Det nya Stockholmssyndromet?

tidaholmTidaholm

Jag hade en gravid patient vars sambo skulle avtjäna ett straff på några månader. Ja, han var inget undantag, flera av mina patienter, både män och kvinnor, var bekanta med kriminalvården och hade suttit inne några år eller kortade tider. Eftersom jag arbetade med familjer som hade missbruksproblem var också kriminalitet vanligt.

Den här blivande pappan riskerade att få plats i fängelse när deras första barn skulle födas. Oftast fick man ju kort permission i sådana fall men de timmarna gav inte mycket familjeliv och stöd till modern.

Riskerade? Det var kö till fängelser. Samma gällde rättegångar. De kunde komma till stånd ett par år efter brottet. En patient sa i Tingsrätten: ”Säger ni att jag har gjort det kan det vara sant. Jag säger inte mot, men jag minns faktiskt inte. På den tiden var jag missbrukare.” Hade du gjort något enklare brott fick du vänta, både på dom och straffet. Men inställer man sig själv vid fängelseporten är fängelset tvungen att ta mot en.

Detta var ett tag sedan, tiderna och reglerna kan ju ha förändrats. Myndigheterna påstår ju att brotten minskar. Det är bara ökad anmälningsbenägenhet som gör att brotten är fler. Hur blev det nu? Färre eller fler? Polisen hinner inte heller utreda brott, de har så mycket annat att pyssla med, förändringar, armband och personalavgångar. Kanske finns hur mycket plats som helst i våra fängelser idag?

Men då var det fullt och småbrottslingarna höll sig undan.

Jag rådde den blivande fadern att åka till den anstalten han troligen skulle till och be att få komma in. Han gjorde det. De var mäkta förvånade över mannen som knackade på och ville avtjäna sitt straff.

Han satt av sin tid. Under tiden blev han deprimerad över sitt liv. Hur kunde han ha valt så fel? Vart kan en dömd ens hitta arbete? Fyra månader i fängelse och sedan övervakning var ju ingen merit precis. Dessutom hade han inga betyg att visa upp. Skolan hade inte varit hans primära intresse.

”Hur kunde jag välja så fel?” Ylade han i telefon.

Jag kände att han hade allvarlig ånger och besökte honom. Han var i kamp med sig själv och sina val.  När han kom ut fick han praktikplats genom KRAMI. Jag kan säga att det blev lyckat, för flera år senare blev han chef för den firman och nu mera äger han den.  Spiknykter dessutom.

Jag skulle kunna berätta om några till lyckade fängelsevistelser, praktik som gav arbete och behandling mot missbruk som gav drogfritt liv. Men för att det skall lyckas måste personen själv vilja göra en förändring och ångra sina dåliga val. Utan egen vilja kan inget stöd och ingen behandling hjälpa.

Idag har vi nya grupper av kriminella som vi kallar terrorister i dagligt tal. Dessa har inte varit riktigt integrerade i det svenska samhället. Först hade de eller deras föräldrar fått skydd här i Sverige som flyktingar. Sedan valde de att ansluta sig till en terrororganisation.  Det vi bjöd i Sverige var inte gott nog. De har gjort sina brott mot mänskligheten utomlands. I och för sig har vi lagar mot det men de tycks vara svåra att tillämpa. Hur ska dessa terrorister återanpassas och till vad? Hur börjar man om från början? Hur anpassar man religiös arv?  Hur ger man det som föräldrar och skola hade misslyckats med? Hur ”botar” man någon som anser sig vara hjälte när han skär halsen av en fiende eller oskyldig ”otrogen”? När personen tror sig finna fördelar hos sin Gud genom terror? Jag tror det är svårt, om inte omöjligt.

De som pratar om återanpassning genom förmåner har inte ställt sig en enda fråga om styrkan hos radikal islam. De har ingen kunskap om islams heliga bok, Koranen. De vill inte se. De är medberoende som en  alkoholisthustru som gömmer flaskor och städar undan.

