Hur skall äldrevården fungera? Hur blev det så här illa eller var det så förut med men mediafolket drog inte fram eländet?
Det är egentligen simpelt att få äldrevården att fungera. Det viktigaste är utbildad vårdpersonal med utbildning i demens. De skall prata svenska och gärna det språk som de boende talar. Det finns eller borde finnas äldrevård på finska eller andra språk för den demente går ofta tillbaka till sitt ursprungsspråk. Lönen skall vara attraktiv, inga bonusar utan just en lön som är skälig för detta arbete som är tungt, påfrestande, krävande. Sopgubbarna har rejält betalt för det är smutsigt och tungt. På en demensavdelning kan man bli drabbad av kräkningar, kiss och bajs, slag och hot, och de gamla kan också vara tunga och ovilliga att själva hjälpa till, upp från toaletten till exempel. Psykiskt är det påfrestande. Vårdpersonalen arbetar nära döden kan man säga och de flesta av oss har en negativ relation till döden. Att arbetet är också givande och tillfredställer ens yrkesambitioner borde vara självklart, inget man skall beakta med lönedumpning. Det skall vara tillräckligt med personal. Det pratas om minimibemanning men jag är inte säker att det vore lösningen. Men ingen skall arbeta ensam. Detta sattyg att rasterna fryser inne när man inte vågar lämna sin arbetskamrat ensam i röran skall inte finnas. Jag har fått skäll när jag gått från avdelningen under lunchen – det kunde ju hända något! Det är oacceptabelt.
Arbestledarna bör komma från den praktiska vården och arbeta regelbundet där, inte bara sitta i en kontor och fylla papper.
Men personalen bör också lära sig att ställa krav, inte bara nöja sig. Det borde finnas yrkesstolthet även inom äldreomsorg. Det borde inte vara ett arbete man hoppar på när inget annat finns tillgänglig.
Varför blev det så illa i stället goda enheter förvaltade och drivna av de anställda eller bolag som i och för sig kan gå med vinst men erbjuder andra goda alternativ än den kommunala omsorgen?
Hur arbetet på äldreboenden organiseras, lönesätts och värderas beror också på hur vi värderar de äldre. Idag är ungdomskulturen rådande. Lönsam ungdomskultur då du skall vara vacker och konsumera. De som passerat 35 anses redan gamla. De äldre skall helst inte synas eller vara krävande utan snälla och högst märkas på bingo eller dragspelsafton och mors dag. De äldre syns inte i media annat än nu när äldrevården nagelfars. Snart är de åter glömda. Vi är osynliga, får ständigt nedsatt pension, skall helst arbeta och hålla oss friska tills döden – om nu någon ville anställa oss.
Det finns inte någon linje i samhället från födelse till död med samma värde trots olika åldrar där alla är lika viktiga för samhällets mentala och etiska utveckling. Hur vi och media benämner olika grupper har ofta en negativ klang. Först är vi kostnadskrävande barn vilka hindrar speciellt kvinnors yrkesutveckling, vi går sedan i usel skola som kostar för mycket, blir unga arbetslösa vilka är till besvär eller i bästa fall unga karriärister med barn, helst avklarade med vänster hand så pensionen inte riskeras, sedan försvann vi som till ett svart hål uppdykande som kostsamma åldringar i 80 års ålder med blöjbehov. Och nu blev vi åter alldeles för dyra.
Samhället är avmoraliserat till en budget, konkurrens, sökan efter pengar, girighet utan en hållbar tanke om hur vi skall leva med varandra. Hur vi tar hand om de svagaste mäter samhällets moral och den är låg, har varit låg alltför länge. Skyll inte bara på Carema.
