Om gåendet som konstart

Går du? Alltså bara går för gåendets skull, inte för att skynda dig till en plats dit trafiken inte går eller bilen är olämpligt att köra till? Att gå utan mål tycks vara en döende art. Ja, många tar ju en motionsrunda ibland. Det händer att jag möter löpare, orienterade eller en skolklass på elljusspåret men det är inte samma som att bara gå. En motionär är ute för att svettas, bättra på sin kondition, träna för maraton eller annat lopp, gå ner i vikt eller slita på något annat sätt. Gå på stan innebär oftast att spendera pengar och komma hem med varor man kanske inte ens behövde.

Att bara gå för att flanera runt är slöseri med tiden för den stressade nutidsmänniskan.

När jag var ung var söndagsnöjet för många att gå längs huvudgatan i syfte att träffa bekanta som också gick och titta på skyltfönstren. Affärerna var ju inte öppna på söndagar.  Kanske nickade man bara till bekanta eller bytte några ord, bestämde sig för en fika ihop eller ett möte senare. Det var tidsfördriv före Internet, före mobiler och före alla de aktiviteter som finns idag även om många inte aktiverar sig på riktigt med annat än mobilen eller skryt på Facebook. Alla hade inte ens telefon på den tiden. Det känns så oändligt länge sen och ändå är det inte ens en mansålder sedan.

Idag går inga längs huvudgatan i maklig takt utan stressar förbi med mobilen i handen på väg mot ett mål.

Man tänker så bra när man går tyckte jag och satt en lapp på jobbets anslagstavla – är ute och går – när något var riktigt knepigt. Jag gick högst upp i husets glasgång, framåt tillbaka tills lösningen var klar. Vissa säger att gå motverkar depression. Kanske det stämmer, för när gubben min låg på sjukhus – döende enligt läkarna, dock hade de fel – gick jag de fem kilometerna till sjukhuset, framåt tillbaka, varje dag i nära tre månader, utan att observera, bara flyttade fötterna framåt och efter några vändor hade oron släppt. Jag kunde ju inte göra något mer.

När man ser folk sittande i sina bilar men med kameran ut från bilfönster, utan lust och ork att gå ut på en vacker plats – men bild måste man ha att visa andra, kanske på Facebook – då har vi förlorat något väsentligt. Vi är faktiskt födda till att gå, inte att sitta fast i en plåtlåda.

Några tankar på Barnens Dag

Barnens dag firas idag, 13 maj, i Sverige. Dagen är till för att uppmärksamma barnens situation både här hemma och i världen.

Jag tänker särskilt på de ca 300 skolflickor vilka är kidnappade i Nigeria av Boko Haram, en militant islamistisk grupp i nordöstra Nigeria. På språket hausa betyder uttrycket ungefär ”västerländsk utbildning är religiöst förbjuden”. Alldeles uppenbart hatar de utbildning och är rädda för kvinnor.

Boko Haram består av salafister vilka säger sig vilja ha en islamiskt styrd stat med sharialagar. Whenever religion and politics ride in the same carriage – the devil is the driver, läste jag någonstans och det stämmer alltför väl i många muslimska länder. Idag handlade Korrespondenterna, TV2 om islam i Afrika och det var skrämmande inblick i tankesättet hos terrororganisationerna i Mali/Nigeria.

Jag tänker också på barn i Sverige idag, de kunskapshungriga barn vilka kläms i skolan genom att tvingas följa en undervisning som ständigt störs av något, stök, bråk, mobiler, sent kommande elever och undervisning på en nivå som eleven passerade länge sedan och som garanterat inte ger hopp om en framtid. De nigerianska flickorna hade förhoppningar, de studerade och såg en möjlighet genom utbildning. Många svenska barn ser inte utbildning på samma sätt. Är det därför vi halkar efter i alla mätningar? Är skolgång för självklart och därför mindre värt än för flickorna i Nigeria och i många andra länder där barn måste slåss för sina möjligheter? 

Jag är glad att vi har passerat den tiden då barn var tvungna att arbeta och då skolgång kostade, men alltför många barn i världen  bär än en stor börda för familjens försörjning. Barnarbete är vanligt även i företag med svensk anknytning. Barn är lydiga och billiga arbetare. Barn utnyttjas på många sätt. Flickor säljs, gifts bort som barn, förbrukas, pojkar tvingas att bli soldater. Att vara barn kan vara tungt. En dag i året är bara kamouflage.