Politiker planerar att behandla olika kriminella grupper på skilda sätt beroende på ursprung, religion och syftet med brottet. Om jag är medskyldig till mord hamnar jag i fängelse medan terroristen föreslås gå förbi köer och få belöningar. Bostad, pengar, terapi, körkort, arbete… Borde vi inte låta kriminalvården ta hand om dem? Borde vi inte bli väldigt tydliga i att terrorhandling, som förövare eller medhjälpare, är inget vi accepterar? Någonsin.

Eller gullar vi bara när det handlar om islamister? Är politiker och tjänstemän drabbade av Stockholmssyndromet? Är de rädda? Tror de att om vi bara är snälla nog kommer vi inte att drabbas av terrorhandling? Terrorister kan få fristad och vila upp sig. Då är de väl vänliga mot oss?

Kan inte politiker ens förstå hur suspekta dessa löften känns för en vanlig medborgare som tvingas betala belöningar till kriminella? Bara tanken att terrorister skulle gå före i köer och få förmåner får inte bara mig utan de flesta må illa. En brottsling skall få husrum i fängelse. Det finns rehabilitering där. Det heter ju kriminalvård.

isis

Först hade vi Mona Sahlin, terroristernas vän. Flera efterföljare som Anna Sjöstrand samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun, förklarar för oss att man inte ska straffa någon för att de gjort ett ”felaktigt val”. Vi ska betrakta dessa återvändare som gängmedlemmar. De fick ju hjälp.

– Det kanske finns en sådan kritik, men för mig är det svårt att tänka i de banorna, man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss. Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle, säger Sjöstrand. http://nyheteridag.se/140-atervandande-is-terrorister-kan-erbjudas-skattefinansierat-korkort-skuldsanering-och-bostad/

Mord, terrorism, felaktigt val? Kanske finns kritik? Är inte detta Stockholmssyndrom? Det visar att de i makten har tappat helt kontakten med verkligheten och vanligt folk.  Dessa medlöpare väljer att ursäkta vissa brott, de som är gjorda av radikala islamister. De väljer deras sida i stället offrens.

Gängmedlemmar samt andra kriminella har ingen ”förbi köer linje”. Några av mina patienter var gängmedlemmar vilket de försökte bryta. Vad tror ni de fick? Ingenting. Socialtjänsten skydde dem som pesten. Några få kommuner hade program för dem. Men med vilja och beslut att göra rätt för sig kommer man långt med.

Ibland måste man knacka på fängelseporten alldeles själv för att Samhället skall ta sitt ansvar.

http://lajkat.aftonbladet.se/11-bilder-pa-hur-livet-ser-ut-i-ett-svenskt-fangelse/

Läs Magda Gad på Twitter!

https://twitter.com/gad_media?ref_src=twsrc%5Etfw

Något om lag som gäller vid krigsbrott:

http://blogg.iniskogen.se/2015/01/16/det-ar-bara-lite-osamja/

Om kösamhället: Att köa för hjälp i Rinkeby-Tensta för att bryta kriminalitet:

http://www.svt.se/nyheter/lokalt/stockholm/vantelista-pa-kriminella-som-vill-hoppa-av

 

En miljard är bara som lite strössel – om arbete och invandring.

img_3549-2092

Tänk på ditt eget liv, ditt val av yrke, flytt eller när du träffade din partner, när du utvandrade från ditt hemland, hur du plötsligt blev rik eller fattig. Hur många av dessa saker har skett enligt en plan? Om du har en plan nu, vem skall utföra det? Du eller väntar du på någon annan?

Eller är livet bara en slump?

Nu tror du säkert att jag skriver något djuplodat om inre plan för livet men nej, det här handlar om arbete och invandring. Många människor i världen är på väg. En del av dem väljer att söka sig till Sverige eller sitter redan på en asylanläggning någonstans och väntar på bättre tider. Vad hade de för plan?

