Det nya Stockholmssyndromet?

tidaholmTidaholm

Jag hade en gravid patient vars sambo skulle avtjäna ett straff på några månader. Ja, han var inget undantag, flera av mina patienter, både män och kvinnor, var bekanta med kriminalvården och hade suttit inne några år eller kortade tider. Eftersom jag arbetade med familjer som hade missbruksproblem var också kriminalitet vanligt.

Den här blivande pappan riskerade att få plats i fängelse när deras första barn skulle födas. Oftast fick man ju kort permission i sådana fall men de timmarna gav inte mycket familjeliv och stöd till modern.

Riskerade? Det var kö till fängelser. Samma gällde rättegångar. De kunde komma till stånd ett par år efter brottet. En patient sa i Tingsrätten: ”Säger ni att jag har gjort det kan det vara sant. Jag säger inte mot, men jag minns faktiskt inte. På den tiden var jag missbrukare.” Hade du gjort något enklare brott fick du vänta, både på dom och straffet. Men inställer man sig själv vid fängelseporten är fängelset tvungen att ta mot en.

Detta var ett tag sedan, tiderna och reglerna kan ju ha förändrats. Myndigheterna påstår ju att brotten minskar. Det är bara ökad anmälningsbenägenhet som gör att brotten är fler. Hur blev det nu? Färre eller fler? Polisen hinner inte heller utreda brott, de har så mycket annat att pyssla med, förändringar, armband och personalavgångar. Kanske finns hur mycket plats som helst i våra fängelser idag?

Men då var det fullt och småbrottslingarna höll sig undan.

Jag rådde den blivande fadern att åka till den anstalten han troligen skulle till och be att få komma in. Han gjorde det. De var mäkta förvånade över mannen som knackade på och ville avtjäna sitt straff. De ringde och undrade vilken terapimetod jag hade använt. Jag sa inte att jag bara skällde ut honom.

Han satt av sin tid. Under tiden blev han deprimerad över sitt liv. Hur kunde han ha valt så fel? Vart kan en dömd ens hitta arbete? Fyra månader i fängelse och sedan övervakning var ju ingen merit precis. Dessutom hade han inga betyg att visa upp. Skolan hade inte varit hans primära intresse.

”Hur kunde jag välja så fel?” Ylade han i telefon.

Jag kände att han hade allvarlig ånger och besökte honom. Han var i kamp med sig själv och sina val.  När han kom ut fick han praktikplats genom KRAMI. Jag kan säga att det blev lyckat, för flera år senare blev han chef för den firman och nu mera äger han den.  Spiknykter dessutom.

Jag skulle kunna berätta om några till lyckade fängelsevistelser, praktik som gav arbete och behandling mot missbruk som gav drogfritt liv. Men för att det skall lyckas måste personen själv vilja göra en förändring och ångra sina dåliga val. Utan egen vilja kan inget stöd och ingen behandling hjälpa.

Idag har vi nya grupper av kriminella som vi kallar terrorister i dagligt tal. Dessa har inte varit riktigt integrerade i det svenska samhället. Först hade de eller deras föräldrar fått skydd här i Sverige som flyktingar. Sedan valde de att ansluta sig till en terrororganisation.  Det vi bjöd i Sverige var inte gott nog. De har gjort sina brott mot mänskligheten utomlands. Hur ska dessa terrorister återanpassas och till vad? Hur börjar man om från början? Hur anpassar man religiös arv?  Hur ger man det som föräldrar och skola hade misslyckats med? Hur ”botar” man någon som anser sig vara hjälte när han skär halsen av en fiende eller oskyldig ”otrogen”? När personen tror sig finna fördelar hos sin Gud genom terror? Jag tror det är svårt, om inte omöjligt.

De som pratar om återanpassning genom förmåner har inte ställt sig en enda fråga om styrkan hos radikal islam. De har ingen kunskap om islams heliga bok, Koranen. De vill inte se. De är medberoende som en  alkoholisthustru som gömmer flaskor och städar undan.

Politiker planerar att behandla olika kriminella grupper på skilda sätt beroende på ursprung, religion och syftet med brottet. Om jag är medskyldig till mord hamnar jag i fängelse medan terroristen föreslås gå förbi köer och få belöningar. Bostad, pengar, terapi, körkort, arbete… Borde vi inte låta kriminalvården ta hand om dem? Borde vi inte bli väldigt tydliga i att terrorhandling, som förövare eller medhjälpare, är inget vi accepterar? Någonsin.

