I filmens värld och i naturen

Skogspromenader bjuder än grönska, hallon, halvtorra blåbär, lysande dikeskanter och små stigar där man endast kan möta en snigel eller en fågel som flyger iväg. Tystnad – nästan i alla fall för trafiken låter som ett brus någonstans. Man anar höstens ankomst trots att solen värmer än

I kväll såg vi äntligen filmen the Artist, förra årets vinnare av 5 Oscar, bland annat för bästa film. Den var absolut njutbar, som att flytta sig tillbaka i tiden då allting var tystare, enklare, bilarna vackrare och människorna snällare – nästan. En film om filmens utveckling och även lite av skådespelarens. En film att bara sjunka in i och känna hur den fiktiva världen är god och vacker.

Hunden i filmen spelades av Uggie en Jack Russel terrier, en van skådis, vinnaren av Palm Dog award in Cannes för filmen Water för the Elephants.  Lysande prestation av vovven i the Artist. En film för film och hundälskare?

Katter och gamlingar hör inte ihop?

Jag vill gärna ha en katt. Nu när vi ändå är så stillastående pensionärer finns det tid och plats för en katt. Så jag surfade runt till katthem i närheten. En övergiven kisse är precis det vi söker. Vi som känner oss lite övergivna själva kan nog förstå kattens känslor. 

Men – vi är för gamla. Vi måste ha en ansvarsförbindelse av någon yngre om vi vill ha en hemlös katt från katthem.

…måste en person som har fyllt 65 välja en katt som är 6 år eller äldre. OM det finns en närstående person som kan tänka sig att skriva på en ansvarsförbindelse där man försäkrar att man tar över ansvaret för katten ifall den äldre personen inte längre kan ta hand om den, kan dock köp av yngre katt diskuteras. Person som skriver på ansvarsförbindelse krävs alltid, oavsett kattens ålder, då köparen är 70 eller äldre.

Hm.  Det händer nog att man placerar barn i andra hem med sämre koll än en katt från ett katthem. Är vi äldre verkligen  liksom odugliga?

Nyss såg vi i TV en gammal man, över 90, som inte fick plats i servicehuset för sig och sin sjuka fru för han var för pigg och ansågs väl kunna ta hand om frugan. Idag propsas på att vi arbetar till 67, helst 70 är och den förväntade livslängden är 82 -83 år vilket är bland de högsta i världen, andelen pigga 100åringar ökar och då är man vid 70 diskvalificerad för en katt genom ett katthem.

Jag var inte anförtrodd att ta hand om en katt men får ta hand om mig själv, ibland 5 barnbarn, dotterns hund och min minnessvaga gubbe. Det sistnämnda var den ansvarige äldreomsorgshandläggaren helt övertygad om vid hembesök. Kommunen dvs. ekonomin var till och med glad när jag inte krävde någon boendeplats som kostar skjortan om dagen och ändå hängs snart ut i massmedia som värre än fängelsevistelse.  Att ta hand om en dement person är inte så enkelt som politikerna tror – och en del riskkapitalister anser. Så jag behåller ansvaret över min gubbe.  Har också fixat flygbiljetter för en barnvaktsvecka, 5 ungar var det. Men en övergiven katt kan jag inte ha utan att någon yngre tar ansvaret.

Det är otillåtet att åldersdiskriminera utom i vissa speciella fall som anges i andra lagar lik åldern att få rösta eller att köpa alkohol. Men övrigt kan man inte diskriminera bara för att någon är 70 år. Särbehandling finns förstås på olika vis från att man prioriterar vissa grupper framför andra till att man smiter snyggt undan så ingen kommer på diskrimineringen. På något sätt förstår jag katthemmets regler och deras tanke för kattens väl, men är det OK? Vem garanterar att en yngre ser mer till kattens behov? Det finns ju gott om övergivna katter.

Jag tappade lite lusten att skaffa en katt. I alla fall skall vi först ta en funderade om vår orimligt höga ålder. Men om en hemlös katt smiter in genom dörren kastar vi inte ut den. Kanske ska jag ställa upp ett fönster också?

Äldrevården är nog sämre än livet för en älskad huskatt. Det händer att hjälpmedel, medicin och matvaror för de gamla lätt dras in när andra utgifter är mer angelägna. Ibland är det svårt att förstå prioriteringen när de gamla skuffas undan och nykomlingar tar plats. Det är oundvikligt i den kommunala budgeten att grupper ställs mot varandra när resurserna inte är obegränsade. De äldre som inte är vana att kasta sig över Twitter och väcka debatt skjuts lätt undan.