Jag var också en invandrare. I min ungdom hade jag en plan, för det närmaste året i alla fall. Jag skulle flytta från arbetslöshet i Finland till Sverige.  Svensk ekonomi gick som snabbtåg i början 60 – talet (inte som Tesla). Det var gyllene tider för en invandrare som ville ta vilket arbete som helst.

Men var valet självklart? Slumpen gav mig en adress till några finnar som brukade hjälpa nykomlingar. Hade jag vågat åka utan lappen med adressen? Ingen annan jag kände hade flyttat utomlands. Det gällde att våga, ha tur. Jag hade tur och fick arbete med avtalsenlig lön dagen efter.

Så var det på 60 talets Sverige. Man kom, fick arbete i en fabrik, tog det gladeligen, började bidra med skatt, hankade sig fram i andrahandsboenden, anpassade sig. Det fanns inga språkkurser, bidrag, omhändertagande för finnar. Fixade man inte det fick man åka hem. Men arbetsmarknaden var än så god att jag sa upp mig ett par gånger och bytte till ett bättre arbete. Jag skickade pengar hem.

Även idag vill invandrare skicka pengar hem för att visa ”det går bra för mig i Sverige”. Hur känns det när ingenting går bra utan man fastnar på en anläggning, kanske med sina gamla fiender?

Hur tar man ett beslut att flytta över flera länder just till Sverige? Vilka incitament finns för det? Pengar, säger en del. Duktiga människosmugglare som lovar dig liv i lyx, bara du betalar? Jag hade bara en båtresa mellan Åbo och Stockholm.

I dagens Sverige hamnar invandrare vilka räknas som asylsökanden in i ett system med många åtgärder. Vuxna människor tas om hand. De som säger sig vara ensamma barn behandlas som vårdbehövande. Olika program, SFI, bidrag, praktik, bostad, papper, lögner, förturer, snabbspår, hälsoundersökningar, åldersundringar kanske… Invandring är en industri med miljardkostnad och de smarta kan bli miljonärer i hanteringen.  Alla känner till Bert Karlsson.

Ändå fungerar det illa. Är det för många kockar eller för många åtgärder? För många i systemet? Kan det bli för många i systemet? Det tycker inte MP och C. Kulturkrockar? De nya som kommer från länder utanför Europa hamnar i ett helt annat land, arbetsmarknad, kultur och liv än de hade hemma. Vi finnar hade samma grund som svenskar: demokrati, skola för alla och kristen tro. Det var inte svårt att bli ”svensk”.

Många av de nya har sin religiösa tro, islam, som livets grundbult. Att ändra föreställningar som grundar sig på tro och fostran med tro är svårt.  Politiker antar att innehållet i invandrarnas bagage förändras till svensk som genom magi när de passerar gränsen eller åker tunnelbana. Så är det inte. Troligen är det ibland helt tvärtemot.

Assimilering är som ett skällsord. Men, hur förväntar sig politikerna att integration sker? Skall jag integrera mig – igen?  Enkla jobb är ett mantra som upprepas ständigt. De är som om de styrande hade ingen uppfattning om dagens arbetsmarknad. Det finns få enkla jobb. Att komma idag och få arbete i morgon är möjligt bara för den som är arbetskraftsinvandrare. De är en helt annan kategori. De är få.

Dessa enkla jobb vilka inte ens finns skall sätta invandrare utan utbildning och till och med utan svenskkunskaper i arbete snabbt, helst igår. Lägre löner nämns i samband. Låg lön som antagligen väntas att fylla ut från kommunala skattemedel i form av försörjningsstöd.

Utbildningsinsatser är nödvän­diga men i sig otillräckliga. Det avgörande kommer att vara att tillåta låga löner för att nyanlända ska ­komma in på arbetsmarknaden.  http://www.svd.se/sveriges-modell-for-valfarden-ar-i-kris/om/debatt

Vill du ta ett arbete om du ändå måste gå till socialtjänsten och ansöka om pengar? Jag tror att vi pratar om stora trösklar mellan enkla lågavlönade jobb och den påtänkte arbetaren.

