oss och förstå syftet med alla förändringar. Livet krymper, delaktighet är obefintligt, tillfälle att inverka på något är bara illusion.

Möjligheten att påverka i Samhället har dock inte varit stort, någon gång. Att påstå en röst vart fjärde år påverkar mycket är bara inbillning. Det senaste valet är ett paradexempel. I arbetet bestämde  budget och  de som satt högst upp och ovan det politiker. Nya påbud kom regelbundet. Nya metoder förväntades ta över och kasta bort de gamla, ofta fungerande. Ni anar inte hur många terapimodeller efter varandra ansågs undergörande och billigare inom psykiatrin. Rörelsemöjligheten var liten.

Så även privat. Likaså bestäms livet mer om pengar än önskan, mer om ansvar än fria val.

Jag känner en trötthet över livet just nu. Ute snö och inne känns gråheten betungande. När jag läser dagens nyhetsflora gör det mig bekymrad. Mycket är dock struntnyheter, någon som gör sig märkvärdig, kändisskvaller man inte behöver läsa. Sedan dagens Trump. Brexitklagan. Brott och bränder. Så mycket bränder! Skattehöjningar. Oroväckande samhällsskeenden utan analys om vi gör så vad blir resultatet?

Var förekommer framgång, förkovran, hoppet? Dagens goda stora nyhet?

Jag minns än den känslan  vi hade på 50 talet. Livet kändes så lovande. Mina föräldrar var fulla av förtröstan. Världskriget var slut. Efterverkningarna var tunga men det fanns ett slags hoppfull stämning. Det kunde bara bli bättre. Affärerna fylldes sakta. Nya bostäder byggdes. Världen blev mera öppen. Utbildning fanns tillgänglig. Vi gick med glädje till skolan. Vi skulle bli någon som gjorde världen framgångsrik. Känner dagens elever så? De klagar över hur jobbigt allt är och kramar om sin mobil.

Sedan kom kalla kriget, hotet med atombomb, men samtidigt blomstrade livet. Politik tog inte ner oss. Än trodde vi att våra ledare kunde göra förnuftiga val.

Varför känns det aldrig så mer?  När började nedgången? Kanske med ökad insikt över världens tillstånd? Kanske på skarven mellan 80 och 90 när jag började höra ordet budget, spara, oftare än resurs. Kanske när skolans ras blev synlig? Förändringen på våra förorter vilka vi försökte fly? Så, även jag rörde på mig.

Eller, är det bara åldern, närheten till döden som gör mig missmodig? Jag läste i någon stor undersökning om äldre att efter 76 års ålder finns få friska år kvar. 76 var liksom gränsen. Det ligger nära. Det är nedgång även för mig trots att jag kämpar mot och inbillar mig att statistik och jag inte hör ihop.

Vad tänker den vanlige människan? Bryr vi om samhällsförändringar innan något drabbar oss personligen? Vad är dagens ämne? Jag satt i ett litet café igår och tjuvlyssnade omgivningen. Det är inte svårt för folk var högljudda och det var trångt mellan borden. Vad var  på tapeten? Rikspolitik? Budgetförhandlingar? Vädret?

De manliga besökarna pratade om sport. Varenda nyans, spelare, språng, boll, även kläder analyserades under måltiden. Det är ofarligt att prata om sport, tänkte jag. Vad skulle de ha sagt om jag frågade dem vad de tyckte om det stora underskottet i vår Kommunbudget? Vad beror det på? Vad är det som ska dras in? De två pensionärerna, samt vi två, satt och åt tysta. Gänget lattemammor med sina småbarn pratade språk jag inte förstod och deras klädsel signalerade annat ursprung.  Jag tvivlar på att de analyserade matchen mellan Sverige – Portugal.

Dessa kvinnor och barn var en tidsbild. De uttryckte förändringen i landet utan att säga ett ord som vi förstod. 37 % av Sveriges befolkning i åldern 0-44 har nu utländsk bakgrund. Det säger hur framtiden sakta formar sig.

Det stundar andra tider. Om det är på gott eller ont får de yngre genomgå. Jag har ingen tilltro till politiker. Det är på botten även hos andra. De så kallade populisterna ökar, de som lyssnar på vanligt folks oro, vi som inte har rätt PK uppfattning.  15 % av svenskar har tilltro till politiska partier, 28 % för Regeringen, det har sjunkit  sedan 2010.  Riksdagen har 33 % anhängare som litar på dem. 18 % för EU,  som nu får den första utbrytaren, britternas brexit.  Siffrorna gäller förra året. Det blir intressant att se årets barometer som kommer 7 april.