Eller gullar vi bara när det handlar om islamister? Är politiker och tjänstemän drabbade av Stockholmssyndromet? Är de rädda? Tror de att om vi bara är snälla nog kommer vi inte att drabbas av terrorhandling? Terrorister kan få fristad och vila upp sig. Då är de väl vänliga mot oss?

Kan inte politiker ens förstå hur suspekta dessa löften känns för en vanlig medborgare som tvingas betala belöningar till kriminella? Bara tanken att terrorister skulle gå före i köer och få förmåner får inte bara mig utan de flesta må illa. En brottsling skall få husrum i fängelse. Det finns rehabilitering där. Det heter ju kriminalvård.

isis

Först hade vi Mona Sahlin, terroristernas vän. Flera efterföljare som Anna Sjöstrand samordnare mot våldsbejakande extremism i Lunds kommun, förklarar för oss att man inte ska straffa någon för att de gjort ett ”felaktigt val”. Vi ska betrakta dessa återvändare som gängmedlemmar. De fick ju hjälp.

– Det kanske finns en sådan kritik, men för mig är det svårt att tänka i de banorna, man får ju samma hjälp som övriga som söker hjälp hos oss. Vi kan ju inte säga att för att du gjorde ett felaktigt val så har du inte rätt att komma tillbaka och leva i vårt samhälle, säger Sjöstrand. http://nyheteridag.se/140-atervandande-is-terrorister-kan-erbjudas-skattefinansierat-korkort-skuldsanering-och-bostad/

Mord, terrorism, felaktigt val?

Kanske finns kritik? Är inte detta Stockholmssyndrom? Det visar att de i makten har tappat helt kontakten med verkligheten och vanligt folk.  Dessa medlöpare väljer att ursäkta vissa brott, de som är gjorda av radikala islamister. De väljer deras sida i stället offrens.

Gängmedlemmar samt andra kriminella har ingen ”förbi köer linje”. Några av mina patienter var gängmedlemmar vilket de försökte bryta. Vad tror ni de fick? Ingenting. Socialtjänsten skydde dem som pesten. Några få kommuner hade program för dem. Men med vilja och beslut att göra rätt för sig kommer man långt med.

Ibland måste man knacka på fängelseporten alldeles själv för att Samhället skall ta sitt ansvar.

Trumps ”deplorables” skakade eliten och de stackars svenska journalisterna gråter.

clsh0wzuyaaapog

Journalistkåren och även politikerna har varit chockade flera gånger i år. Brexit gick inte som de svenska journalisterna hade bestämt. Valet i USA gick också åt helvete med Trumps seger över Clinton. Hillary Clinton, en kvinna! förlorade valet vilket orsakade uppskakande upplevelser och förklaringar hur det amerikanska valsystemet var orättvist. Psykologer skyndade sig att ge råd till förkrossade föräldrar om hur de kunde prata med sina små barn.

cw0x3sixuaa4ref-jpg-small

Vissa till och med krystade att män borde inte har rösträtt. Socialförsäkringsminister Annika Strandhäll skrev svaret: ”Har också tänkt den tanken ska erkännas”. till en skribent på Facebook som ifrågasatt mäns rösträtt i USA efter Donald Trumps valseger.  Helt naturlig beteende i den svenska regeringen, inget att bli upprörd över. Skall vita män ha rösträtt? De tycks ju inte rösta rätt. Inte kvinnorna eller minoriteterna heller.

Världen är upp och ner. Journalisterna och de som tänker rätt gråter. Vi andra hade räknat ut detta redan under sommaren.

Alla som syns i media samt i TV har ylat om världens undergång genom de ’deplorables’ som inte fattade vad de röstade. Journalisterna hade till och med svarta sorgkläder i TV, precis som vid Brexit. Det har varit klagolåtens och folkuppfostrans veckor.

Ibland är rörelsen bland folket så osynlig och ointressant för makthavare att det märks först när smällen kommer.

Julia Caesar räknar upp flera av de mest olyckliga på grund av fel röstresultat i USA. Tar upp några här, det finns fler. Läs krönikan!

Peter Wolodarski ylar, Anders Lindberg likaså, Annie Lööf har ont i magen, Göran Rosenbergs likaså. Andreas Ekström, Sydsvenskan, tar priset. På grund av Donald Trump är Ekström rädd för sin egen och “en del kollegers” personliga säkerhet. Hoppsan. Han har nog inte upplevt någon fatwa precis. Gäng egoister?