Jag hörde en diskussion i ett café där en invandrarkille sa till sin kamrat: varför ska jag jobba när socialen betalar. De andra instämde, men klagade att sostanterna var så snåla. Många får bidrag utan krav som om det vore en bokklubb. Avbokar du inte så kommer pengarna. Vilken sporre får dessa unga män att byta cafésittande med kompisar till enkla arbeten? Av de 415 500 som fick försörjningsstöd 2015 var 37 % mellan 18 – 29 år, en ålder då man borde studera eller ha sitt första arbete. Jag tror att flera av dessa är just invandrare.

Det är otroligt lätt att fastna på kravlösa system som ger  rimliga fördelar.

De arbeten som inte kräver gymnasie- eller yrkesutbildning har försvunnit, lagts ner eller flyttat utomlands. Fabriker med tusentals anställda, vars produkter vi nu mera importerar, finns inte längre. Det som är kvar är robotiserad och datoriserad. Detta kommer att fortgå. Det behövs färre som arbetar med något vi kan sälja, men fler som sköter skattefinansierade arbeten som sjukvård, omsorg och skola. Det säger sig själv att det inte går ihop. Det finns inte ”någon annan” som betalar.

Vilka är de enkla jobben då som skall rädda integrationen och ekonomin? Skattefinansierade hittepåjobb? Sopa gator? Plocka skräp i parker? Visst restaurangarbete kan fungera och flera får faktisk sitt första arbete hos en invandrare som har startat eget. Städa? Hemtjänst räknas som enkelt jobb. Det är inte enkelt att hjälpa sjuka eller dementa.

Enkla jobb är ofta inte så enkla. Vi skall undvika att nedvärdera yrken.

Hur gör vi idag för att få de nya i arbete, speciellt de som inte har gångbar utbildning? Vi betalar. Arbetsgivare som anställer en nyanländ invandrare kan få 85 % av lönekostnaden betald av skattemedel under två år. Men det är bara 5 % som blir anställda efteråt.  40 % går till ny bidragsanställning. Vart försvann resten vet jag inte. Det var inte någon lyckad satsning. Så klart utnyttjas systemet. Vem vill anställa en utan bidrag när man kan få lönen nästan betald från AF? Och fungerar det inte är det bara att byta.

http://www.svd.se/nyanlanda-bidragsfest-for-arbetsgivarna

https://www.sydsvenskan.se/2016-11-22/sokes-arbetslos-som-har-bidrag

Utbildning borde öppna flera dörrar. Trots att hälften av nyanlända saknar gymnasiekompetens eller motsvarighet till svensk grundskola är det bara 5 % som studerar efter det tvååriga etableringsprogrammet.

För att få fler lågutbildade till skolbänken har regeringen aviserat ett nytt stöd från juli 2017. Studiestödet blir ca 9 000 kronor i månaden för grundskolestudier (samma som till gymnasiestudier) och kommer att omfatta ungefär 15 000 personer. Jag undrar, vart finns lärare till det? Hade vi ingen lärarbrist? Det kostar staten cirka en miljard kronor per år.

En miljard? Det är bara som lite strössel i det totala.

Den svenska modellen var att alla arbetar, betalar skatt, får vid behov skattefinansierade förmåner och endast i undantagsfall försörjs av samhället. Den svenska modellen är faktiskt redan begraven. Det kommer inte att finnas arbetsmöjligheter för alla, speciellt inte för dem som varken har utbildning eller kan svenska. Vi har inte plats för hur många pizzerior som helst. När jag besökte Jokkmokk härom år sa busschauffören att ”vi har redan alla utländska restauranger vi inte behöver”. Andelen helårsanställda bland flyktingar, inklusive flyktingars anhöriga, uppgick efter åtta år i landet till 25 %. Efter femton år är 34 % i arbete. Det ser inte ut som framgångssaga. RUT 20160223

Hur många av dessa är skattefinansierade arbeten vet jag inte. Det hjälper inte med mantran ”låga ingångslöner”, ”enkla arbeten”. De är en inbillning som inte håller. Siffrorna skriker om misslyckanden.

