Vissa artiklar dyker upp i pressen regelbundet. Kanske markerar de sommartid och återanvändning? Idag är det elektroniksopor. Samma fråga var aktuell i januari 2011 så det har inte hänt så mycket med världens så uttjatade miljöansvar. Nu återvinner även jag mitt inlägg. 2011 skrev jag:

Dagligen dimper det i brevlådan  reklam trots skylten ingen reklam, tack. Köp! Och nog shoppar vi. Bara i Sverige såldes runt 3,5 miljoner nya mobiltelefoner 2009, trots att det redan finns fler mobiler än människor i det här landet. Vi handlade elektronik för 34,5 miljarder kronor under 2009. Vart tog de gamla prylarna vägen? Till Kina eller Ghana kanske? Eller bara till närmaste soptunna? Borde vi inte ta hand om vårt eget avfall? Och måste vi alltid förse oss med den senaste prylen när den föregående fungerar än?

Återvinningsarbetet vid anläggningarna i Kina är ett växande miljöhot. Trots att ett förbud råder sedan över tio år mot import av elektroniskt avfall till Kina finns det i Longtangs över tusen “svarta fabriker” som en stor del av västvärldens elektroniska avfall till slut hamnar. I USA, Japan och Europa är det dyrt att återvinna förbrukade elektronikprylar på grund av säkerhetsföreskrifterna. Det är uppemot tio gånger billigare att exportera skräpet till södra Kina, där reglerna kringgås och en sedel tejpad på insidan av en container kan räcka för att muta dem som hade kunnat stoppa transporten.

Sedan tas e – soporna om hand av fattiga migrantarbetare, som utsätter sig för hälsorisker eftersom de inte har råd att tacka nej till arbetet som ger dem cirka tusen kronor i månaden. Ris som produceras i närheten innehåller kadmium. Har du kollat varifrån riset till din middag kom?

Har du bytt mobil nyligen? Vad hände med den gamla? Kanske borde mobiltelefonen förses med pant?

”When you think about changing [your phone], or buying a new product, always think about the footprint that you put on this planet.”

 

 I en nyligen framlagd FN-rapport konstateras det att Kina allt mer framstår som världens största soptipp för uttjänt elektronik, som datorer, mobiltelefoner, tv-apparater, kylskåp och luftkonditioneringsapparater. Idag hamnar runt 70 procent av det elektronikavfall som genereras världen över slutligen i Kina. Först producerar de varorna. Sedan hamnar det vi inte längre vill ha tillbaka.

Någon sa att det vara bara Producentansvar. Vi ska inte bry oss?