På BBC pågår en intressant serie om framtiden, teknik mm:

http://www.bbc.com/future

http://medieakademien.se/wp-content/uploads/2014/02/Fo%CC%88rtroendebarometern_2016.pdf

https://www.facebook.com/almqvist/posts/796418373860501

Årets smällar, ut med det gamla in med något annat.

clsh0wzuyaaapog3a33b85000000578-3919428-le_journal_de_montreal_reporting_on_trump_s_victory-m-48_1478719066457

Jag brukar göra en årskrönika men i år kommer den i mindre delar. De är händelser som jag väljer ut från årets flöde. Först ut var förra inläggets mantra ansvar och nu har turen kommit till de som grät.

Jag minns en snutt från TV där yngre personer demonstrerade i London mot Brexit efter att valresultatet var klart. Journalisten frågade några hur de hade röstat. Nej, dessa demonstranter hade inte orkat ta sig till valurnan, men skrika på gatan orkade de. Så, varför klaga när man inte ville delta med sin vilja?

Omröstningen genomfördes 23 juni 2016 och lämna-sidan vann med snåla 51,9 %. Storbritannien är faktiskt på väg ut ur EU. Svensk media grät och bar sorgkläder i statlig TV. Den oberoende TV kanalen som det sägs. Den som vi icke licensskolkare betalar.

Hur kunde detta hända? Hur kunde alla ha så fel? Tja, inte alla men de som nu drog svarta kläder på sig under Midsommar.

Babels torn börjar spricka. Det brukar inträffa med tiden för stora konstgjorda enheter. Stater faller, Imperier krackelerar. Speciellt de som strävar efter makt och är långt bota från vanliga människors verklighet kan se sin guldgruva sina. Folk älskar inte makten, knappt resultaten. Representanter som går där i EU korridorer finns mer för sin egen skull, lönen, förmånerna, makten än för en verklig ansträngning att göra Europa bättre och bevara dess förr så framgångsrika kultur.

Det sistnämnda ser jag föga av.

Stort, dyrt, centralstyrt, bortom de som betalar brukar inte fungera. Om EU inte går omkull just nu haltar i alla fall grunden betänkligt idag. Vissa ledare har haft stor makt som Merkel men andra är mindre involverade eller har mindre att säga till helt enkelt. Vad händer när de nuvarande makthavarna byts ut?

Den andra gången svensk media grät var när Hillary Clinton blev runner up i stället att vinna valet. 9 de november vaknade massmedian till en ny dag som var vedervärdig. Det var chockartat. Tredje statsmakten och de flesta politiker, alla som syns och tilläts att yttra sig hade ju bestämt att Hillary, en kvinna, skulle bli president. Hennes lämplighet föranledde föga diskussion. Det fanns inget tvivel över utgången. Det var motståndaren som hackades i smulor. Men icke. På ett mirakulöst och ganska övertygande sätt vann en annan, en vit man som inte tillhörde i den amerikanska politikeradeln.

Sorgkläderna togs åter fram i TV. Även partiledare bar svart.

Många av oss vanliga människor hade förstått redan under sommaren vart det lutade. Donald Trump skulle vinna. Vi gissade rätt. Han kommer att gå till historien av flera skäl. Man kan säga mycket om honom men han blev vald på grund av egna meriter och bristen på dem. Han hör inte till politikergräddan utan är av annan sort, en medborgare i första hand, en streber också så klart. Andra gången vinst i president tombolan.

Hans team har också personer från annanstans än bara från politikerhyllan. Det blir faktiskt spännande att följa has tid i Vita Huset.

Det blåser en kall vind mot politikeradeln. Även här i Sverige är misstron mot dem ökande. Italien, Holland, på håret Österrike och går vi längre ut i världen finns få ledare som gör sig förtjänta av folkets kärlek. Det rör sig bland folk. Om det är av godo får historien att bedöma.

Massmedians sorgkläder är hängda i garderoben. För stunden.

Svensk massmedia (SVT, dagstidningar, feministbloggar, genustrams och Twittermaffian)  har ett obehagligt sätt att bestämma vad som är rätt och riktigt för folket, även för folket i andra länder. De försöker fostra oss. Tidning som DN vilket var den första jag prenumererade i Sverige för att hålla mig a jour i samhället har blivit en icke läsbar åsiktsropare. Saklighet och neutralitet är ord de inte kan. Visst, en tidning skall ha en åsikt i debatt, ledare, opinionsbildare men när verkligheten vrängs till rätt budskap ”så skall ni tycka idag” då är det som hämtad från Nordkorea. Utan utländsk press och flitiga oberoende bloggare samt alternativmedia vore tillståndet i landet bakom en dimridå med sällan kommande reportage från verkligheten.

