Din plats på jorden

Jag har börjat läsa en bok som stått länge på min boklista: Edward Abbey: Desert Solitaire, på finska Kesä autiomaassa (Sommar i ödemarken). Den fanns inte på svenska så jag bestämde mig att köpa den på finska och pigga upp mitt haltande modersmål. Abbey börjar boken med att beskriva hur vi alla har en bild om den ideala platsen, verklig eller fantasi.

Platsen där man är hemma.

Jag började genast tänka på ”min plats”. Har ni upplevt den där känslan att vara på rätt plats, som hemma, på en plats där man borde vara? Den där märkliga uppfattningen att just nu är jag där jag var avsedd att vara. Även om man inte kunde leva där, eller ens stanna en längre tid vet man bara att det här är min plats. Även om det vore den första gången man är på den platsen kommer en tanke att här har jag varit förut, nu återtar jag den. Så klart finns det begränsningar i val av plats för den som inte har rest runt i världen och kollat läget överallt men de flesta får vara lite rimliga i sina önskningar.

Var är din plats på jorden?

För mig ligger platsen på fjället. När jag kom till fjället för första gången var jag förlorad. Jag ville åka genast tillbaka. Det är än möjligt att hamna på en plats i den svenska vildmarken där inga andra fötter har trampat på – ungefär i alla fall. Man kan vara en vecka eller två, även mer i ödemarken utan att träffa någon, kanske bara se en annan vandrare från långt håll. Man måste klara sig själv med mat och annat nödvändigt, även utan mobil om man vill gå där det är väglöst land. Tja, för mig som inte har mobilen med annat än i undantagsfall är det ingen uppoffring. Det jag sörjer idag är att mina möjligheter till vandring har begränsats. Jag hade en tanke att ta min ryggsäck och gå länge när pensionen började men livet bestämde annorlunda.

Det finns en plats till som har gett mig en extra stark upplevelse av tillhörighet, så jag var övertygad om att ha varit där förut fast det var inte sant och när jag blundar står jag där med platsen på näthinnan.

Naturen är nödvändig för oss men få utnyttjar naturen. Den ger vila, rekreation, tröst, motion, mat, upplevelser och återhämtning. Abbey skriver:

Wilderness is not a luxury but a necessity of the human spirit, and as vital to our lives as water and good bread. A civilization which destroys what little remains of the wild, the spare, the original, is cutting itself off from its origins and betraying the principle of civilization itself.”

Att vara på rätt plats kan förstås innebära att man har rätt yrke, rätt jobb, rätta livets omständigheter och man skulle inte vilja byta ut det. När jag går med min gubbe till vårdcentralen och träffar hans sjuksköterska känner jag redan i korridoren, när hon hämtar oss, att hon är på rätt plats. Hon utstrålar det. Den halvtimmen gubben och jag har hos henne ger inte bara den medicinska vården utan något till själen.

Det är en sällsynt förmåga. Jag tror dock att vi missar ofta de ”på rätt plats människorna” eller säger du något uppskattande när du träffar dem? Jag tackade nyligen en person i en telebutik som hade hjälpt mig extra bra och han blev röd och nästan skamsen. Är vi så snåla med uppskattning? Visst, vi kan pricka in lite stjärnor på Internet eller skriva en anonym rad men att tacka någon i live – är det så svårt?

En gång ringde en patient hem till mig. Det var ett år efter jag hade slutat på jobbet. Han hade lyckats sno mitt hemliga nummer från sin socialsekreterare, bekant till mig. Han ville bara tacka för sin familjs räkning, han hade aldrig tackat ordentligt. Jag blev rörd. Så, glöm inte tacka när någon ställer upp för dig och är på rätt plats om bara den stunden.


Nature deficit disorder?

När jag skrev om natur och barn på en sajt för föräldrar – de bad mig – fick jag kommentarer som att naturen var överskattad eller att skola och daghem sköter väl det.

Hur ser vår fritid ut med barnen? Handla, städa, äta och förmana? Tiden är så knapp för nutidens föräldrar. Det är fråga om prioritering, att fördela de få timmar som kvarstår efter det nödvändiga arbetet och hemarbetet. Natur får stå tillbaka. Det händer att naturen också föreställs som farlig för barn och skräckrapporter om farliga vargar dyker ständigt upp i media. Att skrämma är en verklig björntjänst utan björn.

”There is definitely an attitude out there, in some cases, that nature is not perceived as interesting or engaging. In some cases it is perceived as a dirty or unsafe thing, and that’s an attitude that won’t help a young person climb a tree.” Sue Armstrong-Brown.
 http://www.bbc.co.uk/news/science-environment-24532638

Natur och barn låter så självklart. Föreställer vi inte barnen på en sommaräng plockande blommor, med en kanin i famnen på en bondgård, i skogen på picknic eller på en utflykt i det vilda med en kanot och tält? Nej, det var att ta i. Nutidens barn ser vi med en Ipad eller dator spelande det senaste dataspelet medan föräldrarna sitter med Facebook.

