Tre stereotypa barn, varning – blonda!

Vilka dockor får vi köpa till barnen? Inte blonda dockor, inte svarta – speciellt inte en negerdocka. Måste ta bort barnbarnets (en pojke) docka genast som vi inbillade bidrog till förståelse av olikheter, lite multikulturellt alltså. Så inte några dockor med kulturella drag. Det är säkrare att köpa en bil till ungen. Vilka färger får man ha? Märke? Kanske inte nåt som liknar Amerikanare eller Saab? Nä, bäst att köpa en bok. Vilka böcker får man ha? Inte de med traditionella roller med mor och far och absolut inte svarta människor. Nä, jag ger ungen pengar. Men … då kanske den bidrar till förtryck och vill ha någon plastpryl tillverkad av barnarbetare.

Vilka ungar får vi ha? Inte blonda, de kan se stereotypa ut med blont hår.

Världens PK människor är ständigt kränkta och gömmer sig bakom färg eller annat. På så sätt slipper vi gå till djupet med eventuell rasism, ojämlikhet eller vad det nu gäller.

Det fanns en smartare lösning: rita om negerdockan och kanske ge blondinen lite mindre Shirley Templelockar och ingen skulle klaga på Kalle Ankas jul med Tomteverkstaden. Men icke. Någon sorts perfekt värld eftersöks – igen – med väldigt dumma resultat.

20/12 är Internationella dagen för mänsklig solidaritet. Vem kan jag vara solidarisk med? Mig själv? Det är i alla fall säkraste kortet.

God natt!

Snö och världens undergång

Det snöar. I vår sårbara värld går strömmen, lägenheterna kyls fort och vattnet slutar rinna. Vägarna är inte farbara och folk klagar på snöskottning och hotar stämma de som är ansvariga. Någon måste vara ansvarig över snöfallet! Trafiken krånglar. Vi klarar inte av snön. Vi är sårbara eller är vi bara gnälliga?

Är vädret annorlunda än förut? När då var förut? I min barndom var julafton svart en gång. Minns inte att snön orsakade sådant kaos som nu men trafiken var ju helt annorlunda och minnet kan svika. Folk reste inte som nutidsmänniskan gör, få hade en egen bil och de flesta gick till sitt arbete och bussarna var märkligt nog alltid i tid. Jag hade fem kilometer till skolan men att kosta på en bussbiljett var inte att tänka på om det inte ösregnade. Min far var vid sidan av sitt arbete vaktmästare i huset vi bodde och han skulle skotta och sanda gatan utanför till klockan sex på vardagar, söndagar var det senare. Någon gång ryckte jag ut för att hjälpa till när det hade snöat ordentligt.  Vi barn på gården tyckte det var roligt att hjälpa till så vi höll gatan och gården ren på dagarna helt frivilligt. Idag rycker ungar sällan ut självmant för att slita men det kommer nog en tid då det frivilliga arbetet kommer åter till heders.

Vi hade en spade och en borste. Idag finns alla möjliga maskiner men de tycks inte räcka.

Jag tror inte på slutet för oss enligt Mayakalendern men jag tror att samhället, som det är idag, kollapsar sakta. Den uselt skötta ekonomin och klimatförändringarna gör sitt och vi sitter med våra felaktiga val och krympta resurser då såna finesser som sjukpenning och försörjningsstöd samt nya tekniska leksaker är ett minne blott. Den som har skog och potatisland är överklass. Den som trodde att någon annan fixar livet åt en överlever inte.

Snö är ett av de mindre problem vi har. Borde vi tänka till så kollapsen förskjuts längre fram? Eller är det bäst att leva brett så länge det går?

Lämplig film att se på 21 december: Lars von Triers Melancholia. Världen har aldrig gått under vackrare. Men filmen är djup om människans psyke så det är inget för  enbart spänningssökare.

Offer eller fria val?

Nu kvinnor är det dags att ta av offerrocken och slänga den i soporna, inte i sopsortering så ingen annan får tag på det. Vi skall gå in i det nya året med ordet eget val klistrad på våra läppar. Vi kan välja själv om vi vill ta hand om det som står vårt hjärta närmast eller arbeta på heltid oavsett vad facket och Regeringen säger. Vi är inte offer oavsett hur konsekvenserna blir i framtiden i vårt pensionskuvert. Det är vårt val.

Vi ska fullständigt skita i vad Kommunals ordförande Nordström tycker om våra arbetstider. Vi bryr oss inte vad Reinfeldt anser är rätt arbetslinje så länge vi försörjer oss själva. Om vi väljer att ta hand om våra barn längre än den svenska korrektheten säger är det vår familjs val. Så länge vi inte förväntar att ni som klagar skickar pengar till oss varje månad. Vi har valt för barnens väl, inte för er präktighet, fylla daghemmen, ge arbete för någon eller högre BNP. Regeringen och Facket har sin illusion om människan, lite som  i Sovjettiden, arbetare,  jämlik, lika,  rätt tänkande … Vi går inte längre på det.

