Släpp taget.

Här kommer några tankar till dig som har tagit hand om din vårdbehövande  partner och nu förlorat personen genom död.

Först några ord om min tuffa mor. Min far hade varit sjuk några år och min mor tog hand om honom. När far dog och begravningskaffet var nästan urdrucket tog min mor till orda. Hon tackade de som kom, långt över hundratal människor. Vi är en stor släkt och tiotal av fars forna arbetskamrater kom också till begravningen.  Min mor sa sedan:

Jag tackar speciellt de personer som kom för att hälsa på honom innan han dog. Det hade varit trevligt om flera  hade kommit för att träffa  min make när han än var i livet.

Ridå.

Jag tänkte på det min mor sa när min sambos vänner och arbetskamrater försvann snabbt när han blev sjuk. Några ringde men sedan dog även den kontakten. Han hade ändå varit en ”kändis” på sin ort och arbetsplats men blev snabbt bortglömd vid sin sjukdom. Demens smittar inte men orken att träffa en dement smittade.

Ett slags nyttotänkande? Har du också flytt smidigt när någon i din närhet inte var så mycket till nytta mer?

Så jag blev väldigt ensam med honom och hans demens. Personen jag hade flyttat ihop med  bleknade bort och efter två år fanns det inte annat än skärvor av hans personlighet kvar. Tack och lov de snälla sidorna, men i slutet var det smärtsamt annorlunda. Efter 7 år blev jag ensam på riktigt när han flyttade in på ett boende och dog genast med hjälp av morfin.

Döden av min sambo tog bort mitt ansvar. Men det har tagit tid att finna plats för mig, som inte innebär att vara någons vårdare 24 timmar om dygnet. Jag trodde att min nära sex månaders vandring på PCT flyttade mig smidigt till ett liv som fri och ensam, men icke. Jag hade mardrömmar om hans död under den första tiden på vandringen. Jag kände skuld.  Efter hemkomsten ryckte jag till då och då, steg upp och undrade över vad han gör nu. En inlärd reflexrörelse. Lägenheten påminde om livet med honom även om jag hade städat bort en del av hans saker vid uthyrning av lägenheten för tiden i USA.

Den bevakning jag hade över honom det sista året då han var rejält dålig släppte inte ens med sex månader på vandring i ett annat land. Jag kom till samma plats och fick mystiska påminnelser om livet innan. Det var som om han spökade fast det var bara mina anpassningssvårigheter efter 28 år tillsammans. Andra människor har berättat om liknande saker.

Nu är det så mycket bättre. Det tog tid men jag friare nu. Min döde sambo finns ju inte längre  på mitt livs första plats. Jag tar hand om mitt eget liv så väl jag kan. Bäst att skynda på eftersom det med tanke på normal livslängd inte finns oändligt med tid kvar. Livets korthet har hunnit ikapp mig och det är inte bara positivt.

Är du i samma läge eller kommer dit i snar framtid? Vill du ha några råd?  Läs vidare i så fall.

Välj gärna en annan plats än begravningsplatsen att gå till och minnas din partner. En plats som hade betydelse för Er. Kyrkogården har det inte. En plats som väcker bra, glada minnen. Jag valde en plats, en klippa i skogen där vi åt hans födelsedagsmiddag och drack champagne varje år tills han inte längre kunde ta sig dit. Jag kan sitta där eller bara passera och liksom säga hej till honom.

Ta bort partners prylar, lämna bort kläder och sådant som kan användas av andra till second hand. Spara kanske något som en tröja du stickat, skjorta som var populär, något med roligt minne inbakat i. Det du inte behöver själv ska du inte förvara på ett slags ”prylkyrkogård”. Spara bara det du har glädje och nytta av. Känslor sitter ofta i saker men det är inte verkligt, bara etiketter.

Spara inte dessa småsaker som var ert gemensamma köp markerande tvåsamhet. Alla dessa två lika koppar, två lika vinglas, två lika… får dig bara att må illa i längden. Ge bort det, kasta, låt barnbarnen som snart ska flytta hemifrån ta det. Köp något nytt och vackert för en person.

Ordna upp lägenheten så den blir mer din, mindre ert och städa bort vårdhemskänslan. Ut med hjälpmedel. Möblera om. Hämta tillbaka saker du har fått ställa undan för att göra mera plats eller hindra fall. Mattor, badkar… mer.

Att kasta eller sänka bort saker är också sorgebearbetning. Lämna inte allt till någon annan att städa upp efter din egen död. Vi är alla där så småningom.

Låt inte ditt hem vara ett museum över en död person, oavsett hur älskad personen var. Älska dig själv också.