Den svenska modellen har definitivt passerat sin bäst före datum. I framtiden kommer många fler bosatta i Sverige vara bidragstagare i någon form, tills kassan sinar. Skolor har också sett sin bäst före datum, likaså polisen. Vissa områden är no-go-zoner med ett slags eget kriminalstyre. Sjukvården är ansträngd. Politikerna får mindre och mindre förtroende hos folket vid varje mätning. Medan genusteorier ivrigt diskuteras glider landet i nedförsbacke.

Frågan är hur länge kan Regeringen/Kommunerna höja skatterna och tro att det är undermedlet? Tills den högavlönade, välutbildade ”någon annan” tröttnar, går ner i tid, eller packar och går?

Kan vi åstadkomma en ny realistisk svensk modell utan att fråga EU om lov? Är det ens längre möjligt? Måste livet bli bättre hela tiden eller skall vi acceptera att våra barn och barnbarn kommer att ha det som i vilket annat kaosland som helst?

Jag efterlyser en plan för framtiden.

Och som på beställning idag:

Lunds arbetarkommun vill riva upp den restriktiva invandringspolitiken.  De har också förslag på hur en mer generös flyktingpolitik kan betalas:

Alla avdrag för hushållsnära tjänster, alltså RUT-avdrag, ska avskaffas. Liksom alla fem jobbskatteavdrag – skattesänkningarna för de som jobbar – som infördes av alliansregeringen.

Cornucopia har redan hunnit räkna ut hur mycket en av de vanligaste yrkesarbetarna, sjuksköterskan som arbetar heltid, skall bidra per månad: 3134 kronor. I månaden alltså. Där rök semestern? Där rök mycket annat. Om räntan går upp rök kanske bostaden också. Men vad gör det när hela världen kan leva på oss?

Eller flytt till Norge? Det blir snart fullt där.

http://cornucopia.cornubot.se/2016/11/socialdemokrater-vill-hoja-skatten-for.html

http://www.svd.se/flyktingpolitiken-kommer-att-gora-ont-for-s/om/svenskt-flyktingmottagande

Läs gärna:

http://ledarsidorna.se/2016/11/ann-heberlein-flit-och-ansvarstagande-maste-fa-tillbaka-sitt-varde/

http://www.morpheusblogg.se/2016/11/20/den-kokande-grodan/

Och mer om arbetsmarknad:

http://tino.us/2015/12/nationalekonomer-om-invandringens-ekonomi/

http://www.migrationsinfo.se/arbetsmarknad/sysselsattning/

http://www.ekonomifakta.se/Fakta/Arbetsmarknad/Integration/Arbetsloshet-utrikes-fodda/

Precis efter jag skrev detta dök denna artikel upp:

http://www.svd.se/svenska-modellen-klarar-inte-integrationen/om/integrationen-i-sverige

Bilder: Tanzanias enkla jobb och tigger som räddningsplanka.

 

 

Trumps ”deplorables” skakade eliten och de stackars svenska journalisterna gråter.

clsh0wzuyaaapogcw0x3sixuaa4ref-jpg-small

Journalistkåren och även politikerna har varit chockade flera gånger i år. Brexit gick inte som de svenska journalisterna hade bestämt. Valet i USA gick också åt helvete med Trumps seger över Clinton. Hillary Clinton, en kvinna! förlorade valet vilket orsakade uppskakande upplevelser och förklaringar hur det amerikanska valsystemet var orättvist. Psykologer skyndade sig att ge råd till förkrossade föräldrar om hur de kunde prata med sina små barn.