Nyss läste jag om en gris vars ägare kommenderades skaffa honom sällskap, om inte skulle myndigheterna ingripa. Grisen kände sig ensam. Många gamla människor är tämligen ensamma. När beordras någon att ordna dem sällskap? Men inte en katt förstås…

Stoppa dina krossade drömmar i en låda …

Marge Simpson hade en låda för krossade drömmar. Ni vet, hon i TV serien, supermamman med blått hår som lever med en klant till make. Marge hade drömmar för egen del men gav upp de för kärlek, äktenskap och barn. En stund försökte hon leva ut sina förluster genom dottern Lisa, men insåg snart hur fel det var. Många av oss gör så. Jag minns besvikelsen och avundsjukan hos en arbetskamrat vars dotter inte kom in på förutbestämd läkarlinje, medan min dotter packade och började samma utbildning utomlands. Visst önskade även jag att barnen hade uppfyllt några av mina drömmar, men de hade egna bättre. Vi påverkar barnen – medvetet eller instinktivt – liksom våra föräldrar påverkade våra drömmar. Vi ärver en linje som kan vara svår att hoppa ur.

Många kvinnor vilka är i min ålder har varit Marge. Vi satt med våra barn i sandlådan och skulle ha gjort annat om inte kärleken hade ändrat planerna. Det var viktigt att vara en hustru och en mor, det var så livet var konstruerat på den tiden. Daghem var bara i uppbyggnadsfas. Vi tyckte nästan synd om barnen som tillbringade sitt vakna liv där. Vi hemmamammor hade våra barn i privata lekskolor några gånger i veckan. Vi hade aktiviteter tillsammans för våra barn: pysseldagar, utflykter, fester och fick en öppen förskola när kommungubbarna insåg att vi inte gav upp med våra krav. Vi var aktiva på olika sätt, inte alls några imbecilla som Alva Myrdal betecknade hemmamammor.

Några av oss arbetade medan barnflickor tog hand om barnen. En del passade på att utbilda sig vid sidan om sin tid som ”hemmafru”. En väninna och jag vaktade varandras barn några timmar i veckan och läste in gymnasiet. Jag gick samtidigt också i universitet. Jag blev en utbildad mor i väntan på att barnen växte upp.

Vissa fortsatte att vårda en vuxen man även när barnen hade flugit ut. Många par skilde sig, lär vara 50 % av äktenskapen kollapsade, ofta när kvinnorna började ställa andra krav på mannen. Han var van att  sörja för ekonomin och det nya jämlika livet med en arbetande hustru och delad hemarbete gick inte ihop för honom. Och en och annan av oss byttes ut mot en ny kärlek med en yngre kvinna, ganska många faktiskt. Antalet ensamma mammor med barn och en postanvisningsfar blev vanligt. Pappa Staten tog över barnens försörjning. Kvinnolönerna i den allmänna omsorgen räckte bara att överleva med. Livet för familjer genomgick en enorm förändring på 60 – 70talet när den offentliga vården utvecklades.

Sedan var det liksom inne att befria sig från någonting, skilja sig och hitta ett eget liv utan en man, vilket slutade med taskig ekonomi, diverse ohållbara kärleksförhållanden, ensamhet och bara slit i vardagen. Som så många av mina jämngamla vänner blev jag av eget val en skild, ensam mor med föga tid för drömmar. Arbetet, pengarna och barnen styrde tillvaron.

Men sedan? Barnen flög ut.  Vad blev det av drömmarna? Visst, jag hade en hög universitetsutbildning, fortsatte att studera, hade bra arbete och blev lite känd på min bransch, gav ut en bok och noveller, hade fotoutställningar, mötte en  snäll och sympatiskt man (han som jag tar hand om nu) men ändå var det något som fattades. Det är inte barnen och barnbarnen för de får mig ständigt att undra hur de blev så ”lyckade”, utan det är det personliga som brister. Var det bara så här? Var jag dålig på att ta vara på möjligheterna? Var jag lat? Hade jag orimliga krav? Är det åldern som trycker, vetskapen att man inte hinner så mycket mer utan det som blev till var livet?

Borde man ha en Marge Simpsonlåda för krossade drömmar? Kanske en modernare variant som en datafil? Eller skulle de uteblivna drömmarna bli mer tryckande och göra oss olyckliga om vi sparade på dem? Bör man vara nöjd när livet ändå är ganska givande, okomplicerat och bekvämt? Är det så att vi i den goda västvärlden alltid vill ha mer? Har vi ångest över att vi tvingas välja och inte kan ha allt alltid och samtidigt? Är vi helt enkelt bortskämda med gott liv?

Är det bra att ha drömmar? Klart, men – hur gör man sig av de misslyckade försöken? Trycka delete hjälper inte alltid.

 

Små och stora bekymmer

Everybody knows that the ship is sinking.
Everybody knows that the captain is lying.
Everybody knows.
(Leonard Cohen)

Nej, det var inte så den lille sångaren sjöng, men visst undrar jag hur hans liv blir när han har passerat skolåldern. Med dagens värld och politik tror endast de godtrogna att världen, miljön, ekonomin och livet inte förändras utan allt rullar på som vanligt.

Han sjöng Abba och Elvis och Pippi och var lyckligen ovetande om sorger och bekymmer, tjejmundering och Prideparaden utanför, tills vi kom till leksaksaffären och han fick bara titta, inte köpa något eftersom han har prylar nog för en liten pojke.

Livet är hårt ibland. Jag sa inte att livet blir mer krävande och värre utan att ”nu går vi, nu har vi tittat nog” och så var krisen över – för den här gången.