Det är dock sällan journalistkåren möter de vanliga människornas behov, oro och dagsaktuella frågor annat än med stämpel rasism eller skällsordet ”vita medelålders män”. Många av oss vanliga människor fullständigt skiter i vad pressen tycker nu mera. Misstron mot den etablerade median är låg, för att säga det snällt. Det är många som läser andra källor, till och med Fria tider eller Avpixlat. Fria bloggare läses dagligen. Utländsk press som BBC mm är flitigt besökta av svenska läsare. Internet håller oss informerade. Rätt, fel, ungefär eller som vi känner igen i vår vardag.

Det vi är oroliga för har inte pressen intresse av. Inte politikerna heller. Det vi tycker går åt fel håll i det svenska samhället med världens högsta skatter är föga intressant. Men, jag har en känsla att realiteten börjar tränga sig på. Reportage från verkligheten syns nu till och med i Expressen.

I sin läsvärda, lysande söndagskrönika ”Brev till en kollega” skriver Julia Caesar till sist: (jag blankar rakt av, hon säger det bäst)

Inför riksdagsvalet 2018 har du (journalist) din verkliga chans att lyssna på dem som Hillary Clinton antagligen skulle kalla “de svenska soporna”; de som har fått sina jobb i industrin exporterade utomlands, de som tvingas bo kvar i våldsamma mångkulturella bostadsområden för att de inte har råd eller kraft att flytta, de våldtagna och skändade kvinnorna, de rånade pensionärerna, glesbygdens människor som betalar skatt men inte får mer tillbaka än på sin höjd det sporadiska underhållet av den lilla väg de bor vid, kvinnorna som sliter livet ur sig i vården, de unga som inte har en chans att få en egen bostad, de som har fått sitt grannskap invaderat av asylboenden, de mångfaldigt funktionshindrade som fått sin livsnödvändiga personliga assistans nedskuren eller förvägrad, fattigpensionärerna som inte har råd med mat, de ständigt nedvärderade svenska männen, barn för vilka skolan är en daglig mardröm med hortillmälen och våld, människor som går till jobbet varje dag och får sina bilar uppeldade på nätterna.

Alla de som inte längre känner igen sig i det Sverige de har byggt upp och som har förlorat både sin trygghet och sin tro på framtiden. (Ur Julia Caesars söndagskrönika: Brev till en kollega.)

Kommer det att hända? Vänder vinden?

Läs hela – en del humor också – på:

http://snaphanen.dk/2016/11/20/sondagskronika-brev-till-en-kollega/#more-187685

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.

005-2

Min far var ingen bra far om jag mäter honom med nutida jämlikhetsmått. Jag minns bara några få tillfällen då han var engagerad i oss barn på barns villkor. Han var garanterat inte pappaledig en enda dag. Han var uppfostrare. Han var konservativ. Han var kristen. Han var inte feminist. Han var säker på att hans hustru var värt mer än han själv. Hon kunde ju föda barn. Far hade ett heltidsarbete och ett deltidsjobb. Mor sörjde för hushållet, att pengarna räckte, att det fanns mat på bordet och när det knep ekonomiskt arbetade hon som tidningsbud på nätterna så länge vi barn var under skolåldern och hon behövdes hemma. Far var stolt över henne.

Min far var stolt över sitt land också. Han var krigshjälte fast han tyckte krig var okristligt. Men han ville försvara landet. Att ha ett eget land, gräns mot andra, flagga, språk, rösträtt, förmåner och skyldigheter och en folkvald president var viktigt för honom. Att få vara en medborgare i ett fritt land var något stort. Han var stolt över sitt medborgarskap även om han aldrig ägde ett pass.

Att försvara sitt land, sin frihet, sitt sätt att leva var självklart.  Även om kriget mot ryssen tog hans hälsa och psyke och kortade hans liv – krigsskador kunde inga medaljer läka – skulle han försvara landet igen vid behov, om han sen skulle krypa.

Han var nationalist, absolut.

Han lärde oss barn att medborgarskap i ett fritt land var värdefullt. Medborgarskap förpliktade. Vad kan du göra för ditt land, var frågan.

Det var viktigt att ta ansvar. Man måste ge även om man inte har nog själv. Finland förlorade kriget och fick en halv miljon flyktingar. Det löste sig tack vare de vanliga människorna. Även far och mor tog ansvar.

Mor delade maten med flyktingar som bodde i vår hyreslänga. Vi fick vara lika hungriga som de tills de fick arbete. Någon gav dem ett rum. Andra kom med kläder. På söndag gick de till kyrkan med oss. Sedan ställde de sig vid en fabriksport och hoppades få arbete.