Vissa till och med krystade att män borde inte har rösträtt. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skrev svaret: ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”. till en skribent på Facebook som ifrågasatt mäns rösträtt i USA efter Donald Trumps valseger.  Helt naturlig beteende i den svenska regeringen, inget att bli upprörd över. Skall vita män ha rösträtt? De tycks ju inte rösta rätt. Inte kvinnorna eller minoriteterna heller.

Världen är upp och ner. Journalisterna och de som tänker rätt gråter. Vi andra hade räknat ut detta redan under sommaren.

Alla som syns i media samt i TV har ylat om världens undergång genom de ‘deplorables’ som inte fattade vad de röstade. Journalisterna hade till och med svarta sorgkläder i TV, precis som vid Brexit. Det har varit klagolåtens och folkuppfostrans veckor.

Ibland är rörelsen bland folket så osynlig och ointressant för makthavare att det märks först när smällen kommer.

Julia Caesar räknar upp flera av de mest olyckliga på grund av fel röstresultat i USA. Tar upp några här, det finns fler. Läs krönikan!

Peter Wolodarski ylar, Anders Lindberg likaså, Annie Lööf har ont i magen, Göran Rosenbergs likaså. Andreas Ekström, Sydsvenskan, tar priset. På grund av Donald Trump är Ekström rädd för sin egen och “en del kollegers” personliga säkerhet. Hoppsan. Han har nog inte upplevt någon fatwa precis. Gäng egoister?

Det är dock sällan journalistkåren möter de vanliga människornas behov, oro och dagsaktuella frågor annat än med stämpel rasism eller skällsordet ”vita medelålders män”. Många av oss vanliga människor fullständigt skiter i vad pressen tycker nu mera. Misstron mot den etablerade median är låg, för att säga det snällt. Det är många som läser andra källor, till och med Fria tider eller Avpixlat. Fria bloggare läses dagligen. Utländsk press som BBC mm är flitigt besökta av svenska läsare. Internet håller oss informerade. Rätt, fel, ungefär eller som vi känner igen i vår vardag.

Det vi är oroliga för har inte pressen intresse av. Inte politikerna heller. Det vi tycker går åt fel håll i det svenska samhället med världens högsta skatter är föga intressant. Men, jag har en känsla att realiteten börjar tränga sig på. Reportage från verkligheten syns nu till och med i Expressen.

I sin läsvärda, lysande söndagskrönika ”Brev till en kollega” skriver Julia Caesar till sist: (jag blankar rakt av, hon säger det bäst)

Inför riksdagsvalet 2018 har du (journalist) din verkliga chans att lyssna på dem som Hillary Clinton antagligen skulle kalla “de svenska soporna”; de som har fått sina jobb i industrin exporterade utomlands, de som tvingas bo kvar i våldsamma mångkulturella bostadsområden för att de inte har råd eller kraft att flytta, de våldtagna och skändade kvinnorna, de rånade pensionärerna, glesbygdens människor som betalar skatt men inte får mer tillbaka än på sin höjd det sporadiska underhållet av den lilla väg de bor vid, kvinnorna som sliter livet ur sig i vården, de unga som inte har en chans att få en egen bostad, de som har fått sitt grannskap invaderat av asylboenden, de mångfaldigt funktionshindrade som fått sin livsnödvändiga personliga assistans nedskuren eller förvägrad, fattigpensionärerna som inte har råd med mat, de ständigt nedvärderade svenska männen, barn för vilka skolan är en daglig mardröm med hortillmälen och våld, människor som går till jobbet varje dag och får sina bilar uppeldade på nätterna.

Alla de som inte längre känner igen sig i det Sverige de har byggt upp och som har förlorat både sin trygghet och sin tro på framtiden. (Ur Julia Caesars söndagskrönika: Brev till en kollega.)