Hitta något nytt att göra. Hur var dina hobbyer som du hade fått ge upp? Skulle du en gång lära dig ett nytt språk? Åka på en resa partnern inte orkade med? Börja måla? Dansa? Vara aktiv i en förening? Eller som jag göra en riktigt lång vandring.

Vad är det som hindrar dig? Pengar? Oföretagsamhet? Gör något, vad som helst du velat göra men inte kunnat när du var bunden av din partners vård.

Prata med din nu döda partner när du städar upp. Säg att ”nu behöver vi inte detta längre” så… Låt dig bli fri. Livet är så kort. Det väntar inte. Att förlänga ett liv som inte längre finns gör dig bara olycklig och deprimerad.

Släpp taget!

Men – minns honom/henne med värme, strunta i det svåra! Idag när vi har mycket i våra datorer men lite på papper kan ett minnesalbum bli en berättelse till dem som inte har varit med ert liv. Spara det som kan föra släktens historia framåt. Allt går så fort. Vi är snabbt glömda och ingen vet hur livet var,  minnet är oerhört kort i de flesta fall.

Världen går dock vidare oavsett oss. Vi blir glömda som personer, kanske kvarstår något av våra gärningar. De goda eller de onda.

Berätta gärna hur du gjorde vid din partners död och tiden efter.

Jag glömmer inte översvämningen i Sarek då stigar inte fanns och det blev sjöar att vada över. Dick vadar nära Smaila 1993.

Tills döden skiljer oss åt…

Jag läste om en engelsk 84 år gammal man som slog ihjäl sin dementa hustru. Det gick inte längre utan han skulle bli tvingad att lämna henne till ett vårdhem fast hon inte ville. Han slog ihjäl henne och ringde sedan 999. Jag kan förstå hans förtvivlan. Mord är dock ingen lösning.

När jag läste om denna tragiska händelse tänkte jag på det enda anhörigmötet jag besökte. Det gav en verklighetsbild om att vara anhörigvårdare fast det skulle ge oss en trevlig stund bland våra likar.

Jag deltog således endast en gång på dagcentralens anhörigmöte, där min sambo var fyra timmar i veckan. Jag klarade inte av att gå dit flera gånger. Nej, det var inget fel på hur mötet var ordnat. Kaffe och fina smörgåsar, all personal närvarande. Sysselsättning och fika till våra dementa anhöriga i ett annat rum. Vi tog våra vårdtagare med oss eftersom vi inte hade någon som kunde passa dem.

Jag blev deprimerad av mötet.

Av alla 25 tal besökare var tre omkring 60 – 70, varav en man. Resten var kvinnor 80+. Flera av de äldre kvinnorna hade själv hjälpbehov från hemtjänst och sjukvård. Några gick med rollator och flera klarade inte trapporna till mötesrummet utan tog varuhissen. En och annan hade missat hjälp som de var berättigade till från Kommunen. Flera av deras män hade svår demens, likaså min sambo.

De alla var gamla kvinnor som tog tappert hand om sina makar vilka var drabbade av demens/alzheimer och även andra sjukdomar. De var 30 – talister, de som hade byggt det här samhället. Nu tog de hand om Kommunens ansvar över äldreomsorgen, ändå till döden.

Tills döden skiljer oss åt…

Det var egentligen förfärligt.

Jag tänkte på varför slet dessa kvinnor så hårt som sjukvårdare och dygnet runt personlig assistent i 80+ ålder? Var det ekonomin? Om maken fick plats i ett boende, kunde kvinnan då betala sin hyra? Troligen inte utan hjälp från barnen och bidragssystemet. Några kunde riskera att hamna på gatan. Ekonomin slutar innehålla nyinköp, som kläder. Två pensioner räckte, men inte en. Det kanske var behovet av samhörighet, löften av kärlek man höll fast vid även när kärlek hade bytts mot omsorg? De kunde vara känslan att man inte ger upp och blir beroende av Samhället? Den gamla stammen som gjorde sitt. Det kunde vara Kommunen som gjorde ett besök per år och snabbt bedömde läget utan att se verkligheten? Kanske kunde den handläggaren inget om demens heller? Av de 6 som besökte oss, ett besök i året alltså, var en kunnig i demens, de andra hade knappt erfarenhet av omsorg.

Om den gamla typen av äldreboenden än hade funnits skulle en stor del av dessa kvinnor få en plats där med sin make. Om…

Deras slit är förstås helt galet. Finns god omsorg i ett demensboende att tillgå – god, inte något sparmål – är det att föredra när demens har utvecklats till svår nivå. En maka kan förbli en maka lite grann, inte en dygnet runt assistent och vårdare. Bryr sig Kommunen om de äldre låter de ingen gammal kvinna slita med sin demente svårskötta make utan erbjuder mer än två timmar avlösning i veckan.