Efter kriget gick far  tillbaka till sitt arbete på pappersfabriken där han hade börjat som 14 år gammal. Varje vecka arbetade alla extra utan lön med ryska beställningar. Krigsskulden skulle betalas. Fabriken bidrog med varor. Det var så en nation med äran i behåll gjorde. Det land som är skuldsatt är inte fri, lät det på den tiden.

Trots att vi var fattiga hade han optimistisk syn på världens utveckling.  Att be till Gud och göra sitt skulle hålla ihop landet och behålla fred i världen.  Han fick dö med den tilltron.

Far och jag hade väldigt olika åsikter om det mesta men inte om värdet av ett fritt land, medborgarskap, demokrati och rätten att leva på vårt lands sätt. Även idag lever en liten, men väldigt bestämd finne inuti mitt försvenskade jag.

Det är inne att hata män. Kända figurer som tycks veta föga av världen hatar. De svenska männen hånas i massmedia av tongivande feminister som värdelösa svenska vita medelålders skräp fast de är just de som går till arbetet i morgon, tar hand om sina barn, bidrar till samhället på olika sätt och genom skatten bekostar även de invandrarmän som har lämnat sina barn och fruar kvar på krigsområden, sökt sig till EU-paradiset och skippat sitt ansvar hemma.

Hur känner alla fäder sig om deras kvinnor ropar i massmedia: hatar, hatar, hatar män?

Svenska män är de mest jämlika i världen. Mobba dem inte.  Värdesätt och ta hand om era män, fäder, söner. Tacka dem speciellt idag på fars dag. Tänk efter, du som är feminist. För – hackar man någon tillräckligt länge kommer även den att dra.

Prata med Aliens och andra.

ngc3603_hubble_960

När världen känns galen och urspårad och människorna gör inte som man själv vill kan det kännas bra att försvinna ut till rymden.

Vissa lovade ju att flytta eller till och med lämna planeten om Trump vinner. Cher, en Hillary Clinton anhängare, sa “I’m gonna have to leave the planet” om Trump intar Vita Huset. Vi får se när det sker. Hm. Jag tror att hon får nöja sig att titta upp på himlen. Eller gå till NASA sidan http://apod.nasa.gov/apod/archivepix.html och beundra rymden i bilder.

Varje dag har sidan en ny bild från rymden eller astronaut/rymdforskning. Rymdbilder är så magiska! Något att meditera över.

Man får lite perspektiv över hur små och obetydliga vi är. Man kan fundera om det finns intelligent liv någonstans. Intelligent alltså, varelser som inte för krig, protesterar genom att demolera något, bränner bilar och hus, skiter ner eller på något annat idiotiskt sätt raserar vår livsmiljö. Hur skulle Aliens se ut? Hur skulle deras planet se ut?

Andra alternativ vore förstås att Aliens kommer hit av nyfikenhet eller att de har raserat sin egen miljö och söker en ny planet. Det finns inte så mycket att hämta här. Vi har redan uppenbara problem att hålla ihop vår värld.

Hur skulle utomjordingar betrakta oss? Som bakterier, blivande slavar, inget att behålla? Vänner?

Vi lyssnar på eventuella budskap från rymden och studerar främmande galaxer genom teleskop, men varje dag inser vetenskapen hur lite vi vet.

Desto mer man vet, desto mer finns kvar och desto mindre förstår vi.

arrival

I filmvärlden är dock allt möjligt. Hur många gånger har mänskligheten kämpat mot elaka utomjordingar? De är alltid mer tekniskt utvecklade än vi eftersom de har kunnat förflytta sig hit. Någon smart jordperson brukar lösa problemet sedan. Den senaste filmen heter ”Arrival”, där språkvetare anlitas för att förstå utomjordingarna. Hur går det ? Vet inte, premiär i december. http://www.imdb.com/title/tt2543164/

Det är faktiskt en intressant fråga. Hur förstår vi varandra? Att prata med en svensk Clintonanhängare som är arg är nästan som att prata med en utomjording. Om Aliens vore på riktigt och de vill kommunicera? Hur kan vi prata med dem när vi har så svårt att resonera med någon av annan åsikt?

Är vi bara Aliens mot varandra? Det är en aktuell och bra fråga.

Men rymden är vacker. Känn bara på namnen vi gett åt alla planeter, stjärnor stjärnkonstellationer, galaxer, nebulor eller bara svarta hål.

Heart Nebula, Triangulum Galaxy, The Prawn Nebula, Cat Aye, Starburst Galaxy messier 94…eller bara enkla kombinationer som NGC 3603.