Så, sorgkläderna inhängda. När ser vi de näst? När folk vägrar tycka som SVT? Kanske vid franska presidentvalet?

cover-final

Hillary Clinton var first runner up för årets person i Time.

Detta inlägg är del 2 i årskrönikan

Om vår tilltro till traditionella medier:

http://www.svt.se/kultur/ny-studie-halften-lockas-inte-av-traditionella-medier

 

Ansvar är årets ord – eller inte?

map-662124

Tar du ansvar? För vem? Dig själv? Jag hoppas att du gör det. Jag har försökt. Jag förlåter mig själv idag – nästan – över mina felaktiga val. De val som inte var ansvarsfulla. Nu, när jag kan se vad mina beslut ledde till kan jag svära över några oförklarliga val.

Livet levs framlänges, förstås baklänges och ibland ser man inte konsekvenserna innan långt efteråt. Det är tillståndet idag. Inte bara många enskilda personer utan hela Sverige är i det läget nu.

Regeringen och de forna makthavarna kryper baklänges. Stefan Borg erkände nyss att invandringspolitiken inte hade varit riktigt ansvarsfullt. Andra har fått byta fot, som Löfven, som tvingades klappa till sin vän Miljöpartiet (minns ni Romsons tårar) och begränsa flödet över gränsen en smula. Invandring växte över huvudet på oss med otaliga asylsökanden, känslosamma historier, smarta smugglare och bortkastade identitetshandlingar.

Vi tog ansvar i kaoset. Men ansvaret fungerade inte som det borde. Illusionen om glada flyktingar som genast finner sig i det svenska livet, självförsörjande med arbete och eget boende i framtrollade bostäder är just en illusion.

Ansvar är ett ord som yttras när världen inte gör som Löfven vill, när Kommuner påstår att de har inga flera bostäder, när folk inte tycker som den feministiska genusmaffian har bestämt sig. Inte ens andra länder i EU lyder. De skall ta sitt ansvar. Det ordet är Löfvens mantra. Vad innebär detta svenska Regeringens rop på ansvar? Innehållet är att de andra EU länderna bör ta mot invandrare i minst samma proportioner som Sverige.

Löfven vill att någon annan tar hand om hans soppa.  Ingen lyssnar. Frankrike har nog med sin terrorbekämpning. Belgien likaså. Ungern bygger mur. Österrike har redan nog. De fattiga forna öststater bävar och ingen vill dit. Danmark tar i hårdare tag. Få vill till Finland för de är snabba att utreda och utvisa. Storbritannien slår igen drömmen om enad Europa och överhet som styr. Även Merkel börjar darra i sina åsikter. Rörelser med fosterlandsvänner ökar.

Löfven ropar sitt ansvar förgäves.

Tanken var att EU skulle fördela om invandrare från de länder som tog mot för många. Det fungerar inte. Skall vi flytta runt folk som boskap? Vad är för många när MP vill ha öppen gräns med stort ”välkommen” skylt, Centern drömmer om 30 miljoner innevånare i Sverige och många unga blivande politiker tror att andras pengar räcker för evigt? Men Europa har blivit mindre och mindre intresserad att vara ett lyckorike för världens flyttström. Vi betalar Erdoğan för att hålla gränsen stängd, men han sitter med handen på dörrvredet och pressar på.

Vi betalar en muslimsk envåldshärskare som styr med skumma metoder för att hålla folk på plats. Politik?

Europa blir mindre och mindre villig att släppa in muslimer vilka ses som kommande från annan kultur svåra att assimilera. Kanske finns det terrorister bland dem?  I Europa finns redan områden liknande Mellanöstern, som i Malmö eller Molenbeek. De multikulturella idealstäderna? Fast vi kan inte ens prata om det för då kommer rasistsläggan farande. Med kineser, engelsmän, polacker, de från Litauen eller Singapore har vi mindre funderingar över. Just nu är vårt centrum fullt med polacker som bygger nya hus för oss. Inga krav, inga bidrag, bara bygg. Sedan åker de hem och till nästa bygge någonstans.

Dröminvandrare som inte invandrar?

De flesta tar ansvar för sina närmaste. Men, hur långt räcker ditt ansvar i världen? Uppehåller du kanske tiggeriet med en femma? Slänger lite pengar till en organisation? Är ansvar bara ord eller går du ut och söker de bostadslösa och tar de till ditt hem? Kanske bjuder du in de yngre invandrarmännen som fått plats i Sverige, ger en sängplats och bekantar dig med deras kultur? En hel familj? Inte?

Vad har du då ropat för?