Till sist hamnar man i ett läge där den demente har förlorat sitt minne till obefintlig grad. Då han inte alltid känner igen den han bor med, inte sina barn och absolut inte den hemtjänst som ofta är olika personer. Då den enklaste göromål blir omöjligt att genomföra. Då språket försvinner. Insikten saknas. Ilska kan tillkomma även hos den fredligaste personen. Den partnern som fanns länge sedan är borta. Kanske finns ett igenkännbart skal – utseendet  – kvar.

Ändå kämpar många kvinnor – kanske även män – i den oöverkomliga situationen 24 timmar i dygnet med några timmars avlösning i veckan.

Så gjorde även jag länge. Flera vistelser i ett korttidsboende orsakade besök på VC eller Akuten omgående. Han var smutsig och hade tappat vikt. Hur skulle jag kunna lämna honom permanent i ett sådant boende? Jag kunde inte göra det fast jag borde för min egen hälsas skull. Till sist var det frågan om liv och död, min alltså. Han överlevde inte i det permanenta boendet mer än några veckor. OK, han var sjuk men den likgiltighet för hans behov som personalen visade lämnar mig aldrig.

Jag kan förstå mannens förtvivlan när han slog ihjäl sin fru, fast mord inte är en lösning. Eller var det för henne?

https://www.dailymail.co.uk/news/article-7014309/The-moment-pensioner-tells-999-call-handler-killed-wife.htm

Världshälsoorganisationen (WHO) har lanserat sina första riktlinjer för hur människor kan minska risken att få demens. Det är det gamla vanliga sluta kröka, sluta röka, lev hälsosamt med bra mat samt motionera. Samt fixa goda gener hur det nu går till.

Om inte ens jag kommer ihåg…

Idag, ett år sedan, dog min sambo. Han hade nyligen flyttat till ett demensboende och blev vad man kallar med nyspråk: ”korttidsdöd”. Ja, han var inte kroppsligt frisk längre, ett blödande magsår tillkom på den sista tiden. Döden var väntad men ändå chockartad. Han gick totalt ner sig i boendet på tio dagar. Personalen slutade att ge honom mat och vätska, näringen byttes mot morfin, de döendes vän.

Nej, ingen larmade oss anhöriga, personalen gav sig själv makten att bestämma över hans tillvaro. Själv var jag hos mina barnbarn vilka jag inte hade sett på fem månader. En vettig person ringde mig till sist. Det som fanns kvar var att sitta dödsvaka i några dagar.

Jag åker inte till graven, det känns meningslöst. Minneslunden, som finns i en annan kommun, är bara en ganska kal plätt med en stor kors på. Inga namnskyltar. En katt brukar tassa runt bland de döda vars aska har försvunnit i jorden. Platsen väcker ingenting, varken minnen eller sorg, bara tomhet.

Jag tar en promenad till en plats i skogen där vi ofta satt tillsammans. Flera av hans födelsedagar firade vi där. Den sista tiden orkade han inte gå dit men den klippan över sjön är mer minnesplats för mig än den plätt som kallas minneslund. Död och begravning är så organiserat. Jag tror att han hade velat ha sin aska strött hellre på trädgården han var med att bygga upp, men det är inte tillåtet.

De sju åren som jag var ansvarig för hans vård utplånade mycket av vårt liv tillsammans. Vi var ju inget par längre, bara en vårdare och vårdtagare.  De tre/sex månader sjukvården gissade som kvarvarande livstid för honom efter en lång sjukhusvistelse, blev sju år. Jag borde kanske inte tagit på mig de åren? Vet inte. I backspegeln tänker jag annorlunda än i början av den resan. Jag försökte göra då vad jag trodde var det bästa för honom.

Demens utplånar människan. För, när man blir dement försvinner också minnena av det liv man har haft. Bara spillror av händelser kommer fram ibland. Han såg en bild av Matterhorn och kom ihåg studierna i Tyskland. Han tittade på bilden av sin första fru men kunde inte placera henne i sitt liv. Vi såg bilder från våra vandringar och han tyckte jag var duktig men kunde inte se sig själv där i ödemarken. Våra resor var glömda.

Vår första fotoutställning kom han dock på. Jag har än affischen på badrumsdörren. Han kom ihåg att en känd konstnär höll tal för oss och att en kunglig person skrev i gästboken. Kanske var det hans konstnärliga livs höjdpunkt, större än våra gemensamma resor?