Jag vet hur det kan vara ett barn med vuxenansvar, även om jämförelsen haltar, jag valde, ingen tvingade mig men utan valet var realskolan bara en dröm. Jag hade mitt första arbete på sommaren som 11 åring och idag kan jag inte förstå hur en mor och far kunde lämna sitt spädbarn och en fyraåring i mina händer. Jag antar att de trodde jag var kunnig i hushåll eftersom jag hade 2 yngre syskon. På hösten började jag bära ut tidningar på natten innan jag gick de fem kilometerna till skolan. Jag är glad över att mina syskon fick ett lättare liv för  samhället genomgick en utveckling med bättre löner, sjukförmåner, socialt skyddsnät och  längre gratis utbildning.

Barnen idag har ett annat liv än jag hade då lydnad, bra uppförande och skolprestation var viktigt, då allt det som idag fångar barnens intresse genom Internet var inte ens uppfunnen. Världen har brett ut sig, kommit nära, på gott och ont, med påverkan på våra barn. Media har en stor del i barnens värld.  Barndomen har krympt. Den oskuldsfulla barndomen  är kort.  En stor del av ansvaret över barnen har flyttats till någon samhällstjänst som daghem och fritidshem.  När livet går snett söker samhället desperat efter någon att skylla på, som i fallet med den 8 åring som dog. Någon myndighetsperson får skulden för att lätta på allas samvete över usla rutiner och oförmågan att vara allas gode förälder.

Jag tänker på mina barnbarn och undrar vilket liv de kommer att få i framtiden? Har framtiden redan varit?  Vilka möjligheter har världen? Kommer miljöproblem vara oreparerbara? Kommer ekonomin har kollapsat på grund av den stora lånefesten? Kommer de som sitter på toppen av det ekonomiska systemet inte längre nöja sig med fantasibonusar utan rånar resten också utan tanke på framtiden? Brer de ständigt pågående väpnade konflikterna ut sig även hit, med kaos i följ? Kommer vår kultur att förändras till klansamhälle med invandring?

Vem är vän och vem är fiende i den världen där alla ropar efter egna rättigheter?

 Bör vi inte ha barnens dag varje dag?

Bild från Boko Harams video.

Kvalité faller som en sten…

Jag avvecklade min mors lägenhet tre år sedan efter hennes död. Det som slog mig var att lägenheten, byggd -62, var i gott skick trots uteblivna reparationer. De gamla vitvarorna fungerade än. Kylskåpet var i gång. Spisen var ok. Frysen var dock köpt senare på 60 talets slut. Den tog ett barnbarn. Alla knoppar och handtag i dörrar satt kvar. Alla vattenkranar fungerade. Kaklet var helt. Tapeterna var hela men märken efter tavlor syntes. Alla snickerier var än fina och gångjärnen fungerade. Golven var hela, det fanns lite avtryck efter ett skåp i sovrummet och soffan och viss slitage om man tittade noga, vardagsrummets golv hade dock bytts ut för mamma hade önskade parkettgolv i stället korkmattan. Fönstren i hela huset var bytta till treglas någon gång på 90 talet och huset hade målats om utanpå en gång. Hissen var den ursprungliga. Tvättstugan var renoverad och maskinerna nyare, men mammas tvättmaskin hemma gick än. Det finns inget skräp runt husen, inte heller klotter eller annat skadegörelse. Återvinning infördes redan när huset byggdes.

Familjen flyttade in 1962 då huset var precis färdigbyggd, tre barn och två vuxna bodde i trerummaren med stort badrum, extra toalett, klädkammare och balkong. Jag bodde aldrig i den lägenheten, jag var redan utflyttad. Mor var den sista i familjen att lämna lägenheten. Mor flyttade till himlen – hon trodde på det – 2011. Reparationsfonden fick snickaren som köpte lägenheten att snyfta lite av glädje. Hans fru satt genast i gång att planera. Efter stambyte som skulle ske just då renoverades lägenheten enligt deras smak och nya vitvaror anskaffades. När måste de byta ut de vitvarorna?

Mor hade en välfylld brudkista, sömmerska som hon var. En del var förstås utbytt men hennes lakan, örngott med broderier, dukar och kökshanddukar med initialer hade strykande åtgång. De var hela. Jag vet att hon hade gått över till lakan som inte behövde manglas, men dessa var inget att ärva utan åkte till soporna.