Om vi vill ta hand om våra gamla anhöriga skall ni, Nordström och Reinfeldt, ge fan i det och högst skicka oss blommor som tack. I stället att överbelasta den illa fungerande äldrevården tar vissa av oss ansvaret att städa och tvätta, handla och laga mat, gå till vårdcentralen, sy ihop kläder, rulla upp hår, städa kattlådan, prata och dricka kaffe med gamlingen och utföra alla de små saker som finns i ett hem helt enligt frivillighetsprincipen. Vet ni inte hur hemtjänsten fungerar? Äldreboenden då? Lek dement – det är inte svårt – och lägg in er för två veckor. Då får ni känna hur det är att vara utan dusch och äta garanterat smaklös mat och irra framåt tillbaka i en lång korridor eller vara parkerad framför TVn. En del av oss kan inte lämna våra gamla till den offentliga vården modell Carema för vi älskar våra anhöriga för mycket. Vi avstår från att köpa prylar eller att resa för vi gör det som är rätt för oss. Den humana plikten mot en närstående är alltid tyngre och mer rätt än plikten mot det diffusa som kallas Stat och samhälle. Samhället består just av människor som gör – eller borde – göra kärleksfulla, humana val för sig och sina närstående och på så sätt formar vi en större mänskligt gemenskap.

Ni som gnäller på oss kan också se det som en liten revolt. Vi gillar inte hur ni slösar bort våra skattepengar och därför krymper vi vår betalning. Vi gillar inte hur ni sköter de offentliga åtaganden, därför gör vi det själv. Vi ser inte shoppandet som livets mening och deltar inte i tävlingen ”den som har flest prylar när han dör vinner”. Vi ids inte leva livet som en pensionsplanering, livet pågår nu och ingen vet något om morgondagen. Vi vill nog hellre dö med ett gott samvete än prylar och extra utlandsresor.

Sämre BNP och pension eller mänskligare liv?

När någon närstående blir gammal, sjuk eller dement och inte klarar sig längre utan hjälp uppstår frågan: vem skall ta hand om det?

Det säkert vanligaste är att de närmaste, som bor inom rimlig avstånd, som har lust och tillräckligt gott förhållande till den äldre tar hand om bekymren tills den gamle behöver daglig hjälp eller heltidsomsorg.  Är det fusk att ta hand om sin gamla mor och inte generera mera skattepengar? I och för sig är det en förlust för kommunen varje gång hemtjänst skickas in för ingen betalar hela dess kostnad men… Enligt facket och Statsministern är det äldreomsorgen, inte jag, som ska ta hand om mina närmaste anhöriga.

Mellan 80 000 och 100 000 personer har gått ner i arbetstid eller slutat arbeta för att ta hand om äldre, anhöriga vilka oftast är kvinnor med lägre utbildning. Siffrorna har tagits fram av forskare på uppdrag av fackförbundet Kommunal. Utvecklingen är mycket oroande, det är nödvändigt med en bra barn- och äldreomsorg för att arbetsmarknaden ska fungera. Vi har varit världsledande på äldreomsorg, det är vi inte längre, det går åt alldeles fel håll, sade Kommunals ordförande Annelie Nordström

Och Statsminister Fredrik Reinfeldt tycker att rapporten konstaterar ett viktigt samhällsproblem.

Det är fullt arbetsföra människor som till följd av omsorgstrycket tvingas anpassa sig att jobba mindre än de annars skulle göra, och arbetade timmar är nyckel till svensk välfärd. Ju fler arbetade timmar vi har desto mer säkrar vi välfärdsfinansieringen, säger han.

Arbetsföra? Trycket? Så när jag tog ledigt ibland helt frivilligt och  hjälpte min mor var det bara lite pyssel som tärde samhällets resurser? När jag nu tar hand om min dementa gubbe nu är det också bara … tja, vad är det, dumhet kanske? För att arbetsmarknaden skall fungera? Snart kräks jag när jag hör ordet arbetslinje. Arbeta minst heltid bör man! Livet i sig är det inte så noga med. Att inte orka med sina barn, inte träffa sin gamla mor annat än mors dag, födelsedag och kanske någon helg före julen är berömvärt för då fungerar arbetsmarknaden. Är det inte något suspekt i Statsministerns och Kommunals uttalande? Vad är det för kallt samhälle de vill ha? Det finns hur många arbetslösa som helst vilka borde få arbete när andra går ner i tid. Varför hackas det alltid på kvinnor som försöker göra livet drägligt för sina barn och gamla anhöriga?

Världsledande? Och vad beror det på att vi har tappat positionen? Inte är det på grund av anhöriga utan budget.

Vad är livets mening? Inte är det att streta för pensionen för ingen vet ens om vi lever då. Att göra det som är vettigast, bäst just för denna tid i livet, mest humant och givande för mig och mina närmaste måste ändå vara en bättre ledstjärna än pensionspoäng och arbetsmarknad enligt fackets modell?