Han sa ibland ja, jag minns men kom han verkligen ihåg eller var det mitt minne han samtyckte till? Fanns då det upplevda på riktigt? Var mitt minne verklig eller bara en fantasibild av det som hade hänt? Om inte ens jag kom ihåg… Det var plågsamt. Som om ens liv hade blivit gungfly.

Han var en godhjärtad person. Hans kärlek till mig var större än min till honom, om vi borträknar de sjuka åren. Kanske var mitt omhändertagande av honom ett slags återbäring?  Han var min sanna vän och vänskap har jag alltid värderat högre än det som kallas kärlek. Kärlek är så flyktigt. Känslobetonat. Vänskap är mer solid. Att stå vid någons sida, ändå till döden.

http://blogg.iniskogen.se/2018/04/12/hal-i-mitt-hjarta/

PS. Molnet i bilden heter Kelvin-Hemholtz som vi såg under en resa till Norrland.

Avhumanisera, avskaffa manlighet och skit i kläder?

Min sambo var noga med sitt utseende. Speciellt de sista fem åren före demens då han arbetade som statist, skådespelare och modell var han intresserad av hur kläder passade ihop.  Skinnbyxor, vit skjorta, väst och snygg kavaj var hans favoritkläder. Ändå till slutet frågade han mig: är det bra ihop när han fick hjälp med att välja kläder. Trots att han var avmagrad och sjuk såg han bra ut och det tyckte han om. (Bild: I väntan på inspelning med Opeth.)

Han flyttade in exakt ett år sedan till ett demensboende efter nästa sju års vård hemma. När jag kom  till demensboendet satt min sambo på en stol klädd i en blöja och Landstingets T skirt.  Han hade hur mycket kläder som helst i garderoben – även flera väldigt lätta att klä på –  men nu kränkte vården honom med en blöja fast han inte var inkontinent. Han dog i dessa ”kläder”. Det visade mig vad vården anser av de gamla.

Vad vill man visa genom att klä personen i blöja och Landstingströja? Vår egendom nu, vi gör som vi tycker? Du är bara till besvär? Gör det så lätt du kan för dig själv? Skit i att du avhumaniserar de gamla? Jag tror inte boendet ens tänkte  på att de bar sig illa åt. Det är bara så man gör för att underlätta arbetet för sig själv. Minska tvätthögen kanske?

Han dog efter tre veckor i boendet, utan mat och vätska men med morfin som så många gamla dör idag. Ja, han var sjuk men…

Jag har inte än riktigt kommit över hans död. Tiden med honom är ju en tredjedel av mitt liv. Kanske kommer man aldrig över närståendes död, det bara upptar mindre och mindre av ens tankar? Ibland smärtar det till som idag, ett slags minnesdag eftersom vi separerade då bostadsmässigt.

Tänkte på sambon när jag läste två viktiga bloggar idag som båda handlar om att vara en man – helt omodernt i dessa galna tider. Hur Stat och massmedia försöker krympa manlighet och få i stället en kvinna till av sekunda vara. Fnordspotting skriver:

Den tanige, undergivne och feminiserade mannen blir inte sällan en naturlig måltavla för kriminella. Den mansideal som förespråkas av makthavarna genom dessas institutioner och medier är därmed, och alldeles oberoende av vad man anser om detta ideal i övrigt, direkt farligt för den enskilde i det förråade offentliga rum som blivit resultatet av den förda politiken. Effekten blir att män uppmanas att göra sig sårbara, samtidigt som man på politisk väg framkallat en situation där behovet att vara stark är större än på väldigt länge. Fällan man gillrat är diabolisk, alldeles oavsett om den är resultatet av en överlagd strävan att uppnå just detta resultat eller ej.

Viktig inlägg om män och manlighet. Läs det hela på:

http://fnordspotting.blogspot.com/2019/03/om-statligt-pabjudna-konsroller-i-ett.html

Och sedan ett inlägg om att klä sig som en man. Om manliga värden och hur man uttrycker de genom sina kläder, vad man kommunicerar utåt. Idag hyllas kvinnligt unisex och mindre manlig uttryck med sitt utseende. Det känns helt galet för en konservativ gamling som jag. För, det är faktiskt hur vi ser ut vad andra först lägger märke till. Våra eventuella goda egenskaper märks betydligt senare. De mindre goda märker man ibland snabbt när någon försöker råna en eller bara gör något så simpelt som kastar sopor på gatan. (Nu bortser jag helt de religiösa uttrycken väldigt ”manligt” och ”kvinnligt” vilka är vanliga på våra gator.)

Hur tänker du om dina kläder? Skall vi tänka till eller räcker det att ha något på sig?