Kommer det att hända? Vänder vinden?

Läs hela – en del humor också – på:

http://snaphanen.dk/2016/11/20/sondagskronika-brev-till-en-kollega/#more-187685

 

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.

005-2Min far var ingen bra far om jag mäter honom med nutida jämlikhetsmått. Jag minns bara några få tillfällen då han var engagerad i oss barn på barns villkor. Han var garanterat inte pappaledig en enda dag. Han var uppfostrare. Han var konservativ. Han var kristen. Han var inte feminist. Han var säker på att hans hustru var värt mer än han själv. Hon kunde ju föda barn. Far hade ett heltidsarbete och ett deltidsjobb. Mor sörjde för hushållet, att pengarna räckte, att det fanns mat på bordet och när det knep ekonomiskt arbetade hon som tidningsbud på nätterna så länge vi barn var under skolåldern och hon behövdes hemma. Far var stolt över henne.

Min far var stolt över sitt land också. Han var krigshjälte fast han tyckte krig var okristligt. Men han ville försvara landet. Att ha ett eget land, gräns mot andra, flagga, språk, rösträtt, förmåner och skyldigheter och en folkvald president var viktigt för honom. Att få vara en medborgare i ett fritt land var något stort. Han var stolt över sitt medborgarskap även om han aldrig ägde ett pass.

Att försvara sitt land, sin frihet, sitt sätt att leva var självklart.  Även om kriget mot ryssen tog hans hälsa och psyke och kortade hans liv – krigsskador kunde inga medaljer läka – skulle han försvara landet igen vid behov, om han sen skulle krypa.

Han var nationalist, absolut.

Han lärde oss barn att medborgarskap i ett fritt land var värdefullt. Medborgarskap förpliktade. Vad kan du göra för ditt land, var frågan.

Det var viktigt att ta ansvar. Man måste ge även om man inte har nog själv. Finland förlorade kriget och fick en halv miljon flyktingar. Det löste sig tack vare de vanliga människorna. Även far och mor tog ansvar.

Mor delade maten med flyktingar som bodde i vår hyreslänga. Vi fick vara lika hungriga som de tills de fick arbete. Någon gav dem ett rum. Andra kom med kläder. På söndag gick de till kyrkan med oss. Sedan ställde de sig vid en fabriksport och hoppades få arbete.

Efter kriget gick far  tillbaka till sitt arbete på pappersfabriken där han hade börjat som 14 år gammal. Varje vecka arbetade alla extra utan lön med ryska beställningar. Krigsskulden skulle betalas. Fabriken bidrog med varor. Det var så en nation med äran i behåll gjorde. Det land som är skuldsatt är inte fri, lät det på den tiden.

Trots att vi var fattiga hade han optimistisk syn på världens utveckling.  Att be till Gud och göra sitt skulle hålla ihop landet och behålla fred i världen.  Han fick dö med den tilltron.

Far och jag hade väldigt olika åsikter om det mesta men inte om värdet av ett fritt land, medborgarskap, demokrati och rätten att leva på vårt lands sätt. Även idag lever en liten, men väldigt bestämd finne inuti mitt försvenskade jag.

Det är inne att hata män. Kända figurer som tycks veta föga av världen hatar. De svenska männen hånas i massmedia av tongivande feminister som värdelösa svenska vita medelålders skräp fast de är just de som går till arbetet i morgon, tar hand om sina barn, bidrar till samhället på olika sätt och genom skatten bekostar även de invandrarmän som har lämnat sina barn och fruar kvar på krigsområden, sökt sig till EU-paradiset och skippat sitt ansvar hemma.

Hur känner alla fäder sig om deras kvinnor ropar i massmedia: hatar, hatar, hatar män?

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.  Värdesätt och ta hand om era män, fäder, söner. Tacka dem speciellt idag på fars dag. Tänk efter, du som är feminist. För – hackar man någon tillräckligt länge kommer även den att dra.