Vårt sköra liv och två boktips

Läser just nu Stephen Hawkings sista bok, utgiven efter hans död. ”Korta svar på stora frågor”. Den handlar om vår framtid, svarta hål, universum och Gud, med mera. Så intressant, på en nivå som alla kan begripa. Han var en av de människor man kan beundra, högakta och vara tacksam över att han har funnits. Hans okuvliga vilja att prestera och lösa universums gåtor trots förlamande sjukdom sedan ungdomen är mer än respektingivande.

  • Mänsklighetens statistik när det gäller intelligent beteende ser hittills  inte lysande ut.

Jag instämmer i den utsagan av Stephen Hawking. Kan vi bättra på oss eller gå under? Förmodligen går vi under som mänskligt kultur ändå. Varken våra politiker eller vi själva är förmögna att göra de omfattande förändringar som behövs. Vi är inte smarta nog. Vi prioriterar fel. Få av oss skulle godta omfattande inskränkningar i våra liv.

Kanske kan inga åtgärder vara nog? En dag är vår planet liknande någon annan död planet vilken inte innehåller mänskligt liv. Het, skitig, plundrad, raserad.

Hawking skriver:

Jorden står under hot från så många håll att jag har svårt att vara optimistisk. Hoten är stora och för många.

Till att börja med är vi på väg att växa ur jorden. Våra naturresurser förbrukas i en alarmerande takt. Vi har skänkt jorden klimatförändringarnas katastrofala gåva. Stigande temperaturer, avsmältning av polarisarna, avskogning, överbefolkning, farsoter, krig, svält vattenbrist och artutrotning. Alla dessa problem skulle vi kunna lösa, men inget av dem har vi hittills löst (s. 153)

Vi är för många. Resurserna krymper. Miljön på upphällning. Förmågan att hålla sams är så begränsad. Vi raserar det vi bygger upp. Olika ismer, från religiösa till politiska, styr. Politikerna käftar med varandra om småsaker. De har dubiösa framtidsplaner och kort framförhållning. Makt korrumperar snabbt.

Jag är säker på att den enskilda människan kan och vill  förbättra sin och sina närmastes villkor och framtid. Vi gör mycket bra. Vi försöker hålla ihop våra liv , vara aktsamma medborgare och goda medmänniskor, leva i lagens ramar. Men den lilla skaran som lever av förstörelse och brott, terrorism och krig gör snabbt världen till en obehaglig plats.

Krig är varken billigt eller resurssnålt men den frågan nämns aldrig i miljöhänseende. Inte heller miljökonferensers nedsmutsning då höjdare flyger in i sina privatplan – på Internets tid – och gnäller på vanliga människors semesterresa eller fredagsbiff.

Politiker lever i sin naiva bubbla. Där saknas ofta intelligent beteende. Man gör om och gör fel igen med samma resultat. Idag hörs utrop att diktatur vore bättre än att medborgarna har något att säga till om – kanske – vart fjärde år.

Minnet är kort när diktaturer glorifieras och ses som framtid. Har diktaturförespråkarna inte lärt sig något om historien?

Alla tidigare kulturer har gått under men mänskligheten har överlevt. Även vår civilisation slutar en dag. Frågan är hur. Kärnvapenkrig, virus, asteroid, komet, resursbrist som vatten och mat, miljökatastrof…det finns många möjligheter. Om mänskligheten överlever  är en bra fråga. Kan hända att de som överlever får återvända till grottstadiet?

Kanske finner vi andra världar?  Läs de fantastiska ”kanske lösningar” Hawking spekulerar med. Han är optimist ändå. Det kan hända att hans optimism och nyfikenhet höll honom i liv och aktiv tillsammans med den tekniska utvecklingen?  Han var en av de stora personerna i vår tid. Ett måste att läsa.

Hur blir det om människorna skulle försvinna från Jordens yta idag, inte då när den totala katastrofen – vad det nu blir – är faktum.  När jag läste ”The World Without Us” av Alan Weisman (har rekommenderat boken förut) kändes världens utveckling efter oss rimligt medan idag känns det för optimistisk. Kanske är vård jord för förgiftad för en grön framtid efter oss? Men, naturen finner alltid någon sorts utväg. Människan är sämre försedd med den förmågan.

Vad tror du om världens framtid? Finns en framtid eller har vi redan passerat den?

https://sv.wikipedia.org/wiki/Befolkningsexplosion

http://www.hawking.org.uk/

Nästan vilse.

Jag gick till skogen när avlösningen kom. Skippade gymmet, kände inte för att träna inne. Tog en stig och följe den, vek till en annan. Det var mycket vatten på den stigen så jag tog en till åt något håll. Den var märkt med några gröna fläckar i träden. Gick en timme.  Stigen ledde ingenvart. Klockan talade om för mig att vända och springa  eller ta rätt stig ut från skogen.

Vart var ut från skogen? Det var tyst. Inga människor. Ingen utsikt åt något håll. Bara skog. Egentligen var det riktigt härligt att vara mitt i ingenting men min tid var begränsad bestämd av kommunala regler för antal avlösningstimmar. Jag och att orientera i skogen hänger inte ihop. Det är märkligt att jag inte går fel på fjällen utan stigar. Där har man ofta hållpunkter som vattendrag eller toppar. Ja, folk går förstås vilse även där.

Nu stirrade jag på klockan och kände stressen stiga. En stig bör alltid ta slut någonstans, eller?

Hastigt såg jag en korsande stig jag kände igen. Efter en stund hälsade jag på ekorren. Satt igång lite power walk och var hemma perfekt tio minuter innan när avlösningen var slut. Kände mig riktigt pigg efter mina 17 kilometer, 22 500 steg.

I skogen hittar man små tavlor av skönhet. Observerar vi de vackra detaljerna av en svamp, mossa, stubbe och vattenspegel eller rusar vi bara förbi? Det är avstressande att gå i skogen, trampa på de fallna löven, höra en hackspett hacka någonstans. Om man inte tror sig har gått vilse och har en tid att passa.

Hittade några kantareller. Det mesta av svamparna var ruttna efter det myckna regnandet.

Och sedan de tydligen obligatoriska soporna i form av plastpåsar med mera. Varför kan folk inte ta hem sina sopor? Just plast är evigt. Plastbärkassar är ett stort problem för livet i våra hav. Plasten bryts ned i små mikropartiklar som orsakar skador på djur, vatten och natur. Vi vet detta. Finns det någon över 15 som är ovetande?

Är vi fortfarande vilse i sopfrågan?

Att se längre in i framtiden är svårt. Att räkna ut hur mitt skräp påverkar eftervärlden tycks vara oöverkomligt. Vi är som de gråtande lyxfällan deltagarna. När räkningens dag kommer är vi fulla av bortförklaringar. Hur kunde det gå så att naturen betalar igen? Jag sorterade ju sopor, oftast.

Flera dör av skitigt vatten och luftföroreningar än krig påstås det.

Naturen hittar alltid en utväg. Frågan är om vi gör det.

Har gjort reklam för den här boken förut men du som inte har läst det än har en tänkvärd läsupplevelse kvar.  Boken har fått priset Time #1 Nonfiction Book of 2007 och massa andra utmärkelser. Alan Weisman: The World Without Us.

https://www.sydsvenskan.se/2017-10-20/fororeningar-dodar-fler-an-krig-och-sjukdomar