När man frågar folk i någon undersökning om de vill bjuda husrum till en invandrare som nyss fått asyl ropar väldigt många ja. Men när det gäller finns nästan inga som öppnar sin dörr. Munnen tar ansvar men viljan gör inte det. Det är bara behovet att säga rätt åsikt, inte tillämpa det.

De som syns och hörs har bankat ansvar i våra huvuden. Oss, nu mera med stämpeln bruna råttor. Jag är en brun råtta, jag medger det direkt så ni behöver inte undra. Den oförglömlige Anne Ramberg sa i Sveriges Radios söndagsintervju den 18 september, detta uttalande som går till historien av modern Marie Antoinette, som vill rycka gröten och sjukvården från gamlingar:

“Jag inser också att alla de gamla människor som jobbat hårt ett helt liv nu ska ställas emot alla de flyktingar som kommer som också tar sjukvård och skolor i anspråk. Men det är nog på det viset att humanismen kräver att man får göra avkall på sin välfärd”.

Vad avstod hon från? Det förtäljer inte sagan.

Vi har mest fattigpensionärer om man jämför Norden.  De skall avstå. Det är ansvar.

Vi ska ha ansvar för hela världen och deras usla regeringar, religiösa krig, terrorister, ovilliga politiker i andra länder, folk som ger sig ut på Medelhavet i en gummiflotte, ja, rubbet. Men när ansvarsområdet sträcktes för att omfatta hela världen, alla de som på något sätt kan ta sig hit krymper utrymmet och medel för vissa som redan är bosatta i landet, som föddes och arbetade här, vars föräldrar var kanske också födda här. De gamla som faktiskt byggde landet. De onödiga, kostsamma pensionärerna. Man larmar ständigt om de gamlas tillvaro, men ingen bryr sig. Om bristen på äldreboenden. Om ren svält. Om vård som får anstå.

Låt de gamla dela med sig! Ryck gröten från dem! Droga ner dem så de håller tyst! Och så höjer vi skatten, det finns säkert något utrymme kvar!

Nu river vi. Vi river folkhemmet. Det stundar nya tider.

Personligen är jag inte mot invandring i sig, men mot folkutbyte och rasering av Europas framgångsrika kultur. Jag tror att människan har behov av kulturell förankring. Mot sanslösa kostnader här när folk svälter på ett läger någonstans. Mot usel planering, lyckosökare, lögnare när gamla, kvinnor och barn sitter kvar på någon plats som Gud glömde. Mot att inte vilja höra till vårt land utan bara ha en fördel med vårt system som snällt skickar pengar även till terrorister. Mot islamisering på våra förorter.

Men – är Sverige värt att bevara när folk inte ens kan precisera vad är svenskt? Vi är ett multikulturellt land. Det är bestämt så.

Ett land utan gränser är inget land.” Idag instämmer sig flera länder i Donald Trumps uttalande. Om vi inte har gränser, vart börjar och slutar vårt land? Vilka hör dit? Vem skall betala och ta ansvar för det vi behöver, som sjukvård, skola, vägar, vatten… och de som är i behov av hjälp i någon form?

Om vi inte kan försvara våra gränser, vem äger oss då?

Är vi på väg mot det gränslösa samhället där den starke knuffar de svaga ur boet?

Detta inlägg är del 1 i årskrönikan

Mer om äldrevården:

http://www.sydsvenskan.se/2016-11-17/personal-blockerade-larm-pa-aldreboende-aldre-skulle-fostras

http://www.dn.se/sthlm/kraftig-okning-av-aldre-som-far-morfinplaster/

http://ledarsidorna.se/2016/12/chris-forsne-attestupan/

http://www.svd.se/svenska-pensioner-samst-i-norden-forfarligt/om/naringsliv

Om politikerånger:

Hade man vetat att vi skulle ha den här flyktingsituationen som hela Europa har haft, framförallt under 2015, hade man inte gått i den riktningen. Då borde man redan tidigare ha tittat på vad man kunde göra för att strama upp regelverket, och det är klart att det är en fördel att regeringen har gjort det.

– Det var en mycket allvarlig situation. Jag tycker att ett land som Sverige, som första reaktion när människor är på flykt, ska göra så mycket vi kan för att möta och hjälpa människor. Sedan finns det gränser för det. Vi klarar inte att ta emot så många människor som kom 2015.

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/anders-borg-talar-ut-om-livet-efter-politiken

http://erixon.com/blogg/2016/12/anders-borg-och-verkligheten/

Om bidrag till terrorist:

http://www.expressen.se/gt/svensken-stred-for-is—fick-barnbidrag-fran-staten/

Vad är svenskt:

http://www.svt.se/nyheter/inrikes/oklart-vad-svenska-varderingar-ar