Hur är det med min lägenhet, en ordinarie hyresbostad i ett centrum vid Kungliga huvudstaden? Huset byggdes 1989, inflyttning var nära julen. När barnen flyttade ut bytte jag till något mindre lägenhet men i samma hus. Spisen är utbytt, kyl och frys likaså och diskmaskinen gav upp efter 13 år fast den kördes en gång i veckan. Alla dörrknoppar har fallit. Vattenkranarna har bytts ut. Dörrarnas gångjärn kollapsar och då måste man byta ut hela dörren, de går inte att reparera. Det är sprickor i kaklet. Golven ser illa ut, parketten håller på att släppa. All målning krackelerar. Tapeterna  släppte på kanterna redan efter 4 år. Nuförtiden gör allmännyttans hyresvärdar inget inre underhåll längre. Man får köpa den tjänsten.

Tvättstugan renoverades helt efter 10 år och hissen – sorgebarn – har bytts ut och reparerats åtskilliga gånger. Väggar i trappgången och dörrarna på utsidan är nedklottrade, uteplatsen full med fimpar och sopor från förbipasserande för vi i huset använder inte platsen av ovannämnda skäl. Återvinningsmöjlighet nära utan bilresa fick vi några år sedan. Ändå är detta s.k. bra område dit folk köar för att få flytta in.

Det var faktiskt bättre kvalité förr både på textilier och vitvaror. Dock är vitvaror mer invecklade idag än -62 när min mor flyttade in med sin familj i deras drömlägenhet. Den amorterades inom tio år vilket inte heller händer idag. Enligt Elkretsens bedömning har livslängden hos kylar och frysar sjunkit från drygt 20 år till under 18 år under de senaste åren. Snittåldern för vitvaror totalt – spisar, diskmaskiner, tvättmaskiner, och så vidare – är endast 13 år. Ja, det är lite annat än min mors kylskåp och spis som fungerade i 49 år och byttes ut för en finare men troligen mindre hållbar variant. Energimyndigheten säger att produkterna är mer komplexa i dag. De har andra typer av kompressorer och mer elektronik, som gör dem känsligare.

Sedan byter vi också ut helt fungerande saker i onödan. Miljövänligt?  Ekonomiskt? Vi hade nog färre krav förr i tiden. Och bygger inte vårt samhällssystem just på att vi handlar och byter ut saker i snabb takt för att andra också skall kunna göra detsamma?

Karlsson – en lagom tjock man i sina bästa år är skadlig för barnen

Inte bara i Sverige städas det bort böcker – ni minns Lilla Hjärtat och Tintin – också i Putins Ryssland går kvasten. Rysk TV hade bjudit in fyra personer för att diskutera utbildningsdepartementets förslag till förbud på olämpliga barnböcker. Karlsson i Astrid Lindgrens bok skapar oönskade dåliga relationer mellan barn och föräldrar och är inte i linje med ryska värderingar, säger programledaren. Tre av fyra i panelen är för ett förbud av framförallt det som de ser som skadliga utländska influenser, som inte fanns på Sovjettiden. 

– Sagor om jultomten, Musse Pigg och Kalle Anka måste absolut förbjudas och allt det amerikanska som inte fanns på Sovjettiden, säger Kommunistpartiets Viktor Nikolajevitj, som vill ha bort allt utländskt i barnlitteraturen.

Den ende som inte håller med i panelen om förslaget från utbildningsministeriet är barnlitteraturexperten Valentin Valentevitj.

Det där härrör från bristande klassisk bildning för alla sagor innehåller universella teman som går igen oavsett land, så förbjuds utländska sagor måste också ryska sagor förbjudas, säger han.

Vilken åsikt tror ni kommer att vinna? Vinden vänder snabbt, speciellt i Ryssland. Frimärket ovan är från 2012.

Inom EU finns lobbyister som vill förbjuda olämpliga böcker, de där s.k. könsroller är tydliga, alltså kvinnor lagar mat och män arbetar. Det är många böcker som försvinner om  gamla könsroller eller till och med biologiska faktorer är olämpliga. Har du några sådana böcker i din bokhylla? Har du lurat barnen med Jultomten eller  – aj aj – Karlsson på taket och du köper väl inte Kalle Anka med de tre smarta ankbarnen  Knatte, Fnatte och Tjatte som reselektyr till barnen?

Jultomten är kort från Jenny Nyström