Lider vi till och med av ”Nature deficit disorder”? Ett engelskt projekt visar att bara 21 % av 8 – 12 åriga barn hade kontakt med naturen, flickor mer än pojkar. Som bekant rider flickor mer, har husdjur och just plockar blommor. Många barn känner empati med djuren. Hur många har inte berättat hemligheter eller fått tröst av sitt husdjur? Men husdjur är inte natur under fötterna. Djur hjälper barnen öva ansvar genom att ta hand om ett levande väsen, nog så bra övning inför framtiden.

Barn i England hade dålig kontakt med naturen. Är det likadant i Sverige? Vad gör föräldrarna och barnen på den gemensamma fritiden? Behöver barn tas till skogen eller räcker det att förse dem med en dator? Det finns ju många natursidor på Internet, garanterat utan farliga djur, skrubbade knän och fästingsbett. Är det föräldrarna som är ointresserade av naturen eller har barnen förlorat lusten att bygga kojor i skogen, klättra i träd, titta på små djur genom en lupp och plocka bär? Introducerar vi naturen till barnen så de får lust att utforska mer? Ser vi naturen som en nödvändig del av livet?

Att vara i naturen ökar förståelsen för miljön och den förmågan lär bli nödvändig för våra barn. Kanske en bra idé för oss äldre att ge naturupplevelser till barnbarnen i stället prylar barnen inte hinner att leka med. En fjällvandring med mormor eller kanottur med farfar är en present som räcker länge och skapar minnen.

Skogen vi inte ärvde är också vårt … eller?

Någon mil från Kvikkjokk vid Padjelanta-/Nordkalottleden passerar jag ett hus som sett sina bästa dagar så där 50 år sedan. Jag plåtar och ett gammalt par kommer fram och undrar vad jag gör. De bor i ett hus som skymtar vid fjället. Mannen berättar att han kom till fjällen som 22 årig förman till en skogshuggarlag. Han träffade sin blivande fru, då en tonåring, från det berömda nybyggarsläktet Holmbom. De gifte sig senare och bosatte sig på fjällhemmanet.
Jag fick betala för min dumhet, säger han. Hela mitt liv har jag bott vid mitt hygge. Den växte aldrig igen trots plantering. Ibland kommer förståndet i efterhand, då kan det vara för sent.
Han pekar ut fjällslänten med sly. Nu bor paret bara nio månader på fjällen. De är omkring 90 år. Det är tungt på vintern även om vintern är kortare nu än i deras ungdom.
-Vintern har krympt. Är också det ett tecken på alltmer varmare klimat, undrar han.

Skogen är aktuell idag genom Zarembas artikelserie i DN. Kanske inte skogen i sig utan rätten att bruka och hugga ner det. Hur och om en skogsägare får kalhugga en areal skog?

Jag föreställer mig att någon äger marken”, säger minister Erlandsson till Zaremba. ”Av äganderätten följer förfoganderätten.” ”Ja. Finns det inga särskilda natur- eller kulturvärden gäller skogsägarens rätt att bruka skogen.

Men det betyder, säger jag (Zaremba), att paragraf 30 skogsvårdslagen är tomma ord. Skogsägaren kan på sin höjd ”samråda” med berörda, och sedan göra som han vill?
Ja, så är det. Och det tycker Eskil Erlandsson är en rimlig och rättssäker ordning: ”Ägande­rätten är skyddad i grundlagen.”

I praktiken borde även skogsägaren vara varse om vad han förstör. De små ägarna sköter säkert sina skogar, de är ofta släktens lånsiktiga placering och inkomst. De stora bolagen har inte tid med sådant  … follow the money.

I princip gäller äganderätten men den är lite ihålig. Nyligen vann samerna mot skogsägarna i frågan om att utnyttja andras privata skogsmark till renbete. Då gällde inte äganderätten. Och var det inte en skogsägare som inte ville kalhugga utan gallra men det var inte god skogsvård? Där gällde inte äganderätten. OK, han vann till sist. Eller när bärplockargängen från Thailand kommer eller turistbolagen från EU. Eller när vi vanliga jävlar som utnyttjar allemansrätten och bryter kvistar, eldar och skräpar ner.

Äganderätten är gångbart liksom lite hur som helst där det växer träd.

Visst är det fult med kalhyggen. Det är illa om omistliga värden försvinner i form av svampar, fåglar och växter. Vissa värden går aldrig att återställa. Det är illa om vi hugger ner skogen för att skicka det utomlands eller för att använda till reklamblad eller annat helt onödigt. Var och en borde leva så papperslöst som möjligt. Men jag är ännu mer orolig för skövlingen av Amazonas och andra urskogsområden. Hugg ner skogen, låt biffdjur beta och ah, då har vi billig ”naturkött” på grillen.

Kalhygge vid Sånfjällets nationalpark. Dick fotograferar något och jag fotograferar honom från vägen till parken.

DN-journalisten Maciej Zaremba tilldelades på måndagskvällen utmärkelsen Årets miljöjournalist 2013 för sin artikelserie ”Skogen vi ärvde”.